Hej alla förlåt om kapitlet tog lång tid, hade en mental tidsgräns på en vecka men det fick bli som det blev.

Alla karaktärerna och boktexten tillhör Rick Riordan.

Till nästa kapitel... vi hörs

… "tre gamla damer stickar dödens sockor" … läste Athena.

"Det måste vara den märkligaste meningen jag någonsin hört dig säga Athena", sa Hermes med ett förbryllat ansiktsuttryck.

"Vi borde skriva ner det", instämde Apollon.

"Jag läste bara vad som stod", sa Athena till sitt försvar. "Men jag måste instämma, jag tror inte häller att jag har sagt något märkligare än det."

"Jag undrar i alla fall vad rubriken kan betyda", insköt Artemis. "Och med tanke på föra kapitlets rubrik så är jag bered på det värsta nu."

Jag var van vid kusliga upplevelser, men för det mesta var de snabbt över. En hallucination av samma slag som de får i fanatiska frikyrkor var mer än jag klarade av.

"Tänk om alla det dödliga faktiska får reda på att de gamla grekiska gudarna lever och inte bara är en mytologi, skulle alla då skylla på att de upplevt hallucinationer och sedan tro att de blivit galna för att det skulle vara en hallucination av samma slag som i fanatiska frikyrkor?"

Alla i lägret stirrade på Percy.

"Vi får be att det aldrig händer", sa Poseidon till sist samtidigt som det ryckte i hans läppar.

Under resan av läsåret kändes det som om hela skolan spelade mig ett spratt.

"Det är inte en trevlig känsla kan jag meddela."

Alla andra hade totalt och fullständigt gått på att mrs Kerr – en pigg blondin som jag aldrig hade sett i hela mitt liv förrän hon steg ur vår buss efter utflykten – hade varit våra matematiklärare ända sedan i julas.

"Allt det där måste ha varit jobbigt för dig, men det är väl bättre om du har kvar ditt liv istället för att få reda på allting och riskera att locka till dig en massa monster", sa Annabeth.

"Jag antar det men jag önskar att jag hade fått ta det beslutet själv", svarade Percy något frustrerat.

"Men det kunde ha blivit mycket värre", påpekade Grover försiktigt.

"Jag vet det, men det kunde också ha blivit bättre", sa Percy. "Men vi kommer aldrig att få svaret på det så jag antar att det är bättre att tänka framåt från och med nu."

Annabeth och Grover nickade åt havsgudens sons ord.

Alltsom oftast nämnde jag mrs Dodds för folk, men de stirrade bara på mig som om jag var ett psykfall.

Poseidon började hålla med Percys ord och önskade att han hade fått bestämma själv om han ville ta reda på sanningen eller inte.
Det här kan inte vara det enda fallet när ett halvblod började upptäcka att det fanns en värld där ute mycket större en vad man kunde föreställa sig genom en monster attack, tänkte han, det måste ha hänt förut och kommer fortsätta att hända om ingen gör något åt det.

Det frustrerade och något skamsna blickarna de andra gudarna och gudinnorna hade avslöjade att de tänkte i samma banor som han själv.

Jag började nästan tro dem; mrs Dodds hade aldrig existerat.
Bara nästan.

"Varför bara nästan", undrade Silena, "vad övertygade dig att mrs Dodds hade existerat?"

"Host – Grover – host" svarade Conner med ett flin.

"Hur vet du det?"

"Vi har ju redan fastställt att Grover inte kan ljuga om så för att rädda sitt liv", svarade Travis i sin brors ställe. "Det är bara logiskt."

"Och sen när har du bryt dig om logiken" fnös Katie.

"Bara så du vet så kräver det perfekta upptåget planering, verktyg, försäkringar och om man spelar ett spratt mot Ares stuga: testamenten", sa Conner och blängde på Katie.

Han visste att om det var någon annan än Katie som sagt det skulle Travis ha svarat utan en tvekan men Conner visste att på den senaste tiden hade hans bror blivit något av en kärleks krank dåre runt dottern till Demeter och tyvärr övertalat honom att inte spela något större upptåg mot Demeters stuga.
Conner kunde bara hoppas att Afrodites stuga hade övat på besvärjelser och en av misstag råkat träffa sin bror i huvudet. Hårt.
Vad annars kunde ha övertalat Travis att gå och bli *ryser* förälskad i deras ärkefiende?

Conner var för djupt inne i sina tankar för att upptäcka Katies förvånade blick.

Men Grover kunde inte lura mig.

"Se det var det vi sa."

När jag nämnde namnet Dodds för honom, tvekade han och påstod sedan att hon inte fanns. Men jag visste att han ljög.
Det var något som pågick. Något hade hänt på museet.

"Det verkar verkligen som allt har hamnat i ett dödläge nu", sa Malcolm fundersamt. "Jag undrar vad det är för händelser som kan ha lett dig därifrån till hit."

"Det undrar jag med", nickade Michael instämmande. "Det var faktiskt riktigt smart av de i framtiden att skicka tillbaka böcker som handlar om ett halvblod och hans liv. Det blir både intressant och lärorikt på det viset."

"Nämnda halvblod är där i mot inte riktigt lika glad över framtidens val för huvudperson."

Percys ord fick både Malcolm och Michael att rodna.

Jag hade inte tid att tänka på det särskilt mycket under dagarna, men på nätterna vaknade jag kallsvettig av mardrömmar om mrs Dodds klor och läderartade vingar.

