Kapitel II
Vad väntar i min framtid?
Aarin

Fullkomligen utmattad slängde sig den unga tjejen ned på sin säng. De hade alla spenderat kvällen med näsorna i deras böcker om trolldryckskonst. Mer eller mindre förgäves då tankarna snart varit på annat håll och lika så samtalen. Som vanligt. De hade tagit mycket längre tid än väntat att göra klart kompletteringsuppgiften.

Aarin suckade trött och vände på sig. Ögonen såg likt oräkneliga gånger förut upp mot taket. Fingrarna pillade rastlöst på det mörkblåa överkastet. Mindre än tre år kvar nu.

Hon hade alltid hatat att tänka på framtiden, varför bekymra sig när det fanns nog med problem i nuet? Tyvärr var det inte många som delade hennes ångest. Många följde i sina föräldrars jobbval, aurorer var även populärt. De flesta hade långsamt börjat styra in sig på vägen som skulle komma att bli deras egen. Själv var hon kvar vid vägskälet.

Hon hade mycket blandade känslor vad det gällde de kommande GET proven. Det skulle bli skönt att få klart för sig vilka ämnen hon verkligen var bra i och skulle satsa på. Men vilka skulle hon kämpa med? Nästan alla gjorde en kraftansträngning på kurser som skulle hjälpa dem att få de yrken de strävade efter. Att vara karriärsmart eller vad det nu hette. Men hon viste fortfarande inte. Tiden tickade hela tiden obarmhärtigt bort utan att hon kunde göra någonting åt det. Än kunde hon bara se till att sköta sig likt förut. Det gällde att ligga i. Tempot hade verkligen ökat detta år.

Ett lågt stön undkom hennes läppar då hon reste på sig för att göra sig klar för natten. Hon var väldigt säker på att det skulle bli svårt att somna ikväll då uttagningen till Ravenclaws quidditchlag skulle äga rum imorgon, men det skadade inte att åtminstone försöka. Även om hon var klarvaken i huvudet var hennes kropp i stort behov utav vila efter den långa dagen.

"Lumos!" viskade hon lugnt och riktade skenet från sin trollstav mot boken som låg lutad mot den övre sängkanten. Samantha Summers, en utav de fyra flickorna hon delade sovsalen med, stönade till och vände på sig. Aarin kikade åt höger, men allt hon kunde se var Stephanies grotta till sovplats. Hon låg ihop krupen med en kudde över huvudet och täcket upp dragit över halva kudden. Man kunde nätt och jämt urskilja delar utav hennes ansikte om man lade sig precis i jämnhöjd. Hon verkade alltid sova så om det var någonting som störade henne. Det fick henne att slappna av.

Aarin återgick till sin bok med halvt intresse. Det skulle dröja några timmar till innan hon skulle säga "Nox" och slutligen somna in.

*~oOo~*

"Vart är mina benskydd?! Helvete! Vart är de?!"

Aningens förvirrad utav trötthet satte sig Aarin upp och gnuggade sig i ögonen innan hon såg på den hel blåa varelsen som panikslaget rotade igenom sin koffert. Det tog några sekunder för henne att inse att det var Stephanie som hade förlagt någonting. Igen.

"Vad är klockan egentligen?" gäspade Aarin trött och försökte gnugga den sista sömnen ur ögonen.

"Kvart i sju. Du har en halvtimme på dig om du vill äta frukost innan." kom från kofferten där Stephanie sökte så noga att man knappt såg hennes röda hår. Så djupt letade hon.

Aarin nickade gillande, det var precis lagom med tid för henne att fräscha upp sig själv innan de skulle i alla fall försöka äta någonting till frukost. Sagt och gjort, 20 minuter senare drog hon hårborsten genom håret en sista gång och kände sig relativt klar. Väl ute ur deras gemensamma badrum fann hon Stephanie på sin säng med en kudde över ansiktet. Häpnadsväckande nog blev hon inte förvånad.

"Får man fråga vad du gör?"

"… kunde inte hitta benskyddet." kom det halvt kvävt genom kudden.

"Vet du vart du hade den sist?" försökte Aarin hjälpande.

"Jobbar på det."

"Jaså, det gör du minsann?" Hon höjde ett tvivlande ögonbryn.

"Ja. Om du ursäktar mig nu så tar jag och dör lite innan nästa panikångestattack kommer. Tack."

"Fåna dig inte nu, Steph." Aarin drog bort kudden och slängde den i hennes väninnas mage. Hårt.

