---
5 år sen...
Det hade varit en stormig natt men vädret blev så småningom väldigt vackert och varmt lagom tills tåget till Hogwarts skulle gå. En medelålders man med långt silverblont hår diskuterade med sin 11-årige son.
"Se nu till att du hamnar i Slytherin! Och beblanda dig inte med några smutsiga smutsskallar!"
Pojken nickade och tog sin väska. Några 10 meter därifrån stod en flicka med brunt, vågigt hår. Hon såg sig omkring och tog ett djupt andetag innan hon klev på tåget.
Det var smockfullt med elever som trängdes och skrattade. Så småningom hittade hon en kupé som hon fick sätta sig i. Pojken som suttit alldeles ensam verkade uppskatta hennes sällskap. Han harklade sig och tittade oskyldigt på flickan.
"Jag heter Neville, Neville Longbottom. Vad heter du?" Flickan log och svarade med en mjuk röst:
"Hermione Granger. Trevligt att träffas, Neville!" Neville rodnade lite och log. Det blev en liten stunds tystnad innan Neville bröt den.
"Jag har tappat bort min groda... Skulle du kanske kunna hjälpa mig att hitta honom?" Hermione tittade på honom.
"Vad heter den?"
Han såg glad ut.
"Trevor!" Hermione nickade och lämnade kupén. Hon mötte på en kille med blont hår.
Killen såg upp och granskade henne.
"Vad tittar du på?" Frågade han. Hermione skakade lätt på huvudet.
"Inget, jag bara undrar om du har sett en groda?" Killen skakade på huvudet och flinade lite. "Jag heter Draco Malfoy. Vad heter du?" Han räckte fram sin hand.
"Hermione Granger." hon tog hans hand. "Trevligt att träffas." Hermione log åt den söte pojken.
"Ursäkta, jag måste vidare nu." Draco släppte förbi Hermione. Hon stannade vid en kupé och tittade in.
"Ursäkta, en pojke vid namn Neville har tappat bort sin groda har ni sett honom?" Hon tystnade.
"Ska du trolla? Låt mig se" Hermione lutade sig mot dörren. En pojke med rött hår harklade sig och uttalade en konstig formel. Dun funkade inte.
"Var det där en trollformel? Den fungerade inte särskilt bra. Jag har provat några enkla men alla har fungerat." Hon satte sig ner på sätet framför en pojke med svart hår.
"Oculus Reparo" Pojken tog av sig sina glasögon och hon upptäckte vem det var. "Du är Harry Potter! Jag är Hermione Granger. Och du?" Pojken med det röda håret hade munnen fullt med godis men lyckades ändå svara.
"Ron Weasly."
"Trevligt att råkas. Ni två bör byta om snart, vi närmar oss." Med dom orden steg hon upp och gick ut ur kupén. Hon stannade vid dörren och tillade:
"Förresten, du har lite sot på näsan, här" Hon visade på sin egen näsa var. Hermione lämnade kupén och fortsatte att leta efter den försvunna paddan. Den blonde pojken vid namn Draco Malfoy hade hittat en kupé med några nya vänner; Goyle, Crabbe, Zabini och Parkinson.
Den där Parkinson tjejen, Pancy var otroligt irriterande, hon bara hängde över honom. Goyle och Crabbe verkade stendumma men starka, men den där Blaise Zabini var inte så dum. Han verkade lätt att tala med och han hatade smutsskallar lika mycket som Draco själv, om inte mer.
"Har ni hört, den berömde Harry Potter sitter på vårt tåg." berättade Blaise och flinade elakt.
"Säger du det..?" Svarade Draco och flinade tillbaka. Det låter ytterst intressant, tänkte han.
---
5 år senare...
Det var nästan helt tyst på biblioteket om man ignorerade ett par Hufflepuffars skratt.
Jag hade äntligen hittat en bra stund att kunna läsa min bok. Den var ganska intressant, fast jag tvivlar på att du vill höra den.
Jag läste en bra stund innan jag tittade på klockan och insåg att jag höll på att missa lunchen. Jag stängde boken och lade den i min väska och rusade vidare.
Harry och Ron satt redan vid bordet och åt. Jag satte mig ner bredvid Ron. Han verkade överraskad och glad på samma gång.
"Det var bra att ni inte väntade på mig, jag läste en bok." började jag förklara men Harrys blick sade åt mig att sluta.
"Vi antog det så vi gick direkt hit." Sade Ron som hade svårt att tyda blickar. Vi åt under lugn och ro. För tredje gången sökte sig min blick mot Slytherins bord.
Där satt han. Den otroligt snygga Malfoy. Pancy Parkinson pratade med honom men det verkade som om han inte lyssnade. Plötsligt tittade han upp. Våra blickar möttes.
Rodnande slog jag bort min blick och började peta på maten. Jag tittade snabbt upp för att se om han tittade på mig fortfarande. Det gjorde han inte.
Dom där blå-gråa ögonen lär inte suddas ut från mitt minne på en lång tid.
---
Äsch jag kunde inte vänta ;) Men nu ska jag ha minst en Review innan jag gör ett nytt kapitel, annars..!