"Hur är det med dig Jeremy?" sa mannen med en vänlig röst och betraktade brunetten.
Han satt framåtlutad med ansiktet begravt i armarna.
"Han förstod inte."
"Pratar vi om dikten?"
"Mm."
"Vill du förklara för mig eller ska vi prata om något annat?"
"Jag vill inte leva längre..."
"Vad får dig att säga det?"
"Jag vill inte prata om det."
"Varför nämnde du det då?"
Försiktigt såg han upp på mannen medan nya tårar brände i ögonen.
"Jag vill inte prata om det." återupprepade han och försökte envist gnugga bort tårarna.
"Som du vill, vad vill du prata om?"
"Louis Tomlinsson."

Han var inte förvånad över rubriken som syntes på sugarscape. Varje gång han gick förbi rubriken drog det till sig hans uppmärksamhet och skapade en trasselhärva av känslor. När han väl var i sitt rum var det svårt att besluta sig för vad han skulle göra. Begrava sig i sängen, slå sönder någonting eller ignorera det hela. Det han gjorde var att dumpa väskan på sängen och sätta sig vid skrivbordet som var placerat mot fönstret. Rutinmässigt satte han igång sin stationära dator och gick ut på internet. Först tog han itu med sina sedvanliga sidor innan han gick ut på twitter. Han fnyste åt alla som pratade om Larry Stylinson för att sedan läsa uppdateringarna. Harry hade inte skrivit någonting men däremot Louis.
"Vi fick underligt besök igen, tack för presenterna men jag vill inte ha dem."
Var det där menat till honom eller var det någon annan som skickade saker? Nervöst scrollade han vidare.
"Jag börjar störa mig på Harry look-alikes."
"Han vet...han vet." utbrast han och höll för munnen. Trots det scrollade han vidare.
"Tack för spegeln. Den var lite trasig men nu får vi väl veta vem du är."
Jeremy stirrade på alla meddelanden och skrek till. Han kunde inte sluta och magen var ett enda kaos. Fumligt reste han sig från stolen men ramlade till golvet. Skriket avtog för att istället gå till hyperventilerande.

"Hur känner du gentemot Louis Tomlinsson?" frågade mannen.
"Han borde dö." sa han lugnt.
"Lite väl hårda ord, varför borde han dö?"
Jeremy såg på honom med en intensiv blick.
"Han stal Harry från mig."
"Du hade aldrig ett förhållande med Harry." påpekade mannen lugnt.

Försiktigt gick han över golvet i det välbekanta rummet. Blicken gick mot sängen där Harry och Louise låg. Det var första gången de båda var i den sängen när han själv var där. Ett tag stod han bara där för att sedan lägga ett fotografi på skrivbordet. Hela tiden lyssnade han spänt efter oväntade ljud men ingenting hände. Sedan gick han lika ljudlöst därifrån.

"Var det Louis på kortet?"
Jeremy nickade och ett leende bredde ut sig.
"Jag tog det när han låg och sov."
"Vad ville du säga med det?"
"Jag hatar honom."

"Jag har ingen aning om var bilden kommer från!" utbrast han hetsigt och såg på den andre.
"Men någon måste ha lagt den där!" kontrade Louis och viftade vilt med fotografiet.
"Inte är det jag i varje fall!"
"Vem är det då? Är det din stalker?"
"Börja inte med det där igen." sa han och skakade på huvudet.
"Jag ser ingen annan förklaring, det är inte jag och du nekar."
Harry tog sig för pannan.
"Det kan vara någon annan."
"För i helvete Harry! Du lever i förnekelse."
"Svär inte!" sa han upprört och var på väg att lämna rummet när någonting fångade hans uppmärksamhet. "Louise...vad var det där?"
"Vad pratar du om?"
"Det såg ut som om det var någonting på andra sidan av kortet."
"Försöker du byta ämne?" sa Louis med ett höjt ögonbryn.
"Vänd på kortet." insisterade han.
Till sist gjorde Louis som han blev tillsagd och de båda såg ner på kortets baksida. Någon hade ritat dit en hängd gubbe. Under den var det fem streck varpå ett L var placerat på det första. Harry drog efter andan medan Louis gapade.
"Jag tror att din stalker inte gillar mig."

