Kapitel 3: Love is a river I want to keep flowing
'We were strangers starting out on our journey
Never dreaming what we'd have to go through
Now here we are and I'm suddenly standing
At the beginning with you
No one told me I was going to find you
Unexpected what you did to my heart
When I lost hope you were there to remind me
This is the start '
Det stod en människa med en svart mantel svept omkring sig och med huvan över huvudet så att ansiktet doldes i mörker. Ändas ett par röda ögon glimmade till i mörkret och såg på henne.
En isande kyla spred sig inom Lily. Människan framför henne, som hon inte kunde urskilja ifall det var en kvinna eller man, gav henne en känsla av att den hade tagit ifrån henne någon som hon älskade mer än livet själv.
"Var är James?" ropade hon till människan, men fick inget svar. Istället så såg det ut som om människan log, trots att hon inte kunde se munnen. Men ögon fick ett glimmer i sig, men inte ett vackert glimmer som James ögon brukade få när han blev glad, utan ett glimmer som skulle kunna skära genom inlandsisen utan tvekan. Lily fick gåshud är hon stirrade in i de röda ögonen.
"Vad har du gjort med James?" ropade hon förtvivlat till människan, men fick återigen inget svar. Paniken bröt fram inom henne, och utan att tänka sig för hade hon rusat fram till människan för att göra så mycket skada på den som möjligt. Men hon hann inte fram innan människan försvann i tomma intet och istället såg hon pojken som var en kopia av James, förutom på ögonen som hade hennes ögonfärg och ett blixtformat ärr i pannan. Ett gäng på fyra stycken, två pojkar och två flickor satt vid den stora eken vid sjön och såg ut att njuta av försommarsolens varma strålar.
En flicka med stort burrigt kastanjebrunt hår satt med en bok framför sig och läste, med en lång och gänglig kille med eldrött hår och fräknar i ansiktet halvsovande bredvid sig. Pojken som såg ut som en kopia av James satt upp och stödde sig med sin vänstra arm, med en flickas huvud med samma röda hår som hon själv liggandes i sitt knä.
"Borde inte ni också plugga till era prov?" undrade flickan med boken stressat. Pojken med ärret log, och skakade på huvudet.
"Hermione, vi har pluggat i princip hela våren, idag tänker jag ta ledig och kanske spela lite Quiddich om jag får lust" svarade pojken och lade sig ner i gräset han också.
Hermione, som flickan tydligen hette, suckade åt pojken.
"Skyll dig själv ifall du får urusla resultat på proven" sa hon och återvände till sin bok.
"Glädjedödare, kom igen nu Hermione, slappna av för en dag!" sa pojken med det röda håret. "Du kanske också ska testa Quiddich, bara för nöjet skull?" föreslog han och öppnade ögonen.
Hermione fnyste. Lily skrattade till när hon insåg hur lik flickan var henne själv till sättet. Aldrig att hon skulle sätta sig på en kvastkäpp.
"Jag på en kvastkäpp?" sa Hermione och fnyste igen. "Glöm och dröm."
De bägge pojkarna såg på varandra en kort stund och fick det där busiga flinet som Lily så många gånger hade sett James och Sirius få, innan båda reste sig upp och ställde sig bredvid Hermione.
"Vad håller ni…?"
Men längre hann hon inte innan de bägge pojkarna tog tag i hennes armar och ben och började släpa henne till Quiddichplanen. Flickan med samma röda hår som hon själv följde efter med Hermiones bok i händerna och skrattade åt synen framför henne. Lily följde även hon efter dem och skrattade, nöjd med att inte vara i Hermiones plats.
Nyfikna elever såg frågande på dem när de gick förbi; den sprattlande och skrikande Hermione och de bägge pojkarna med ett triumferande leende på läpparna. Bakom dem kom den skrattande flickan och hon själv, men det verkade som om ingen såg henne.
De nådde tillslut Quiddichplanen, pojkarna släppte ner Hermione som med en duns landade på gräset. Pojken med ärret drog upp sin trollstav ur bakfickan på jeansen, höjde den mot slottet och sa:
"Accio kvastkäpp!"
Det blev en stunds tystnad, innan man kunde höra suset från en kvast. I nästa sekund kom en kvastkäpp flygande emot dem. Pojken fångade upp kvasten skickligt, satte sig på den och drog upp flickan med det röda håret på den bakom honom.
