Jag äger nt Twilight. Tack MissMarielle och Narcissa-Weasly för att ni sa vad ni tyckte Tack! Förra kapitlet var väldigt kort, hoppas att detta blir längre!

Kapitel 3 – Broken Puzzle

"ALICE!", skrek jag och slängde mig ner på marken bredvid henne. Emmett kom nerför mahognytrappan i onaturlig fart. Hans hand lämnade märken på det guldfärgade trappräcket. Han susade fram genom vardagsrummet, hoppade över den stora, rödbruna soffan, och var en millimeter ifrån krossa Esme's vackra soffbord.

"Alice", flämtade han.

Hon lyssnade inte. Hennes skrik hade upphört och hon låg näst inpå livlös på golvet.

Sen kom det tillbaka. Hennes hysteriska skrik återvände. Emmett tog tag i henne och försökte lugna ner henne. Hon började boxa på honom, men han tog tag i henne bakifrån och höll fast henne.

"Alice, vad har hänt?!", skrek jag hysteriskt. Hon fortsatte att skrika och boxa på Emmett.

Jasper dök upp framför Alice och tittade henne djupt i ögonen. Han försökte lugna ner henne, men det var omöjligt.

"Alice. Vad har hänt?", viskade han mjukt.

Hon lugnade sig bara lite.

"Edward. De har tagit honom!!", skrek hon och började boxa och sparka på Emmett igen.

Va? Det blev alldeles tomt i mitt hjärta. Alla känslor. Borta.

"Alice, vilka har tagit honom?", frågade Emmett lugnt.

"DE! DE HAR TAGIT HONOM! TAGIT HANS SJÄL!", skrek hon.

"Vilka?"

"Nauruerna.", flämtade Alice. "De är som Volturi, men tvärt om. De är starkare än Volturi. De bryter lagar. Och det värsta… de samlar på vampyrsjälar! De tar dem genom att…"

"Genom att… vadå Alice?", frågade jag, fortfarande hysteriskt.

"Genom att öppna upp offret. Och dra ut den med bara händerna. Det går inte att leva utan en själ, utan viljan, så kropparna, de tomma skalen, dumpar de!", viskade hon kraftlöst.

Jag gapade. Tomheten gapade som ett stort, svart hål framför mig. Jag klev sakta in i den.

Jasper tittade på mig.

Jasper POV (Lite kort. Bara lite känslor.)

Det förvånade mig inte alls att Bella inte kände några känslor. Jag förstod henne. Ifall någon skulle ta min Alice ifrån mig, det skulle vara som om någon tog min själ. Bara ett tomt skal av mig skulle vara kvar. Bellas själ bleknade. I och för sig var det positivt, Nauruerna skulle inte vilja ha en svag själ.

Bella POV

Mina knän svek mig. Jag sjönk ner på golvet, precis som Alice gjort. Jag lutade huvudet i händerna och grät, utan tårar. När jag inte kunde gråta mer, när alla känslor runnit ur mig, rann även viljan att leva ut. Jag slutade att prata. Jag gick upp i hans rum och satte mig på hans soffa. Jag satt där i timmar.

Timmarna blev till dagar. Ingen hade mod nog till att gå upp och säga till mig att jag skulle glömma honom. Som om jag någonsin skulle kunna. Men i min sorg kom jag på ett annat problem. Charlie. Jag hade inte kontaktat omvärlden på veckor. Charlie trodde säkert att jag var död. I och för sig var det det bästa. Han skulle förstå att jag var annorlunda ifall jag bara dök upp.

Jag ville inte leva i en värld där Edward inte fanns. Jag ville sluta existera. Allt var mitt fel. Om jag hade tagit med honom hem, hade det inte hänt. Om jag inte hade önskat bli en dum vampyr hade vi aldrig sprungit ut för att jaga. Jag morrade.

Det röda i mina ögon hade försvunnit. De var nu helt nattsvarta. Jag hade inte druckit något blod alls, någonsin. Bara tanken fick min hals att bränna och mina instinkter tog över.

Jag reste mig upp från hans vita soffa, och öppnade ett av de stora fönstren. För om jag dog, ville inte jag att Edward skulle ta livet av sig, eller mer att han inte skulle be Volturi döda honom.

Jag landade med en mjuk duns på det gröna gräset. Solen träffade min marmorvita hud. Jag sträckte fram min hand och såg att den glittrade. Det påminde mig om Edward när han var i sol. Men han var så perfekt… Jag gav huset en sista, ledsen blick och sprang in i skogen som låg några meter från det träfärgade huset. Trädens tjocka grenar och löv höll solljuset ute.