"Har du fortfarande mardrömmar om den händelsen? frågade Poseidon sin son medans hans föräldrar instinkter att skydda sitt barn började blomma upp. "Jag kan alltid be Hypnos om att kolla upp det och se om han kan hjälpa dig, han är ändå skyldig mig en tjänst."

"Vem är Hypnos?" frågade Percy nyfiket.

"Sömnens gud", förklarade Poseidon tålmodigt.

"Åh, och nä jag klarar mig", svarade Percy. Han ville inte verka svag framför de andra i lägret.
Hans pappa såg alvarligt på honom.

"Okej men du måste tala om för mig, eller någon annan som du känner att du kan lita på, om det är någonting."

Percy nickade åt hans pappas villkor.

Vädret fortsatte att vara konstigt, vilket inte fick mig på bättre humör. En natt blåste ett åskväder ut fönstren i vår sovsal.

"Ser ni nu?" frågade Hiesta mjukt. "Ni måste kontrollera era humör så att inte de dödliga straffas orättvist."

"Moster Hiesta har rätt vet ni", sa Persefone och såg på de andra olympiska gudarna och gudinnorna med en kritisk blick.

Några dagar senare drog den största tornadon som någonsin skådats fram över Hudsondalen bara åtta mil från Yancy Academy.

Läger deltagarna satte sig något rakare i sina platser, luften tycktes plötsligt bli tyngre och stämningen mer spänd än innan.
"Vad är det egentligen som har hänt?" frågade Clarisse till slut när ingen annan sa något.

"Ja, vad kan vara orsaken till att en så stor tornado?" frågade Jake Mason son till Hefaistos lättad av att någon annan hade frågat först.

Snart så kom en stört skur av frågor från de andra kamparna.

"TYSTNAD!" röt Zeus till slut ut trött på ett gäng barns frågor som inte förstod bättre.
Åskan mullrade och kamparna lugnade ner sig men såg förväntansfullt på gudarna i hopp på svar.

"Jag tror att om vi bara läser vidare kommer vi till slut få svar på alla våra frågor", sa Keiron till sist.

De olympiska gudarna och gudinnorna nickade snabbt instämmande till deras barn besvikelse.

När ingen sa något mer fortsatte Athena med att läsa igen.

En av de nyheter vi tog på lektionerna var de ovanligt stora antalet små flygplan som störtade i Atlanten på grund av plötsliga stormbyar.

Gudarna och gudinnorna såg försiktigt mot halvbloden bereda på en ny flod av frågor, men förvånansvärt sa ingen någon utan de såg förväntansfullt på Athena för att hon skulle fortsätta att läsa.

Det verkade som att när de insåg att de inte skulle få svar inom en snar framtid så hade de bestämt sig för att de skulle läsa klart böckerna på rekord tid.

Jag började känna mig vresig och irriterad nästan jämt. Mina betyg sjönk från godkänt till icke godkänt. Jag bråkade allt ofta med Nancy Bobofit och hennes vänner. Jag blev utskickad i korridorerna nästan varenda lektion.

"Det här skulle man kunna säga är som att slänga bensin på en eld, tillslut kommer den explodera i ansiktet på en", sa Luke.

De andra lägerdeltagarna nickade till Hermes sons ord, han hade lyckats beskriva situationen perfekt.

Till slut exploderade jag.

"Och en exploderande Percy är inget bra, både bildligt och bokstavligt", sa Grover med en grimas.

Det hände när vår engelskalärare, mr Nicoll, för miljonte gången frågade mig varför jag var för lat för att plugga till rättstavningsproven.

"Det är ingen bra lärare", sa Will. "En bra lärare ska hjälpa och vägleda sina elever, inte kritisera dem.

De andra halvbloden nickade och blängde på boken, de hade själva råkat ut för såna lärare som tycktes tro att bara för de hade ADHA och dyslektisk var de mindre värda och inte lika smarta som sina klasskamrater.

Jag kallade honom för en gammal rumlare.

Kamparna och även några gudar jublade och applåderade.

Jag visste inte ens vad det betydde, men det lät bra.

"Jag är inte säker på att jag vill veta vad det betyder."

Följande vecka skickade rektorn ett brev till min mamma, och därmed blev det allmänt känt – jag var inte välkommen tillbaka till Yancy Academy följande läsår.
Bra, tänkte jag. Det passar mig utmärkt.

"Det verkade verkligen inte vara någon bra skola." Annabeth log ursäktande i mot Percy.

"Den är inte världs bäst men den var faktiskt inte så illa, och har inte alla skolor sina brister?"

Jag hade hemlängtan.
Jag ville vara hos min mamma i vår lilla lägenhet på Upper East Side, även om jag var tvungen att gå i en kommunal skola

"Vad är så illa med att gå i en kommunal skola?" frågade Lee som själv gick i en.

"Om vi läser vidare är jag säker på att boken kommer att svara på det."

och måste stå ut med min hemske styvfar och hans löjliga poker kvällar.

"Vem är din styvfar?" frågade Poseidon med en missnöjd rynka i pannan.

"Jag upprepar vad jag sa tidigare."

Och ändå … det fanns att och annat på Yancy jag skulle sakna. Utsikten mot skogen från sovsalsfönstret, Hudsonfloden i fjärran, doften av tallarna. Jag skulle sakna Grover,

"Det var tur, för ett ögonblick trodde jag faktiskt att du skulle sakna naturen mer än din bästa vän", sa Grover. "Även om naturen verkligen var fantastisk där… perfekt och orörd… inga naturföroreningar… vet ni jag tror att jag skulle sakna naturen mer en mig själv."