"Ron, du tar Hermione" sa han. Ron, som den rödhårige pojken tydligen hette, hade gått och hämtat en kvastkäpp ifrån skåpet, nickade och drog upp en protesterande Hermione på kvasten.
"Sluta, jag kan inte flyga!" protesterade Hermione.
"De behöver du inte kunna heller, håll bara i dig" sa Ron och satte sig på kvasten bakom Hermione. Hermione greppade krampaktigt tag om skaftet, medan Ron lade armarna om henne och grep tag i skaftet han med. Lily log mot dem innan hon skrattade till när hon såg Hermiones panikslagna ansiktsuttryck.
"Beredda?" frågade pojken med ärret. Ron nickade, samtidigt som Hermione skakade på huvudet.
"Jag är faktiskt höjdrädd…!" Ron hade stampat iväg, och steg högre och högre upp i luften.
"Hjälp mig!" hörde Lily Hermione skrika högt och kramade krampaktigt om skaftet. Pojken och Ron skrattade såg hon, innan Ron rättade upp kvasten och svävade över målstolparna. Hermione knep ihop ögonen hårt.
"Hermione du kan kolla nu!" tjöt flickan bakom pojken med ärret, som verkade gilla att flyga omkring i luften. Hermione skakade vilt på huvudet.
"Aldrig, inte förens vi har kommit ner igen!" ropade hon tillbaka. Ron suckade bakom henne och flög högre upp. Hermione skrek högt av rädsla, samtidigt som hon kramade krampaktigt tag om skaftet. Lily kände medlidande för henne, men kunde samtidigt knappt hålla sig på benen för hennes skrattattacker.
Den andra pojken flög runt Quiddichplanen med den tjoande flickan bakom sig.
"Högre!" ropade hon glatt, och pojken lydde. Lily såg att pojken var lika skicklig som James på att flyga och kände sig konstigt nog stolt över det.
Efter en halvtimme landade de bägge pojkarna på gräset. Hermione slängde sig ner på marken, andfådd som om hon sprungit flera kilometer.
"Visst var det kul!" sa flickan med det röda håret glatt och klev av kvasten smidigt. Pojken med ärret skrattade och pussade flickan på pannan.
"Då vet jag i alla fall vad jag ska köpa till dig i födelsedagspresent" sa han och vände sig mot Hermione. "Vad tyckte du då Hermione?"
Hermione såg argt från honom till Ron.
"Voldemort kommer att få ställa sig i kö för att döda dig Harry, för jag ska personligen döda dig nu" sa hon med sammanbitna tänder.
Harry, som pojken tydligen hette, flinade pojkaktigt.
"Jag tolkar de där som om du hade de trevligt" sa han. Hermione reste sig kvickt upp, och Harry fick genast bråttom att ge flickan med det röda håret sin kvastkäpp, innan han började springa för att slippa undan Hermione.
"Kom tillbaka din... din… din fegis!" ropade Hermione efter honom, medan Ron och flickan låg skrattande i gräset bakom dem. Lily skrattade även hon också, men snart så var scenen framför henne borta och människan med de röda ögonen framför henne igen. Hon slutade genast att skratta och kände återigen paniken slita i henne.
"Var är James?" ropade hon återigen, men fick även denna gång inget svar tillbaka. Istället höjde människan sin hand och en benvit hand med långa pianoliknande fingrar lyste upp i allt det mörka. I handen höll människan en trollstav, som den gjorde en lätt rörelse med och Lily såg framför sig James i ett hus hon aldrig tidigare sett förr. Han såg ut att strida mot människan framför henne, men ett grönt ljus träffade honom rakt i bröstet. Hon hörde inte hans skrik, men hon såg hur han öppnade munnen och såg riktigt ut att skrika högt, innan han föll ihop framför henne, utan tvekan död.
Lily skrek även hon. Hon skrek så att det kändes som om hennes lungor skulle sprängas, som om hennes hjärta hade brustit vilket det hade. Tårarna rann likt floder nerför hennes ansikte och hon gjorde en ansats att springa fram till James orörliga kropp, men bilden försvann och människan med de röda ögonen stod framför henne igen. Ett hat fyllde hela hennes kropp, hon hade aldrig varit med om den känslan förr men allt hon ville just nu att orsaka så mycket smärta på människan som hon kände just nu, även om hon bara kunde orsaka en bråkdel, för hennes smärta var enorm. Det kändes som om det var hon som hade dött och inte James.
