Harry vaknade sakta till medvetande, och den första han såg var Hermione, som bekymrat stod lutad över honom. Han trevade runt sig efter glasögonen, fann dem och satte på sig dem. Genast blev världen tydligare.

Runt honom, i en halvcirkel, stod Ron, Ginny, Tonx, Lupin och några andra ordensmedlemmar som han endast kände till utseendet. Han såg sig om, han befann sig på Grimaldiplan. De måste ha tagit dem dit med hjälp av spöktransferens. Innan han förlorat medvetandet hade han varit vid Gordics Hollow, tillsammans med Ron, Hermione och Ginny. Vad som sedan hänt var oklart, men de hade blivit attackerade av dödsätare och taket hade rasat ner. Han hade sprungit in för att hämta Ginny men fått en takbjälke i huvudet. Och sedan hade han förlorat medvetandet.

Och så hade Malfoy dykt upp i hans huvud. Han rös lite när han kom ihåg minnena han funnit i Malfoys medvetande, minnena av smärta och skräck… han satte sig tvärt, så tvärt att han var nära att falla igen. "Hermione, kan vi gå någonstans?" sade han. Han kände att han behövde diskutera allt med henne innan han underrättade de andra. Hermione nickade en smula förvånat och de gick in i köket. Ron såg förorättat efter dem.

"Vad är det, Harry?" frågade hon så fort han stängt dörren. Han berättade vad han sett och hört medan han var medvetslös. Hermione satt tyst vid köksbordet ett tag efter att han avslutat berättelsen, tydligt fundersam. Sakta sade hon: "Jag har faktiskt hört talas om det du upplevde. Ja, inte det just du upplevde men själva fenomenet. Om två personer blir medvetslösa exakt samtidigt, och befinner sig i samma sinnesstämning, i ert fall smärta och panik skulle jag tro, så händer det att bådas medvetanden kommer så nära varandra att de liksom förenas… bara för ett tag, förstås, tills en av personerna börjar vakna upp." Hennes blick var fäst på bordsytan, men nu såg hon upp, mötte Harrys blick. "Man delar tankar och minnen, så det är omöjligt att ljuga. Malfoy behöver hjälp." De såg på varandra ett tag, båda tänkte samma sak. Inte ens Malfoy förtjänade det han nu utstod.

De återvände till vardagsrummet. Tydligen hade de flesta ordensmedlemmarna transfererat sig bort, bara Tonx var kvar. Hon satt tillsammans med Ron och Ginny i den gamla mörkgröna soffan, den enda möbel de valt att behålla i det rummet.

"Nå?" frågade Ron. "Får man veta vad ni pratade om nu?"

Harry nickade, och han och Hermione slog sig också ned. Harry berättade vad som hänt, Hermione upprepade sin lilla föreläsning. Den första som yttrade sig när de slutat var, föga förvånansvärt, Ron. "Ni menar att vi ska hjälpa Malfoy?". Harry hade, med tanke på Ginny, avstått från att berätta en del av innehållet i Malfoys minnen, men vid närmare eftertanke, så känslig var hon inte… och om Malfoy skulle få hjälp behövde han övertyga alla. Han berättade, med blicken fastnaglad vid Rons, om hur Malfoy försökt ta livet av sig genom att upprepade gånger slå huvudet mot en vägg i hopp om att det skulle krossas, hur Lord Voldemort själv hade haft honom under crutiatus i nästan en kvart, skrattat åt hans smärtfyllda skrik…

Ron var blek och hans händer skakade, när Harry tystnade. Tonx hade förlorat sitt vanliga muntra ansiktsuttryck, hennes min avspeglade rent raseri, likaså Ginnys. Hermione verkade illamående. Harry såg sig om. "Jag tycker att vi borde kontakta ministeriet. Tonx, kan du…?"

Tonx skakade på huvudet. "Nej, jag måste iväg…" hon avbröt sig, vilket fick Harry att misstänka att hon hade ett uppdrag för Fenixordern. Han vände sig till de andra. "Då får vi gå dit själva, då." De nickade. Tonx reste sig upp. "Vi ses, jag ska kontakta Fenixordern" sade hon och försvann med ett litet plopp.

Hermione reste sig. "Det är väl lika bra att vi ger oss av. Ginny, kom. Du får transferera med mig eftersom du inte kan. Vi ses vid fontänen i trolldomsministeriet." Ginny tog ett hårt tag om hennes arm, och de försvann. Harry blundade, kände som vanligt känslan av att pressas ihop, och öppnade ögonen. Hermione stod bredvid honom, och Ron dök snart upp. Tillsammans gick de genom korridoren, osäkra på vart de skulle ta vägen. Harry hejdade en säkerhetstrollkarl och frågade om vägen till Scrimgeours kontor. Först blev han avvisad, men när säkerhetstrollkarlen råkade få syn på hans ärr sade han, att han skulle informera Scrimgeour. Harry log ironiskt mot de andra. "Värst vad han fick bråttom."

Snart hade de visats till trolldomsministerns kontor, där en nyfiken Rufus Scrimgeour väntade. "Nå, Mr Potter, vad har du på hjärtat? Har du bestämt dig för att samarbeta med oss till slut?"

Harry skakade på huvudet. "Nej, det har jag inte. Men jag har information som jag tror att ni skulle vara intresserad av." Han berättade inte om sin upplevelse under medvetslösheten, med tanke på Rita Skeeters skriverier. Istället sade han att han inte ville avslöja varifrån han fått informationen. Han berättade att en förrymd dödsätare, Lucius Malfoy, befann sig i ett slott någonstans på Frankrikes västkust, samt att han höll sin son fången där.

Scrimgeour såg kyligt på honom. "Alltså, ni vill inte hjälpa oss, men ni förväntar er att vi ska hjälpa er?"

"Nej, tvärtom. Jag trodde att ni ville fånga en dödsätare."

Scrimgeour ignorerade honom. "Vidare vill ni inte uppge er källa, utan tror att vi kommer att gå till aktion bara för vad ni säger."

"Nej, men…"

"För övrigt har vi annat att göra än att skicka ut aurorer hit och dit för att leta efter slott i Frankrike." Och därmed var samtalet avslutat.