Kapitel 4: It's like you've locked yourself into my mind

'Seven years since we first fell in love
Seven years since my heart came undone
Oh the memory still makes me warm
Because I love you still'

"Sirius!"

James rusade ivrigt nerför trappan med den färdigskrivna sången i ett hårt grepp i sin högra hand.

"Sirius, Sirius, Sirius!" ropade han så högt att alla i huset måste höra honom. Lite vingligt hoppade han ner de tre sista trappstegen och rusade in i köket utan att bry sig det minsta om att hitta balansen igen.

Han stannade upp och sökte med blicken igenom det tomma köket, suckade djupt och stegade genom köket till svängdörren in till vardagsrummet medan han ropade "Sirius!" högt över hela huset.

"Va, vad vill du?" En yrvaken Sirius satte sig upp i soffan och kisade mot honom. James brydde sig inte ens om att förklara, utan sträckte fram pergamentpappret mot Sirius med ett stort leende på sina läppar.

Sirius tog emot pergamentpappret med noterna och kastade ett snabbt öga på det innan han såg förvirrat upp mot James.

"Du vet att jag inte kan läsa noter" sa Sirius oförstående. James suckade och skakade på huvudet åt Sirius dumhet innan han pekade längre ner på pergamentet. Sirius nickade förstående innan han började läsa texten. När han kom till slutet spärrade han upp ögonen och såg förvånat på James.

"Tagghorn, vad sjutton menar du med det här?" undrade Sirius förvånat och höll upp pergamentpappret för honom.

"Exakt vad som står där, pucko" sa James och himlade med ögonen åt Sirius innan han såg frågande på sin bästa vän. "Vad tycker du, är det för uppriktigt?"

Sirius svarade inte med en gång utan skummade igenom texten en gång till innan han tillslut svarade:

"Det är uppriktigt, men det är samtidigt… gulligt."

"Gulligt?" upprepade James och rynkade på näsan. "Den får inte vara gullig!"

"På ett bra sätt!" tillade Sirius hastigt. "Det är mer tanken bakom som är gullig, själva texten är… öhm, cool."

"Cool?" James höjde roat på ögonbrynen. Sirius suckade irriterat och slog ut med armarna.

"Jamen… du vet vad jag menar!" suckade Sirius högljudd. "Varför frågar du mig om det här, Remus är mycket bättre på sånt."

Det sista mumlade han för sig själv så att James inte hörde det och slog ner blicken för att kolla på de två sista meningarna. När han kollade upp igen så mötte han James tvivlande blick som sa en enda sak:

Vågar jag?

Sirius nickade och log ett leende som han hoppades på var lugnande innan han gav tillbaka pergamentpappret till James.

"Det är fint skrivet" sa han tillslut när James inte såg så mycket lugnare ut. James nickade, svalde och drog en hand genom sitt ostyriga hår.

"Men… men jag har inte…" Han tog ett djupt andetag som för att samla sig och Sirius slogs plötsligt av en tanke att hans bäste vän var rädd.

Rädd för vadå?

"… jag har inte rört min gitarr på nästan ett år, inte sedan den där talangtävlingen" sa James tillslut och såg ner mot sina fötter. "Tänk om… tänk om allt blir skit?"

Sirius drog ofrivilligt på munnen över James uttal, men slutade genast när James såg upp mot honom för att få ett svar. Hans vän verkade vara i ett desperat behov av en hjälpande hand just nu och det var hans uppgift som bästa vännen, blodsbror och medmarodör att fatta tag om James hand och hjälpa honom.

Men hur?

"Minns du första gången du frågade ifall Lily ville gå ut med dig?" undrade Sirius. James nickade.

"Jag har fortfarande kvar märket efter hennes gåsfjäder" svarade han och visade ett minimalt ärr på sin högra kind efter spetsen från fjäderpennan Lily hade kastat på honom som svar.

"Minns du att du inte åt på tre dagar efter det?" fortsatte Sirius frågande och James nickade. "Minns du att det var jag som smög upp mat till sovsalen när du sa att du var hungrig?"