"Det skulle inte jag, jag väljer vänner över naturen", sa Percy bestämt.

som hade blivit en god vän även om han var lite konstig.

"Jag vet, jag vet, ni behöver inte säga något", sa Percy och himlade med ögonen. "Jag ber om ursäkt Grover."

Jag undrade hur han skulle överleva nästa läsår utan mig.

"Jag skulle inte vara där nästa läsår."

"Men tänk om Percy inte skulle ha upptäck att han var ett halvblod och skulle gå i skolan efter sommaren, skulle en ny satyr komma och hålla koll på honom då?" undrade Annabeth.

"Eh, jag vet faktiskt inte vad vi skulle ha gjort", svarade Keiron med rynkad panna.

"Vänta ni menar att det var er uppgift att skydda Percy men inte hade en aning om hur ni skulle göra!"

"Vi skulle ha kommit på något."

Jag skulle sakna latinlektorerna också … mr Brunner vansinniga frågesportdagar och hans tro på att jag kunde göra bra ifrån mig.

Poseidon såg fundersamt på sin son. Någonting som han märkt bara genom att de läst ett och ett halvt kapitel var att hans son verkade ha ytterst lågt självförtroende.
Han kunde bara hoppas att de här böckerna skulle hjälpa till. Och om inte så skulle han lika säkert som en snöboll skulle smälta i hans brors – den deprimerande, de dödas konung, ja Hades – rike inte försvinna från Percys liv igen.

När den sista veckan och alla prov närmade sig var latinprovet det enda jag pluggade till.

"Du pluggade bara till ett prov?!"

"Wow, jag tror aldrig att jag har hört talats om att någon har gjort så", sa Castor son till Dionysos samtidigt förvånat.

Jag hade inte glömt vad mr Brunner sagt till mig den där dagen på konstmuseet, om att hans ämne betydde liv eller död för mig. Jag var inte säker på varför, men jag hade börjat tro honom.

"Det är väl bar?" frågade Jake osäkert. "Jag menar, på så sett så har ju Percy större chans att veta vad han ska göra i händelse av en monster attack."

Många nickade åt Hefaistos sons resonemang.

Kvällen före slutproven blev jag så frustrerad att jag kastade Cambridges guide till den grekiska mytologin tvärs genom sovsalen.

"Vad blev du så frustrerad av?"

"Jag skulle bli frustrerad av att läsa en sån lång tråkig bok, även om bokens fakta kan vara bra att veta."

Percy log mot de 10 åriga tvilling flickorna, döttrar till Apollon, ord.

Orden hade börjat simma upp från sidorna och kretsa runt huvudet på mig. Bokstäverna gjorde 180 – gradiga svängar, som om de åkte skateboard.

"Okej, jag förstår varför du blev frustrerad."

"Det är vid tider som såna man önskar att alla ens skol-böcker var på gammaldags grekiska", sa Annabeth och såg på sin mamma. "Finns det ingen möjlighet att man kan göra något åt det?"

Athena såg fundersam ut, hon insåg att det här måste vara ett stort problem för ett halvblod. "Jag kan se om jag hittar någon lösning på det här problemet", sa hon till slut.

Alla halvblod i lägret jublade

Det fanns inte en chans att jag skulle komma ihåg skillnaden mellan Keiron och Karon, eller Polydektes och Polyfemos.

"Okej, det verkar faktiskt rätt så svårt", mumlade Will.

Och böja latinska verb? Det var bara att glömma.
Jag vankade av och an i rummet, och det kändes som om myror kröp runt innanför skjortan. Jag mindes mr Brunners alvarliga uppsyn, hans tusenåriga blick.
Jag förväntar mig toppresultat av dig, Percy Jackson.

"Jag tycker att det var bra sagt av dig, Keiron", sa Artemis gillande. "Alla behöver lite uppmuntran."

Jag tog ett djupt andetag. Jag plockade upp mytologibocken.

"Kom igen Percy, kom igen!" skanderade Travis och Conner uppmuntrande.

Jag hade aldrig bett en lärare om hjälp förut. Fast om jag pratade med mr Brunner, kanske han kunde ge mig några tips.

"Det är faktiskt en bra plan, för att komma från ett barn från Poseidon", mumlade Athena och avbröt sig själv.

"Hallå! Mina barn kan faktiskt också komma på bra planer!"

"Som om det skulle hända", fnös Zeus.

"Åh, som om dina barn skulle kunna det, broder", snäste Poseidon tillbaka.

"Snälla ni, ni vet alla att mina barn kan planera mycket bättre än era", sa Hades och blandade sig i diskussionen.

"Jag vet inte varför ni ens försöker, mina barn är mycket bättre på att planera en era, jag är ju trots allt visdomens gudinna", sa Athena och undrade hur så gamla gudar kunde börja bråka om något så barnsligt.

Eller så kunde jag kanske be om ursäkt för att jag skulle misslyckat fullständigt på hans prov.

"Jag meddelar gladeligen att du inte misslyckades, långt ifrån", sa Keiron.

"Ja, jag vet det nu men jag förstår fortfarande inte hur jag kunde ha fått ett så högt betyg!"

"Lärare bedömer inte bara om man fått alla fakta rätt utan också hur man drar paralleller, har god förståelse för ämnet och kunna dra jämförelser och slutsatser och analyser.

