Reviews svar:
Frida: Hej igen och tackar för att du tyckte att kapitlet blev bra : ) och självklart kan jag kalla dig för Frida, inga problem ^^
Som svar på dina frågor: japp, Olympiernas makt kommer att begränsas till en vanlig halvguds makt, även om de sedan då kommer att kunna ändra tillbaka till gudar igen när dagen är över. Jag hade tänkt mig att det skulle vara från alls synvinklar, det lutar åt det just nu. Jag vet inte om gudarna kommer att få ett "helt" kapitel men de kommer att få en egen bit åtminstone, alltså där jag har en horizontal line mellan deras synvinklar. Om jag förklarade det dåligt så får du hojta till och jag ska försöka att förklara bättre när jag inte är lika trött, sorry. Men ack ja, mr D och hans härliga personlighet, men läs, så får du veta… dun, dun, dun… och ja, det kommer definitivt att vara synd om resten av halvgudarna som är på lägret. Haha, jag ser tydligt från mitt inre öga Artemis hat mot alla män i lägret…
PS. förra kapitlet som var för en vecka sedan sa jag att jag trodde att jag skulle bli färdig med lägret läser tills idag, men på grund av olika händelser i livet och att jag är dödstrött just nu sedan jag varit uppe sedan fem i morse så kommer den uppdateringen att dröja tills i helgen tyvärr… finner det ytterst sorligt själv eftersom att jag vill komma igång med den på allvar men jag bestämde mig då för att publicera detta istället eftersom det redan var färdigt.
Men i alla fall, ha det bra Frida
-Aveline
AN: som en liten påminnelse - en horizontal line betyder att historien skiftar läge och/eller perfektiv.
"Vet ni var vi är?" frågade Zeus till sist efter att det känt som om de hade vandrat runt i denna fördömda skog i flera timmar.
"Jag sa ju att vi inte skulle ha gått med på detta", muttrade Athena och drog frustrerat bort några kvistar som hade fastnat i sitt hår.
Fast det var försent att vända tillbaka nu, insåg alla gudar med en stött. De måste ta sig igenom den här dagen.
"Lee är sen", konstaterade Apollon och försökte se sig omkring i beckmörkret. "Hur kan människor gå omkring med en sån här svag syn egentligen?"
"De verkar överleva, något som du nu också måste anpassa dig till, broder", sa Artemis som ljudlöst hade dykte upp på sin brors högra sida.
Apollon skulle senare förneka det lilla ljud som han hade utbrustit när hans syster plötsligt hade dykt upp bredvid honom och sa i stället: "Men hur är det tänkt att vi ska ta oss till lägret i mörkret? Jag kan inte se en meter framför mig."
Hermes suckade längst bak bland gudarna. "Så mörkt är det inte. Det är bara att fortsätta framåt. Om vi hade varit halvgudar på riktigt så skulle vi ha lite och inget val än att fortsätta framåt."
De andra gudarna bearbetade och tog in hans ord sakta.
"Men vi är ju inte halvgudar", påpekade Afrodite och sa det som hade varit på de andras sinnen. "Jag vägrar att gå ett steg till tills någon anständigt kommer och hämtar oss."
Demonstrativt så satte gudinnan sig på en sten i närheten där de andra gudarna hade stannat.
Grenarna på träden tycktes böja sig ner över de odödliga – som nu inte var så odödliga längre - och vinden tjöt i deras öron oavbrutet och hejdade sig inte ens för växtligheterna som var runt dem.
"Och vem räknar du som anständig?", morrade Ares. "Jag skulle göra ett dubbelt så bra jobb som någon annan att ta dig till lägret."
Hefaistos fnös högljutt och Ares blängde irriterat på honom. "Du kanske tror att du är något men-"
Krigsgudens ord avbröts av ett högt och genomträngande morr som skar genom vinden mycket mer effektivt än vad en vass kniv kunde ha lyckats med.
Vad var det?", frågade Demeter och trampade av och an oroligt på samma ställe.