James nickade och log, för han verkade förstå innebörden av Sirius ord nu. Han log tacksamt mot Sirius innan han böjde sig ner och gav Sirius en kram. Lite tafatt visste Sirius inte vad han skulle göra, innan han omfamnade James tillbaka. När James reste sig upp igen så såg Sirius att rädslan var borta från hans väns ansikte.

"Tack Tramptass" sa James.

"Ingen orsak Tagghorn" svarade Sirius och log stort mot James.

'And I will learn to go on
I'll smile when I'm expected to
I know I will
Yeah, I will learn to move on
But I love you still'

Lily låste ytterdörren och sprakade av sig sina sandaler innan hon ropade ut i den mörka hallen:

"Hallå, jag är hemma nu!"

Ingen svarade henne, huset kändes nästan spöklikt tyst. Försiktigt kikade hon in i köket, men ingen levande varelse som hon kunde se fanns där.

"Hallå, är det någon hemma?" ropade hon frågande ut och gick tyst uppför trapporna till hennes och James rum. Även det rummet låg lika spökliktyst som resten av huset.

Var är alla någonstans, tänkte hon för sig själv och satte sig ner på sängkanten med en ljudlös duns. På golvet framför henne låg James gitarr slarvigt inplockad i fodralet. Det såg ut som om han hade haft bråttom när han hade lagt undan gitarren.

Utan att tänka sträckte sig Lily efter gitarren och lade den i sitt knä för att betrakta den. I den svarta ytan speglades hennes ansikte tillbaka mot henne, det röda håret slarvigt uppsatt i en hästsvans och de smaragdgröna ögonen tycktes lysa tillbaka mot henne. Hon rörde strängarna och entoniga ljud trädde fram ur gitarren och fyllde upp hela det tysta rummet. Hon hade aldrig fått lära sig att spela gitarr, hennes mamma hade tyckt att piano passade bättre för flickor och att gitarrer var bara sånt som rebeller spelade.

"Piano är för de smarta och betydelsefulla människorna, såna som du Lily" ekade hennes mammas röst i huvudet. Lily skakade på sitt huvud som för att få bort sin mammas röst.

James är smart, tänkte hon. James är betydelsefull för mig.

Hon kunde höra hur någon transfererade sig utanför huset och i nästa ögonblick öppnades dörren och James och Sirius högljudda röster fyllde upp hela huset, tillsammans med hennes vänner och Remus och Peter skratt.

"Och såg ni den där mugglaren med krullhåret?" hörde hon Sirius säga uppspelt. "Han stirrade verkligen ögonen ur sig på er två!"

"Jamen det var väl inte så konstigt såsom James och Nike höll på" sa Remus roade röst. Hon kunde höra Nikes och James skratt. Hon hade fortfarande gitarren i sitt knä när James stormade in i deras rum med hela gänget efter sig. Han såg gladare ut än vad han hade gjort på länge och mer uppspelt än vad hon någonsin hade sett honom.

"Där är du!" utropade han och log stort där han stod vid dörrposten. "Vet du vad vi har gjort?"

Lily skakade på huvudet.

"Vi har åkt tunnelbana!" sa James och verkade betrakta det som ett helt äventyr. Lily var tvungen att le åt sin pojkväns sprallighet över att ha åkt något så vanligt för henne som tunnelbana.

"Jaså?" sa hon och låtsades att se förvånad ut. "Vad tyckte du om det då?"

"Det var det mest märkligaste som jag någonsin har gjort!" utropade James och satte sig ner på sängkanten bredvid henne. "Det finns röda knappar på tågen där det står stop, och när man ska kliva av tåget måste man trycka på dem för att tåget ska stanna!"

"Han roade hela tåget med att så och betrakta den knappen förundrat i flera stationer och hoppa till varje gång någon tryckte på den" berättade Remus. "Nike skrämde vettet ur honom genom att trycka på den en gång, och sedan skrämde Rachel slag på henne genom att trycka på knappen."

"Men Sirius var värst" sa James och skrattade högt för att sedan vända sig mot Sirius som stod lutad mot en byrå. "Han snurrade runt på stångar som stod i mitten av varje plats där dörrarna öppnades."

