Allt började redan på tåget. Trots att mina föräldrar är trollkarlar, renblodiga dessutom, har jag aldrig känt så många andra barn. Carl och Floyd såklart och mina kusiner Heniretta och Max, då Tim inte fanns än. Jag hade såklart träffat andra barn vid olika tillfällen, men någon riktig lekkamrat hade jag aldrig haft. Vår närmaste granne, en mugglarman och en kvinna hade en dotter i min ålder. Men fastän vi bara levde några hundra meter ifrån varandra tillät inte mina föräldrar mig att umgås med henne. Hon var av en smutsig sort hade de sagt. Något jag inte förstod då men senare fick förklarat för mig.

Därför var det både spännande och läskigt att stå där på King's Cross och titta på det stora loket. Jag minns att jag höll pappa i handen trotts att all hans uppmärksamhet var riktad mot Floyd som skulle tillbaka för sitt sjätte år, slagman i quidditchlaget. Stolt och rak i ryggen stod han där och lät sig omfamnas av min mor. Han hade respekt redan då.

Jag, liten och rädd hade bara en tanke i huvudet när jag steg på det väldiga tåget. "Hitta en vän. Men ingen smutsskalle". Jag var väl uppfostrad med den ideologin och blev hellre över i sju år än behöva komma hem och erkänna att min bästa vän var av smutsigt blod. Så jag gick på ostadiga fötter genom tåget efter min bror, tittandes in i varje kupé efter folk som verkade vara av min sort. Floyd lämnade snabbt mig och Carl, och gick fort framåt i tåget för att hitta sina vänner och snart hade han försvunnit utom synhåll.

Jag och Carl stod kvar i korridoren och han såg uppgivet på mig. "Vad ska vi göra med dig då?" frågade han i välvillig ton. Jag bet mig i läppen och funderade ett slag. Sedan hade jag ryckt på axlarna.

Vi gick igen, ända tills vi kom till den kupé där Carls vänner satt. Ett schack bord stod uppstaplat och en kille som Carl glatt hälsade på som Gary hade en lilafärgad, slemmig sak bredvid sig som jag inte kunde urskilja var ett djur eller en växt. Så jag gick vidare.

Djupt insjunken i mina tankar om elevhem, fast i en spricka. Att Floyd var en slytherinare var självklart. Men Carl hade också lyckats hamna där, trotts att han var vad mormor kallade en ravenclaware. Han hade undvikt att göra mamma och pappa besvikna.

"Ska du stå där hela dagen?" Det var det första hon sa till mig. Hon stod där och såg trotsigt på mig. Med det svarta håret i en kort rak pagefrisyr och en uppnäsa fri från fräknar. Hennes mörka ögon verkade skifta i färg mellan grönblå och svart och hon synade mig kritiskt nedifrån och upp. Vi var ungefär lika långa och jag blev genast obekväm med situationen. Hon hade på sig en knälång kjol som till skillnad från min gråa var mörkt blå. Hennes jacka passade överrens med kjolen och under skymtade en vit tröja av något slag. Jag kände mig dum i min brun-randiga tjocktröja, och trotts att mamma klätt mig så noggrant visade Pansy redan från början en överlägsenhet.

"Jag skulle bara…" började jag när hon snorkigt avbröt mig.

"Hitta en kupé. Men den där är full."

Jag såg på henne, och sedan in i kupén hon menat. Det första jag såg var min egen spegelbild, det mörkbruna håret hängde nedför axlarna men var väl bortflyttat från ansiktet av ett svart diadem. Inne i kupén fanns inga diadem, orange-bruna tröjor eller bruna frisyrer. Istället fanns där ett gäng tonårskillar som buffigt och bråkigt umgicks.

"Jag vet, det är min bror och hans vänner", svarade jag och vände mig mot henne.

Hon var tyst och det såg ut som om hon tänkte, övervägde och la ihop ett och ett. Sedan log hon mot mig. Ett litet leende. Ett sånt som inte visar några tänder. "Kom med", sa hon sen och trängde sig förbi mig.

Jag hade följt efter henne och hamnat ihop med Draco, Crabbe och Goyle. Alla var övertygade om att de skulle hamna i Slytherin. I synnerhet Draco som assisterad av de andra skötte samtalet i kupén. Han berättade om sin pappa som hade stort inflytande på ministeriet. Om renblodighet, "det är något vi alla har, inte sant?" hade han sagt och tittat på mig. Jag hade i ren förskräckning nickat och han såg belåten ut. Sedan lutade han sig tillbaka med ett belåtet leende på läpparna och fortsatte prata om att han minsann var en Malfoy och att det var självklart att han skulle hamna i Slytherin. Vackra, stolta Slytherin.

Såhär i efterhand kommer jag väl ihåg det. Såhär i efterhand har jag ord att sätta på känslorna och beskrivningar att förklara dem med. Som elvaåring hade jag inte förstått någonting. Vilket jag heller inte gjorde. Men såhär i efterhand är allt glasklart.

Såhär i efterhand är föresten fem år framåt. Och vi hade rätt i den där kupén den där septembermorgonen för fem år sedan. Vi hamnade alla i Slytherin. Draco, Crabbe och Goyle var fortfarande en trio. Jag och Pansy umgicks fortfarande. Carl skulle börja sitt sista år och Floyd hade slutat för längesedan. Det var dags för år fem, och det var bara att hoppas att allt skulle bli så bra som möjligt…