När jag lämnade Yancy Academy ville jag inte att han skulle minnas mig som en urusel elev.
Jag gick ner till lärarrummen. Det var släckt och tomt i de flesta, men mr Brunner dörr stod på glänt. Jag befann mig tre steg från dörrhandtaget när jag hörde röster inne på kontoret.

"Sättet boken beskriver det gör så att det verkar vara ett viktigt samtal", sa Annabeth fundersamt.

"Jag håller med dig", sa Katie.

De två flickorna ut bytte en förtjust blick.

Mr Brunner ställde en fråga. En röst som helt klart var Grovers sa: " … orolig för Percy, magistern."
Jag stelnade till.
Jag brukar inte tjuvlyssna, men jag tror inte heller att du skulle kunna låta bli att lyssna när din bäste vän pratade om dig med en vuxen.

"Antagligen inte", sa Chris.

"Jag andra det", sa Travis.

"Jag tredjar det", sa Conner.

Jag smög närmare.

"Percy ..."

"Jag vet pappa, men jag tror inte häller att du skulle kunnat låta bli att smyga närmare."

Poseidon suckade bara, han visste att hans son hade rätt.

" … ensam i sommar", sa Grover. "Tänk bara, en Fränka i skolan! Nu när vi är säkra på vår sak, och de också vet … "

"Ni vet det är inte rättvist att ni jagar och dödar barn bara för att ni inte är överens med barnets förälder", sa Lee och dukade under de mördande blickarna han fick men han tog inte tillbaka hans uttalande.

Gudarna och Gudinnorna visste att de inte alltid – tja för det mesta – var rättvisa men det hade haft samma beteende i årtusenden, hur skulle de bara kunna ändra sig på någon sekund?

"Vi skulle bara göra saker värre genom att sätta press på honom", sa mr Brunner. "Pojken måste mogna mer ."

"Jag är och jag var fullkomligt mogen", protesterade Percy.

"Ja vi vet det", sa Hiesta vänligt till hennes brorsson, "men att vara ett halvblod är ett tufft liv och jag är säker på att Keiron bara ville spara dig sorg."

"Men han har kanske inte tid. Fristen som löper ut vid sommarsolståndet … "
"Den saken måste klaras upp utan honom, Grover. Låt honom njuta av sin okunnighet så länge han kan."
"Han såg henne, magistern … "
"Han inbillade sig bara", insisterade mr Brunner.
"Diset som vilar över eleverna och lärarna räcker för att övertyga honom om det."
"Magistern, jag … jag får inte försumma mina plikter igen." Grovers stämma skälvde av återhållna känslor. "Ni vet vad det skulle betyda."

"Vad för plikter?" frågade Percy, "vad hade du försummat?" sa han och såg på satyren som hade kommit och blivit hans bästa vän.

"Åh, det var inget Perce", mumlade Grover och såg ner på marken.

"Du har inte misslyckats, Grover", sa mr Brunner vänligt. "Jag borde ha sett henne för den hon var. Låt oss nu bara försöka hålla Percy vid liv tills nästa höst …"
Mytologiboken föll ur handen på mig. Och slog i golvet med en duns.

"Okej vi måste lära Grover att ljuga men vi måste också lära Percy att smyga utan att bli upptäckt."

Mr Brunner tystnade.
Med bultande hjärta plockade jag upp boken och drog mig baklänges bortåt korridoren.
En skugga gled över det upplysta fönstret i mr Brunners kontorsdörr – skuggan av någon som var mycket längre en min rullstolsburne lärare, och som höll något som var misstänkt likt en pilbåge.
Jag öppnade närmaste dörr och smet in.

"Allvarligt, det här börjar likna en skräck historia."

Några sekunder senare hörde jag ett långsamt klopp-klopp-klopp, som det dämpade ljudet av träklossar, och sedan något som lät som ett djur som snörvlande nosade utanför min dörr. En stor, mörk skepnad stannade utanför glasrutan, och gick sedan vidare.

"Så nära", mumlade Keiron tyst, förvånat. "Jag hade trott att jag skulle veta om någon var där men jag håller tydligen på att bli rostig."

En svettdroppe rann nerför halsen på mig.
Ute i korridoren tog mr Brunner till orda.
"Det var nog inge", mumlade han. "Jag har haft problem med nerverna ända sedan vintersolståndet."

Kamparna suckade, de ville så innerligt veta vad det var som pågick men de visste att de inte skulle få några svar än så länge.

"Jag också", sa Grover. "Men jag skulle ha kunnat ha svurit på …"
"Gå tillbaka till sovsalen", sa mr Brunner till honom. "Det blir en lång dag i morgon, med alla prov."
"Prata inte om det."
Ljuset inne på mr Brunners kontor släcktes.
Jag väntade i mörkret i vad som kändes som en evighet.
Tillslut smög jag ut i korridoren och tog mig tillbaka till sovsalen.

"Vad skulle du ha sagt om du faktiskt blev upptäckt?"

"Jag skulle ha skyllt på att jag råkade somna samtidigt som jag pluggade och gick i sömnen."

"Det finns hopp om dig ännu", sa bröderna Stoll lättade.

Grover låg på sin säng och läste latinanteckningar som om han legat där hela kvällen.
"Hej", sa han och såg trött på mig. "Kommer du att klara provet?"
Jag svarade inte.

Annabeth såg på Percy med rynkad panna. "Det var inte särskilt artigt Percy."

"Ja jag vet men det var oerhört konstigt att höra Grover prata med Keiron om allt det där."

Annabeth nickade och accepterade Percys ursäkt.

