"Severus?" andades hon återigen, kunde inte tro att det var sant, men så hände det igen. Han drog ett vekt, rossligt andetag, svagt men ändock djupare än första gången, och bröstkorgen höjdes och sänktes i takt med hans andning. Lättnaden berusade Rosalynn, exploderade som fyrverkerier i hennes hjärta och hon grep häpet tag i hans våta klädnad, medan hon böjde sig över honom så att hennes lockar dansade över hans bleka ansikte. Och han fortsatte, alltmer stadigt, att andas.
"Severus!"
Sophie satte sig långsamt upp med trött min. "Snälla, Rosalynn, förstår du inte att han är död?"
"Ser du inte?" tjöt Rosalynn exalterat. "Han andas!" Men trots det var det bara en sak som lyckades övertyga hennes sargade förstånd att han verkligen levde igen, på något mirakulöst sätt. För när hon stirrade ner i hans ögon, såg han tillbaka. Ögonen var förvirrade, plågade och glansiga på ett sätt som sa Rosalynn att han snart skulle förlora medvetandet, men ändå var de fyllda med liv och intensitet.
"Herregudinna," andades Sophie. "Du måste ta honom till sjukhuset. Jag vilar här och fortsätter sedan till slottet."
Rosalynn brydde sig inte ens om att protestera. Ytterliga några sekunder offrades åt hennes lamslagna, upprymda häpnad över upptäckten, innan hon insåg att Severus, även om han var vid liv, var mycket allvarligt skadad och kanske döende. Hon kröp som ett barn över golvet, snappade till sig sitt trollspö igen och grep tag i Severus hand, medan hans ögon fladdrade till och slöts medan han sjönk ner i medvetslöshet.
En halvtimme tidigare…"Det kan inte bli på något annat sätt," sa Voldemort. "Jag måste behärska staven, Severus. Om jag behärskar staven, kan jag till sist övervinna Potter."
Och Voldemort svängde till med fläderstaven. Den gjorde ingenting med Snape, som under en bråkdels sekund verkade tro att han fått uppskov: men sedan blev Voldemorts avsikt tydlig. Ormens bur snurrade genom luften och innan Snape hann göra något mer än att ropa till, hade den slutit sig om huvudet och axlarna på honom, och Voldemort sa på ormspråk:
"Döda."
Det hördes ett fruktansvärt skrik. Harry såg hur Snapes ansikte förlorade den lilla färg det hade kvar, det vitnade då hans svarta ögon vidgades, då ormens gifttänder genomborrande hans hals, då han inte lyckades skjuta av sig den förtrollade buren, då hans knän gav vika och han föll till golvet.
"Jag beklagar det," sa Voldemort kallt.
Han vände sig bort; det fanns ingen sorg hos honom, ingen ånger. Det var dags att lämna den här stugan och ta ledningen, med en trollstav som nu skulle lyda honom i allt. Han riktade staven mot den tindrande buren med ormen inuti och den svävade uppåt, bort från Snape, som föll åt sidan mot golvet med blodet strömmande från såren i halsen. Voldemort svepe ut ur rummet utan en blick efter sig, och den stora ormen svävade efter honom i sin väldiga skyddande glob.
Harry, som nu var tillbaka i tunneln och i sitt eget medvetande, slog upp ögonen. I ansträngningen att inte skrika högt hade han bitit sig så hårt på knogarna att det börjat blöda. Nu tittade han genom den lilla springan mellan spjällåren och väggen och såg en fot i en svart känga darra på golvet.
"Harry!" viskade Hermione bakom honom, men han hade redan riktat sin trollstav mot spjällåren som skymde hans sikt.
Den höjde sig lite upp i luften och drev ljudlöst åt sidan. Så tyst han kunde makade han sig in i rummet och reste sig upp.