"Vad har du gjort!" skrek hon och tog sig själv för hjärtat för att liksom känna ifall det fortfarande slog. Och visst slog det, konstigt nog. "Hur kunde du, varför dödade du honom?" fortsatte hon skrikandes, men människan började sakta med säkert suddas ut.
"Gå inte, ditt fega kryp, jag pratar med dig!" röt hon ilsket och började springa mot människan. "Så det går an att döda någon, men det går inte att stå tillsvars för varför man gjorde det?"
Precis när hon hade hunnit fram till människan så försvann den med ett rökmoln som fick Lily att hosta till.
"KOM TILLBAKA, GE MIG TILLBAKA JAMES!" skrek hon så högt att hon trodde att hennes lungor skulle åka ut från hennes kropp, och med ett ryck satte hon sig upp sig i sängen. Hon kallsvettades och andades som om hon hade sprungit ett helt maratonlopp utan att stanna. Tårarna rann nerför hennes kinder märkte hon när hon vände sig om för att se ifall James verkligen var död.
Men det var bara hon i sängen.
Paniken bröt sig fram igen i hennes kropp när hon trasslade sig ur sitt täcke och slet upp dörren till hennes och James sovrum.
"James?" ropade hon ut i korridoren, men fick inget svar. Tårarna rann fortare nerför hennes kinder, hon hörde att duschen var på och gick in utan att tänka på att det kunde vara någon av de andra hon delade huset med. Hon öppnade dörren och ropade in i badrummet:
"James?"
James huvud kikade fram bakom duschdraperiet och såg förvånat på henne. Hon brydde sig inte om att säga något mer utan rusade in i badrummet och slängde sig i James blöta famn. Hon struntade i att hon hade alla kläder på sig eller att hon skulle bli genomblöt på tre sekunder, hon kramade krampaktigt om James och borrade in sin näsa i hans bröstkorg.
"Lily då" skrattade James när han vacklade in i duschen och slog emot väggen bakom honom.
"Jag drömde… jag blev så rädd när jag såg dig… du får aldrig lämna mig" mumlade hon osammanhängande in i hans bröstkorg och kramade om möjligt ännu hårdare om honom. James lade sina starka och beskyddande armar runt henne och log mot hennes hårbotten.
"Det var bara en dröm" sa han och strök henne försiktigt över håret. "Det var bara en dröm, allt är bra nu."
Lily såg upp mot honom och nickade med tårarna rinnandes längst hennes kinder. Hon sträckte på sig lite och kysste James lätt på munnen.
"Jag älskar dig James, mer än själva livet" viskade hon tyst, centimeternära hans ansikte. James log mot henne och kysste hennes nästipp retsamt.
"Jag älskar dig mer än du kan ana" viskade han tillbaka och strök henne över kinden innan han lade sina båda händer mot hennes kinder och kysste henne djupt. Duschens strålar skvätte ner deras kroppar likt ett spöregn utomhus.
Vem har sagt att inte kan göra samma sak i duschen som ute i ett ösregn?
'And life is a road and I want to keep going
Love is a river I want to keep flowing
Life is a road now and forever
A wonderful journey
I'll be there when the world stops turning
I'll be there when the storm is through
In the end I wanna be standing
At the beginning with you'
"Avadava kedavra!"
Kvinnans skrik upphörde genast och föll istället ihop på den mörka bakgatan någonstans i London. Han sjönk ner på huk bredvid kvinnan och rörde lätt vid hennes kind. Kvinnans skönhet var slående, hennes ansikte var perfektionen av symmetri. Ögonen som nu var uppspärrade med en tom blick i sig var djupt blåa, hennes blonda hår lockade sig vackert runt hennes ansikte och det fylliga läpparna var halvöppna efter skriket.
"Alla lämnar genast platsen" beordrade han och hörde ett flertal plopp bakom sig. "Det gäller även dig, Bellatrix" tillade han och såg bakom sig mot Bellatrix, som bugade sig lätt för honom och innan även hon försvann med ett plopp. Han var nu helt ensam på den mörka bakgatan, förutom den döda kvinnan som han inte visste namnet på. Antagligen så var det en mugglare, men det kunde lika gärna ha varit en häxa han dödade nyss. Men det gjorde det samma, han behövde bara någon att mörda.
För en kort sekund slöt han sina ögon och tänkte på det som professor Snigelhorn hade sagt till honom för flera år sedan.
"Genom en ond handling – den ondaste av dem alla. Genom att begå mord. Att mörda sliter själen itu. En trollkarl som bestämt sig för att skapa ett horrokrux använder den skadan till sin fördel: han innesluter den sönderslitna delen…"
"Innesluter? Men hur?"
