Donatellos idé kap 4

Raphael vaknade av att han hörde svordomar utifrån vardagsrummet, vanligtvis brukade det vara han som brukade svära möjligen Mikey om han hade gjort sig riktigt illa, men den här gången var det inte det…

Han kravlade sig upp ur sängen, satte på sig sin bandana och lunkade trött ut i vardagsrummet, där han möttes av en märklig syn. Överallt i hela rummet låg hopknölade papperstussar och små pappersbitar som det blir när man har klippt i papper med sax. Och det kan tänkas inte vara så särskilt farligt men överallt i rummet fanns tejp och lim också. Och som pricken över i stod Donatello mitt i alltihopa och försökte leta reda på var han lagt tejprullen. Den hängde i ena änden av hans bandana.

Ni kan tänka er att Raphael tappade hakan. Man kunde inte kliva någonstans i rummet utan att kliva på de klistriga pappersbitarna vilket Raffe snart upptäckte. Eftersom han tagit inte mindre än fyra steg in i rummet var hans fötter täckta med pyssel skräp. Vilket han snart upptäckte. Nu fanns där två svärande sköldpaddor i turtlarnas vardagsrum.

Raphael lyfte ena foten och försökte skrapa bort den klistriga konfettin. Men istället fastnade det på hans hand, han drog handen över höften och då fastnade det där! Han försökte borsta bort det med andra handen som snart också blev klistrig. I all denna förvirring trillade Raphael omkull på rygg men med ett snyggt ninjahopp var han uppe igen. Med skalet täckt av missbildade hjärtan och tomtar. Han försökte ta sig fram till sin lilaklädde broder för att fråga vad som pågick. Det lät ungefär såhär:

"Vad (censurerat) är det här?"

"Jag ska förklara alldeles strax, jag ska bara hitta tejpen", svarade Donatello i lugn ton.

Raff gav honom tejpen som fortfarande hängde i hans bandana.

"Åh tack", sa Don tacksamt.

Han tog en yttepytteliten tejpbit (som egentligen inte behövdes) och satte den på sitt konstverk.

"Tada!" sa Donny och visade sitt vackra mästerverk.

"Umm, fin…" svarade Raphael medan han febrilt försökte komma på vad det var.

"Ja, att den är! Jag tänkte att den kunde sitta i toppen på granen, det är väl den finaste julstjärna du sett va?"

"Öh, jo jo, javisst självklart." Raffe var glad att hans bror berättat vad det var…själv skulle han aldrig gissat det!

Den var utklippt i gult papper guldglittrig här och var men om man verkligen tänkte att det var en stjärna så liknade det faktiskt en.

"Men all konfettin då?" frågade den röda sköldpaddan.

"Jo den blev till när jag försökte göra annat pyssel."

"Aha, sista frågan då. Vet du hur man blir av med det här? Hur man än går så blir man ju klistrig!"

"Jo, jag vet och jag har faktiskt inget bra svar på den frågan." sa Don sanningsenligt.

De två bröderna utbytte en blick som sa ungefär:

Nu ska vi göra det vi alltid gör när vi sitter i klistret (I det här fallet bokstavligt talat) och det inte hjälper att slåss.

"SPLIIINTEEER!" Ekade det i hela lyan.

"Jaja skrik inte jag var redan …" sedan såg Splinter vardagsrummet. Han hade börjat öppna dörren medan han pratade men när han såg röran i vardagsrummet kom han helt av sig, nästan i alla fall."…vaken", avslutade han meningen.

"Ni ser ju ut som julgranar båda två!"

Donatello knäppte med fingrarna, "Där har vi det! Om vi tar in en julgran och rullar den på golvet så fastnar säkert pappersbitarna! De flesta i alla fall!"

Sagt och gjort de två färggranna turtlarna gav sig iväg och snodde en gran. Eller ja snodde är väl inte rätta ordalaget de lämnade kvar pengar på platsen där granen stått så kanske inte snodde men… nåja de kom hem och rullade granen på golvet och kan man tänka sig Donatellos idé funkade faktiskt riktigt bra.

Så slutar även detta kapitel men ni ska få något att tänka på till näste gång kapitel. Tänk er Michelangelos min när han vaknar av sina brorsor som skriker: "SPLIINTEER!" och när han äntligen släpar sig upp får se dem i färggranna pappersförklädnader stå och rulla en gran på golvet täckt av konfetti och glitter.

Snälla, please, en review tack.