Disclaimer:
This story is based on characters and situations created and owned by JK Rowling, various publishers including but not limited to Bloomsbury Books, Scholastic Books and Raincoast Books, and Warner Bros., Inc. No money is being made and no copyright or trademark infringement is intended.
Warning:
Slash.
Och spoilers för de flesta av böckerna, även Order of the Phoenix.
Author's Note:
Som vanligt ett stort tack till dem som betaläser den engelska versionen: Plumeria, Darklites, Verdant, Lowi och Milena Lupin.
Milena har gjort fanart till det här kapitlet – www.beepworld.de/memberdateien/members28/milenalupin/theirangel.jpg
Verdant – alla zeugma är tillägnade dig, och Plu – tack för lånet av fladdermusmjältarna! :)
Tack också till er som har kommenterat prologen och kapitel 1.
Author: Penguin
Title: SNÖ OCH SVART VATTEN
"The sympathetic connextion supposed to exist between a man and the weapon which has wounded him is probably founded on the notion that the blood on the weapon continues to feel with the blood in his body."
Sir James Frazer, The Golden Bough
ANDRA KAPITLET – Speglingar
HÖSTEN 1997
Det var deras sjunde och sista år på Hogwarts och det var meningen att de skulle koncentrera sig på sina studier. En del av dem gjorde det också, som Hermione Granger, medan andra, som Harry Potter, hade det svårare med koncentrationen.
Han hade svårt att sova också. Det ena hade förstås med det andra att göra – den klassiska onda cirkeln. Som en orm som biter tag i sin stjärt. Ju mindre Harry sov, desto mer okoncentrerad blev han, och desto mer vandrade han omkring. Och ju mer han vandrade omkring, desto mindre sov han.
Att vandra omkring var det enda som hjälpte. Han var djupt tacksam för osynlighetsmanteln som gjorde det möjligt för honom. Han skulle ha blivit galen om han varit tvungen att stanna kvar i sitt rum hela nätterna.
Han var också tacksam för att han hade ett eget rum nu. Från och med sjätte året sov inte eleverna i sovsalar längre utan hade egna rum. Med lite tur, och om han inte gick ut förrän McGonagall hade gått sin kontrollrunda på kvällen, skulle ingen upptäcka att hans säng ofta stod tom flera timmar i sträck.
Harry föreställde sig sömnlösheten som en person, som Insomnia, en kylig, blek och högdragen dam som tigande styrde hans liv och besökte honom med ojämna mellanrum för att demonstrera sin makt över honom. Hennes första besök hade kommit strax efter Sirius' död. Som om Harry undermedvetet varit rädd för att somna – han visste ju att förfärliga saker kunde ske medan han sov. Han kunde göra förfärliga saker medan han sov.
Absurt nog tyckte Harry om att vandra omkring på skolområdet sent om nätterna. Han njöt av den absoluta stillheten – han gick inte särskilt fort men med långa, mjuka steg i ett nästan meditativt tempo som gjorde honom lugn inuti. Ibland inbillade han sig att han kunde höra de sömnjämna andetagen från dem som sov i slottet. De som aldrig hade mött Insomnia och inte visste vem hon var.
Han stannade då och då och betraktade den mörka, tigande byggnaden. Hogwarts var hans hem. Det hade känts som hemma ända sedan han kom dit som storögd elvaåring. Då hade han fortfarande varit överväldigad och omtumlad av den fantastiska upptäckten att han var trollkarl, av Hagrids plötsliga uppdykande och myllret i Diagongränden, av besöken på Gringotts bank och Olivanders, av att plötsligt ha en uggla som husdjur och att ha funnit en vän i Ron Weasley.
Och en fiende i Draco Malfoy.
Hogwarts var Harrys första riktiga hem. Han mindes inte sina föräldrar, och åren hos familjen Dursley räknades inte. När han var på Hogwarts bleknade minnena från Privet Drive och kom bara tillbaka i korta glimtar, frammanade av ett ljud eller en doft. Och nu skulle han aldrig behöva bo hos Dursleys mer – det var onda tider, och det hade visat sig för riskabelt att återvända till mugglarvärlden. Fenixorden hade inte längre möjlighet att skicka ut en halv armé för att beskydda honom, och Harry ansåg att alltför många människor redan hade dött för hans skull. Han ville inte sätta oskyldiga mugglares liv på spel bara genom att finnas bland dem.
Huset vid Grimmauld Place var lika dystert som alltid – ja, dystrare. Det skulle aldrig bli ett riktigt hem. Nu när Sirius var borta kändes det som om brasorna i de öppna spisarna i Huset Black bara gav ifrån sig ett svagt, rödaktigt sken som inte orkade sprida sig särskilt långt och inte gav någon värme.
Det var så allting kändes nu när Sirius inte fanns längre. Mörkt och kallt.
Då och då tänkte Harry på moster Petunia. Han var förbryllad över de kunskaper om trollkarlsvärlden som hon hade visat sig besitta, och nyfiken på hennes förbindelse med Dumbledore. Det var märkligt – han hade aldrig trott att han skulle bli nyfiken på någonting som gällde moster Petunia, inte annat än hennes minnen av Harrys mamma. Men nu när han blivit äldre hade han börjat undra och fundera.
Lily och Petunia. Hur var det möjligt för två systrar att vara så olika? Hur hade Petunia blivit den hon var? Varför var hon så stel och så rädd? Vad var den verkliga orsaken till att hon avskydde sin syster så – avskydde henne fortfarande, sexton år efter Lilys död? Var det bara avundsjuka?
Om det var det – vilket slöseri. Vilket slöseri att någon med åtminstone en gnutta anständighet (och moster Petunia verkade faktiskt ha åtminstone en gnutta) hade gift sig med någon som Vernon Dursley. Någon som skulle släcka den allra sista lågan med sin tjurnackade fantasilöshet och sin avsky för allt som låg det minsta utanför det vanliga.
Harry var övertygad om att morbror Vernon fortfarande muttrade över Harrys otacksamhet och om ekonomisk ersättning för alla år som han varit tvungen att förse en växande pojke med mat och kläder. Nå, det var nu en tanke han kunde släppa en gång för alla. Han skulle inte få någon ersättning från Hogwarts.
Hogwarts...
Harry lät blicken svepa över det sovande slottet. Där inne drömde elever och lärare... drömde eller låg sömnlösa, de få som hade mött Insomnia. Vissa nätter kände Harry en underlig ömhet för dem alla, en ömhet han sällan kände när det var dag. Kanske för att de var tysta nu. Inget skvaller, ingen beundran, inga krav.
Han föreställde sig att han var deras skyddsängel, stark nog att bilda en mur mellan dem och världen utanför, starkare och tryggare än alla de trollformler och besvärjelser som skyddade Hogwarts. Stark nog att orka leva upp till deras förväntningar. I sin fantasi kunde han försvara dem mot ondskan som hade vaknat och gled utmed väggarna, en jättelik reptil som förberedde sitt dödande hugg. Som en skugga av basilisken för ett halvt liv sedan, men ännu mer skräckinjagande än den.
Och basilisken hade han ju dödat, eller hur? Med hjälp av en sångfågel och en gammal hatt. Och sin egen trosvisshet.
Hur mycket fanns det kvar av den optimismen nu? Och hur stark var egentligen hans vilja?
Det var både en välsignelse och en förbannelse att ha begåvats med livlig fantasi. Den blomstrade och frodades här i mörkret och ensamheten. När Harry vandrade omkring om natten lyckades han nästan övertyga sig själv om att han var den hjälte alla hoppades och förväntade sig att han skulle vara. I dagsljusvärlden var han bara Harry – arg och förvirrad, trött och lite ledsen, med ett förtvivlans mod och en bräcklighet som han hoppades att ingen skulle se eller märka. Och han plågades av drömmar och minnesbilder så mörka och förfärliga att de flesta inte ens skulle kunna föreställa sig det.
Harry var inte optimist av naturen, men han hade en förmåga att hålla modet uppe när allt verkade hopplöst. Han hade alltid vågat se det han var rädd för rakt i ansiktet. Men alla förväntade sig så stora saker av honom. De hade så höga krav. Ibland var rädslan så tung – rädslan för att han inte skulle kunna leva upp till förväntningarna.