"Jag har märkt att du inte yttrar dig i gråskalor."
Han såg med rynkad panna på mannen.
"Vad menar du?"
"Hur ser du på Abbey?"
"Vad har hon med allt att göra?"
"Kan du svara?"
"Jag älskar henne."
"Vad tycker du om det här bordet?"
"Hatar det."
"Vad tycker du om skolan?"
Här tvekade Jeremy och såg ner i bordet. Mannen betraktade honom nyfiket.
"Jag vill inte svara på det..." sa han sakta.
"Intressant, vad får dig att tveka?"
"Jag vill inte prata om det." sa han och skruvade lite på sig.
"Vad tycker du om Harry?"
"Älskar honom."

Tvekande tog han upp häftet som Jeremy hade tappat. Louis satt med korsade armar på sängen och hade något sammanbitet i blicken.
"Det känns inte helt rätt." sa han och satte sig bredvid honom.
"Har han rätt att hota mig?"
Harry suckade och slog upp mattehäftet. Redan på första sidan såg han sitt namn skriver ett flertal gånger. På sina håll var det klottrade hjärtan. Han hade inte alls lust att bläddra vidare och var på väg att stänga häftet. Louis tog ifrån honom det och bläddrade till nästa sida.
"Herregud..."
"Vad då?"
"Jag älskade med mig själv idag till din musik. Din skjorta förde mig närmare dig."
Harry visste inte vad han skulle säga. Det var fruktansvärt personligt men samtidigt var det också ett erkännande.
"Den här var obehaglig..." sa Louis och såg ut att samla sig innan han läste högt. "Jag kan se dig andas i sömnen, jag har sett det förut men inatt såg du bekymrad ut."
"Jag vet inte om jag vill höra mer." sa han och dolde munnen med sin näve.

Hur skulle han våga sova om nätterna om någon smög runt på det sättet? Louis bläddrade vidare tills han kom till mitten.
"Jag önskar att du kunde ta min oskuld, jag har drömt om det i din säng. Jag har tappat oskulden flera gånger i mina fantasier."
"Louis, sluta. Jag vill verkligen inte höra mer."
"Han har alltså runkat i den här sängen."

"Kommer jag hamna i fängelse?" sa han och betraktade mannen som antecknade någonting på ett papper.
"Det beror på om vi kan ställa en diagnos på dig,"
"Hur blir det om jag får en diagnos? Kommer jag bli satt på mentalsjukhus?"
"Det vet vi inte ännu."
"Får jag prata med Harry igen?" frågade han försiktigt.
"Det beror på om han vill det, vill du inte träffa din familj?"
"Jag vill inte prata om det."
"Cirkulerar allt omkring Harry?" frågade mannen och såg på honom.
"Jag...vet inte."

"Jeremy, kan du hålla dig hemma ikväll?"
Han såg på sin mamma som vacklade lätt mot honom. Lukten av alkohol var tydlig. Det blonda håret var åt alla håll. Jeremy började gå uppför trappan.
"Jeremy, det finns, kall pizza i kylskåpet."
"Jag vill inte ha." svarade han och fortsatte förbi fotografier som stirrade på honom. En bild på han själv som tioåring, hans mamma och pappa. En annan där han satt i gräset och riktade en vattenpistol mot kameran. På den tiden såg han alltid glad ut på alla bilder. När han väl kom till sitt rum stängdes dörren igen. Han lade sig på sängen och stirrade upp i det vita taket. Det blåa påslakan hade börjat fånga upp lite av Harrys doft men det var inte tillräckligt för honom. Försiktigt satte han sig upp och tog ut alla böcker för att plugga. När allting var på sängen synade han helheten och rynkade på pannan. Anteckningsblocket var där, alla pennor och sudd, även skolböckerna. Sedan insåg han vad som fattades.
"Helvete..." sa han och gick igenom alla fack för att se om det fanns kvar i väskan.
Inte hade han väl glömt den hemma? När hade han skrivit i den sist? De hade inte matte idag. För säkerhets skull började han leta runt i rummet. Ingen låda gick säker för hans sökande samtidigt som tankarna gick på högvarv. Vad hade hänt under gårdagen? Han hade skrivit under mattelektionen och sedan hade Harry frågat om han var intresserad av honom. Han råkade slå undan en pennburk när insikten slog honom. Harry hade tagit den, så måste det vara.

"Varför ville du inte att han skulle se häftet?"
Mannen rynkade pannan.
"Det var personligt..." sa han och placerade armarna på bordet.
"Handlade alla dikter om Harry?"
Han nickade.
"Jag fick panik."