"Jag är mer glad över att ingen av mugglarna ringde mentalsjukhuset" sa Chloé och skrattade. "Men en dam såg ut att gärna vilja göra det när Rachel skulle gå genom spärrarna och inte fattade att man var tvungen att lösa in sin biljett utan ropade 'Öppna dig!' så att hela stationen hörde."

Rachel rodnade där hon stod lutad mot Remus med hans arm runt sina axlar.

"Jamen hur skulle jag kunna veta det, det var första gången för mig!" sa hon.

"Vi vet" sa Remus och kysste Rachel på hjässan. "Du roade i alla fall många mugglare idag."

James skrattade och vände sig mot Lily. Det verkade vara först nu han såg att hon höll i hans gitarr. Genast ändrades hans ansiktsuttryck.

"Varför håller du i min gitarr föresten?" undrade han förvånat. Lily såg ner mot gitarren som hon tycktes ha glömt bort att hon höll i för ett tag.

"Öh… jag såg den och tänkte lägga in den i fodralet ordentligt" svarade hon snabbt och böjde sig ner efter fodralet. "Den var slarvigt instoppad" tillade hon när James såg förvirrat på henne. Han nickade innan han tog gitarren ifrån henne och böjde sig ner efter fodralet.

"Tack, men jag kan göra det" sa han och log ett leende som Lily inte kunde tyda. Samtidigt som han böjde sig ner efter fodralet ramlade en pergamentpapper ur hans bakficka i jeansen. Hon tog upp den från överkastet och vecklade upp det.

"Vad är det här?" undrade hon nyfiket och studerade noterna som hon kunde läsa efter flera somrar av övande. James såg mot henne och verkade stelna till där han satt med gitarren halvvägs instoppad i fodralet.

"Ingenting!" skyndade han sig att säga och slet pergamentpappret ifrån henne, men hon hade redan hunnit se sitt namn längst ner på pappret.

"'Så Lily Evans'" upprepade hon och såg frågande på James. "Varför står mitt namn på pappret, James?"

James skruvade på sig i sängen och sa ingenting förrän han hade dragit igen dragkedjan till fodralet och stoppat in den under sängen.

"Det… det är ingenting… bara lite kladd" mumlade han utan att se henne i ögonen. "Är det någon som vill ha te?" sa han och verkade vara angelägen att snabbt byta samtalsämne. Men Lilys nyfikenhet hade hunnit växa sig stort som träden i den Förbjudna skogen nu.

"Byt inte ämne nu" sa hon och korsade armarna över sitt bröst och tog på sig sin stränga min som hon visste James avskydde. "Varför stod mitt namn på pergamentet?"

James bet sig själv i läppen och såg upp för att möta Sirius blick. Hon såg mot Sirius, som nickade uppmuntrade till James. Han drog nervöst en hand genom sitt redan ostyriga hår, innan han sträckte fram pergamentpappret mot henne.

"Det var liksom tänkt att det bara skulle vara du och jag när jag gav dig det här" mumlade han och drog återigen sin hand genom håret. "Jag vet att du kan läsa noter, så om du läser först dem och sedan texten så blir överraskningen inte helt och hållet sabbad."

"Har du skrivit det här?" undrade hon förundrat och kollade på noterna utan att ta in dem. Hon såg inte ens texten för tillfället, hon var alltför rörd för att kunna tänka klart.

James nickade och ryckte sedan på axlarna.

"Eller ja, det var länge sedan jag skrev det" mumlade han och såg ner mot överkastet. En tanke slog henne snabb som blixten och hon sken upp.

"Kan du inte spela den för mig?" bad hon. James ryckte till som om han hade fått en stöt och såg skräckslaget på henne. I alla fall tyckte Lily att han såg skräckslagen ut, men när hon blinkade till så var han allvarlig igen. Det såg ut som om han byggde murar runtomkring sig.

"Nej, jag… jag kan inte, du… du kan ju läsa noter" sa han nästan desperat. Lily log åt hans blyghet innan hon böjde sig ner och plockade upp fodralet och drog ner dragkedjan till den.