Han visste att han måste undvika att bli bitter, men det var inte lätt. Det fanns så många frågor, hopplösa frågor som det inte fanns något svar på – förutom kanske i profetian. Men det svaret var för stort och för skoningslöst och fick honom att bli ännu bittrare. Ibland ville han inte ens resonera och förstå utan bara rasa. Han ville skrika VARFÖR JUST JAG? och slå och sparka omkring sig, spotta på alla inom räckhåll och skrika och gråta över den fruktansvärda orättvisan, precis som ett bortskämt barn. Men att skrika och gråta hjälpte lika lite som det hjälpte att bli bitter. Bitterhet slog bara tillbaka mot honom själv. Det gjorde honom olycklig och löste inga problem.
Men det gick inte att förneka att livet ofta var orättvist; orättvist och ironiskt på ett ganska grymt sätt. När Harry tänkte tillbaka förstod han att det han alltid önskat mest av allt var att smälta in i mängden. Att inte synas. Han ville inte nödvändigtvis flyta med strömmen, men kunna gå sin egen väg utan alltför mycket uppmärksamhet.
Han drog av sig osynlighetsmanteln när han lämnade slottet och gick ner till sjön. Här var det ingen som skulle se honom ändå. Han satte sig på en klipphäll och började frånvarande kasta småsten i vattnet. Minnen från hans mugglarskola dök upp i hans huvud, lösryckta och osammanhängande, och fick honom att rysa av obehag. Han hade blivit mobbad där, retad och slagen – för att han var så liten och mager, för att han hade glasögon, för att han hade Dudleys avlagda kläder på sig, som var så stora att han drunknade i dem. För att han var dålig på det ena och för bra på det andra.
Det var illa nog att behöva vara hos familjen Dursley, men skolan var ännu värre. När han inte varit uttråkad eller rädd hade han varit rasande, och de starka känslorna hade väckt hans magiska egenskaper till liv. Han hade inte förstått vad det var. Magin hade fått honom att flyga upp på taket, fönsterrutor hade gått sönder och papperskorgar vänts upp och ner över huvudet på dem som mobbade honom, men han hade inte förstått att kraften kom från honom själv. Han hade bara förstått att underliga saker hände honom och bara honom – och det var inte vad man helst önskade när man bara ville smälta in och inte märkas. Bli osynlig, rentav. Och sedan hade han kommit till trollkarlsvärlden, där han plötsligt var Pojken Som Överlevde och Pojken Som Gjorde Det Ena och Pojken Som Sade Det Andra och det inte fanns en chans att vara anonym eller bli lämnad i fred. Han förföljdes fortfarande av blickar vart han än gick. Det var förmodligen en av orsakerna till att han älskade sin osynlighetsmantel så högt – den var precis vad han alltid hade önskat sig utan att veta om det.
Det blev värre för varje år. Uppmärksamheten. Förväntningarna och kraven. Och kritiken.
Indirekt hade han orsakat flera människors död, även sin gudfars. Harry rös och svepte osynlighetsmanteln om sig igen, för värmens skull den här gången. Han hade dödat människor. Det hade inte varit avsiktligt och han hade inte velat det, men det ändrade ju ingenting i sak. Faktum kvarstod – de var döda. Det gick inte att förneka eller bortförklara. Han hade inte kunnat förhindra det, lika lite som han hade kunnat förhindra sina föräldrars död, men det kanske inte gjorde någon skillnad. Harry var inte alldeles säker, och det var delvis det som höll honom vaken om nätterna. Det kändes som om Insomnia höll upp det framför honom när han försökte sova: skuldkänslorna och det gnagande tvivlet. För tänk om det hade funnits någonting han kunde ha gjort för att förhindra det som hänt? Om han inte hade sagt det, om han inte hade gått dit, om han hade ansträngt sig mer på Snapes tankeförsvarslektioner...? Hans förnuft sade honom att skulden inte var hans, men han kunde inte känna det i hjärtat.
Han reste sig och stod en stund och såg på fullmånen, på månskenet som glittrade i sjön. Han tänkte på Remus Lupin som var tillbaka som lärare på Hogwarts. Just nu låg han antagligen hoprullad på en kudde på sitt kontor efter att ha druckit elixiret som tämjde varulven i honom till en stillsam varg. Det var så ironiskt, tänkte Harry, att en av de bästa människor han kände var en varulv. Det visade tydligt att ingenting någonsin var enkelt och att få saker var vad de såg ut att vara. Harry försökte skicka lite värme och tröst till Lupin i någon sorts telepatisk våg och log lite åt sin egen sentimentalitet. Men det var en sådan natt; en av de där stilla, sorgsna nätterna när man tänkte sådana tankar.
Kanske han skulle kunna sova nu om han försökte. Han vände ryggen åt månglittret i sjön och började gå tillbaka mot slottet. Alldeles innan han gick in stannade han och såg på fullmånen en sista gång. Någonting värkte i bröstet på honom och gjorde det svårt att andas – en stark, förtvivlad längtan efter någonting som han inte visste vad det var. Kanske var det helt enkelt bara en uppriktig önskan om att mörkret skulle få ett slut.
"Godnatt," viskade han, men han visste inte till vem.
* * *
Draco låg vaken i sitt rum. Han hade alltid haft svårt att sova när det var fullmåne, och den här natten var inget undantag. Men det var inte bara månens fel. Han hade mycket att tänka på.
Dumbledore hade kallat honom till sitt kontor idag. Han hade inte angett någon orsak, och ett långt samtal hade utspunnit sig där ingenting hade sagts tydligt eller rakt på sak. Draco rynkade ögonbrynet vid minnet. Dumbledore hade varit lika irriterande som alltid med sina antydningar och halvkvädna visor. Frågor hade ställts utan att ställas och goda råd hade getts utan att egentligen ges. Allt hade varit så vagt att det lika gärna kunde ha förekommit bara i Dracos fantasi. Men han hade försökt spela med, och han hade svarat på de aldrig riktigt ställda frågorna på samma svävande sätt. Dumbledore var bra på gåtor och gissningslekar. Nu visste han alldeles säkert att någonting hade hänt under sommarlovet, någonting som rörde Lord Voldemort, och också att Draco hade vägrat att lyda och nu var mer eller mindre avvisad från Malfoy Manor.
Det mest irriterade av allt var att Draco kunde ha svurit på att Dumbledore redan visste. Han hade bara velat ha bekräftelse från Draco själv.
Efter en stund gav Draco upp alla försök att sova. Han klev ur sängen och klättrade upp på den vackert utsirade trappstegen han hade specialbeställt från en butik i Hogsmeade när han äntligen hade fått ett rum med fönster. Det var bara två små fönstergluggar nästan uppe vid taket, men det var ändå en stor förbättring jämfört med de fönsterlösa sovsalarna i Slytherin. Draco ville alltid kunna se vad som försiggick.
Månskenet fick allt att se overkligt ut, overkligt och odefinierbart, som om världen antingen inte var riktigt färdigformad eller på väg att lösas upp. Ingenting var säkert. När det var fullmåne kändes det som om allt kunde hända.
Han ryckte till när han såg en skugga glida ut ur det kompakta mörkret under ett valv och långsamt börja röra sig ner mot sjön. Skuggan stannade och vände sig om, och när månljuset för en sekund reflekterades i ett par glasögon såg Draco att det var Potter.
Han bet ihop tänderna.
Naturligtvis. Harry Potter var ute och bröt mot skolreglerna igen. Vissa elever särbehandlades verkligen på den här skolan. Potter, Vesslan, den där outhärdliga besserwissern Granger – alltid lyckades de få huspoäng när de bröt mot regler och var allmänt beskäftiga. Det gjordes alltid undantag för dem.
Draco skakade irriterat på sig.
Det gick inte att förneka att Potter hade varit en viktig person i Dracos liv ända sedan de först möttes i Madam Malkins affär, men det var inte ett medvetet val, och det var sannerligen inte för att Draco tyckte om Potter. Men Draco kunde fortfarande känna samma förvånansvärt smärtsamma blandning av förakt och motvillig uppskattning inför Potter som han alltid hade känt. Som en skugga av den beundran, ilska och förödmjukelse som hade svept över honom som en våg på Hogwarts-expressen den gången Potter hade vägrat ta Dracos framsträckta hand och hans goda råd. Det var en skugga som hade sträckt sig över alla deras efterföljande skolår.