"Ouch!"

"Har du verkligen kollat igenom hela rummet?" Aarin satte sig ned på huk och spanade in under de fem sängarna.

"Steph…" kom plötsligt från en utav sängarna.

"Ja, Sam?"

"Har du kollat under din pyjamashög?" Aarin såg nyfiket på Stephanie när hon slängde sig över klädhögen likt ett rovdjur. Hade de missat det ultimata stället?

"ÅH!"

Tydligen.

"Tack, Sam. Du har räddat mitt liv!"

"Ingen orsak, men-"

"Nej, jag tror inte du förstår hur tacksam jag är!"

"Ja,ja. Men alltså-"

"Vad skulle jag göra utan dig? Min kära vän, min-"

"OKEJ. Men kan ni dämpa er nu, tack?! Samtliga försöker sova."

Aarin insåg att det var bäst att flyfältet när Samantha var på sådant humör. Hon grep snabbt tag i sin rödhårige vän och baxade ut henne ur rummet.

"Woah, någon vaknade visst på fel sida."

"Jag tror inte att sidan spelar någon roll eftersom hon planerade att sova minst en timme till."

"Hmpf." Fnös Stephanie med näsan i vädret. "Vissa andra stödjer sitt elevhem och går upp i gryningen bara för en uttagning."

"… Du kunde inte heller sova inatt, eller hur?"

"Inte en blund." De log mot varandra innan de gav tummen upp med en förlöjligande min. Likheten mellan dem hade slutat förvåna dem för länge sedan.

*~oOo~*

Väl nere vid den stora salen var det likt Aarin fruktat. Hon kunde inte få ner en bit.

"Kom igen, lite earl grey kan du väl åtminstone försöka dricka?" försökte den något kortare flickan undertiden som hon sköt en bägare över bordet.

"Nej, tack. Jag är inte sugen." svarade Aarin uppriktigt.

"Jag vet att du vill ha. Kom igen nu, Aarie…"

"Tack, men det är bra. Och du vet att det där smeknamnet är fånigt. Mitt namn är för kort för sånt."

"… driiick mig Aaaarie. Drick mig!"

"Nej."

"Driiiiiick mig, Aaaaaarie!"

"NEJ."

"Fan vad tråkig du är." muttrade Stephanie surt och fortsatte oengagerat att tvinga i sig sin egna halvätna macka. Tystnad lade sig mellan de två.

"Hör du?"

"Va?" Aarin vände åter uppmärksamheten mot vännen.

"Det låter som det rinner… Läcker din bägare?"

"Min?" Koppen lyftes och inspekterades. Ingenting.

"Men lyssna, det låter från den." Stephanie lutade sig över bordet, vilket fick Aarin att också börja undra över det hela. En nick mot bägaren fick henne att försiktigt luta sig ned mot den. Men hon kunde inte höra någonting alls. Ingenting förutom hennes eget hjärta som slog, Stephanies andetag nu när hon var så nära.

Ingenting förutom,

"DRICK MIG, AARIE!" Aarin hoppade skrämt till, var det någonting Stephanie hade så var det en stark röst.

"Helvete!" morrade hon irriterat när den värsta chocken lagt sig. Hennes så kallade vän log pillemariskt och blev plötsligt väldigt upptagen med sin egen frukost igen.

"Fine. Jag tar väl thét då." hon tog snabbt bägaren till sig och tog en klunk utav den varma drycken. Förvarma drycken. Aarin lyckades bränna tungan ordentligt.

"Oh, den grimasen skulle göra sin rätt på bild."

"Jag skulle se ut som ett fucking troll."

"Va? Dricker du rom?" Aarin, som precis vågat sig på en ny klunk satte nu hela i fel strupe. Vilket resulterade i kvävda skrattanfall från de båda.

"Vaddå 'dricker rom'?" Hon fick hosta en gång till för att fria luftgångarna helt. "Är du helt döv eller?"

"Döv? Det är ju du som, heick, inte kan prata ordentligt. Åh nej! Jag har fått, heick, hicka!"

"Rätt åt dig." Hon visste att Stephanie ofta fick hicka om hon skrattade för mycket, vilket var bra då hon nu skrattat på Aarins bekostnad.

*~oOo~*

När de tillslut stod nere vid planen, med alla skydd på, kände Aarin hur klumpen hon haft i halsgropen hela morgonen drog sig nedåt. Nu värkte hela magen utav oro.