"Ja, men det skulle betyda jättemycket för mig ifall du spelade det för mig istället" sa hon och plockade ut gitarren ur fodralet och lade den i James knä.

"Men… men…"

"Det är ju bara jag, det är ingenting att vara rädd för" sa hon. James svalde och såg ner mot gitarren i sitt knä innan han nickade.

"Men… men ni andra kanske skulle… kunna gå" mumlade han och satte gitarren tillrätta i sin famn.

"Men det är ju dina vänner" sa Lily och såg förvånat på James. "De har väl hört dig spela förut, eller hur?"

James svalde och valde att inte möta Lilys blick. Han hoppades att Sirius eller Remus eller Peter skulle säga något i hans ställe, och det verkade som om Sirius hörde hans böner, för i nästa stund så svarade han:

"Faktiskt så var det första gången jag någonsin hörde James spela den gången på talangjakten."

"Jag visste inte ens att han kunde spela något instrument" fortsatte Peter i James undsättning.

"Vi kanske ska gå i alla fall, så får ni vara ifred" sa Remus röst. James kände ett sting av oändlig tacksamhet, men innan han hann vända sig om och tacka dem med sin blick så förstörde Lily den tacksamheten.

"Men ni är ju hans vänner, James har säker inget emot att ni är här också" sa Lily. "James har bara drabbas av tillfällig blyghet" tillade hon leende.

James såg upp och mötte Lilys smaragdgröna ögon. Han visste att hon bara menade väl, men han kände ändå ett sting av ilska mot sin flickvän som inte förstod hur svårt det var för honom att spela efter att sist ha spelat samma dag som han fann sin bäste vän och flickan han älskade mest av allt i hela världen kyssandes tillsammans.

Han gjorde ändå ett försök, trots att han visste att han inte skulle kunna göra det. Han kom så långt som att lägga fingrarna på rätt plats på gitarrhuvudet innan paniken grep tag i honom och tvingade honom att återigen minnas den kvällen. Förtvivlat såg han upp och mötte Lilys förväntansfulla ögon.

"Lily, snälla… jag kan inte, jag… det går inte" mumlade han tyst och kände hur paniken rev inuti honom. Varför kunde inte Lily förstå hur ont det gjorde att behöva minnas Sirius röda läppar efter hennes läppstift?

"Du spelade hur bra som helst då på talangjakten, klart du kan spela" sa hon och log lugnande. Han nickade utan att riktigt veta varför och utan att han hann med det så började hans fingrar spela början till sången. Han hann inte längre än till introt innan han stannade upp. Men den här gången sa han ingenting utan började om från början.

"Du får läsa texten, jag tänker inte sjunga" sa han utan att släppa gitarrhuvudet med blicken. Hans hår föll ner i hans ögon medan han spelade den stillsamma melodin han hade komponerat med inspiration från hans mammas favoritsång. Återigen kom den där känslan tillbaka till honom som han alltid fick när han spelade på gitarren: att han inte behövde tänka utan att det var som om hans fingrar hade en egen hjärna att tänka med.

Han kunde se hur Lily log mot orden han hade skrivit för så länge sedan och slöt sina ögon för att kunna se texten tydligt framför sig.

Sju år sedan jag först föll för dig
Sju år som mitt hjärta brann för dig
Oh minnena gör mig fortfarande varm
För jag älskar dig än
Och jag kommer att gå vidare
Jag ler när jag förväntas le
Ja, jag gör ju det
Ja, jag kommer att gå vidare
Men jag älskar dig än
De säger att alla sår läks igen
Men varför läks då inte mina?
Det är som om du har låst dig in i mig
Och jag älskar dig än
Hur jag hoppades att jag kunde gå tillbaks
Jag skulle då aldrig göra om misstagen igen
Hur jag hoppades att jag kunde gå tillbaks
För jag älskar dig än
Har räknat varje natt och dag
Du är flera hundratusen mil ifrån
Men än finns du kvar
Och vad jag känner kommer aldrig att ändras
Allt för imorgon och en ny dag
För jag älskar dig än
Ja, jag älskar dig, älskar dig än
Du är mitt ljus i mörkret
Du är den ende jag vill tillbringa mitt liv med, förstår du det?
När det finns inget kvar kommer jag att hålla fast
Så Lily Evans,
Vill du gifta dig med mig?