Jag drog med ena handen över en trädstam. Den kändes sträv mot mina fingrar.

Nu visste jag vad jag skulle göra. Jag skulle inte ta livet av mig, jag skulle gå med i Volturi.

Jag hoppades bara på att Alice inte hade sett mitt beslut, men det hade hon nog.

Jag började springa i den mörka skogen, och undvek träden och stenar. Ett lokalsinne som hade varit dolt i sjutton år dök plötsligt upp i min hjärna. Jag skulle hitta till Italien och Volterra, men det skulle gå lättare att flyga.

Sorgkänslorna träffade mig som en stor våg. Nej, en tsunami. Jag hade svårt att andas, så jag slutade. Jag fokuserade på att springa. Jag skulle till Seattle och ta flyget till Rom. Sen var det inte så lång körväg till Volterra.

Jag kände plötsligt doften av två älgar. De var inom hundra meters räckhåll. Jag började springa mot dem. När jag hade tio meter kvar såg älgarna mig, en hane och en hona, och började förskräckt springa där ifrån. Jag hukade mig och tog ett språng mot hanen, och knäckte hans nacke på en tiondels sekund. Älghonan hann jag lätt ifatt och gjorde lika dant på henne. När båda var döda tömde jag deras kroppar på blod till sista droppen.

När jag hade vilat en stund, så började jag springa mot Seattle igen. Efter ungefär tio minuter var jag framme.

Mörkret hade fallit, vilket var tur för mig. Jag gick igenom staden och byggnaderna tornade sig upp vid sidorna om mig.

Mina ögon drogs till en liten butik. En neonskylt på taket sa att det var en restaurang. Flera av bokstäverna hade slocknat. På andra sidan om mig fanns en bowlinghall. Vart låg flygplatsen?

Jag såg en mörk silhuett gå mot mig i mitten av gatan. Ingen annan syntes ute i mörkret.

När personen närmade sig lyste dess ansikte upp av en blinkande, söndrig gatlykta. Det var en man i fyrtioårsåldern.

Jag skulle precis fråga om han visste vart flygplatsen var när jag såg att han höll i något. En pistol. Han stannade när han var ungefär två meter ifrån mig.

Jag visste vad jag såg ut för honom. En ung tonårstjej, harmlös, ofarlig. Ett lätt offer.

"Ursäkta herrn, vet du var flygplatsen ligger?", frågade jag leende.

Mannen hade skäggstubb och brunt kort hår. Han hade på sig enkla kläder. Jeans och en sliten jacka. Han skrattade hånfullt och höjde pistolen.

"Visst vet jag det. Men dit du ska behöver du inte åka flyg.", hånade han mig.

Han satte fingret på avtryckaren och skulle precis trycka, när jag sprang upp bakom honom, så fort att han inte märkte.

Mannen POV

Men så försvann hon plötsligt. Jag vände mig om, och där stod hon med ett oskuldsfullt leende på sina läppar. Jag gjorde mig redo för att skjuta igen, men så kände jag att hon stod bakom mig. Jag vände mig om, och hon log mot mig.

"Sir, kan du inte berätta var flygplatsen ligger?", sa hon artigt.

Jag skrattade igen.

Plötsligt kände jag någonstans att hennes ord var ett hot. Mitt skratt ekade mellan byggnaderna.

Sen kände jag något mot min hals. Flickans tänder.

Jag började springa det snabbaste jag kunde ifrån henne.

Bella POV

Jag var så törstig. Jag kunde inte hjälpa det. När mannen började springa och sköt några skott med pistolen mot mig, följde jag efter. Lätt som en plätt han jag ifatt och puttade ner honom med huvudet före på asfalten. Han vände sig om och sköt mot mig. En kula träffade min kind, och studsade iväg på marken. Han flämtade, och han visste att han inte skulle leva länge till.

Nu när jag har övergett alla jag älskar, behöver jag inte leva på djur längre. Jag brydde mig inte om någonting.

"Vad är du?", frågade mannen, livrädd.

Jag fnös.

"Säg mig vart flygplatsen är så kanske jag låter dig leva", sa jag och log ett ondskefullt leende.

I hans ögon såg jag bara rädsla.

"Följ gatan ner för backen, så ser du den", flämtade han och pekade åt hållet.

Jag log.

"Tack, men det verkar som om du har hittat fel offer i natt", sa jag och med de orden böjde jag mig ner och knäckte hans nacke.

"Förlåt", hånskrattade jag.

Han låg död i mitten av gatan. Jag satte tänderna mot hans strupe och började.

Det var ett kapitel Snälla "reviewa"!

Tack så mkt för att du läser.

/THETWILIGHTFAN