En blek, dyster hopplöshet slöt sig som en kall hand runt hans hjärta. Allt kändes plötsligt både oundvikligt och meningslöst. Han ville protestera och slita sig ur det bedrägligt mjuka greppet.
Varför förändras ingenting? Varför är alltid all uppmärksamhet riktad mot honom? Titta bara på oss nu. Jag står här och betraktar honom och det är han som rör sig, han som är aktiv. Varför gör jag det? Varför går jag med på det? Varför går alla andra med på det?
Det var ingen ny känsla, ingen ny tanke heller, men frågan varför går jag med på det var mindre bitter än förr. Det hade blivit en verklig fråga, en som han ville ha svar på. Förut hade det varit den mentala motsvarigheten till att hamra med knytnävarna i väggen.
Draco såg Potters mörka gestalt smälta in i mörkret under träden och försvinna, och han tänkte att han och Potter kanske inte var fullt så olika som han hade trott. Eller så olika som Potter uppenbarligen trodde. De hade vissa saker gemensamt, hur gärna de än ville betona sina olikheter. De hade båda mött ondskan, även om de hade mött den på olika sätt. Och de hade båda satt sig emot den, på sitt eget vis.
Draco kunde inte låta bli att undra vad Potter skulle ha gjort idag om det hade varit han som varit på Dumbledores kontor istället för Draco. Potter skulle säkert inte ha haft några svårigheter att gissa och tolka den gamle trollkarlens antydningar och gåtor. Men de kände varandra väl, förstås, och det var uppenbart att Dumbledore var väldigt förtjust i Potter – alldeles för uppenbart. Så uppenbart att det var orättvist mot de andra eleverna.
Men det är ju bara en hypotetisk fråga. Dumbledore skulle helt enkelt aldrig ha haft den sortens samtal med Potter.
Draco slöt ögonen och gned sig i ansiktet. Han avskydde förvirring. Han avskydde att inte veta.
Och just nu var han inte säker på någonting alls. För det mest förvirrande av allt idag hade varit... Dumbledore hade på något sätt lyckats få Draco att känna... nej, det var verkligen löjligt... men han hade fått Draco att känna sig nästan... nästan trygg. Som om det faktiskt kunde finnas en plats för honom här om han ville ha den. Som om Dumbledore verkligen brydde sig om vad som hände med Draco, verkligen brydde sig om huruvida han anslöt sig till Lord Voldemort eller inte. Som om han brydde sig på ett personligt plan, inte bara av princip eller av politiska orsaker. Men varför skulle han göra det? Alla kände till Dumbledores motvilja mot Lucius Malfoy. Varför skulle han då bry sig om Lucius son, om inte bara för triumfen i att vinna över sonen till sin egen sida?
Draco ville inte tänka på det. Han ville inte ens försöka förstå. Dumbledore var en mycket märklig man; det hade han alltid varit. Lucius hade ofta ifrågasatt Dumbledores förstånd, och nu var Dumbledore antagligen så gammal att han höll på att bli senil.
Draco bytte besvärat fot och stirrade in i mörkret under träden. Allt var stilla nu. Vad gjorde Potter ute mitt i natten förresten? Kunde inte han heller sova? Draco hade aldrig kunnat föreställa sig att Potter led av sömnlöshet. Han hade inte kunnat föreställa sig att Potter hade några problem över huvud taget. Pojken Som Överlevde. Pojken som dyrkades av alla utan att behöva anstränga sig det minsta. Potter fick hela tiden beröm och lovord för sådant som egentligen inte var hans egen förtjänst. Han hade ju faktiskt inte gjort något när han mötte Lord Voldemort för första gången. Han hade varit för liten för att ha någon aktiv roll i händelserna alls. Han hade bara – ja, han hade bara inte dött.
Draco rätade på sig. Det var just det som var kärnpunkten. Det han avskydde mest hos Potter var att Potter fick allting gratis. Respekt, beundran och uppmärksamhet slösades på honom utan att han behövde göra något för att förtjäna det. Och det gjordes alltid undantag för Potter. Som när han hade blivit uttagen till sökare i quidditchlaget som förstaårselev. De hade blivit förbjudna att flyga men de hade gjort det ändå, Potter och han själv. Draco hade kastat iväg Longbottoms fåniga Minnsallt och Potter hade fångat den. Och blivit uttagen till sökare i Gryffindor-laget.
Så hade det alltid varit. Potter blev belönad när han bröt mot reglerna, eller åtminstone blundade alla när han kringgick dem. Allt Potter gjorde ansågs alltid så fantastiskt.
Draco måste medge att han till viss del beundrade Potter också, även om det var ytterst motvilligt. Han beundrade Potters styrka. Men var man Harry Potter kanske det var lätt att vara stark, för då visste man att det alltid fanns människor som älskade en och såg upp till en, vad man än gjorde.
Draco kunde omöjligt vara ensam om att känna så här gentemot Potter. Han kunde inte vara den enda som kände den här underliga blandningen av förakt och beundran. Det kanske rentav var så här de flesta kände det gentemot Potter...?
Draco mindes de upprörda känslorna under deras femte år på Hogwarts, när Potter envist hade hävdat att Lord Voldemort hade återvänt. Dumbledore hade naturligtvis trott på honom, men Trolldomsministern, den urbota dumskallen Fudge, hade inte velat eller vågat lyssna. Draco mindes alltihop så tydligt – hur Daily Prophet teg som muren om allt som hade med Lord Voldemort eller hans Dödsätare att göra... tidningens förtalskampanj mot Potter, där de framställde honom som en publicitetsberoende galning... ilskan i Potters ögon... den ljuvliga lilla triumf som satt varm och skinande i bröstet på Draco varje gång Potter förödmjukades offentligt... Dracos visshet om att Potter hade rätt, och hans egen segerkänsla, på många olika plan, när ingen trodde på sanningen.
Men nu hade Draco börjat se Potters situation ur en annan synvinkel. När han stod där och såg ut över det underligt flytande, månbelysta landskapet började han förstå att det kanske inte alls var särskilt enkelt att vara Harry Potter.
Vad hade Potter någonsin haft för val?
Dracos hjärta började bulta snabbt och hårt utan att han riktigt förstod varför. Han rynkade ögonbrynen, stödde handen mot fönsterkarmen och bet sig tankfullt i läppen.
Den mörka gestalten där ute hade sett så förtvivlat ensam ut. Det låg en sorts hjälplöshet över honom, som om han bar på något som var alldeles för tungt för honom och han var intill döden trött. Men Potter var inte den som bad om hjälp, och Draco trodde sig förstå varför. För om han nu skulle be om det – vem skulle kunna hjälpa honom?
* * *
Planering, konstruktion och administration – den nya Hogwarts-akademin var ett gigantiskt projekt i alla avseenden. Projektet var dessutom omgivet av en mycket omfattande säkerhets- och konfidentialitetsapparat. Ledningskommittén hade hållit regelbundna möten på Hogwarts de senaste två åren, och uppförandet av de nya byggnaderna hade kommit relativt långt. Vilket var alldeles nödvändigt eftersom det knappt var ett år kvar tills Akademin skulle invigas.
Dagens sammanträde hölls i ett fönsterlöst rum som blev allt varmare och alltmer syrefattigt under mötets gång. Dumbledores inledande tal var kort och koncist. Han presenterade dagordningen vars tyngdpunkt låg på det intrikata säkerhetssystem av trollformler och besvärjelser som skulle omge Akademin. Även själva byggplatsen var strängt bevakad och skyddad mot upptäckt – den var dold för både mugglare och den magiska världen.
Snape lät blicken vandra runt bordet. Han granskade mötesdeltagarna en efter en utan att göra det alltför uppenbart. Underligt nog var det frånvaro, inte närvaro, som gett det starkaste och mest bestående intrycket under mötena det senaste året. Sirius Blacks stol hade avsiktligt lämnats kvar vid bordet efter hans död. Den stod där som en påminnelse, för att tystnaden och tomheten skulle tala till dem. Det var så typiskt Dumbledore – en enkel och ganska sentimental gest som ändå var så effektfull.