"Det, kära syster", sa Hades sakta där han lugnt hade lutat sig emot ett träd och hans mörka ögon glimmade olycksbådande, "var en helveteshund."
"En helveteshund", upprepade Demeter blankt.
"Ja du vet, tänker som rakblad och klor så vassa att kan tränga igenom människokött på mindre än ett par sekunder. Är du inte bekant med dem?", sa Hades milt.
"Sluta att skrämmas, Hades", morrade Zeus. "Alla här vet vad en helveteshund är."
"Då ska du veta att de jagar och dödar halvgudar. Det vill säga att den där som vi hörde inte kommer att vara ett undantag för oss. Om vi vill leva till morgondagen så borde vi ta oss till Halvblodslägret. Nu!"
"Vi vet inte ens vilken riktning som lägret ligger åt", påpekade Athena buttert.
"Det skulle vara bra om din vishet för en gångs skull bestämde sig för att visa sig", muttrade Poseidon.
Athenas ögon tycktes skjuta blixtar mot havsguden. "Myror brukar genom regel bygga deras myrstack åt söder. Vi måste hitta ett myrstack och sen så vet vi vart norr – och lägret – ligger någonstans."
Afrodite gav uppgav ett upprört skrik. "Om du tror att jag tänker krypa runt här och leta efter myrstack så har du i högsta grad fel, din besserwisser!"
Mer morr.
"Jag tänker i alla fall inte stanna här", konstaterade Athena bistert. "Men du kan göra som du vill."
Afrodite blängde envist på marken.
"Vid mitt namn", muttrade Hermes. "Var inte dum. Kom nu."
De före detta gudarna började att gå åt en riktning på må få och hoppades att helveteshunden inte var åt det hållet.
Afrodite stod obestämt kvar. "Åhh, vänta på mig!" Hon sprang efter så gott som hon kunde i högklackat.
"Hur kommer det säg att hennes hår ser underbart ut fast att vi har klampat runt i skogen i en evighet", mumlade Apollon för sig själv.
"Jag använder rätt hårinpackning", svarade kärleksgudinnan enkelt. "Jag kan dela med mig av det om du vill."
De andra gudarna stirrade på henne.
"Vad?", frågade Afrodite irriterat. "Det är inte mitt fel att era hår är hopplösa fall."
"Så du menar att du har burit med dig en hårinpacknings flaska vem vet hur många kilometer?", sa Zeus troget.
"Och vad är fel med det", försvarade Afrodite sig och tog fram en glasflaska inlindat i flera lager av bomull. 'För gudomligt hår. Fungerar i alla åldrar', läste gudinnan. "Visst låter det bra?"
"Så kan jag verkligen få låna den?", undrade Apollon hoppfullt.
"Vad är det med er och ert hår?", muttrade Hermes. "Hm, jag kanske kan använda mig av det i framtiden…"
Plötsligt så hördes ett högt skall och något kom ut rusande från skuggorna. Av bandning av tänder och klor var allt som de före detta gudarna hann se innan Athena kastade sig fram mot hårinpackningsflaskan som Afrodite fortfarande höll i.
Med stor skicklighet så kastade visdomens gudinna flaskan rakt mot monstret.
"Nej!", tjöt Afrodite.
De andra var helt säkra på att hon skulle kasta sig på Athena men Afrodite rusade rätt förbi den andra gudinnan rakt mot helveteshunden.
"Du kan inte få den!", ropade hon och gav sig in i kampen.
De andra stod stumt bredvid och såg på.
"Du visste att det där skulle hända, eller hur?", sa Hera till slut.
Athena nickade. "Har ni aldrig sett henne slås? Hon är som en jäkla förstörarmaskin med rosa målade manikyr naglar."
"Jag har inte sätt det förrän nu", sa Dionysos sakta. "Aj, det måste ha gjort ont."
"För hunden", mumlade Hades faktiskt överraskad på riktigt.
"Sikta på ögonen!", ropade Athena. "Afrodite, monstret sa till Apollon att ditt smink ser förskräckligt ut!"
"Den gjorde det inte!", flämtade Hermes.