Två minuter innan kvart i infann sig Wade, även han helt klädd i blått. Prick kvart i kom Davies. Det var dags.

Efter all rutininformation och försäkran om att de i laget inte hade någon förtur var tiden inne för uttagningen. Det var inte många där i år då eleverna var väldigt nöjda med laget. Det var vara en eller två personer som sökte till de gamla platserna. Resten var där för slagmanspositionerna och vaktarplatsen, de hade blivit helt lediga i år då de föregående eleverna lämnat Hogwarts bakom sig. De var just dessa platser som de tre vännerna var ute efter.

Trots att det nu var september höll fortfarande sommarvärmen i sig, någonting Aarin gladdes åt när hon kände de första vindarna väl uppe på kvasten. Hon blev snabbt instruerad utav lagkaptenen att hon skulle få samarbeta med de olika som sökte till slagman. Jagarna skulle i sin tur turas om att ta klonken från varandra och försöka göra mål mot vaktarna.

Efter en jäkla massa slit från Aarin sida passerade slutligen timmen utan allt för många tabbar. Hon hade helt glömt bort hur det var att vara slagman utan Stephanie som partner.

"Bra jobbat allesammans. Ni kan gå och byta om nu. Kom tillbaka hit sedan."

Den lilla gruppen utav blåklädda elever rörde sig snabbt mot omklädningsrummen. Alla var de upprymda och nervösa, men stämningen var trots detta god. Aarin kände sig trygg med tanken på att det antagligen inte skulle bli något tjafs om vilka som blev valda. Ravenclawelever lärde sig tidigt att hjälpa varandra då studienivån ökade drastiskt med varje årskurs. På så sätt utvecklade de alla ett speciellt band till varandra.

Väl tillbaka ute på planen hos Davies kände Aarin hur nervositeten åter fick tag om henne med sina lömska klor. Hon kände kort sagt för att kräkas.

"Eftersom vi gick över tiden lite tänkte jag ta detta snabbt. De som jag vill stannar här är: Bradley, Chambers, Chang, Campbell, Cooper och L-Lacroix…? Ja. Ni andra hoppas jag återse nästa år då det vore en skam mot er talang annars." Aarin fastnade ett ögonblick i Davies otroliga colgateleende att hans ord nästan inte sjönk in. Hade han, hade han verkligen sagt!?

"Det uttalas faktiskt Lacroååx. Vänta lite, betyder det..?" Wade hade tydligen också haft fokusen på vift.

"HERRE GUD, JA!!!" tjöt Stephanie till, hon hade uppenbarligen insett betydelsen utav det deras lagkapten sagt. Det dröjde inte länge innan både Aarin och Wade anslöt sig till hennes improviserade lyckodans. De andra i laget kunde inte snart inte hålla sig för skratt, till och med Cho Chang fnissade gott åt deras lilla uppvisning.

"Okej, lyssna nu. Ni är alla tre väldigt duktiga, men det som fick mig att välja er är ert samspel. Bevara det. Men tro inte att ni kommer lindrigt undan, det blir stenhård träning i år. Uppfattat?"

"JA, HERR KANTARELL." de gjorde alla tre honnörer, vilket fick Chambers att vika sig dubbel utav skratt.

"Kantarell..?" Davies såg misstroget mellan de tre nya medlemmarna och de gamla, vilka alla skrattade åt honom.

"Ja, alltså i en julkalender så säger… äsch. En mugglargrej helt enkelt." bortförklarade Stephanie när Davies såg bara mer och mer förvirrad ut.

"Har inte ni lektion nu?" Bradleys påpekande fick de alla tre att grimasera. Deras lektion i förvandlingskonst hade redan börjat. Panik!

*~oOo~*

Med andan i halsen stormade de in i lektionssalen. Klassen följde dem nyfiket, alla visste anledningen till deras försening. McGonagall såg inte road ut över deras ankomst.

"Jag är förvånad." Då Wade hade bäst kontakt med McGonagall bestämde sig Aarin och Stephanie att det var bäst att ligga lågt och smyga till de lediga platserna och låta honom sköta smörandet.

"Vi ber ödmjukast om ursäkt, professorn. Det var inte all vår avsikt att låta vårt nöje för quidditch störa den viktiga tiden utav lärande." Att McGonagall uppskattade quidditch var ingen nyhet, ett säkert kort att spela.

"Så det är den dagen idag." Wade satte sig ned på den nu enda lediga platsen och väntade på frågan som han var säker på skulle komma. "Nå, hur gick det?"