"Du ser sjuk ut." Han rynkade på ögonbrynen. "Är allt som det ska?"
"Bara … trött."
Jag vände mig bort så att han inte skulle se mitt ansiktsuttryck

"Ingen idé Percy, satyer kan läsa av ens känslor", sa Persefone.

"Ja, jag vet det nu."

och började göra mig i ordning för att gå och lägga mig.
Jag förstod inte vad det var jag hört därnere. Jag ville tro att jag hade inbillat mig alltsammans.
Men en sak var klar: Grover och mr Brunner pratade om mig bakom min rygg. De trodde att jag svävade i någon slags fara.

"Eftersom att du är en son till Poseidon kommer du nog alltid att sväva i fara oavsett om det beror på ett monster eller en gud eller någonting annat", sa Demeter med ett ursäktande leende mot hennes brorson.

Percy nickade åt gudinnans ord, han visste att det var sant.

När jag följande eftermiddag gick efter tre timmar långt latinprov, vimmelkantig av alla de grekiska och romerska namnen jag hade stavat fel, ropade mr Brunner tillbaka mig till klassrumsdörren.

"Okej för det första: hur kan man stå ut med ett tre timmars långt prov och för det andra: kan man egentligen bli vimmelkantig av att stava fel och för det tredje: varför ropade Keiron Percy tillbaka?"

Alla stirrade på Jake.
"Du kanske ska prova att andas eller du kan lika gärna gå och bli ett barn till Athena", sa Beckendorf till sin halvbror.

Nu gick alla från att stirra på från Jake till Beckendorf innan de registrerade vad han sagt och brast i skratt med bröderna Stoll i ledning.

"Okej", sa Percy när han lyckades dämpa hans skratt, "varför Keiron ropade mig tillbaka kommer antagligen boken svara på och jag blev vimmelkantig för att det var så himla varmt och jag trodde att jag skulle misslyckas med provet, men varför det var tre timmar långt vet jag inte", avslutade han.

Keiron harklade sig något besvärat. "Jag tror nog att jag gillade min roll som lärare lite för mycket."

Det blev brytnings punkten och alla brast i skratt igen.

För ett ögonblick var jag rädd att han hade fått reda på att jag tjuvlyssnat föregående kväll, men de verkade inte vara det som var problemet.
"Percy", sa han. "Var inte ledsen för att du måste lämna Yancy. Det … det blir bäst så."

"Du hörde verkligen inte till Yancy utan på Kamphalvblodsläget", sa Poseidon. "Men det var inte särskilt snyggt formulerat i boken."

Hans tonfall var vänligt, men det han sa gjorde mig förlägen i alla fall.
Trots att han talade lågmält, hörde de andra eleverna som redan var klara med provet vad han sa. Nancy Bobofit hånlog och gav mig slängkyssar.

"Det är verkligen en hemsk flicka", sa Annabeth och blängde på boken.

Jag mumlade: "Okej, magistern."
"Jag menar… " Mr Brunner rullade fram och tillbaka i sin rullstol som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. "Det här är inte rätt ställe för dig. Det var bara en tidsfråga."
Det sved i ögonen.

"Jag ändrar mitt tidigare uttalande, det var en väldigt dålig formulering." Poseidon gick med dottern till Athena och blängande på boken.

Här satt min favoritlärare och talade inför hela klassen om att jag inte klarade av skolan. Efter att ha sagt att han trodde på mig hela läsåret, sa han nu att jag var förutbestämd att bli relegerad.

"Percy, jag tycker att du förhastar dig", sa Silena.

Percy nickade, nu när han hörde det igen så lät det inte lika hemskt, men det kan ju också bero på att han visste mycket mer än vad han gjorde då.

"Just det", sa jag darrande.
"Nej, nej", sa mr Brunner. "Äsch, fördömt också. Vad jag försökte säga… du är inte normal, Percy. Det är inget att… "

Keiron grimaserade det hade inte alls kommit ut som han tänkt.
"Jag ber om ursäkt Percy, jag kan försäkra dig att det inte var så jag menade."

"Det är okej."

"Tack", hasplade jag ur mig. "Tack så mycket, magistern, för att ni påminner mig om den saken."
"Percy… "
Men jag hade redan gått.

"Ja, det här var ju rätt så tragiskt", Katie viste egentligen inte vad hon skulle säga men hon stod inte ut med tystnaden längre.

"Det kan man verkligen säga", instämde Travis snabbt.

Sista dagen på terminen proppade jag ner kläderna i resväskan.

"Sista dagen, du packade på sista dagen", sa Annabeth troget.

Percy svarade inte utan rodnade något.

De andra killarna stojade och pratade om sina semesterplaner. En av dem skulle fotvandra i Schweiz.

"Det låter intressant", sa Chris och det fanns ett instämmande mummel från resten av Hermes bort + från guden själv.

En annan skulle på kryssning i Västindien en månad.

"Vi skulle kunna göra det någon gång", sa Poseidon till Percy.

Hans sons ögon lyste upp. "Verkligen", andades han. "Det låter jätte roligt!"

De var ligistungar, som jag, men de var rika ligistungar.
Deras pappor var verkställande direktörer, eller ambassadörer, eller kändisar. Jag var en nolla, från en familj av nollor.

Alla i lägret blängde på Percy.
Han insåg att de alla på ett eller annat sätt var släkt med varandra genom deras odödliga sida av familjen. Den tanken fick honom nästan något snörrig när han insåg vikten av det.