"Det finns en formel, men fråga mig inte om den, jag kan den inte!"
Han öppnade ögon igen och en beslutsamhet spred sig genom dem, så stark att ingen någonsin hade sett en sådan beslutsamhet. Hans mun sprack upp i ett leende, lika kallt som isen själv, om möjligt ännu kallare. Långsamt reste han sig upp, drog fram sin trollstav och pekade med den mot sig själv. I den andra handen höll han i en svart gammal dagbok.
Han mumlade något ohörbart och ett sken lyste upp den mörka bakgatan någonstans i London. Skenet bytte snart färg till blodigt rött när han pekade med sin trollstav mot dagboken. I samma stund som det röda skenet träffade dagboken spred sig ett grönt ljus över hela bakgatan. Han vacklade till och kände hur någonting slet sig loss från honom. Han kände sig för en sekund alldeles tom, innan en ännu mäktigare känsla tog plats inom honom:
Hat.
Han skrattade högt rakt ut i natten, medan det gröna skenet sakta men säkert slocknade. Skrattet var så kallt och så ondskefullt att alla som gick i närheten av bakgatan stannade upp och rös till obehagligt. Det bildades imma på skyltfönstren och vattenpölarna fick en isyta över sig. Men i samma stund som han transfererade sig bort ifrån den mörka bakgatan så återgick allting till det normala. Gåshuden försvann från människorna i närheten, imman försvann från skyltfönstren och isen smälte bort från vattenpölarna.
Men ingen förutom Mörkrets Herre visste att det nyss hade utövats det mörkaste av svartmagi:
En delning av en själ.
'We were strangers on a crazy adventure
Never dreaming how our dreams would come true
Now here we stand unafraid of the future
At the beginning with you'
James svor högt när han hade råkade tappa en av sina papperslådor i golvet så att innehållet spred sig över hela golvet i hans gamla rum. Suckandes steg han ner från stolen intill garderoben som han höll på att tömma på sina saker så att Sirius skulle få mer plats för sina egna.
Han upptäckte att det var gamla notblad som han själv hade skrivit när han fortfarande hade tagit lektioner i gitarr. Han vände på vartenda en och skummade igenom dem. De flesta var oskrivna läxor som han aldrig hade lämnat in, men vissa var faktiskt färdigskrivna, och ytterligare några få hade till och med får text. Han vände på ett blad som låg uppochner och såg att det var en av de få Lilytexterna han hade skrivit.
James hade aldrig varit den typen som kunde skriva massvis med sång med vackra texter med betydande ord eller poetiska verser. Han hade ärligt talat aldrig haft tålamodet till det, han var mer den typen som spelade och hade roligt eller bara spelade det andra hade skrivit. Men av någon konstig anledning så fick han en känsla att han borde göra någonting med den här texten. Han hade bara hunnit halvvägs med noterna, medan texten var helt klart.
"Ett sällsynt fall" mumlade han för sig själv, innan han gick fram till sitt skrivbord och tog en bunt med pergamentpapper, fjäderpenna och ett bläckhorn. Han log för sig själv när det slog honom vad han skulle göra med texten. Efter en snabb blick mot klockan så satte han sig ner på golvet bland alla notblad och halvfärdiga sångtexter, slet till sig Lilytexten och började ändra vissa saker ur den. Han kollade snabbt igenom noterna och såg att han skulle behöva sin gitarr till det här.
Det knöt till i hans mage, innan han skakade på huvudet och tänkte att han inte behövde någon gitarr, han kunde sådant både utan och innantill hur noterna lät i verkligheten.
Efter mer än en timme var han äntligen klar med sången. Han skummade snabbt igenom dem och såg att han borde renskriva det ifall någon annan än han själv skulle kunna läsa det. Det hade hamnat bläck på hans ena kind utan att han hade märkt det, men även om han hade vetat om det hade han nog inte tagit någon större notis om det.
För James hade fått det som folk kan få när de skriver något det verkligen gillar:
En adrenalinkick.
'I knew there was somebody somewhere
Like me alone in the dark
Now I know my dream will live on
I've been waiting so long
Nothing's gonna tear us apart
Life is a road and I want to keep going
Love is a river I want to keep going on
Starting out on a journey
Life is a road and I want to keep going
Love is a river I want to keep flowing
In the end I wanna be standing at the beginning with you'
At The Beginning - Anastasia Soundtrack