Kapitel 2- Rose Weasleys ilska!
Rose väcktes som sagt dagen efter av Roxanne. Klockan var ungefär tio, och Rose var ändå väldigt trött.
De åt frukost nere i salen tillsammans med Albus, Hugo, Fred, Lily och en av Lilys kompisar ifrån tredje året. Senare, ungefär vid tre så gjorde Roxanne, Bonnie och Rose förvandlingskonst läxan. Egentligen var det mest Rose som gjorde den, men hon var van.
Middagen kom, snabbare än väntat. Hon åt tillsammans med Roxanne. Kalkon och inbakad potatis, låg det på bådas tallrikar. Roxanne märkte tydligt att Rose var lite mer frånvarande än vanligt.
Rose blick var på Slytherin bordet, för första gången någonsin utan att känna sig illamående. Hennes blick vilade på Scorpius, som skrattade om någonting med sina vänner. Troligen hade de hånat någon. Kanske någon ur Potter eller Weasley familjen. Kanske Rose, eller kanske inte?
"Rosie Weasley, vad finns i din hjärna idag?" Rose ryckte till vid rösten. Hon såg på Roxanne, som genomträngde henne med sina bruna ögon.
"Förlåt mig, Roxanne", sade Rose och såg ängsligt på henne. "Jag är bara trött".
"Okej, fick du ingen sömn i natt?" Rose skakade på huvudet. "Jaja, ska vi gå? Det finns väl ingen mening att ruttna bort här?" Roxanne log snett mot Rose, som nickade instämmande.
De två flickorna gick upp till uppehållsrummet. Genast när de kommit in, for Roxanne iväg till Hugo, Roses bror. Roxanne satte sig ned brevid honom vid ett av de runda borden, och det dröjde inte länge innan hon gapskrattade. Rose betraktade dem med ett leende på läpparna. Hon tänkte fortfarande på går dagen.
De tänkte väl ändå informera alla? Ministeriet bör få veta i vilket fall.
"Rose!" Rose hörde rösten, men kunde inte avgöra vart den kom ifrån. Istället såg hon dumt omkring sig. "Rose, här borta!" Den kom från sofforna. Mycket riktigt, i sofforna satt Emily och vinkade Rose att komma dit. Rose tänkte rabblade snabbt upp en lögn i huvudet, eftersom hon redan visste vad Emily ville tala om.
"Hej Em!" Sade Rose och satte sig brevid henne.
"Rose, förlåt att jag inte stannade! Jag hörde röster, troligtvist vaktmästaren eller någonting. Jag knackade på dörren för att varna dig, men du hörde mig inte, så jag gick, förlåt", Emily såg ängsligt på Rose. Rose skakade på huvudet och log.
"Det gör ingenting, jag lovar", sa hon. Faktiskt var det mer än bra att inte Emily hade stannat kvar. Med tanke på vad som hände med Scorpius.
"Okej, vad bra." Emily kollade forskande på Rose ett tag. Det såg ut som om hon väntade på att Rose skulle berätta någonting. "Nå?"
"Nå?" sade Rose frågande.
"Vad hände? Vem var det?!" Emily lät mycket ivrig, och upphetsad.
"Åh, det var en fjärde års elev, ifrån Hufflepuff", ljög hon. "Jag hade tappat mitt halsband i Stora Salen, och han ville personligen lämna det till mig, för att träffa mig ensam." Rose var inte helt säker på om det här var den bästa lögnen hon kunde ha kommit på, i vilket fall fick den duga. Hon kunde ju inte hitta på en ny nu.
"Och varför var han tvungen att göra det på natten?" sade Emily. Det syntes att hon inte trodde henne.
"Jag vet inte", sade Rose och ryckte på axlarna. "Han kanske är blyg, och såg det här som det ändå tillfället att träffa mig?"
"Men gillar han dig eller?" frågade Emily, och flinade nu lite fånigt.
"Åh…" började Rose, "Jag vet inte, antingen mig eller mitt efternamn". Emily log lite ängsligt.
"Vem ifrån Hufflepuff är det?" Rose stelnade till och såg på Emily. Hon började fumla med öppen mun, men kom aldrig på ett namn. Men hon hade tur, James Potter räddade henne.
"Weasley, och Rowsen, eller hur?" James hade fått syn på dem, och kom nu mot dem, glad med en flinande leende på läpparna.
"James, den store!" flinade Rose, glad över att han kom. Han satte sig omilt mellan dem.
"Aj…" mumlade Emily, som fått halva James över sig.
"Förlåt, men som jag alltid brukar säga: Finns det hjärterum så finns det stjärterum!" flinade James mot Emily. Emily fnös högt. Rose fnissade.
"Så brukar du inte alls säga, James", påminde hon honom. James ryckte på axlarna, och tänkte precis öppna munnen för att säga någonting, då Emily avbröt:
"Jag är inte så säker på att det finns hjärterum heller, James." Sa hon i en sorgsen ton. Hon ställde sig upp och gav dem en snabb blick, innan hon försvann upp för sovsalen. James hade gjort ansats att resa sig upp, men verkade komma på att han inte kom upp för tjejernas sovsalstrappa utan att åka kana ned för den.