Snape hade tyckt intensivt illa om Sirius Black och hade satt sig emot hans roll som ledamot i kommittén, även om han hade vetat länge att Black var oskyldig till alla anklagelser och hade suttit fängslad för ett brott han inte begått. Men nu, när Snape såg på den tomma stolen, måste han rysa. Det var inte av sorg eller ens något som vagt påminde om medlidande – han hade aldrig hyst några varma känslor för Sirus Black, långt därifrån. Och om han rös av skräck, skräck inför mörkrets och ondskans makt, gjorde han bäst i att inte tänka på det. Han gjorde redan allt han kunde i kampen mot den mörka sidan, och ingen kunde säga annat än att han gjorde mer än de flesta.
Snape tvingade bort blicken från den tomma stolen och lät den istället vila på Remus Lupin. Han var iklädd mantel med Hogwarts emblem på bröstet och lyssnade allvarligt och uppmärksamt. Hans ansikte var trött och spänt men mycket vaket. Han sörjde förmodligen Black, och han verkade inte ha hämtat sig riktigt efter den senaste fullmånen. Dumbledore var utmärkt på många sätt, men ibland lämnade hans omdöme en hel del övrigt att önska. En varulv i kommittén var inte direkt någon rekommendation för föräldrar som skulle avgöra vilket universitet deras avkomma skulle söka till. Vad gällde Lupins roll på Hogwarts skola, var det samma sak med en varulv i lärarstaben. Men trots Snapes djupa och innerliga motvilja mot Lupin måste han erkänna att Lupin var intelligent och en acceptabel lärare. Deras förnyade bekantskap, framtvingad av deras kollegiala samarbete på Hogwarts och av Snapes roll som elixirmakare mot varulvsgalenskapen, hade lett fram till ett slags vapenvila även om det aldrig skulle leda till vänskap.
Bredvid Lupin satt lille Flitwick, som nätt och jämnt nådde över bordskanten med hakan trots att han satt på två kuddar. På Flitwicks andra sida satt madam Hill, en lång och ståtlig häxa från ministeriets specialavdelning för säkerhetsformler. Hon hade mirakulöst nog visat sig vara både effektiv och intelligent – knappast egenskaper man brukade finna hos folk på ministeriet. Intill henne satt Kelly, en intetsägande man från Internationella förbundet för magisk utbildning, och på hans andra sida satt dr Jones från S:t Mungos sjukhus. Han var specialist på skador orsakade av svartkonster och hade kallats in som konsult för Akademins program för magisk läkekonst.
Till sist var där den nuvarande talaren, som stolt stod framför sina åhörare och ritade obegripliga små skisser på svarta tavlan – den där uppblåsta idioten Browne från ministeriet. Merlin allena visste vad han hade för befattning där. Förmodligen berättade han det vid varenda möte, men Snape brukade vanligtvis lyckas slå dövörat till.
Han önskade att han kunde det nu också. Han kvävde en gäspning och en brinnande önskan att uttala en tystnadstrollformel. Browne borde helt enkelt aldrig få ordet, för när han en gång hade fått det tråkade han ihjäl sin publik. Nu höll han på att beskriva skydds- och säkerhetstrollformlerna för tredje gången, med lätta variationer, medan han solade sig i glansen av sin egen inbillade förträfflighet. Han försökte ta åt sig äran för hela säkerhetssystemet, trots att alla närvarande visste att det till allra största delen var Dumbledores, Flitwicks och madam Hills verk.
Tänkte han aldrig sluta? Må hans tunga ruttna i munnen på honom. En rejäl klunk Putridus-elixir är allt som skulle behövas. Snape undertryckte ett bistert leende vid tanken. Annars kanske några dagar i sjukhusflygeln skulle göra susen – med en dos Veritaserum en gång i timmen...? Det skulle åtminstone sätta stopp för den här huvud- och meningslösa skrytsamheten.
"...stoppar eventuella inkräktare halvvägs över sjön," mässade Browne. "Alla försök att apparera in eller ut kommer att misslyckas – vi använder utökade och mer avancerade och effektiva versioner av de blockerare som används här på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Det kommer att finnas kanaler för uggletrafik, men de är få och väl skyddade av avsökningsformler och besvärjelseavkännare. Bara de ugglor som har 'rena' meddelanden eller föremål med sig släpps igenom." Han såg sig omkring med den outhärdligt självgoda min som alltid påminde Snape om Lockhart (må hans förvirrade själ finna vila på S:t Mungos). "Några frågor?" När inga frågor kom, eftersom alla hade ställt sina frågor första gången Browne gjorde sin genomgång, sade han: "Nå, då tackar jag för uppmärksamheten," med ett särskilt irriterande, triumferande tonfall och satte sig äntligen ner.
"Tack för den detaljerade redogörelsen, mr Browne," sade Dumbledore med sin vanliga milda ironi. "Nu föreslår jag att vi alla beger oss till byggplatsen för att inspektera utvecklingen. Som vi just har fått höra kommer man inte att kunna ta sig till Akademin via eldstadssystemet när hela den fysiska och magiska konstruktionen väl är på plats. Men än så länge finns en provisorisk resväg som flampulverresenärer kan använda vid just sådana tillfällen som detta. Det räcker att ange "Akademin" som resmål. Då kommer ni till huvudbiblioteket."
Han gjorde en gest mot den generöst tilltagna öppna spisen, och en efter en började mötesdeltagarna stiga in i eldstaden och försvinna i gröna lågor.
* * *
Morgonen var klar och skarp och träden stod som brinnande facklor mot den vykortsblå himlen. Läktarna sjöd som vanligt av spänning, men atmosfären var mindre laddad nu än vad den skulle ha varit om Gryffindor hade haft Slytherin som motståndare. Nu var det Ravenclaw man spelade mot, och det skulle antagligen bli en ganska lätt match för Gryffindors lag, tänkte Harry. Ravenclaws jagare var inte alls dåliga, men Ravenclaw hade aldrig lyckats få fram en riktigt bra sökare sedan Cho hade slutat spela quidditch efter sitt sjätte år.
Harry justerade sitt grepp om kvasten medan han cirklade över planen. Luften var kylig och knivskarp med plötsliga vindbyar som piskade honom i ansiktet och gav honom färg på kinderna. Han såg spelet hitta sin rytm och bölja fram och tillbaka nedanför honom medan han svävade som en rovfågel högt ovanför oväsendet.
Summers, en femteårselev från Hufflepuff, hade tagit över rollen som kommentator efter Lee Jordan. Hans förstärkta röst dånade över planen: "Ravenclaws slagman Terry Boot lyckas rädda jagaren Mandy Brocklehurst när en dunkare nästan slår henne av kvasten... Inte en skymt av kvicken ännu... Sökarna cirklar över planen... Bra utsikt där uppifrån...."
Harry älskade fortfarande quidditch med samma glöd som han hade gjort från allra första början. Det var det bästa som fanns när han ville glömma alla problem, glömma det ständiga hotet mot Hogwarts och honom själv och det stigande antalet rapporter om attacker på mugglarbarn. Quidditch var en bra mycket mer effektiv distraktion än att prata med Hermione eller spela schack och knallkort med Ron.
Quidditch var som ett eget litet universum med egna regler och roller och hierarkiska strukturer, egna händelser och egna spänningsfält. En liten, avgränsad värld att ta sin tillflykt till när verkligheten höll på att förvandlas till kaos och huvudet värkte av att försöka få rätsida på allt.
"Och Gryffindors jagare Ginny Weasley har klonken... Två Ravenclaw-jagare attackerar henne... men hon – ooooh! Woollongong Shimmy! Woollongong Shimmy! Och Gryffindor gör mål!"
Summers var uppenbart imponerad och skrek med sina lungors fulla kraft. Harry ropade grattis till Ginny som for förbi som en blixt nedanför honom, brett leende.
Spelet tog fart. Harry duckade för en dunkare och höll ett vaksamt öga på Ravenclaws sökare medan han spanade efter kvicken. Han vände kvasten och skar ett elegant snitt i den klara luften som hade en skarp försmak av frost. Han såg de uppåtvända ansiktena nedanför sig likt blommor som sträckte sig mot solen. De vände sig hit och dit som om de vajade i vinden.
Och sedan fick han syn på ett ansikte som var uppåtvänt som alla andra men alldeles ensamt på en tom del av läktarna. Harry hejdade sig mitt i en rörelse och kände hur hans tankar också stillnade. Det här ansiktet var aldrig en del av den stora massan, inte nu och inte någonsin. Det var ett ansikte som han ständigt hade varit medveten om, ända sedan de var barn. Ett blekt, spetsigt ansikte med underliga, fientliga grå ögon som hade följt honom i åratal, följt honom vart han än gick.