Han visste inte varför han gjorde det, varför han närmade sig den döende mannen, han visste inte vad han kände när han såg Snapes vita ansikte och fingrarna som försökte stoppa blodflödet från såret i halsen. Harry tog av sig osynlighetsmanteln och tittade ner på mannen han hatade, vars alltmer vidgade svarta ögon fann Harry då han försökte tala. Harry böjde sig över honom och Snape grep tag i hans klädnad och drog honom intill sig.
Ett hemskt, gurglande ljud steg upp ur Snapes strupe.
"Ta… det… Ta… det…"
Någonting mer än blod läckte ut från Snape. Silverblått strömmade det ut ur munnen och öronen och ögonen på honom, varken gas eller vätska, och Harry förstod vad det var, men visste inte vad han skulle göra…
En flaska, framtrollad ur luften, stacks i hans darrande händer av Hermione. Harry förde in den silvriga substansen i den med hjälp av sin stav. När flaskan var fylld till brädden och Snape såg ut som om det inte fanns något blod kvar i honom, lossade hans grepp om Harrys klädnad.
"Se… på… mig…" viskade han.
De gröna ögonen fann de svarta, men efter en sekund verkade något i djupet av det svarta ögonparet försvinna och lämnade dem stela, uttryckslösa och tomma. Handen som höll i Harry dunsade ner på golvet och Snape rörde sig inte mer.
Han var befriad. Äntligen.
En jublande känsla av lättnad fyllde honom när han flöt uppåt, svävade i luften med samma lätthet och frihet som en fågel. Viktlös frid lyfte hans själ ut ur kroppen, och smärtan som ridit hans kropp tonade bort. Men den kroppsliga värken var ingenting jämfört med avsaknaden av hans psykiska plågor. Den svarta, trassliga knuten av skuld, sorg och saknad, av bottenlös ensamhet och självhat, var försvunnen, upplöst i samma stund som hans liv släcktes och hans ande blev fri. Allt var förlåtet.
Och ändå fick han inte gå vidare. Det var som en stenmur blockerade hans väg mot slutmålet, kväste hans hopp om nåd och stegrade hans längtan efter att omslutas i eftervärldens varma, kärleksfulla famn. Varför fick han inte ansluta sig till de framlidnas gyllene salar? Var han inte välkommen in i dess salighet?
Han såg rummet nedanför som genom en dimma, en slöja som suddade ut alla konturer. De tre unga hjältarna hade gett hans döda, blodiga kropp en sista förskrämd blick innan de skyndade sig ut ur rummet, genom jordtunneln som ledde till slottet. Ett flyktigt ögonblick greps han av oro och rädsla när han mindes vad som låg framför världen, vilken skrämmande avgörande natt det här var för trollkarlars framtid. Men alla negativa känslor lämnade honom lika snabbt som de kommit, och han var istället uppfylld av den ro man känner när man har avslutat ett uppdrag. Han hade gett pojken sina minnen som innehöll den nödvändiga informationen. Han hade infriat alla sina löften, utfört sina plikter och gottgjort för sina synder. Hans brott var sonade.
Men ändå släpptes han inte in. Hindret reste sig osynligt och paradoxiellt som en jättelik skugga över hans frid och han undrade panikslaget vad det var som inte stämde. Han sökte i omgivningarna efter en förklaring.
Några hade rusat in i det fallfärdiga rummet nedanför i samma ögonblick som trion lämnat det. Han försökte nu urskilja kvinnornas identitet, de kändes märkligt bekanta, i synnerhet en utav dem. Ett flyktigt minne sjönk in i hans själ där han flöt i gränsvärldens dimmor. Han försökte minnas, men vetskapen löstes upp och gled undan, in i glömskan. Han kunde inte se deras ansikten, men han kunde se deras själar, och njöt av dess storslagna färger. Det här var mäktiga, godhjärtade kvinnor, den ende människa han kunde minnas med samma renhet i sin själ var död sedan länge, offrad för att rädda sin ende son. Snart, tänkte han i lättnad, förväntan och kärlek, snart skulle han få se den kvinnan igen.