James såg ned på sina skor, medan Rose betraktade honom.
Förra terminen var James och Emily tillsammans, vilket var många tjejers dröm i den här skolan.
Roses tankar avbröts av James.
"Vad hade du tänkt göra nu?" frågade han henne och log svagt.
"Jag vet inte…" svarade Rose lågt. "Ingenting tror jag. Slappa lite, och njuta av den läxfria stunden."
"Njut du, snart kommer det mer!" flinade James.
Kvällen blev mörkare och mörkare, och Rose gjorde som sagt nästan ingenting. Rose hade gått upp till sovsalen tillsammans med Roxanne. Emily sov redan. Hon hade inte kommit ned sedan mötet med James.
Rose och Roxanne gjorde sig i ordning, tyst för att inte väcka Emily. De sade god natt till varandra och lade sig för att sova.
Roxanne somnade på stört, men inte Rose. Hon lågt och vred sig i sängen ett långt tag. De fyra andra i sovsalen sov djupt, det hörde man på deras andningar.
Hennes ögon kändes tyngre och tyngre. Hon kunde känna hur hon var på väg att somna…
Ett knack hördes på fönstret. Ett till…
Rose slog irriterat upp ögonen och kollade bestört mot fönstret. På fönsterkarmen satt en gråspräcklig uggla och knackade på fönstret. Rose steg upp, släppte in ugglan och tog brevet som satt fast på dess klor.
Ugglan förväntade sig en godbit från Rose, men när hon aldrig fick hoade hon irriterat tyst och flög ut.
Rose lade sig ned på sin säng, och granskade det lite. Det var en liten, och mycket prydlig text. Rose log stort för sig själv. Mamma!
Kära Rose
Jag är ledsen att tiden för att skriva brev till dig har varit minimal.
Första brevet på mer än två veckor, hoppas du inte är besviken.
Jag och Ron, din pappa, saknar dig och din bror Hugo. Vi hoppas innerligt
Att ni två vill komma hem på höstlovet. Vi hade tänkt bjuda in släkten för en fest
För Hugo som fyller femton. (Säg ingenting till honom bara)
Pappa och jag vill att du skriver tillbaka så fort du kan, vi saknar och älskar dig.
Kram Hermione, Ron.
Rose ögon tårfylldes då hon läste brevet. Hennes älskade föräldrar. Ingen kunde vara bättre än vad dem var. De hade alltid tagit hand om Rose, alltid brytt sig om henne.
Hon var stolt över att vara deras dotter. Hon skulle skriva tillbaka till dem imorgon, och hon skulle berätta om vad hon hade hört. Det var hon skyldiga dem!
På söndagen dagen efter skrev Rose brevet, men hon skickade inte iväg det ännu. Hon hade inte ork att gå till ugglesalen just då.
Dagen flöt på rätt så bra, och det var snart måndag. Måndagens lektioner gick mycket, mycket segt fram, men det var ändå snart middags dags. Ett antal elever stod utanför Stora Salen, och väntade på att bli insläppta. Där bland Rose och Roxanne…
"Professor Flynn gav oss inte lite läxor!" Utbrast Roxanne brevid Rose. Rose skakade på huvudet.
"Och hon är bara en lärare, vi fick minst en av alla de andra också", Muttrade hon.
De två flickorna suckade samtidigt. Det hade endast gått ett par veckor in på terminen, och alla längtade redan efter höstlovet! Om det nu skulle bli något höstlov, de skulle säkert få ett lass med läxor över det.
"Hej, väntar ni på middagen?" sade en vänlig röst brevid Rose och Roxanne. Båda hoppade svagt till, för att mötas av Bonnie Cleese klar blåa ögon.
"Hej Bonnie!" sade Rose glatt och kramade om sin vän. "Jag såg aldrig dig igår, vart var du?"
"Jag var i biblioteket hela dagen. Vi Ravenclaware och Hufflepuffare fick tonvis med läxor av Professor Coulsson. Vänta bara när ni har Trollformellära med Slytherin nästa gång. Ni kommer drunkna i läxor!"
Bonnie gav ifrån sig en suck efter sitt långa tal, och såg på sina vänner. Hon skrattade när hon såg deras miner. "Ta det lugnt, jag överdrev lite. Men usch vad jobbigt det är!"
De tre flickorna fick inte vänta särskilt länge till innan James och Fred kom. De väntade tillsammans med dem. Eleverna som väntade utanför Stora Salen blev mer och mer rastlösa och hungriga.
"Men kan dem inte öppna dörrjäveln någon gång?!" suckade James för femte gången.
"Dem är ju sega på något sätt!" muttrade Fred.
"Det beror vem man jämför med, Weasley. Om man jämför med dig så är dem allt annat än just sega!" sade en släpig, hånfull röst bakom dem. Det tystnade bland eleverna som väntade. Rose kunde höra hur Roxanne, Bonnie, Fred och James suckade. Rose däremot tålde knappt att möta Scorpius Malfoys blick.