Om de uppåtvända ansiktena liknade blommor var detta den vitaste av dem alla; den var vit på ett sätt som alltid skilde den från mängden.
Där – ! Harry rycktes ut ur drömmerierna av en gyllene blixt i utkanten av synfältet. Den välkända, heta adrenalinvågen rusade igenom honom när han gjorde en tvär vändning och inledde jakten. Vinden sjöng i hans öron och piskade honom i ansiktet. Ravenclaws sökare var långt borta på andra sidan planen och tog desperat upp jakten när hon förstod att Harry hade fått syn på kvicken, men han såg att hon inte skulle hinna. Han genomfors av ren och vild glädje – matchen var så gott som vunnen nu. Han balanserade på kvasten och lutade sig framåt i en halsbrytande vinkel, och efter några ändlöst långa sekunder då han praktiskt taget hängde i luften slog kvicken in i hans handflata så hårt att det sved. Han hörde jublet stiga i en stor, vild våg och såg Gryffindor-ansiktena på läktarna spricka upp i breda leenden, och då kände han att för honom fanns det ingenting, ingenting i hela världen, som gick upp mot det här.
Ginny var först framme hos honom. Hon sken av glädje och kramade honom allt vad hon orkade.
"Du var fantastisk, Harry! Helt fantastisk!"
Han kramade henne tillbaka och log in i hennes strålande ögon.
"Du var inte så illa själv."
Men medan de andra spelarna hurrade och dunkade honom i ryggen, medan hans ögon och hans hand ännu höll kvar den gyllene kvicken och hans öron sköljdes av vågor av jubel från läktarna, dröjde det ensamma ansiktet kvar för hans inre syn. Det som lyste vitare än alla andra och som aldrig var en del av den stora massan.
* * *
Bilden av det uppåtvända ansiktet stannade kvar hos Harry hela dagen och försvann inte ens under den otillåtna lilla festen i Deans rum på kvällen, efter den officiella festen i sällskapsrummet. Han blev lite berusad men det hjälpte inte; det gjorde honom bara nervös och retlig.
"Men du skulle ha sett dem! Be Diarmuid O'Reilly att få låna hans omnikikare och spela upp de sista tio minuterna av matchen mot Kenmare Kestrels i slow motion. Sen är du nog inte så uppkäftig längre."
Det var Ron som hade tagit upp sitt favoritämne igen. Arklow Arrows var ett irländskt lag som nyligen hade börjat stiga som en klart lysande sol på quidditch-himlen och var det nya föremålet för Rons dyrkan, en dyrkan så stark att han höll på att överge sin stora barndomskärlek, Chudley Cannons.
Efter en stund kände Harry att han inte stod ut med den entusiastiska föreläsningen längre, och inte med värmen eller de högljudda skratten heller. Det snurrade i huvudet på honom av alkohol och oväsen och han behövde rensa tankarna. Han reste sig från Deans enda stol och skakade av sig alla kommentarer, både Rons bekymrade frågor och Seamus' retsamma anmärkningar om låg alkoholtolerans. Han lyckades till och med le mot dem innan han flydde.
Han sprang nerför trappor och längs korridorer innan han till sist stannade på yttertrappan utanför huvudentrén och fyllde lungorna med kall kvällsluft. Vad var det med honom? Han kunde inte ens ha lite roligt och dricka lite med grabbarna för att han tänkte på Malfoy. Han hade trott att det skulle försvinna, men det verkade bara bli värre. Det var så fel. Precis som om han inte hade annat att tänka på. Allvarliga problem. Riktiga problem. Han borde använda sin energi till det istället.
Malfoy var inte värd att slösa tid på. Det hade han aldrig varit. Han var fel person att intressera sig för annat än för att hålla ett vaksamt öga på. Fel person för allting.
Intressera sig för! Minst sagt.
Harrys händer darrade och det var inte första gången han önskade att han hade lagt sig till med den gamla mugglarvanan att röka. Då hade man i alla fall någonstans att göra av händerna när man inte visste vad man skulle göra med dem.
Harry gick nerför trappan och började långsamt och planlöst vandra omkring i trädgården. Bilden av Malfoy var fortfarande kvar i hans huvud. Efter en stund började han känna hur kallt det var, men han ville inte gå tillbaka in. Vad var det för värmetrollformel Hermione hade använt sig av i fängelsehålorna härom dagen...? Och hade han trollstaven med sig? Jo, det hade han. Hm, han var visst lite full.
"Calida."
En mjuk, behaglig värme svepte sig om honom som en filt medan han gick vidare. Det var beckmörkt, så mörkt att han inte lade märke till katten som plötsligt sprang över stigen framför honom, och han höll på att snubbla över den. I nästa ögonblick stod McGonagall framför honom.
"Lumos."
Hennes röst och ansikte var stränga som vanligt, men ögonen var oroliga.
"Vad gör du ute så här dags, Potter? Varför är du inte på festen?"
"Öh... fest? Jag..."
"Var inte fånig, Potter. Naturligtvis vet jag att ni har fest – jag vore blind och döv annars. Jag sätter stopp för det hela när ni börjar föra alltför mycket oväsen, eller när det blir för sent på kvällen." Skuggan av ett leende skymtade förbi. "Och det blir det snart, bör tilläggas. Du har inte svarat på frågan, Potter. Vad gör du ute?"
"Jag behövde bara lite frisk luft."
Hon studerade honom noga i ljuset från trollstaven och verkade varken övertygad eller lugnad av det hon såg.
"Är det något som bekymrar dig?"
Nej, inte alls, professor McGonagall.
Den som mördade mina föräldrar och vill ta herraväldet över världen försöker hitta mig och mörda mig också, utan att bry sig om vem han råkar döda i förbifarten. Jag kan inte sova. När jag väl somnar drömmer jag mardrömmar. Jag oroar mig för att jag inte ska fånga kvicken nästa gång och göra alla besvikna. Jag saknar Sirius; jag tänker på honom varenda dag. Och nu verkar Malfoy ha invaderat min hjärna.
Vad skulle jag vara bekymrad för? Allting är ju perfekt.
"Nej, jag behövde bara lite luft."
"I vilket fall som helst borde du gå in nu. Och säg åt dina klasskamrater att avsluta festen innan det är dags för min kontrollrunda. Då vill jag se var och en i sitt rum."
"Ja, professor McGonagall."
Harry suckade, vände om och gick tillbaka mot slottet. Han hade ingen lust att gå tillbaka till Deans rum, till honungsöl och dåliga skämt, kroppsodör och högljudda skratt. Han ville bara gå och lägga sig.
"Kvickevickvingar," sade han trött till Tjocka damen.
I sällskapsrummet omslöts han av varmt ljus och doften av brinnande ved från den öppna spisen. Bilden av Malfoys ansikte dansade fortfarande i hans huvud. Han var inte säker, men han tyckte att Malfoy log.
* * *
Harry sov gott den natten, trots Malfoy och alkohol. Dagen därpå var en söndag. Han vaknade tidigt och kände sig bättre än han hade gjort på länge. Han sprang ut en runda och log för sig själv i den kyliga morgonsolen. När han kom tillbaka sjöng han i duschen och snärtade till Seamus med en våt handduk när han kallade Harry en urusel sångare och klagade över att det gjorde ont i hans känsliga irländska öron. Vid frukosten underhöll Harry de övriga Gryffindor-eleverna med en Rita Skeeter-imitation och blev nästan rörd över sina klasskamraters uppenbara lättnad över att se honom så glad. Somliga var så lättade att de överdrev munterheten en smula – Ron satte pumpasaften i halsen och måste dras upp från bänken och dunkas i ryggen.
Men medan de andra retsamt flinade åt den rodnande, hostande Ron vandrade Harrys blick över till Slytherin-bordet. Några av Slytherin-eleverna hade vänt sig om för att se vad som var på gång vid Gryffindors bord, men Malfoy satt med nerböjt huvud och petade på någonting på sin tallrik med gaffeln.
Harrys tankar stannade upp och oväsendet runt honom tystnade.