Men till dess att muren bröts ner och han släpptes igenom, fokuserade han på vad häxorna gjorde. Den ena hade kastat sig ner på knä intill hans döda kropp och började mässa besvärjelser. Han kunde inte höra orden men han kände magin slå som i vågor mot honom.
Helning. Läkemagin var överväldigande kraftig och hans skal, hans urholkade döda kropp närdes av den bekanta främlingens livskraft medan hon försökte dra honom tillbaka till den.
Raseri och vanmakt uppfyllde honom. Det var kvinnans trolldom, hennes offer av sitt eget blod som höll honom tillbaka, band honom vid hans kött och gjorde det omöjligt att gå vidare. Varför insåg hon inte att den tyngdlösa lättnaden, bristen på oro och sorg, på skräck och vemod var så mycket bättre än att sinkas av sin tunga, otympliga kropp? Ett oönskat skal som man inte fick av, en smutsig och oviktig skorpa av hud och muskler, ben och blod. Nu när han var fri från den insåg han inte hur man någonsin kunde stå ut en hel livstid med en kropp.
Han skulle få ansluta sig till dem han älskade, de som älskat honom medan de ännu varit i livet. Han skulle vara lycklig och bekymmerslös för evigt. Varför begrep de inte det? Dumma trollpackor!
Men den andra ingrep, hjälpte sin kompanjon, fortsatte mana tillbaka hans själ till kroppen, fortsatte ropa hans namn. Det var som om osynliga trådar drog honom neråt igen, närmre marken. Varje fragment av honom skrek stumt i protest, han kämpade emot med alla krafter han ägde, men denna skrikande kvinnas sorg och förtvivlan var som ett spindelnät han inte kunde slita sig fri ifrån, som ryckte och slet i hans sinne, drog honom neråt.
Sakta men säkert vevades han in som en fisk på kroken mot sin övergivna kropp, som hon klamrade sig fast vid medan hon ropade ut hans namn.
Kroppen värkte som om en hel flock hiffogryffer klampat över den med sina spetsiga hovar. Sinnena överväldigades så att huvudet, som var dimmigt av smärta, nästan tappade greppet och allt svartnade för ett ögonblick.
Munnen smakade av jord, livskraft och maskar. Det luktade bittert av blod och var, och sött av kvinnoparfym, en märklig och oangenäm blandning. Tyngden från armar och ben var outhärdligt, absurt tung. Det brände som från en hastigt spridande eld i skinnet efter att ha slitits ur och sedan tillbaka in i kroppen, och smärtan från huggbetten i halsen var så enorm att han höll på att svimma ännu en gång, dessutom tvingades illamåendet upp i hans hals och yrheten in i hans skalle.
Severus levde igen, och det fanns ingenting han kunde göra åt saken. Det värsta var inte alla fysiska plågor, hur kraftiga de än var. Det värsta av allt var besvikelsen, grämelsen, bitterheten och vreden. Det var skräcken och ångesten, skulden och minnena som gnagde på hans samvete med skarpa små tänder. Alla dessa mänskliga, levande, outhärdliga känslor. Och det var vetskapen om hur nära han varit döden, hur nära han varit att slippa den patetiska, självföraktsfulla existens som hans liv innebar, medan hans lättnad ryckts undan som en matta under hans fötter.
Han försökte fästa blicken, som var oklar och suddig, på den närmaste kvinnan, som nu hade pressat upp sitt ansikte tätt intill hans och stirrade på honom som om hon aldrig sett en man förut. Irriterat försökte han lyfte på armen för att knuffa undan henne, men tyngden var otrolig och han blev liggande där han var, förlamad.
Smärtan övermannade till slut hans dunkla sinne och han förlorade medvetandet, och sjönk med glädje in i en djup, himmelsk sömn medan häxan transfererade dem bägge till S:t Mungos portar.