KAPITEL 3. Ringen.

Bilbo hade en magisk ring som man kunde göra sig osynlig med. Han hade fått tag på den under sitt stora äventyr. Han och dvärgarna hade varit på väg över Dimmiga Bergen. Där hade de råkat ut för ett oväder och sökt skydd i en grotta, men blivit tillfångatagna av en grupp orcher som bodde där. Sedan hade de lyckats rymma men blivit jagade av orcherna, och Bilbo hade råkat komma ifrån de andra under flykten och gått vilse i grottan. Han hade hittat ringen på grottgolvet och stoppat den i fickan.

Sedan hade han träffat en varelse som hette Gollum som han hade gissat gåtor med, men någonting hade gått väldigt fel så att Gollum började jaga honom. Gollum misstänkte honom nämligen för att ha stulit hans "födelsedagspresent". Då hade Bilbo tagit på sig ringen och blivit osynlig! På det viset hade han kommit undan från både Gollum och orcherna. Innan han lämnade grottan hade han även fått veta av Gollum (som pratade för sig själv hela tiden) att det var Gollums ring och att man blev osynlig av att ta på sig den.

Det var bara Gandalf och Frodo som hade fått veta sanningen om hur han hade fått tag på ringen. De andra personer som kände till ringen trodde att han hade fått den av Gollum. Det var i alla fall denna ring han hade använt för att trolla bort sig under födelsedagsfesten.

Bilbo gick in i Baggerhus, tog av sig ringen och stoppade den i fickan. Sedan packade han mat och ett manuskript till en bok som han höll på att skriva i en ryggsäck, plockade på sig lite pengar och tog en vandringstav som han hade stående i hallen. Bilbo skulle flytta till Vattnadal, ett land österut som huvudsakligen var befolkat av alver. Det var bara de som han brukade dela sina hemligheter med, alltså Frodo och Gandalf, som visste det. Bilbo skulle just gå ut när han stötte ihop med Gandalf i dörröppningen.

"Du tyckte visst att det där var fiffigt?", sade Gandalf i en klandrande ton, syftande på tilltaget att trolla sig osynlig med ringen.

"Snälla du, du såg väl minerna på dem?", sade Bilbo.

"Inga magiska ringar skall användas lättvindigt", svarade Gandalf.

"Jag skojade bara", sade Bilbo. "Men du har väl rätt, som vanligt. Du håller väl ett öga på Frodo?"

"Två ögon, så ofta jag kan."

"Jag överlämnar allt till Frodo", sade Bilbo.

"Ringen också?", sade Gandalf.

"Ja. Den ligger i ett kuvert i översta lådan på byrån bredvid spisen", sade Bilbo. Sedan undrade han varför han ljög för Gandalf och skämdes. "Nej, vänta", sade han, "jag har den i fickan. Så lustigt. Men varför inte? Varför skulle jag inte behålla den?"

"Jag tycker att du skall lämna ringen här. Är det svårt?", sade Gandalf.

"Nej… och ja", sade Bilbo och började sedan tala i en väldigt hetsig ton. "Jag vill inte skiljas från den, det var jag som hittade den!"

"Du behöver inte bli arg", sade Gandalf.

"Det är ditt fel om jag är arg! Den är min. Min egen. Min älskade."

Bilbo hörde själv att hans röst lät lik Gollum när han sade så, och han förstod direkt vad Gandalf syftade på när han sade:

"Älskade? Det har den kallats förut, men inte av dig."

Bilbo blev rasande, samtidigt som han var rädd och undrade vad som egentligen hände med honom. "Vad rör det dig vad jag gör med mina saker?! Du vill ha den själv!"

Gandalf tog ett djup andetag som nästan var en suck och böjde sig ner så att hans ansikte var i jämnhöjd med Bilbos. "Alla dessa år har vi varit vänner", sade han. "Lita på mig som du gjorde förr. Släpp den ifrån dig."

Bilbo kröp ihop i Gandalfs famn och grät en liten stund. Sedan sade han: "Du har rätt, Gandalf. Frodo måste få ringen." Han samlade ihop sin packning. "Så, nu går jag. Hej då!"

"Bilbo, du har den fortfarande i fickan."

Bilbo gav ringen till Gandalf, motvilligt in i det sista trots att han hade bestämt sig för att lämna den. Han kände sig otroligt lättad när han såg Gandalf stoppa på sig den, och han undrade varför. Sedan sade han: "Nu tror jag att jag vet hur boken skall sluta. 'Sedan levde han lycklig i alla sina dagar'."