Tystnaden verkade ha blivit ett tema i hans liv. Ibland uppstod en plötslig tystnad inuti hans huvud eller runt om honom i en folkmassa, och på nätterna vandrade han omkring i tystnad. Och sedan var det tystnaden som verkade omge Malfoy.
För Malfoy talade inte särskilt mycket med någon längre, minst av allt med Harry. Några gånger hade Harry sett Malfoy flyga ensam över quidditch-planen sent på kvällen. Han cirklade över planen och kom ibland farligt nära den förbjudna skogen. Det såg inte ut som om han tränade eller ens flög för nöjes skull – han såg bara oerhört ensam ut, så ensam att det nästan gjorde ont att se. Han hade inte Crabbe och Goyle i hälarna vart han gick längre, och han fick väldigt sällan ugglepost. När posten kom såg han bara ner på sin tallrik och avslutade stillsamt sin frukost medan alla andra öppnade paket, läste högt ur brev och kommenterade Daily Prophets förstasidesnyheter. Som nu.
Men Draco Malfoys position tillät honom att göra en hel del utan att det började viskas. Han kanske inte var Slytherins uppenbare ledare längre, men det var i så fall fullständigt hans eget val och det var ingen som hade försökt ta hans plats. De andra Slytherin-eleverna lämnade honom bara i fred – de verkade vara lite rädda för honom. Det var som om det hade uppstått ett vakuum runt honom. De andra höll sig på avstånd. De respekterade honom men de förstod sig inte på honom.
Harrys blick hade dröjt tankfullt vid Malfoys nedböjda huvud – han hade sett utan att se. Han var helt oförberedd när Malfoy lyfte blicken. Deras ögon möttes, och även om de bara såg på varandra ett ögonblick kände Harry den där tystnaden igen. Det var som om hela den stora salen hade stillnat. Alla rörelser stannade av och hans eget hjärta verkade för ett ögonblick sluta slå.
Sedan sänkte Malfoy blicken. Strax därpå reste han sig och gick ut ur stora salen. Han tog tystnaden med sig, och sedan var allt som vanligt igen.
* * *
Men Harry hade fel. Ingenting verkade bli som vanligt igen.
När det gällde Malfoy brukade "som vanligt" betyda rivalitet, men det fanns inte mycket kvar av antagonismen mellan dem längre. Lite fanns där, men den var mild – som när Malfoy hånlog åt Harry när han blev måltavla för Snapes sarkasmer, eller när Harry skrattade högt åt Draco som råkade förvandla en kvanneplanta till en kaffekanna istället för den kristallkaraff det var meningen att det skulle bli. Men utöver sådana småsaker förekom inga förolämpningar eller någonting annat heller. Bara tystnad.
Frånvaron av fientlighet borde ha gjort Harry lättad, men istället uppstod oväntade problem. Han fann att han faktiskt saknade sitt antagonistiska förhållande till Malfoy. Så enkelt var det: Han saknade sin fiende. Malfoys motvilja hade varit en fast punkt i Harrys tillvaro, något han alltid kunde räkna med. Hur obehagligt det än var, hade det utgjort ett slags förvriden trygghet.
Det hade varit som en säkerhetsventil. När trycket blev för stort hade han alltid kunnat utmana Malfoy på en verbal duell. Det hade varit ett bra sätt att avreagera sig på och bli av med ilska och frustration. De hade spottat och fräst och hittat på allt giftigare och mer fantasifulla förolämpningar. Men nu var Harry tvungen att hitta andra sätt att få utlopp för sina känslor.
Fysisk träning visade sig vara det enda som fungerade. Löpning, fäktning, boxning, quidditch, vad som helst. Det tog upp mer och mer av Harrys tid och började sätta spår i studieresultaten, vilket inte var bra eftersom det var hans sista år på Hogwarts. Men han fann att den fysiska aktiviteten var absolut nödvändig om han skulle kunna koncentrera sig alls på lektionerna.
Han talade aldrig med Malfoy men de iakttog varandra ständigt. De praktiskt taget stirrade när de trodde att den andre inte såg. Ibland möttes deras blickar, men ögonkontakten varade aldrig länge. Någon av dem sänkte alltid blicken, vände bort huvudet eller gick ut ur rummet. Men det var inte likt någon av dem att hela tiden vika undan; det stred mot deras personlighet och gjorde dem båda retliga och otåliga.
* * *
Denna nya, underliga besatthet oroade Harry djupt. Han hade inte tänkt så här mycket på Malfoy sammanlagt under hela skoltiden, men nu verkade han tänka på honom oavbrutet. Och inte bara när han var vaken – Malfoy fanns där på nätterna också, i hans drömmar.
Vad kunde det betyda?
Tidigare hade det alltid varit olycksbådande när en person, ett föremål eller en syn hade börjat dyka upp i Harrys tankar och drömmar om och om igen. Han hade drömt om ett skarpt grönt sken, om ormar, om blod och våld och smärta. Han hade glidit längs mörka korridorer i ormskepnad; han hade befunnit sig inuti en annan människa.
Men hans ärr gjorde inte ont nu. Han vaknade inte på nätterna med en huvudvärk så stark att han måste kräkas. Hans ärr hettade inte när han rörde vid det.
Så vad kunde det betyda? Och varför hände det över huvud taget? Om det inte fanns någon koppling till Voldemort – vad kunde det då vara?
Harry hade alltid avskytt Malfoy, avskytt hans skrytsamhet och högljudda, vedervärdiga kommentarer om smutsskallar, avskytt honom för hans öppna och oreflekterade stöd för Dödsätarna. Malfoy hade varit en elak, bortskämd liten snorvalp som beundrade sin arrogante far till gränsen för dyrkan, och han upprepade Lucius' åsikter som en utantilläxa och kastade dem i ansiktet på de andra eleverna så fort han fick tillfälle. Som om det skulle få dem att respektera honom. Han hade aldrig verkat förstå skillnaden mellan respekt och rädsla.
Och nu...
Nu fanns här bara tystnad.
Ibland hade Malfoy ett uttryck i ögonen som Harry inte kunde tolka. Som om han förväntade sig något eller kanske bad om något, eller ville göra det. Där fanns ingen utmaning längre, som det hade gjort förr. Det var en frågande blick; allvarlig och förbryllad.
Det kunde bara inte komma från Voldemort. Det fanns inga som helst tecken på det. Om det hade något med Dödsätarna att göra, om Malfoys intresse för Harry var på deras uppdrag, fanns det i varje fall inget som tydde på det.
Det gjorde det inte precis lättare att sova. Harry vandrade omkring mer än någonsin – vandrade runt, funderade och oroade sig.
* * *
Harry gick långsamt utmed sjöstranden tillsammans med Ron. Det var en lugn, vacker lördagseftermiddag i november och de hade just haft en fäktningslektion. Det hade inte varit Rons dag och han var fortfarande en aning surmulen. De letade rätt på flata stenar, kastade ut dem över vattnet och försökte få dem att studsa. Irriterade bläckfiskarmar dök upp här och där och spred ringar på den mörka, stilla ytan. Den sneda, rödgyllene solen värmde deras ansikten men luften var kylig. De satte sig på en klipphäll.
"Nu är skolan slut snart i alla fall," sade Ron. "Det ska bli så jävla skönt. Tänk dig – inga fler oändliga lektioner när man måste läsa teblad, och inga fler fladdermusmjältar som ska hackas när man precis har ätit frukost." Han slängde en sten i sjön som om den hade bitit honom. "Jag vill åka till Charlie i Rumänien nästa sommar. Han säger att han nog kan ordna nånting åt mig där. De försöker hitta sätt att använda drakar, eller drakeld åtminstone, i försvarsssyfte. Allt skräp som de trycker i oss här...trollkonsthistoria... spådomskonst. Jag vill göra något på riktigt."
Det var inte särskilt överraskande; Ron hade aldrig varit mycket för teoretiska kunskaper. Harry nickade frånvarande. Han hade svårt att koncentrera sig. Det var inte det att han var ointresserad av vad Ron sade – vad de skulle göra efter Hogwarts var aktuellt i högsta grad, men det var också ett ämne som Harry aktivt försökte undvika eftersom det skrämde honom. Han ville inte lämna Hogwarts; han kände sig som en fågelunge som var på väg att knuffas ur boet. Hade han ens någon framtid? När han försökte se framåt såg han bara Voldemort.