Han kunde höra hur Lily flämtade till och slutade genast att spela. Han öppnade ögonen och såg upp mot Lily, som såg på honom med tårfyllda ögon. För ett ögonblick visste han inte riktigt vad han skulle göra, innan han kom på att han nog måste gå ner på knän för att frieriet skulle bli riktigt. Försiktigt lade han ner gitarren på sängen och drog fumligt upp asken där den smaragdgröna ringen låg som han hade fått av sin mamma i sextonårspresent. Den hade varit hans mammas förlovningsring som hon hade gett honom. Då hade han tyckt att det var en jättefånig present, men nu kände han sig mest tacksam över den.

Han ställde sig upp och föll ner på ett knä framför Lily, som flämtade till och tårarna rann ner längs hennes kinder. Han öppnade asken och nu flämtade hela rummet till.

Själv så kände sig James mer sårbar än vad han någonsin hade gjort i hela sitt liv, för han kunde skymta något i Lilys tårar som gav honom onda aningar i magen. Det blev en lång tystnad som följde efter hans agerande, innan han kom på att han borde fråga henne frågan högt också.

"Lily" började han på darrande röst och fick harkla sig för att inte förlora kontrollen över den. "Vill du gifta dig med mig?"

Han kunde höra hur Chloé, Nike och Rachel drog efter andan och kände hur både Remus och Peter såg förvånat på honom. Sirius reaktion behövde han inte ens föreställa sig, han visste att hans bästa vän var lika nervös som han, om inte nervösare.

Lily begravde sitt ansikte i sina händer, och nu visste James säkert varför hon grät. Det var inte av lycka, det var av olycka.

"James…" började hon, men kom aldrig för sig att avsluta sin mening. Det var ruskigt obekvämt att stå på ett knä på det hårda golvet tyckte James, och kom att tänka på hur Harrys frieri hade varit. Flickan där hade inte tvekad för en sekund, hon hade älskat Harry så mycket att hon inte hade tvekat.

Lily tvekade, Lily älskade honom inte lika mycket som han älskade henne.

"James" fortsatte Lily och såg upp från sina händer med ett tårfyllt ansikte. "Jag… det… jag vet inte vad jag ska säga" mumlade hon tyst för sig själv.

"Ja eller nej vore ganska bra" viskade han tyst, hans röst tycktes inte hålla för några högre toner. Han hade nyss spelat gitarr för första gången sedan talangjakten för nästan ett år sedan framför sina vänner och Lily, trots att han hade lovat sig själv att aldrig mera göra det igen.

Och nu Lily höll på att riva upp såren som verkade ha läkt igen.

"James, det… förstår du inte… det går inte" viskade hon tyst med en sprucken röst innan hon skakade på huvudet.

Inuti James gick någonting sönder. Det var inte hans hjärta, utan hans själ. Hans älskade sa det värsta en friare kunde tänka sig: hon sa nej till hans kärlek.

Utan att tänka det minsta ställde han sig upp och stängde igen asken och la den i sin ficka. Han plockade upp pergamentpappret och drog till sig sin trollstav i samma veva. Gitarren lade han tillbaka i fodralet och sprakade in den under sängen. Hela tiden undvek han sina medmarodörer eller tjejkvartettens blickar.

Han gick fram till byrån och plockade fram sin tjocktröja och drog den över sig. Han hade blivit alldeles iskall när Lily hade sagt sitt svar, men tjocktröjan tycktes inte vilja värma honom utan gjorde så att han frös ännu mer. Halvt desperat efter att få komma därifrån letade han efter sina joggingskor, innan han hittade dem i garderoben tillsammans med resten av hans kläder. Han tänkte att han kunde hämta dem någon annan dag när han orkade komma tillbaka till huset, just nu ville han bara försvinna därifrån så fort som möjligt.