"En familj av nollor, vilken trevlig beskrivning av oss", sa Apollon sarkastiskt.

"Man känner kärleken", muttrade Hermes tort samtidigt.

"Jag menade det inte så", försökte Percy stammande förklara.

"Ja vi vet, vi bara retas med dig", förklarade Apollon med ett vänligt leende mot sin kusin.

De frågade mig vad jag skulle göra på sommarlovet.
Jag sa att jag skulle till stan.

"Tekniskt sett så ljög du", sa Travis oskyldigt.

"Jag vet men jag visste det inte då." Percy himlade med ögonen mot Hermes son.

Jag talade inte om för dem att jag skulle bli tvungen att gå ut med hundar eller sälja tidskriftsprenumerationer, eftersom jag måste ha ett sommarjobb för att kunna hålla min styvfar på gott humör genom att lägga pengar i hans pokerkassa,

"Okej, jag börjar verkligen irritera mig på din styvfar", sa Artemis. "Ingen ska be höva skaffa ett sommarjobb på grund av någon sån anledning."

"Lady Artemis om vi läser något kapitel till kommer ni få alla svar", suckade Percy.

och att jag skulle tillbringa min lediga tid med att oroa mig för vilken skola jag skulle börja i till höst.
"Åh", sa en av killarna. "Coolt."
Sedan fortsatte de att prata som om jag inte fanns.

"Vilka elaka typer", sa Hiesta. "Jag kan lova dig Percy att jag aldrig kommer att göra så."

"Tack, Lady Hiesta", sa Percy med ett leende.

"Snälla kalla mig faster, lady gör så att jag känner mig så gammal."

"Okej, eh, faster Hiesta." De log mot varandra.

Den enda jag fasade för att säga adjö till var Grover, men det visade sig att jag slapp. Han hade löst biljett till Manhattan på samma Greyhoundbuss som jag, så där satt vi, tillsammans igen, på väg in till staden.

"Återigen får jag en sån känsla av att det här börjar bli en skräck historia."

Under hela bussfärden kastade Grover nervösa blickar längst gången mellan sätena och höll ögonen på de andra passagerna.
Det slog mig att han alltid betedde sig så när vi lämnade Yancy. Han blev nevös och rastlös, som om han trodde att något hemskt skulle hända.

"Jag tycker att det är bäst att vara förbered på det värsta istället för att inte vara förbered och på så sätt riskera att bli överraskad och dödad."

De andra lägerdeltagarna nickade överens till Clarisse ord.

Tidigare hade jag trott att han varit rädd för att bli retad. Men det fanns ingen som skulle kunna reta honom på Greyhoundbussen.
Till slut stod jag inte ut längre.
Jag sa: "Letar du efter Fränkor?"

Annabeth fnös. "Jag kan tänka mig att du blev överraskad Grover."

"Underdrift av året."

Grover var nära att ramla ur sätet.

Många skrattade på den mentala bilden.

"Va vad menar du?"
Jag erkände att jag hade tjuvlyssnat på honom och mr Brunner kvällen före provet.

Conner stönade förtvivlat. "Just när vi trodde att det fanns hopp i dig skulle du åter vända dig mot Deras heliga upptågs makt!"

Många fnös åt hans ord.

Michael såg fundersamt på Hermes son. "Du uttalade Deras som ett namn, jag kommer antagligen ångra det här senare, men vilka är dem?"

"De är det bästa av det bästa…"

"… de är våra högsta prisade och helade gudar…"

"deras ord är vår lag och tro…"

Alla kampare stirrade förvirrat mellan bröderna.

"Fred och George Weasley från Harry Potter av J.K. Rowling är våra idoler", förklarade Travis. "Vi försökte härma dem, även om vi inte skulle kunna göra dem rättvisa."

"Men vilka det var som vi pratade om förut får ni lista ut själva", avslutade Conner.

Det ryckte i Grovers ögonlock. "Hur mycket hörde du?"
"Tja… inte mycket. Vad är fristen till sommarståndet för nåt?"

"Nej, nej, du hörde inte mycket, bara typ allt."

Han ryckte till. "Hör på, Percy … jag var bara orolig för dig. Som du hallucinerade och trodde att du såg mattelärarinnor som var demoner och allt… "
"Grover…"
"Och jag sa till mr Brunner att du kanske var utbränd eller nåt, för det har aldrig funnits nån mrs Dodds, och… "
"Grover, du är verkligen riktigt, riktigt dålig på att ljuga."
Han blev skär om öronen.

"Ni har de märkligaste konversionerna", sa Katie roat. "Men jag undrar vad det andra passagerna skulle tro om de hörde allt det där.

"Jag vågar inte ens tänka på det", sa Grover med en rysning.

"Åh, jag vet exakt vad de skulle göra", sa Percy. " De skulle ringa regeringen och kräva att hjälpa de stakars barnen."

Han fiskade upp ett solkigt visitkort ur bröstfickan på skjortan. "Ta det här okej? För den händelse att du skulle behöva mig i sommar."
Skriften på kortet var snirkligt, vilket var rena mordet för mina dyslektiska ögon, men till slut lyckades uttyda något i stil med:

Grover Underwood, väktare

Halvblodskullen

Long Island, New York

009-0009

"Jag vill också ha ett sånt där kort", kom det genast från alla håll i paviljongen.

"Det kanske faktiska skulle vara bra", sa Athena tankfullt. "Det kanske skulle hjälpa om någon hittar ett halvblod och visar kortet då, det kan göra allt mera äkta och professionellt."