Han var distraherad och frånvarande när han svarade, men Ron var så uppslukad av samtalsämnet att han inte märkte något.
Det fanns en konkret orsak till Harrys distraktion, och det var inte bara hans oro inför framtiden. Han visste att han var iakttagen. Han kände det; han hade känt det hela tiden medan de hade gått längs stranden. Det fick huden på hans rygg att pirra av värme, och det var inte helt och hållet obehagligt.
När han vände sig om såg han en orörlig gestalt under ett av de gamla kastanjeträden längre upp i trädgården. Han kunde inte se ansiktet tydligt men det gick inte att ta miste på det blonda håret. Gestalten rörde sig fortfarande inte och Harry vände sig mot Ron igen, ännu mer okoncentrerad nu.
Han såg ner på den släta, flata stenen han höll i handen och önskade att hans liv kunde vara lika enkelt och okomplicerat. Han smekte den med tummen innan han skickade ut den över vattenytan med en knyck på handleden. Den studsade en gång, två, tre, innan den sjönk.
Harry såg på när den sjönk och visste att gestalten under kastanjeträdet också gjorde det.
* * *
DECEMBER 1997
Det var en lördagsmorgon strax före jul, och en långsam flod av röster flöt genom Stora salen. Juldekorationerna var lika fantastiska som alltid, men Harry tog inte in dem. Han bara satte sig vid Gryffindor-bordet och tog lite rostat bröd.
Han kände sig mer och mer ensam.
De andra eleverna höll på att komma i julstämning. Många skulle till Hogsmeade idag för att köpa julklappar och de såg fram emot att åka hem till sina familjer på lovet. Harry skulle åka till Grimmauld Place och fira jul med den enda familj han hade nu – Fenixorden. Tonks skulle vara där, och Lupin och familjen Weasley. Han respekterade dem och tyckte mycket om dem, så varför kunde han inte vara entusiastisk som de andra? Han hade dåligt samvete för att han inte var så förväntansfull som han borde. Han ville åka till Grimmauld Place, det var bara det att kan inte kunde känna någon entusiasm över någonting längre. Det lysande undantaget var fortfarande quidditch, men quidditchsäsongen var över.
Sistaårseleverna förde en ständig, upphetsad diskussion om sina framtidsplaner och vad de skulle göra när skolan var slut. Alla verkade ha storslagna planer men Harry deltog aldrig i samtalet. Vad var det för mening med det? Det kändes som om han inte hade något val – Voldemort hade redan bestämt hans framtid, för sexton år sedan. Och då hatade han Voldemort lika mycket för att ha förstört hans liv som för allt annat. Intensiteten i hans hat skrämde honom. Han hade inte trott att han kunde hata någon så.
Det gav honom dåligt samvete också, för i förlängningen betydde det att han önskade att bördan hade lagts på Neville istället för på honom själv. Hur skulle Neville ha klarat det? Skulle han ha orkat bära bördan? Och när Harry kommit så långt i resonemanget djupnade skuldkänslorna ännu mer, för han ansåg uppenbarligen att han själv var bättre än Neville. Han såg sig som starkare och mer kompetent. Vad hade han för rätt att göra det? Han sneglade skamset på Neville, som höll på att lägga upp bacon och stekt svamp på sin tallrik medan han skrattade åt något som Seamus hade sagt.
Dessutom hade den spirande kärleken mellan Ron och Hermione äntligen börjat blomstra efter en lång rad missförstånd och försök till förnekelse från båda parter. Harry var glad för deras skull men kände sig oundvikligen en smula utanför.
Han hade gått och lagt sig tidigt igår kväll eftersom han föredrog sömn framför grubblerier. Och han hade sovit för en gångs skull.
Så medan hans bästa vänner smidde planer, smög ut för att träffas i hemlighet i trånga utrymmen och utbyta saliv och ömma ord, låg Harry och sov. Han hade kunnat ha sällskap om han hade velat det, men han var inte intresserad. Det oroade honom att han inte orkade intressera sig särskilt mycket för någonting, att han inte verkade ha någon energi kvar. Den enda som fortfarande kunde väcka hans intresse var Malfoy.
Men de talade fortfarande inte med varandra. De verkade inte komma någonvart.
Harry lät blicken vandra över till Slytherin-bordet medan han väntade på att det skållheta teet skulle svalna lite. Malfoy satt med huvudet lätt nedböjt som alltid och åt sin frukost under tystnad. Crabbe och Goyle startade ett brödsmulekrig som fick Pansy Parkinson och Millicent Bulstrode att skrika och fnittra, men Malfoy låtsades inte om dem.
Harry rätade på ryggen. Det här dög inte. Tänk om någon märkte att han alltid tittade på Malfoy? Han såg sig försiktigt omkring.
Men Ron och Hermione var upptagna med att titta varandra djupt i ögonen och mata varandra med rostat bröd och marmelad. De skulle inte låta sig störas av något mindre än Avada Kedavra. Seamus försökte lära Dean och Neville några irländska fraser. Det gick inte särskilt bra men det hördes att de hade roligt.
Harry slöt ögonen. Varför kunde inte han också vara glad? Varför kunde han inte bara skaka av sig missmodet som en våt filt och skratta med de andra? Det var ju jul, för Merlins skull. Änglasång, snö och gnistrande stjärnor. Glädjens högtid. Men här satt han och hade svårt att svälja för att gråten värkte i halsen. Hur kunde man känna sig så ensam när det var så mycket folk runt omkring?
Plötsligt kände han att någon iakttog honom, och han behövde inte öppna ögonen för att veta vem det var. Han skulle ha känt igen den känslan var som helst. Det var som om de grå ögonen brände hans hud.
Han hade blivit beroende av att ha Malfoys ögon på sig. Om Malfoy var i rummet men inte tittade på honom tappade han koncentrationen och började skruva på sig och pilla med saker, som om någonting var irriterande fel och behövde rättas till genast, som när man hade en sten i skon.
Harry öppnade ögonen och undvek att titta bort mot Slytherin-bordet. Han petade håglöst i de halvstelnade äggen på tallriken med gaffeln och sköt sedan undan tallriken med en grimas. Kanske han skulle följa med till Hogsmeade ändå, för att få något annat att tänka på. Och dessutom hade han inte köpt en enda julklapp än.
Han reste sig från bordet och gick för att hämta ytterkläderna.
* * *
På måndagen före jul, en mörk och dyster dag med några tveksamma snöflingor som kom singlande, samlades alla sistaårselever i förvandlingskonstsalen. Rektorn var där, och också McGonagall, Snape och Lupin.
Snape lät blicken svepa över eleverna som kom in i en lång rad och satte sig ner, ovanligt dämpade. Draco Malfoys blonda huvud lyste på första raden. Ögonbrynen var rynkade över den raka näsan och ögonen var vaksamma. Det var något som bekymrade pojken, även bortsett från vad det nu var för problem han hade haft med sin far. Det måste ha varit en ordentlig sammandrabbning om Lucius hade förbjudit honom att komma hem på loven. Men Snape anade att det var något annat också. Han hade försökt få pojken att prata om det, men Draco hade gett så lite information han bara kunde inom artighetens gränser. Tydligen hade han sagt en liten smula mer till Dumbledore, men inte mycket.
Bakom Malfoy satt Potter med håret på ända som vanligt, samma rynka i pannan som Malfoy och blicken riktad mot Malfoys bakhuvud. Malfoy petade på sina naglar, slätade ut obefintliga veck på klädnaden och kunde inte sitta stilla på stolen, som om han visste att han var iakttagen. Det såg underligt ut. Draco Malfoy brukade vara samlad och kontrollerad som få andra tonåringar.
Dumbledore reste sig upp, hälsade alla välkomna och levererade nyheten om Akademin. Potters blick flyttades abrupt från Malfoys nacke till rektorns ansikte, intensivt uppmärksam nu. Dumbledore informerade eleverna om ansökningar och intagningsprov, om de ämnen som stod till buds (från praktisk spådomskonst till magins historia till avancerat försvar mot svartkonster och magisk läkekonst), och om skolans lokaler och aktiviteter.
