Slingersvans
eller
En förrädares bekännelse.
Ni andra var alltid så starka och självsäkra. James, Lily, Sirius och Remus, ni visste vad ni ville och vart ni stod. Ni hade alltid varandra att lita till, att vända sig till och be om hjälp. Nej, jag tänker inte glömma att jag hade er också, för det hade jag. Men ni, ni var alltid starkare än jag. James och Sirius, ni var alltid ett, ni var som bröder i allt, ni kunde dela allt med varandra ända sedan ni träffades för första gången. Ni förstod varandra, var på samma nivå och inget kom emellan er. Ni var smarta och hade lätt att lära er.
Modiga och hetlevrade var ni, som örnarna ville ni alltid flyga högst och fortast för att sedan tävla med varandra om vem utav er som var starkast och snabbast. Remus, Remus var alltid en utav er, den tredje Marodören. Den alltid lika lugna och säkra, stadig som en klippa. Honom visste vi alltid vart vi hade. Han som inte alltid sade var han tyckte men som tänkte desto mer och aldrig var sen att vid rätt tillfälle delge sina funderingar till oss andra, att få er två att inse vad ni höll på med. Han höll oss alltid på jorden.
Men jag, jag var ingenting, jag bara fanns där, jag hängde på er. Fick delta i James mod, i Sirius hetsighet och Remus lugn, men mer än det var jag inte. Jag var inte lika modig som ni, jag var inte lika stark och absolut inte lika smart som ni. Men jag tänkte. Oh ja vad jag tänkte!
När vi gick med i Fenixorden hade jag mina tvivel men jag var besmittad av eran övertygelse, framförallt Lilys engagemang. Hennes kärlek och styrka, hon var redo att försvara Mugglarna och sin familj. Men med tiden förlorade ni ert grepp om mig, jag fick se vad motstånd kunde leda till. Jag var där när Voldermort och hans anhang tog Marlene McKinnon, jag såg vad de kunde göra, vad han kunde åstadkomma. Det var då jag började tänka, det var då jag började komma till insikt, det var då jag började förstå att kampens väg var vägen till undergång. Jag delgav aldrig er mina tankar. Jag visste att James skulle bli besviken, att Sirius skulle bli arg och att Remus bara skulle förakta mig. Men jag kunde inte sluta att tänka på det. Jag hade sett hans makt, hans kraft, och allt eftersom tiden gick insåg jag att om man ville ha en framtid skulle man inte stå i vägen för den makten utan bakom den, och kanske dela den. Dela den på samma vis som vi fyra hade delat animaguskraften och våra hemligheter. Tillsammans hade vi Marodörerna varit starka, ensamma var vi inte mycket att ha, i alla fall inte jag.
En kväll hände det, jag kunde inte stå ut längre utan sökte upp en utav hans dödsätare, en liten svag stackare som var värre däran än jag. Jag sökte upp honom, fångade honom och gav honom mitt budskap till Voldermort. Natten därpå kom han till mig. Han kom till mig! Lilla fega, odugliga och meningslösa Peter. Mörkrets herre kom till mig för att lyssna till vad jag hade att säga! Jag talade och han lyssnade. När jag var färdig hade han insett mitt värde, att han kanske inte skulle kunna klara det utan mig. För jag tillhörde den innersta kretsen av Fenixens Order. Jag stod närmast till James, som stod så nära till Dumbledore, och det var Dumbledore han ville åt då. Inte James, inte Lily utan Dumbledore själv.
Med tiden blev jag hans trognaste, närmaste och mest pålitliga informationskälla. Jag stod alltid till höger om honom vid varje viktigt möte, jag hade blivit hans närmaste man och jag kände hans kraft, jag kände hur hans makt smittade av sig på mig. Jag hade aldrig mått bättre, och ni, James, Sirius och Remus, ni kunde aldrig gissa att det var jag. Jag såg hur ni och alla de andra gick omkring och brydde era huvuden.
"Vem kan det vara? Vem kan den hemska spionen vara? Hur kan han veta så mycket? Hur, vem?" Det var jag, alltid jag, ständigt jag som lurade er, som gick under era näsor och som lindade er kring lillfingret. Ni kunde aldrig tänka er att det skulle vara jag! Lilla fega, odugliga och meningslösa Peter, korkade Slingersvans!
Bara en gång efter det att Voldermort tagit mig till sig blev jag tveksam, bara en gång.
Det var den natten då vi fått veta spådomen och jag insåg genast att det måste gälla antingen Lily eller Alice, två av de finaste kvinnor jag någonsin träffat. När jag insåg att jag skulle bli tvungen att direkt förråda en utav dem blev jag riktigt rädd, för första gången sedan Voldermort talat till mig. Men, jag hämtade mig snart, för insikten om att det ändå skulle vara det slutgiltiga, det skulle vara det sista jag behövde göra innan min Herre kunde ta makten på riktigt och jag skulle kunna kasta av mig alla lögner och hemligheter för att stiga ut i ljuset och visa för er, James, Sirius och Remus. Att det var jag, jag som hade lurat er och slutligen överlistat er. Att jag, Slingersvans hade varit den som var smartast, modigast och snabbast.
Så kom den ödesdigra natten, den natt då Voldermort skulle göra sig av med de två pojkarna som en dag skulle kunna utgöra ett hot mot honom. Jag hade lett honom till det första huset, där James och Lily intet ont anande väntade på sina vänner.
Jag stannade kvar i trädgården för att se på, en sjuk önskan jag hade att få se det ske, att få se vad mina handlingar lett till och i det få veta vad mina sanna känslor var för min herre och för mina "vänner". Jag hörde skriken, jag såg ljusskenen och jag fick se den vidunderligaste besvärjelse någonsin ta sin början. Lilys besvärjelse, den mugglarföddas besvärjelse som skulle visa sig starkare än de förbjudna besvärjelserna tillsammans.
När jag såg det, hörde hennes skrik och min herres dödsångest flydde jag. Jag flydde halsöverhuvud och vågade inte stanna och vända mig om förrän Sirius hade hunnit i kapp mig. Han hade fångat mig på en öppen gata, antagligen trodde han att jag aldrig skulle våga mig på något bland alla människor men han underskattade mig, som alltid. Jag visste vad som krävdes av mig, att jag måste ta till desperata åtgärder för att kunna hålla mig kvar i livet och i frihet. Jag visste att inifrån Azkaban skulle jag aldrig kunna återställa Voldermort till makten, för han var inte död, jag visste att han inte var död, jag kände det i mitt innersta. Med dessa tankar i mitt huvud höjde jag min stav och uttalade den kraftfullaste besvärjelsen jag kunde åstadkomma. Hela gatan flög i luften och själv kunde jag smita ner i kloakerna i min råttskepnad.
Jag tvivlade aldrig på att Sirius hade sett mig när jag smet, men vad gjorde det?
Alla trodde ju ändå att det var han som var förrädaren. Jag hade själv sett till att alla misstankar skulle falla på honom. Jag hade på så vis deltagit i undanröjandet två farliga fiender till min herre på samma dag.
Stolt över min bedrift sökte jag mig ner i de mörkaste kloaker fast besluten för att hitta en säker och trygg plats där jag skulle kunna slå mig till ro, oupptäckt och bida min tid i väntan på tecknet från min herre, tecknet som skulle betyda att det var dags för mig att återta min plats vid hans sida och tillsammans med honom ta makten över hela trollkarlsvärlden.