Blicken for över det folktomma rummet. Han rev ut allt han kunde hitta medan svordomar lämnade hans läppar. Kläder flög ner på golvet tillsammans med papper, böcker och andra föremål. I vanliga fall hade han vårdat dem ömt men nu fanns det inte tid. När som helst kunde Harry komma tillbaka. Trots allt var han skyldig till inbrott, stöld och nu också mordhot. Om han inte hamnade i fängelse vore det väldigt konstigt. Efter att han hade rivit runt stod han i mitten av röran alldeles flämtande. Var fanns den? Blicken gick mot en väska som låg på sängen. Hur han inte hade lagt märke till den var en gåta. Skyndsamt hällde han ut allt och det sista som flög ut var häftet. Med darrande händer tog han häftet för att sedan bläddra i det. Inga sidor var utrivna men däremot hittade han en text som inte var hans egen.
"Jeremy, jag beundrar din kreativa sida men nu räcker det. Dra åt helvete för varken jag eller Harry vill veta av dig.
P.S. Du kommer aldrig få Harry."
Han stirrade på orden och drog flera skälvande andetag. Jeremy skrek till med risk för att någon skulle höra. Därefter tog han upp en tuchpenna och skrev på väggen "Du kan börja räkna dina dagar." Jeremy betraktade orden och ville skriva något mer men precis då hördes dörren öppnas från nedervåningen. Snabbt grabbade han tag i häftet för att sedan gömma sig i garderoben. Andningen var snabb och han försökte lugna ner sig medan steg hördes i trappan. När stegen nådde rummet höll han för munnen med båda händerna.
"Vad i helvete?" utbrast Louis högt.
Han noterade att det låg rädsla i rösen också.
"Du kan börja räkna dina..."
Rösten verkade inte ha kraft nog att avsluta meningen och en slags skadeglädje fyllde honom. Vid det tillfället hördes en ringsignal.
"Harry, du kommer inte tro dina ögon..."
Stegen lämnade rummet. Vaksamt lyssnade han medan Louis fortsatte samtalet. När ljuden försvann öppnade han försiktigt garderobsdörren för att smita ut genom fönstret.

"Jag skrämde honom." fnissade han och lutade hakan mot handflatan.
"Var det tanken?"
"Ja." sa han och ögonen fixerade honom.
"Varför ville du skrämma Louis?"
"Han förtjänar det."
"Har du inte tänkt på att det kanske var ditt beteende som var orsaken till hans reaktion?"
"Käften!" utbrast han högt och drämde näven i bordet. Ögonen var uppspärrade.
Mannen betraktade honom lugnt och noterade att det var den skadade handen som slog i bordet.
"Jeremy, har du aldrig reflekterat över varför du agerar på ett visst sätt?"
"Jag vill inte..."
"Till en början, varför bryter du dig in hos Harry?"
"Jag älskar honom." sa han på en gång.
"Varför tog du inte kontakt med honom?"
"Jag vill inte svara på det."
"Vi kommer ingenstans om vi inte kan ta oss förbi den punkten."
Blickarna mötte varandra och han kände hur ögonen tårades.
"Jag vill inte."
"Varför?"
"Jag vill inte."
"Vad är det som är svårt?" sa mannen mjukt och synade honom.
"Allt."
"Allt?"
"Jag är ingenting."

Hans rum hade aldrig varit stökigare men det var få saker som verkligen oroade honom numera. Hela helgen hade han legat på golvet och bara stirrat upp i taket. Det kändes tomt. Ingenting kändes bra längre. Inte ens Harrys kläder gav honom någon glädje. Ibland kom det tysta tårar men annars var hans ansikte blankt. Fritt från känslor. Harry ville inte ha honom. Vem ville egentligen ha honom? Inte hans familj. Med en alkoholiserad mamma och en ständigt arbetande pappa var det väl på det sättet. Han orkade inte prata med Abbey, hur skulle hon kunna förstå? Till sist tog han sig upp från golvet och gick sakta nerför trappan. Därefter gick han ut. Jeremy stannade inte innan han nådde Walmart. Han gick längs hyllorna för att sedan hitta råttgift.

"Jag är ingenting alls..." sa Jeremy och började torka sig om ögonen.
"Vill du ta en paus?"
"Jag vill ingenting...bara dö..." sa han och skyddade ansiktet med händerna.
"Jeremy, ta det lugnt. Vill du ha vatten?"
"Jag bara tar sönder allt...jag...vill inte."
Mannen såg på honom.
"Kom, du får gå tillbaka till ditt rum."