"Självklart så gjorde den det inte", fnös Artemis. "De har aldrig träffats förut och hunden kan inte ens prata för Helios skull!"
"De är sena", anmärkte Pollux där han satt bredvid sin äldre tvilling runt det runda bordet där de förnärvarande spelade en omgång pinochle tillsammans med två andra osynliga spelare.
"Det verkar som det", instämde Castor distraherat.
"Ska vi vara oroliga?"
Tvillingarna delade en blick innan de båda skrattade.
"Nä." Lugnt så gick de två pojkarna tillbaka till deras spel.
Silena gick fram och tillbaka utanför tronrummet. Då och då kastade hon en blick på klockan på sitt armbandsur. Hon blev varje gång besviken och något förvånad när hon märkte att visarna knappt hade rört på sig.
"Vad är det du gör, egentligen?", frågade en röst bakom henne och Silena snurrade runt.
"Ehm, det är ganska så dumt, men jag måste bara gå här tills att klockan är halv sju. Ytterst långtråkigt faktiskt", svarade hon generat.
"Åh", mumlade Beckendorf. "Då har du kanske ingen lust att följa med mig till smedjan?"
"Nej!", nästan skrek Silena men tillade snabbt när Beckendorf såg besviken ut, "Jag menar, nej, jag skulle inte ha något emot det alls."
"Underbart", log Beckendorf. "Den här vägen då."
Hon följde efter honom, lättad över att slippa en sådan tråkig uppgift och försökte så gott det gick att ignorera fjärilarna som fladdrade runt i sin mage.
"Goda gudar. Goda gudar", mumlade Lee om och om igen. Han höll sina händer så hårt på raten att knogarna vitnade. Han var säker på att han aldrig mer skulle flyga efter det här. Försiktigt, rätt att han skulle flyga ur kurs, så kastade Lee en blick på GPs: en och såg att han flög något för långt norr ut.
Texas skulle få en mycket kallare morgon än vad de hade väntat.
Någonting smällde in i fram rutan och Lee hoppade till.
"Vad fan var det?", viskade han för sig själv och började att rita upp mardrömssensorer på vad som skulle händ om bilen plötsligt föll från himlen ner på den snabbt upphettade marken.
Det smällde till i rutan igen. Lees ögon smalnade och han spanade framåt. Någonting stämde inte.
Tack och lov för att han hade tillbringat timmar och timmar på bågskyttebannan och försöka att pricka små, små mål på hundratals meters avstånd. Utan det skulle han antagligen inte ha fått syn på det där någonting.
"Fåglar", muttrade Lee. "En jävla massa fåglar. De ska inte få sabotera denna fantastiska bil utan att jag sätter upp en kamp. Om de någonsin trodde det så ska jag vissa dem fel!" en viss vansinnig ton hade smugit sig in Apollons sons röst.
Inte för att han brydde sig om det då. Nej, han hade större problem att handskas med i det ögonblicket.
Försiktigt så släppte han taget med händerna om ratten och reste sig upp i sättet.
En röst i hans sinne tycktes viska: "Nej, gör det inte! Det var precis det här pappa varnade dig om!"
En annan röst kontrade: "Att han inte skulle ge sig in i en kamp på liv och död med fåglar, menar du? Nja, ytterst tveksamt om det var det som pappa menade."
Håll käften båda två, morrade Lee samtidigt som han tog upp sin pilbåge och balanserade på sättet med en stor skicklighet utan att falla ner i ett fall som utan tvekan skulle döda honom.
"När de kommer så kommer jag att vara bered", sa Lee för sig själv och balanserade tillbaka till förarsätet.
"I felt a great disturbance in the force, as if hundreds of voices suddenly cried out in terror, and were suddenly silenced", sa Travis plötsligt och såg upp från där han hade suttit och sorterat post.
"Ehm… okej…", sa Connor sakta. "Det där var ju så meningsfullt. Citerade du Star Wars?"
"Jag tror det", nickade Travis. "Men seriöst, jag kände verkligen så. Som att säga det var dagens viktigaste punkt."