"Vad är halv…"
"Säg det inte så högt!" tjöt han. "Det är min, eh… sommarlovsadress!"
Mitt mod sjönk. Grovers familj hade en sommarstuga. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att hans familj kunde vara lika rika som de andra vid Yancy.

"Långt där ifrån Percy", försäkrade Grover.

"Okej", sa jag dystert. "Om jag vill komma och hälsa på dig i ert residens, alltså?"
Han nickade. "Eller… om du behöver mig."
"Varför skulle jag behöva dig?"
Jag lät surare än jag tänkt mig.

"Ja, förlåt mig Grover, jag borde antagligen ha uppskattat dig mer utan dig skulle jag antagligen inte vara här nu."

"Det var inget Percy, du är min vän."

Grover rodnade ända ner till struphuvudet. "Alltså, Percy, sanningen är den att … jag måste liksom beskydda dig."
Jag stirrade på honom.

"Jag kan tänka mig att det skulle låtit konstigt", sa Annabeth med en ursäktande blick mot Grover.

Under hela läsåret hade jag råkat i slagsmål för att hålla mobbare borta från honom. Jag hade legat sömnlös av oro för att han skulle bli mobbad nästa läsår, när jag inte var där.

"Du är verkligen en god vän", sa Persefone med ett vänligt leende mot Percy.

Och nu kom han och påstod att det var han som beskyddade mig.
"Grover", sa jag, "vad exakt är det du beskyddar mig mot?"
Det hördes ett högt, skärande ljud under våra fötter.

Alla stirrade i skräck på boken.

Tillslut skrattade Percy lågt.

Annabeth blängde på honom. "Det är inte roligt Percy! Ni kan bli attackerade av ett monster!"

"Oroa dig inte, det är inte ett monster."

Svart rök vällde upp från instrumentbrädan och hela bussen fylldes med en lukt som av ruttna ägg. Chauffören svor och svängde in den krängande bussen till vägkanten.
Efter några minuters slamrande med motorn meddelade han att vi måste stiga ur allihop.
Grover och jag gick ut, precis som alla andra.

Clarisse himlade med ögonen. "Och varför skulle ni inte göra det?"

Vi befann oss på landsbygden, på ett ställe man aldrig skulle lägga märke till om man inte fick motorstopp där.

Den meningen fick några att dra på mun.

På vår sida av motorvägen fanns inget förutom lönnar och en massa skräp från förbipasserande bilar. På andra sidan av de fyra filerna av asfalt, som skimrade i eftermiddagshettan, stod ett gammaldags fruktstånd.
Varorna såg verkligen goda ut: lådor som överfulla med blodröda körsbär och äpplen, valnötter och aprikoser, och så tillbringare med cider

Vid det här laget så dreglade praktiskt taget lägerdeltagarna.

"Åh, jag insåg precis att jag var hungrig."

"Ja den här boken får en att glömma allt annat, även något som mat." Conner skakade sorgset på huvudet.

"Tänk att vi har glömt bort att äta frukost!" utbrast Will förvånat.

"Och nu måste vi vänta till lunch tills vi får äta igen!"

Som en stönade lägret.

"Åh, jag vet inte jag, men jag tror nog att jag kan fixa fram något smått", sa Demeter med ett leende. "Växande barn behöver äta."

Och helt plötsligt blommade det upp massvis av alla olika typer av mat på alla lång borden.

Athena, som en gudinna hade hon inte ett behov av att äta, valde att fortsätta med at läsa så att de skulle bli färdiga med kapitlet snabbare.

som stod på drivor av is i ett badkar med lejonfötter. Det fanns inga kunder, bara tre gamla damer som satt i gungstolar i skuggan av en lönn och stickade på det största par sockor jag någonsin sett.

De i lägret flämtade.

"Tre gamla damer stickar dödens sockor!" utbrast Silena.

"Wow, titeln på kapitlet är verkligen bokstavligt."

"Japp, men vad kommer det där med döden in?"

Undertiden son kamparnas frågor flög runt bleknade de olympiska gudarna och gudinnorna.

"Ni tror väl inte att boken syftar på Ödesgudinnorna?" mumlade Artemis.

De andra gudarna svarade inte.

Alltså, det där sockorna var stora som ylletröjor, men de var helt klart sockor. Damen till höger stickade den ena av dem. Damen till vänster stickade den andra. Damen i mitten höll i en väldig konstig korg med stålblått garn.

"Det låter verkligen som Ödesgudinnorna", muttrade Dionysos.

Alla tre kvinnor såg uråldriga ut: de bleka ansiktena var rynkiga som gammal frukt, deras silvervita hår var uppsatt i knut under stora, vita huvuddukar, och de beniga armarna stack ut ur blekta bomullsklänningar.

"Ja det gör det verkligen", sa Afrodite tyst innan hon rynkade på näsan. "Men någon vidare bra klädsmak har de aldrig haft, för Zeus skull vi lever på 2000-talet!"

Det konstigaste av allt var att de verkade titta på mig.

Nu såg gudarna med fasa på Poseidons son även om de inte gillade honom så att ha Ödesgudinnorna efter sig lede oftast till ett hemsk öde.

Inte bara på alla de strandsatta passagerarna… utan på just mig.

"Inte bra, inte bra, inte …" mumlade Poseidon samtidigt som han gav sin son en kram och vägrade att släppa taget.