"Ni tittar nu på tre utav Ravenclaws stolta quidditchspelare." jubel bröt ut så fort orden undkommit Wades läppar, även McGonagall såg inte helt missnöjd ut.

"Vilken placering har ni?" frågade en utav Weasley bröderna Stephanie.

"Wade är vaktare… jag och Aarin är slagmän." svarade hon med ett leende. Aarin gjorde en grimas och formade ett enkelt V med fingrarna.

"Oh my, det verkar som vi har fått konkurrens." han log mot de båda.

"I alla fall." Uppmärksamheten vändes snabbt mot McGonagall. "Jag vill att ni alla slår upp sidan 36 i läroboken." Det blev en paus med väldigt mycket ljud från pappersvänding. "Som ni ser är det en bild på både en grip och en sfinx. De har båda med uppgiften ni nu kommer få jobba med under de närmaste två veckorna. Ni kommer bli tilldelad en parter som ni skall arbeta med under denna tid. Ja, Weasley, tilldelad. När två veckor har gått kommer ni redovisa en komplett förvandling utav er partner till något liknande." Hon nickade mot boken som låg framme på katedern. "Gärna med fler former och djurtyper då jag kommer ta hänsyn till övergång mellan de olika delarna."

Eleverna såg på varandra i tystnad, detta var ganska stort. Visst att de förvandlat vissa delar utav varandra till annat, men hela kroppen? Det skulle krävas mycket träning och koncentration.

McGonagall nickade gillande och rörde sedan lätt vid några små runda bollar Aarin inte ens tagit någon notis vid innan. De flög alla ut till var och en utav eleverna, där de sedan ändrade form och färg.

"Se så, hitta er partner nu och sätt igång." det blev genast ett fastligt liv när alla började omgruppera sig. Wade hamnade tydligen med en Weasley, Eren med den andra, Samantha med Carly och Stephanie skulle vara med Whitney Navarro, även hon en god kamrat från Gryffindor. Aarin själv skulle arbeta tillsammans med en kille som hon knappt pratat med förut. Hon kunde inte ens minnas hans namn.

"Aarin Campbell." presenterade hon sig och sträckte ut en hand. Han tog den stadigt i sin.

"Darnley. Phillip Darnley." hon besvarade leendet han gav och skakade handen. Darnley var relativt lång, lagom muskulös med korpsvart fluffigt hår som passade honom väl. Hans ögon var grönt matta.

"Så, Campbell. Några förslag? Hur vill fröken se ut?"

"Vingar! Jag vill ha vingar." svarade Aarin direkt, att kunna flyga var någonting hon alltid drömt om.

"Okay…" Darnley log halvt förvånat över hennes snabba svar. "Jag kan dock inte lova hur användbara de kommer att bli, bara så du vet. Vore nog även obehagligt om du flög ut mitt under redovisningen." han hade tydligen förstått hennes mening med vingarna. Hon skrattade gott åt taken på den redovisningen och kände sig lättad över, humor verkade han i alla fall ha.

"Det vore häftig redovisning! Men du själv då?"

"Tjaa… Jag vet inte, ett lejonhuvud kanske?"

"Oh, inte alls originellt, nej, nej…"

"Vaddå! Du vill ju ha vingar, eh, eh?"

"Men det har inget med mitt elevhem att göra!" försvarade sig Aarin och försökte att inte tappa masken under deras så kallade argumentation. Hon lyckades nästan.

"Åh, nej. Klart att det inte gör… Försök inte!" fortsatte Darnley och petade henne i sidan. Aarin fnissade till och fylldes med en glädje som gjorde henne lugn. Hon gillade redan sin arbetspartner. Deras ögon möttes. Hon blinkade till, det var någonting. Darnley, det var någonting med honom som påminde henne om… vad? Det var någonting fruktansvärt bekant med honom. Någonting från när hon var mindre. Hon visste vad det var men kunde bara inte sätta fingret på det…


ÄNTLIGEN! TuT Gissar hur många timmar jag spenderat med att bara forska om hela Hp världen? Nej, vänta. gör inte det. Inte ens jag vet längre. Men med denna nya information skall jag skriva ännu bättre och korrekta kapitel! -fighto- Det är väldrigt kul att folk redan gillar GT (det är så jag förkortar den 8D), TACK!
ps, reviews gör mig glaaaaaaaaad :D

Ha det så bra till nästa gång och GOD JUL! :)