"Du har läst för mycket. Det har snurrat till din hjärna", konstaterade Connor samtidigt som han reste sig upp och sträckte på sig. Han grimaserade när hans ben knakade i protest. "Kom igen. Det första mötet börjar om fem minuter."
Suckande så reste sig Travis också upp och följde efter sin bror medans han muttrade om hur han skulle tortera sin pappa när den här dagen äntligen skulle vara över.
"Jag är säker på att Kaos, universums skapare och början, har någonting bättre för sig än att lyssna på hur Hermes skulle kunna hänga från toppen av Empire State Building upp och ner från hans fötter, Travis", sa Connor blankt.
"Ingen frågade efter din åsikt", muttrade Travis upproriskt.
Percy stirrade. Och stirrade lite mer. Han skulle inte förlora mot en halv-fisk. Även om halvfisken råkade vara hans bror.
"Du måste släppa ögonkontakt någon gång", hånade Triton. "Jag kan stå här för alltid. Jag kommer aldrig att dö. Om inte din egen uttråkning blir ditt fall, så blir det din dödlighet."
"Sluta med det där", muttrade Percy utan att bryta ögonkontakten. Att komma till Atlantis hade varit en häftig upplevelse, men tyvärr hade den erfarenheten dämpats av hans halvbrors närvara.
Ingen av historieböckerna nämnde att Triton var en total översittare. Inte häller så hade hans egen pappa visat den anständigheten.
Fan gudar. Fan halv-fiskar till brorsor till översättare gudar.
Percy skiftade sin vikt till sitt högra ben.
Triton gjorde samma sak.
De blängde på varandra under ytligare hela tio minuter.
Triton såg något till vänster när en dörr smälldes igen någonstans längre bort i korridoren.
"Aha!", utbrast Percy triumferande. "Jag vinner!"
"Jag blev distraherad", protesterade Triton genast.
Percy höjde på ena ögonbrynet. Plötsligt så började han att flina. "Du vet, du kanske gjorde så med mening."
"Va?", sa Triton stumt. "Är du knäpp?"
"Du ville helt enkelt inte att din lillebror skulle förlora. Så du offrade dig med flit", praktiskt taget spann Percy. Han trodde inte ett ord av vad hans själv sa, men det var kul att se Triton svettas.
"Du är galen", muttrade Triton. "Vad får dig att tro det? Det är lika galet som du!"
"Erkänn bara att du älskar mig så glömmer vi det här", skrattade Percy.
Triton blängde på honom. Hans gröna hud blänkte från korallernas reflektion. "Inte en chans. Jag hatar dig."
Percys ögon smalnade. "Du älskar att hata mig."
"Taget."
De skakade hand på det.
"Nu, kan du vissa mig till pappas tronsal?", undrade Percy.
"Det här betyder inte att jag har slutat att hata dig."
Percy ryckte bara på axlarna. Vad skulle man svara på det? Det var uppenbart att Triton inte hyste några varma känslor om honom, men om de skulle uthärda varandras sällskap under resten av dagen borde de nog minst kunna prata anständigt till varandra utan att avbrytas av stirrtävlingar mellan varandra.
"Hjälp! Hjälp! Snälla någon hjälp mig!"
"Ska ni inte göra någonting?", bad Will, en son till Apollon, stressat och såg fram och tillbaka mellan Castor och Pollux som fortfarande inte hade flyttat sig från bordet.
"Jag tror att det skulle vara klokt", sa Keiron som stod på verandan bredvid de andra.
"Jag skulle vilja ge avsluta det här partiet men, bara eftersom jag är så vänlig, så okej, skicka ut ett team efter det där", sa Castor. "Och någon ge mig en läsk!"
Will suckade tungt och gick två steg till en kylväska och hämtade Castors läsk.
"Du är läskigt lik mr D", sa han.
"Man tackar", strålade Castor glatt.
"Hjälp!"
"Och det behövs inte ett helt team. Det är bara en bruten nagel det handlar om", tillade Will muttrande.