Jag vände mig mot Grover för att säga något om det och såg att han var likblek i ansiktet. Det ryckte i hans näsa.
"Grover?" sa jag. "Vad är…"
"Säg att de inte tittar på dig. Men de gör det. Eller hur?"
"Ja. Konstigt, va?" Tror du att de där sockorna är i min storlek?"

Annabeth som började fatta det alvarliga i situationen såg på Percy med en ogillande blick men sa inte något.

"Det där var inte roligt, Percy. Inte roligt alls."
Den gamla damen i mitten plockade fram en enorm sax – gyllene och silverfärgad, stor som en trädgårds sax.

Gudarna flämtade.

"Åh nej, nu är det kört", stönade Poseidon medans de andra gudarna gav honom medlidande blickar.

Jag hörde Grover flämta efter andan.
"In i bussen igen", sa han till mig. "Kom."
"Va", sa jag. "Det är tusen grader varmt därinne."
"Kom!" Han bände upp dörren och klev ombord på bussen igen, men jag stod kvar.

"Givetvis stod du kvar", suckade Poseidon.

"Du borde ha följt efter din vän", sa Hiesta samtidigt.

De tre gamla damerna på andra sidan vägen tittade fortfarande på mig. Den i mitten klippte av garntråden och jag svär på att jag kunde höra klippet tvärs över fyra filer fyllda med trafik.

"Det är en obehaglig tanke", mumlade Travis med en grimas.

Hennes båda väninnor vek ihop de stålblå sockorna, och jag undrade vem de egentligen var till – snömannen eller Godzilla.

Trots den dåliga stämningen i lägret så kunde det ändå höras några halvkvävda skratt.

Bakom bussen stod chauffören och ryckte loss en stor bit ryckande metall ur motorn. Hela bussen skakade till, och motorn vaknade till liv igen.
Passagerarna hurrade.
"Så där, ja!" skrek chauffören. Han daskade till bussen med sin mössa. "Alle man ombord."

"Tack och lov att ni kom ifrån det där skräck landskapet", sa Katie med en rysning. "Någon annan än jag som tror att det här kapitlet kommer var betydelse fullt för resten av handlingen?"

De andra i lägret nickade överens.

När vi åkte vidare började jag känna mig febrig, som om jag fått influensa.
Grover såg inte ut att må särskilt mycket bättre. Han darrade och hackade tänder.
Jag sa: "Grover?"
"Ja?"
"Vad är det du inte talar om för mig?"
Han baddade pannan med skjortärmen. "Percy, vad såg du borta vid fruktståndet?"
"Du menar de gamla damerna. Vad är det med dem? De är väl inte som mrs Dodds? Eller?"

"Nej det är mycket värre" sa Hades frånvarande när han såg på sin bror och hans son.

Hans ansiktsuttryck var svår tolkat, men jag fick en känsla av att damerna i fruktståndet var något mycket, mycket värre än mrs Dodds.

"Det var det jag sa."

Han sa: "Berätta bara vad du såg."
"Den som satt i mitten plockade upp sin sax och klippte av garnet."

"Klippte av garnet", mumlade Beckendorf fundersamt. "Var någonstans har jag hört det förut. Hans ögon vidgades plötsligt. "Ödesgudinnorna! Det var Ödesgudinnorna!"

Lägret flämtade.

"Åh, nej!" sa Annabeth. "Jag visste att det var något dåligt hela tiden men det var mycket värre en vad jag skulle kunnat föreställa mig."

De andra lägerdeltagarna nickade helt överens med Athenas dotter och de såg sorgset på Percy, han skulle ha ett hårt liv.

Han slöt ögonen och gjorde en gest med fingrarna som kunde ha varit korstecknet, men som inte var det.
Det var något annat – något nästan… äldre.

Artemis ögonbryn skötts upp. "Helt otroligt vilka bra instinkter du har. För att vara en man", lade hon snabbt till.

"En man kan också ha bra instinkter lilla sis", sa Apollon och himlade med sina klarblå ögon.

"Jag har inte sagt något annat. Och kalla mig inte för lilla sis!"

Han sa: "Du såg henne klippa av tråden."
"Japp. Och?"
Men redan när jag sa det visste jag att det var väldigt allvarligt.
"Det här kan inte vara sant", mumlade Grover. Han började suga på tummen.

"Allvarligt du började suga på sin tumme?"

Grover svarade inte utan rodnade bara våldsamt.

"Jag vill inte att det ska gå som sist."
"Vad då som sist?"
"Alltid sjätte klass. De tar sig aldrig förbi sjätte klass."

"Okej Grover, du kanske ska lugna ner dig lite", rådde Annabeth.

"Grover", sa jag, för nu började han verkligen att skrämma mig, "vad pratar du om?"
"Låt mig följa med dig hem från bussterminalen. Lova det."

Poseidon nickade godkännande. "Det är en bra plan i det där läget."

Percy rodnade något.

"Du följde väl med honom, eller?"

Inget svar.

Det tyckte jag var en hemskt konstig begäran, men jag lovade att han skulle få göra det.
"Har det här med vidskepelser eller nåt att göra?" frågade jag.
Inget svar.
"Grover, den där avklippta tråden… Betyder den att någon ska dö?"

Återigen såg dem i lägret sorgset på Percy.

Han såg sorgset på mig, som om han redan höll på att välja ut de blommor jag helst skulle vilja ha på min kista.

Det var ett ögonblicks av tystnad innan Athena frågade: "Okej, det andra kapitlet är slut vem skulle vilja läsa nästa?"…