Dagen efter så vaknade jag tidigt då jag gått och lagt mig så tidigt. Genom fönstret vid min säng så lös ett vackert grön sken igenom. Utanför fanns vatten i mängder, eftersom att Slytgerins uppbehållsrum låg under ytan. Jag drog upp mina sammetsgardiner och klev ur min säng. Jag satte mig på knä och letade fram nya kläder, sen smög jag in i badrummet och gjorde mig i ordning. När jag tagit på mig kläderna, borstat tänderna och fixat håret så begav jag mig ut i uppbehållsrummet. Det var väldigt tyst då nästan ingen var där, och de som var där sov. Men precis när jag kommit fram till väggen som öppnades ut till hallen, så gjorde den just det, öppnades. Framför mig stod en till morgonmänniska.
"Igen?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.
"Verkar så, Malfoy." sade jag och log smått.
Han log mot mig och vände sig om mot utgången igen, han sträckte ut sin arm i en gest som sa att jag skulle kroka tag i den. Så jag gjorde det och han ledde mig ut ur uppbehållsrummet.
"Så vart ska vi, ers höghet?" sade han och sträckte på halsen innan han sneglade ned på mig.
"Ers höghet?" sade jag. "Inte jag som kommer från en av de mest kända familjerna i trollkarlsvärlden?"
"Min fråga står kvar." sade han simpelt och fortsatte gå.
"Hmm.." sade jag medan jag tänkte. Vart skulle vi egentligen? "Vad sägs om Hogsmeade?"
"Hogsmeade?" sade han förvånat. "Klockan är fem på morgonen.. på en måndag."
"Bra! Då har vi typ två timmar innan vi borde vara tillbaka." sade jag glatt.
"Men.." började han, men jag avbröt honom med ett hyschande ljud.
Jag släppte hans arm och tog tag i hans hand istället, visade honom vägen. Men, hur hade detta gått till? Innan igår och idag så hade vi träffats bara någon enstaka gång och aldrig pratat. Allt gick så fort, men livet gick fort. Ena sekunden träffas en, sen är en bästa vänner, sen försvinner en, dör eller blir bortglömd. Livet var kort, och när en chans kom så borde en alltid ta den. Därför bestämde jag mig för att börja springa istället, vi hade inte tid. Tiden hade bevisat att den inte tyckte om mig många gånger.
När vi kommit fram till statyn av den enögda häxan halvvägs genom korridoren på tredje våningen så tog jag upp min stav.
"Dissendium." mumlade jag.
När jag viskat dessa ord så öppnades statyns puckel. Bredvid mig så stod Draco med hakan i golvet. Han kollade mellan mig och statyn, försökte formulera en mening. Men han måste ha ångrat sig för han stängde munnen igen. Jag slängde en snabb blick mot honom innan jag klämde mig in i den smala öppningen med Draco hack i häl.
När vi kom fram till Godisbaronen så var butiken stängd, vilket inte var så konstigt då klockan var strax efter fem på morgonen. Vi gick mot utgången, låste upp dörren och smög ut på gatan. Ja tog ett djupt andetag, andades in den friska luften.
"Hösten är på väg." sade jag och gnuggade händerna mot varandra, glad över att jag tagit på min kappa innan jag gick ut.
"Så, vad vill du göra?" frågade Draco efter någon minut av tystnad.
"Gå lite kanske?" föreslog jag.
"Gå? Kunde du inte ha gjort det runt slottet?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.
"Jo, men inget är lika vackert som Hogsmeade." sade jag.
Han gav mig en skeptisk blick men sade inte emot. Vi började gå runt i staden, pratade om allt mellan himmel och jord. Jag hade alltid trott att Draco var en snofsig och irriterande människa, vilket han förvisso också var, men han kunde också vara riktigt trevlig och att få lära känna honom såhär kändes helt fantastiskt. Men tiden går fort, den springer när du vill att den ska stanna och stannar när du vill att den ska springa. Den sprang denna dag, sprang ifrån oss. Vi hade ju lektioner tillsammans under hela dagen, men det var annorlunda, då fanns det andra runt oss och det var inte lika fritt. Det dröjde innan vi pratade efter det, men när vi väl gjorde det så var det minst lika underbart. Men vi kommer dit, så småningom. Men klockan sju så begav vi oss tillbaka till slottet och åt frukost tillsammans innan våra liv gick skilda vägar, för ett tag.