Potter hade fått färg på kinderna och Snape förstod att Dumbledore inte skulle behöva försöka övertala pojken att ansöka till Akademin. Det var uppenbart att han redan längtade efter att få börja. Snape var tvungen att hålla tillbaka en fnysning. Potter! Han höll sig verkligen till sin roll. Han skulle förstås gå direkt på avancerat försvar mot svartkonster. Mitt i prick. Inga överraskningar där.
Det var svårare att avgöra vad som försiggick i Malfoys huvud. Ögonbrynen var fortfarande rynkade och blicken uppmärksamt riktad mot Dumbledore. Pojken var samlad igen och hans händer låg stilla i knäet.
När Dumbledore avslutade samlingen med några allmänna goda råd och eleverna reste sig för att gå, såg Snape hur Malfoys klädnad rörde vid Potters hand i förbifarten. Det kunde bara ha varit en svag viskning av tyg mot hud, men Potter ryckte till och rodnade. De två pojkarnas ögon möttes för en sekund. Sedan tittade Malfoy hastigt bort och gick ut ur salen ett par steg före Potter.
Snape rynkade pannan.
* * *
Harry stängde locket till sin koffert och tyngdlöshetsförtrollade den för att få den nerför trapporna. I sällskapsrummet satt några yngre elever och pratade framför brasan. Tydligen skulle de inte åka hem över jul. Ron höll på att försöka få ut sin koffert genom porträttöppningen.
"Vårt sista jullov," sade Ron, stånkande av ansträngning. "Visst känns det konstigt?"
"Säg inte så där," sade Harry. "Jag blir alldeles sentimental och tårögd."
Ron kastade en hastig blick på honom. Han trodde tydligen för ett ögonblick att Harry menade allvar, innan han såg leendet.
"Ja, du ska förstås börja på Akademin," sade Ron. "Så för dig är det inte sista jullovet i alla fall."
Nej, tänkte Harry, det var inte det sista jullovet, förutsatt att han kom in på Akademin. Det var fantastiskt hur mycket bättre han mådde efter att ha hört den överraskande nyheten om Akademin. Tyngden över hans axlar och den kalla handen runt hjärtat hade lösts upp och försvunnit. Om han lyckades förbättra betygen – och det visste han att han kunde göra – skulle han inte behöva lämna Hogwarts när allt kom omkring. Det skulle naturligtvis bli annorlunda på Akademin, mer allvar och högre krav. Men han skulle åtminstone få stanna kvar. Han skulle få fortsätta studera. En del av hans tidigare oro berodde på att han kände sig osäker och otillräcklig. Han var inte tillräckligt väl förberedd ännu för att gå ut och ta sig an Voldemort på egen hand; han hade fortfarande så mycket att lära. Och han var övertygad om att nästa möte med Voldemort skulle bli det sista. Det skulle bli slutstriden, när en av dem skulle dö – en av dem, eller båda. Och han var inte redo för det ännu.
Ron klättrade ut genom porträtthålet och hjälpte Harry med hans koffert.
"Men du ska inte dit?" frågade Harry när de stod ute i korridoren. "Till Akademin, menar jag. Är du säker?"
En skugga drog över Rons ansikte. Han såg ner på sina fötter och skakade på huvudet.
"Jag har inte din talang, Harry. För att inte tala om Hermiones läshuvud. Det vet du lika bra som jag. Jag är orolig nog för slutproven – jag skulle aldrig klara mig på Akademin."
"Du har visst läshuvud, det är inte det. Det handlar bara om hur mycket du är beredd att jobba, och det vet du lika bra som jag. Du kommer att klara slutproven hur bra som helst – och förresten tänker Hermione antagligen kedja fast dig vid en stol i biblioteket med en obrytbar trollformel hela terminen."
Ron ryckte på axlarna.
"Säkert. Men Akademin... Jag är inte den intellektuella typen precis. Och Hermione kommer att ha nog med sitt eget, utan att behöva plugga med sin korkade kille."
Han nästan spottade ut det sista. Harry, som höll på att fästa spännet på sin kappa, hejdade sig och gav Ron en bekymrad blick. Vad var det med honom? Det var definitivt något galet här. Han hade aldrig hört Ron låta så föraktfull, och han kände ett sting av dåligt samvete för att han inte hade märkt någonting tidigare. Han hade varit så upptagen med sin egen besatthet av Malfoy. Han räckte ut handen och tog Ron om axeln, ruskade honom lite.
"Du är lite trög ibland när det gäller tjejer – jag menar, titta bara hur lång tid det tog innan du äntligen blev ihop med Hermione." Ron blängde och Harry flinade. "Men för Merlins skull, du har ju hjärna. Det är klart att du skulle komma in på Akademin om du bara försökte. Du behöver ju inte plugga talmagi. Det finns andra ämnen."
"Det förstås. Vad ska du läsa?"
Ron såg upp och deras ögon möttes.
"Avancerat försvar mot svartkonster," sade Harry lågt.
Rons ögon fylldes av smärta, och Harry visste att den speglades i hans egen blick.
"Jag hade inte behövt fråga," sade Ron sammanbitet. "Ledsen, Harry. Får jag bara fråga om du... tar du det ämnet för att du vill det, eller för att du... ja, för att du känner att du måste?"
Harry måste svälja. Ron var inte den mest talföra och välformulerade när det gällde komplicerade känslor, men han förstod verkligen. Det hade han alltid gjort. Och han hade varit lojal och förstående och modig som få andra.
"Jag har inte mycket till val, eller hur?" sade Harry. "Voldemort väntar på mig där ute, och han vill att jag ska dö. Det är så jävla svårt. Jag vet att folk kommer att dö där ute medan jag stänger in mig på Akademin, och det finns så mycket jag inte kan eller vet än. Om jag bara kunde få koncentrera mig på försvar mot svartkonster ett tag... Vad tycker du? Ska jag strunta i Akademin och gå ut och möta honom nu genast? Jag vet att han väntar på mig. Och nästa gång vi möts kommer antingen han eller jag att dö. Det finns inget annat sätt att få slut på det här."
Ron sparkade till väggen så hårt att sand sipprade ut från en spricka i murbruket ner i en liten hög på golvet.
"Den jäveln. Det är så förbannat vidrigt. Jag önskar att han bara kunde dö som vilken annan människa som helst," muttrade han. "Och dödas av vem som helst. Jag skulle vilja göra det. Med bara händerna. Jag tror till och med att jag skulle njuta av det."
De stod en stund i handfallen tystnad. Det fanns så mycket de ville säga, så mycket tillgivenhet och rädsla, så mycket vänskap och kärlek och hat som ville komma till uttryck. De sade ingenting, men tystnaden talade sitt tydliga språk.
"Jag kommer att sakna dig på Akademin," sade Harry lågt till sist. "Hermione också. Tänker du verkligen åka till Rumänien?"
"Det är vad jag vill. Jag vill göra något riktigt, något som gör skillnad. Jag vill vara någon. Charlie kommer hem till jul, så vi ska diskutera mer då."
Det fanns inget mer att säga. Deras koffertar svävade före dem nerför trapporna och genom entréhallen, där några spöken gled förbi och gnolade på julsånger.
Pojkarna stannade utanför stora entréns ekdörrar. Det snöade och grusplanen var fylld av elever som väntade på de testral-dragna vagnarna till stationen.
Det gjorde Harry sorgsen igen, att tänka på hur många elever det var som kunde se testralerna nu. Och när det blev krig på riktigt skulle det snart inte finnas en människa, häxa eller trollkarl, vuxen eller barn, som inte kunde se dem. Harry undrade om Malfoy såg dem.
Ron tittade ner längs uppfarten. "Ser ut som om det är dags att åka. Förresten... det där äcklet Malfoy..."
Harry lyckades undvika att hoppa till och undrade förvirrat för ett ögonblick om hans tankar stod skrivna i pannan på honom. Men Ron bara fortsatte:
"Han sade till Goyle att han skulle söka till Akademin. Var inte det strålande nyheter? Du kan se fram emot några år till med Malfoy."
Den välkända tystnaden uppstod inuti Harrys huvud igen och hans händer kändes stela av något som inte var köld, men det släppte när han började ta in vad Ron hade sagt. Han skakade klentroget på huvudet och måste le trots allt, och han böjde ner huvudet för att dölja det. Malfoy på Akademin?
Den nyheten borde inte göra honom så glad – det borde den verkligen inte. Men när han klättrade upp i vagnen efter Ron kände han sig nästan munter.