Hon såg långsamt upp på honom. Han stod en bit bort, lugnt lutad mot väggen med sina vänner omkring sig. Han såg på Fred med ett hånleende på läpparna.
"Och om man jämför med dig, Scorpan, så är Fred ett geni!" sade James, lika hånfullt som Scorpius, tillbaka. Scorpius himlade med ögonen.
"Patetiskt…" mumlade han. Hans blick flöt vidare från James, till Bonnie. Där stannande den en kort sekund innan den såg på Fred och slutligen på Rose. Scorpius blick stannade, och genomborrade Rose.
Rose såg tillbaka på honom ett tag, med en blick som inte visade mycket känslor. Hon drog sedan bort blicken och vände sig om, och med en suck gav hon sig iväg. Hon trängde sig genom eleverna som intressant lyssnade på Scorpius och James.
Rose sökte sig bort, en liten bit ifrån alla eleverna. Hon satte sig på en trappavsats och suckade högt.
Hon vilade huvudet i händerna. Allt kändes svårt just nu…
Scorpius gjorde henne förvirrad, de var alla hotade, men endast få personer visste om det… Rose orkade inte tänka på det. Tyvärr så hann hon inte tänka på det särskilt länge till.
En besvärjelse hördes bland elevflocken.
"Levicorpus!"
Med ett ryck ställde sig Rose upp. Hon började tränga sig fram genom eleverna igen, för att söka sig tillbaka till plasten hon nyss stått på. Det var Scorpius röst, det visste Rose. Men hon väntade inget annat än att James skulle ha blivit hissad upp i vristen av honom.
Hon trängde sig fram genom eleverna som stod som förstenade. Men synen blev inte precis den hon hade väntat sig; Scorpius stod med trollstaven riktad mot Bonnie som hängde upp och ned i luften.
Rose flämtade till! Utan för varning sprang hon fram till Scorpius.
"SLÄPP NED HENNE, NU!" skrek hon. Om det inte var för att Scorpius vänner stoppade henne, så skulle hon ha hoppat på Scorpius och gett honom en rak höger. Så arg var hon.
"Varför skulle jag?" sade Scorpius och såg från Bonnie, till Rose.
"SLÄPP NED HENNE SÄGER JAG!" Rose var riktigt förbannad. Om det var någonting som hon hatade, så var det så som Scorpius nu gjorde. Attackerade en oskyldig person!
Scorpius blick stod fast i Rose ilskna ett tag. Men ändå, så hissade han snart ned henne. Roxanne sprang fram till Bonnie, och hjälpte henne.
"Malfoy, ditt äckliga…"
"Tyst James!" röt Rose. Hon ville ta hand om det här. För en gångs skull fick James faktiskt hålla klaffen.
Rose gjorde sig fri från Malfoys vänner, och stod nu nära honom. När hans vänner gjorde ansats för att gripa tag i Rose igen, hindrade Scorpius dem genom att hålla upp en hand.
"Finns det någonting du vill säga, Weasley?" sade Scorpius kyligt.
"Oja, tänk att det finns!" utbrast Rose. "Du är ett slemmigt äckel, och jag vill aldrig se ditt ansikte igen!"
Rose försökte att tala lugnt, men det lyckades knappt. "Håll dig borta ifrån oss!"
"Mr Malfoy, Miss Weasley, vad försiggår här?" röt en sträng röst bakom dem.
"Ingenting, Professor Flynn. Jag och Rose hade bara ett litet seriöst snack här…" sade Scorpius lugnt. Rose vände på blicken och såg hur elevsamlingen, gick åt sidan åt Professor Flynn som kom mot dem i rasande fart.
"Lägg av Malfoy!" fräste Rose.
Professor Flynn hade nu kommit fram till Rose och Scorpius. Hon sköt Rose åt sidan, så att hon stod en bit ifrån Scorpius. Hon såg sedan på dem båda med en sträng blick.
"Vad är det här för omoget uppförande?" sade hon argt. "Två femton åriga elever, som beter sig såhär!"
"Hey, det var inte jag som började skrika", sade Scorpius och flinade lätt.
"Jag kanske inte skulle ha skrikit, om du låtit mina vänner vara ifred", fräste Rose tillbaka.
"Lägg av nu, båda två!" Professor Flynn började låta irriterad. "Tyvärr, men ni får båda två straffkommenderingar. Mitt kontor, torsdag kväll klockan åtta."
Aldrig att Rose hade varit så här arg! Bonnie hade sprungit gråtandes därifrån. Roxanne och Fred hade sprungit efter henne, i ett försök att trösta henne. Rose hade struntat i middagen hon också, och sprungit raka vägen upp till uppehållsrummet. James hade följt henne, och försökt att prata med henne. Men Rose sprang upp i sin sovsal, och James kunde inte följa henne mer…
--
Är den värd att fortsätta på?
Kommentera gärna! Ärliga kommentarer, förstås! Thanks!
