Eftersom George redan hade gjort mer än klart för mig att han inte tänkte följa med för att leta upp Paravel fick jag göra det själv.
Jag visste inte vad det var som drev mig men jag gissade att det kunde vara nyfikenhet. Möjligtvis präcktighet med. Jag ville visa dom allihopa att jag kunde ta vara på mig själv och just nu var jag arg på allihopa.
George, som fått sina drag av Peter, och skulle visa att jag hade fel och var barnslig och allt det. Visst, jag kanske verkade yngre än vad jag var men han är fjorton och beter sig som en vuxen.
Lovina, som inte fattade någonting. Hon var för ung och kunde inte hjälpa till. Det bästa hon kunde göra var att hålla sig borta från mig.
Peter, Mamma och Pappa som inte gjort något mer än att bli helt förbannade.
Edmund som varit argast av dom alla.
Gina och Rachel, Georges och Lovinas mammor, som tog de andra vuxnas parti.
Lucy, som berättade fast hon inte fick. Allt hade varit lättare om hon snackat med dom andra.
Men mest av allt var jag arg på mig själv. Jag hade bråkat med George som vanligtvis var min bästa vän. Jag hade varit dum mot mamma som bara ville göra rätt och framförallt hade jag sagt något dumt till pappa. Han var den, om inte George, som jag pratade om allt med. Nu var han sårad. Även om det inte var något i gjämförelse med vad jag skrek åt mamma så var det inte samma sak. Mamma brukade ta stötar men pappa sa jag aldrig något ont till. Aldrig.
Jag gick inte till gläntan den här gången. Jag vandrade igenom skogen och vidare ut på en äng. Jag visste inte vart jag skulle börja leta. Hur skulle jag kunna hitta några ruiner. Om dom nu fanns kvar. Och om jag lyckades hitta slottet fanns det inte en chans att jag skulle hitta en lyktstolpe. Men om jag aldrig försökte skulle jag aldrig få veta.
Solen började gå ner och jag funderade på om jag skulle stanna ute eller gå hem. Jag hade övernattat utomhus förut med aldrig ensam och aldrig utan tillåtelse.
Jag bestämde mig för det senare alternativet. Jag kunde ju alltid gå hem imorgon. Eller mitt i natten om jag ville.
Jag tog och la mig under ett träd som skydd fast det inte fanns ett moln på himlen som nu var helt rosa röd och det tog inte många minuter innan detn var en mörkare nyans av blå. Mörkare än så här skulle det troligen inte bli och jag såg upp på stjärnorna. Dom blinkade ner mot mig.
Skogen var tyst men jag var inte rädd. Jag frös lite och det hade troligen varit smartare att gå tillbaka till slottet men envist slöt jag ögonen och snart så sov jag.
George hade gått från maten strax efter att Leiah gått. Han tänkte inte gå efter henne men precis som hon tyckte han att stämningen var avskyvärd. Istället gick han upp till sitt rum som placerats så långt ifrån Leiahs som möjligt. Han klandrade inte sina föräldrar för det, han och Leiah hade varit uppe sent och smygit runt i slottet många nätter och för att försöka stoppa det fick han byta rum.
Fast han förökte kunde han inte sluta tänka på henne. Hon var så tjurskallig. Om hon lyssnade lite mer på honom skulle alla ha det bättre. Men nej, Leiah skulle alltid gå sin egen väg hur dum den än var.
Susan satt i sängkammaren och spanade efter sin dotter. Det var sent och hon borde vara hemma för länge sedan. Tårarna rullade ner för hennes kinder och hon hade inte hopp nog att hoppas att hon skulle komma hem.
Hon hörde dörren öppnas och Caspian kom in.
"Vad har vi gjort?" viskade hon utan att släppa blicken från fjärran.
Han ställde sig bakom henne och smekte lätt hennes axel.
Det kommer bli bra. Hon kan ta vara på sig..."
Susan vände på huvudet och såg på honom. Hans bruna ögon var lika sorgsna som hennes.
"Tror du det?" viskade hon.
Han nickade bara och såg ut genom fönstret Susan stirrat ut igenom.
"Tänk inte på det så blir det bra, kom nu"
Han tog hennes hand och motvilligt följde hon med honom ner till salongen där dom andra redan satt med ett på klistrat leende. Allt för att tänka på något annat.