"James" började Lily medan han knöt skosnörena. Han skakade ilsket på huvudet så att hans ostyriga hår flög åt alla håll.

"Säg inget" lyckades han få fram med gråten i halsen, men han tänkte inte gråta nu. Det räckte med att Lily redan hade rivit upp hans läkta sår och fått dem blöda igen.

"Gå inte James, snälla stanna kvar" bad Lily och reste sig upp och fattade tag om hans arm. Han ryckte till sig den som om han hade bränt sig och såg på Lily vars kinder glänste av tårar.

"'Gå inte'?" upprepade han och svalde ner gråtklumpen till magen. "'Gå inte', vad sjutton menar du med det?"

"Stanna kvar, snälla, vi kan… vi kan väl prata om det här?" föreslog Lily och gjorde ett försök att fatta tag om James hand, men han drog snabbt till sig den.

"Prata om vadå?" undrade han och kände hur ett skratt kom ut från hans läppar. "Ska vi prata om hur du återigen nobbade mig, som du har gjort under hela vår skoltid?"

"James… förlåt, men jag… jag kan inte" mumlade Lily lågt och såg ner mot sina fötter. "Snälla, kan vi inte prata istället?"

"Vill du prata, visst!" Han slog ut armarna uppgivet. "Prata på du, men jag har ingenting att säga dig!"

"James, spring inte iväg nu, prata istället" bad Sirius bakom honom. James snodde runt och såg Sirius lugna ansikte. Han ville bara slå till det där lugna ansiktet och få Sirius att förstå hur han kände sig inuti, i alla fall en bråkdel av hans känslor just nu.

"Men vad ska jag säga!" utropade han högt. "Jag friade nyss, Lily sa nej och nu vill jag inte vara kvar här utan måste bort härifrån!"

"Men att fly löser inga problem" fortsatte Sirius lugna stämma. James gav upp ett skrik av frustration och snodde runt och stegade fram till byrån igen.

"Försök inte leka psykolog igen Sirius" sa han argt och letade ilsket efter sin osynlighetsmantel han hade fått av sin pappa när han var tretton år. "Du har försök en gång innan och jag vägrar," han såg upp och såg bestämt på Sirius, "att känna sådär igen" avslutade han och smällde igen lådan ilsket och började leta igenom lådan under.

"Accio osynlighetsmantel!" sa Remus bakom honom och hans mantel kom svävande från lådan han letade igenom just nu. Han hann inte fånga in den innan Remus hade den i sin famn.

"Sirius har rätt, du kan inte fly nu" sa han och struntade i att Chloé, Rachel och Nike såg förundrat på hans mantel i Remus famn.

James skakade ilsket på huvudet innan han stegade iväg mot dörren. Innan han hann reagera så hade Remus och Sirius motat in honom mot väggen bakom honom.

"Släpp mig!" röt han ilsket och såg mot Peter. "Slingersvans hjälp mig" bad han och kände hur gråtklumpen åkte upp i halsen igen och gjorde hans röst ostadig. Men Peter bara skakade på huvudet.

"Förlåt Tagghorn, men det är för ditt eget bästa" viskade Peter tyst och drog sig undan dem. James kände hur desperationen började riva i honom tillsammans med hans blödande sår.

"Släpp mig" bad han igen, något lugnare, men när varken Sirius eller Remus eller någon annan i rummet gjorde en ansatts att släppa eller hjälpa honom blev han arg igen.

"SLÄPP MIG!" skrek han högt och kunde inte tygla sig längre. Han kände hur han förvandlades till kronhjorten och knuffade enkelt undan Sirius och Remus med sina horn. Han brydde sig inte ens om ifall han skadade dem, tårarna rann nu nerför hans kinder likt två vattenfall. Han var inte säker på ifall någon såg dem, men han förvandlade sig ändå tillbaka till sitt normala jag och vek undan med blicken så att ingen av dem skulle kunna se hans tårar. Ändå verkade som om Lily hade sett dem. Han böjde sig ner och plockade upp sin osynlighetsmantel från golvet.

"James, jag är så ledsen" började hon men han höll upp en hand för att hindra henne att fortsätta.