"Det här är nog den första gången jag håller med en son till min bror", sa Artemis från sin plats vid verandan. "Och sluta att gnälla Afrodite! Du ska vara glad att det var din nagel och inte din arm som bröts. Att hoppa på en helveteshund så där…" gudinnan avslutade inte meningen utan skakade bara på sitt huvud.
Keiron harklade sig. "Om vi skulle kunna gå vidare."
"Hm, ja, självklart", svarade Castor. Han tog en djup klunk från sin läsk, satte näsan i luften och stirrade på gudarna som alla såg ganska så slitna ut. Deras kläder var smutsiga och håliga, deras hår toviga, de var så inte gudar som möjligt.
Castor suckade sedan tungt. "Äsch, jag måste väl säga det. Välkommen till Halvblodslägret. Sådärja. Vänta er inte att jag ska vara glad att se er, bara."
Som en person så vände sig de förre detta gudarna mot Dionysos som för närvarade såg längtandesfullt på cola light:en i Castors hand.
"Säg inte att Dionysos agerar så där", sa Zeus till sist.
"Han agerar inte sådär, mr Zeb ", sa Castor viktigt.
"Det är en lättnad", mumlade Zeus. "Och vad kallade du mig?"
"Det brukar vara värre", tillade Pollux glatt och ignorerade Zeus sista fråga. "Men det flesta brukar tänka så här: 'Utan pappa här på lägret så skulle vi vara glada, ha en större frihet och skapa världskatastrofer mycket oftare'.
"Åh gudar", muttrade Zeus tonlöst.
"Har jag inte alltid sagt att han tar det bästa besluten för alla närvarande", sa Poseidon ironiskt.
"Jag vill minnas att det var exakt så, broder", instämde Hades med samma oskyldiga ansiktsuttryck.
Zeus blängde irriterat på sina bröder. Vad visste det om att ta svåra beslut? De får säkert allting serverat på silver brickor av snygga betjänter. Bekvämt så valde han att ignorera att han själv brukade få det av Hebe och sedan Ganymedes.
"Era scheman", sa Castor och räckte fram en bunt med papper till Athena som tog emot dem. "Och snälla, försök att låta bli att bli lemlästade, galna eller döda. Jag orkar inte med så mycket pappersarbete. Ha en bra dag och allt det där. Nu, schasa iväg med er. Försvinn ur min åsyn innan jag förvandlar er till delfiner."
Gudarna gjorde sin väg ut och Keiron såg ursäktande på dem.
Inte för att de sinnade det. Nej, det var alldeles för upptagna med att blänga på Dionysos.
"Det där var så oprofessionellt", muttrade Athena.
"För att inte tala om oförskämt", tillade Demeter.
"Vi vet i alla fall vem pojken brås på", suckade Artemis.
Dionysos vandrade fram till de tre före detta gudinnorna. "Varför så långa i ansiktet? Det var fantastiskt gjort. Inte lika bra som jag skulle ha gjort det, men det var riktigt bra ändå!"
"Pappa", klagade Artemis. "Jag tror att han har druckit."
Zeus bara suckade. Varför, åh, varför, kunde inte deras familj ta sig igenom en dag utan problem?
"Titta, Arty", sa Apollon upphetsat och praktiskt taget studsade fram till sin syster. "Vi har samma schema. Visst är det underbart!"
Artemis såg på sin bror med något som liknade skräck i blicken. "Det måste ha blivit ett misstag", protesterade hon häftigt. "Det kan inte vara sant!"
"Jag är rädd att det inte är ett misstag", sa Athena sympatiskt. "Eftersom du inte har några barn här så var det ett självklart val att du i stället fick samma schema som din bror."
Artemis stönade och var fast besluten att inte hedra det med ett svar.
"Man känner verkligen samhörigheten här", insköt Hermes och dolde ett leende. "Jag förespår att vi alla kommer att sumpa den här dagen med hästlängder."
Sannerligen så var det inte långt ifrån deras nya verklighet.
Men låt oss härnäst ta en titt på vad våra favorit före detta halvgudar håller på med.