"Förlåt killar, men jag var tvungen" viskade han tyst innan hans röst svek honom och han transfererade sig bort ifrån rummet.

'So they say that all wounds heal with time
Then how come time is not healing mine?
It's like you've locked yourself into my mind
And I love you still
How I wish I could go back
I'd never let us make the same mistakes again
How I wish I could go back
Because I love you still'

Han hade aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv. Fötterna verkade leva ett eget liv, det var som om även de ville fly från huset bakom honom. Till sist stannade han upp och vek sig dubbel över knäna för att få en chans att andas. Tårarna rann ner längst hans kinder, han brydde sig inte ens om att torka bort dem. Det var som om någonting inuti honom hade gått sönder, men det kunde inte vara hans hjärta för det kände han tydligt innanför hans revben.

Försiktigt reste han sig upp och stirrade upp mot den mörka himlen. Trots att det var sommar så var himlen lika svart som om vintern. Ett oväder höll på att dra in genom landet, inte bara inom James. Regnet tycktes hänga i luften, det var som om även molnen väntade på den sista smällen innan skyfallet kunde starta.

Ilsket svepte han osynlighetsmanteln omkring sig och försvann ur syne för omvärlden. Men han fortsatte inte att gå, istället stod han kvar där på gatan och blickade ner mot sitt barndomshem. Han ville inte gå hem, men han visste inte vart han skulle ta vägen annars. Han hade ingenstans att ta vägen mer än hem igen, som var som sagt var den sista platsen han ville befinna sig på just nu.

Ur fickan på sina jeans drog han upp asken med ringen igen. Han visste inte riktigt varför hans mamma hade gett honom en ring med en smaragd i, kanske hade hon redan förutspått att Lily skulle bli hans flickvän i framtiden, eller så var det bara en ren slump. Vad det än hade varit så gjorde det ändå ont inom honom och han skulle hjärtligt gärna vilja slänga ifrån sig ringen, men någonting tog emot inom honom. Det var ändå hans mamma som hade givit honom ringen, den var en av de få sakerna han ännu inte hade kastat bort från hans föräldrar.

"James!"

Han såg upp från ringen och såg Sirius stå utanför huset och ropa efter honom. Fastän han visste att Sirius inte kunde se honom drog han sig undan till skuggorna och betraktade medan hans bäste vän sprang runtomkring i området och ropade på honom.

"James, snälla kom tillbaka!" ropade Sirius åt det håll där James stod med osynlighetsmanteln tätt intill sig som en försäkran på att han inte syntes. "Du kan få bo med mig i ditt gamla rum, du behöver inte ens se på Lily, bara du kommer tillbaka med mig!" tillade Sirius och snodde runt för att se ifall han hade dykt upp bakom honom. Sirius hade flyttat sig så att han stod bara någon meter från James. Ifall han ville så skulle han kunna nudda vid Sirius nu, men han ville inte det.

Han behövde mer tid att samla ihop sig.

"Jag är ledsen Tramptass" viskade han lågt. Han visste att Sirius hade hört honom för han snodde nu runt och såg mot den plats där han stod på. Sirius gjorde en ansats att sträcka fram sin hand, men James hann transferera sig bort innan Sirius hann gripa tag om hans osynlighetsmantel.

I nästa stund så tornade grindarna till Hogwarts upp sig framför honom. Utan att tveka sköt han upp grinden och till sin förvåning gick den upp. Han styrde målmedvetet stegen till sjön och ekträdet där han och hans medmarodörer brukade tillbringa en stor del av deras lediga tid med att göra läxor eller bara sitta och betrakta andra elever. Han satte sig ner med stammen som ryggstöd och med osynlighetsmanteln som en skyddsmur runtomkring sig. Uppgivet lade han sitt huvud mot sina uppdragna knän och slöt ögonen. Det förvånade honom att inte en tanke dök upp i hans huvud, det var som om hela han hade blivit tom på känslor i samma stund som han hade sett Sirius.

Hur länge han satt där visste han inte, bara att när han väl tittade upp igen höll solen på att gå upp över den Förbjudna skogen. Hela han var stelfrusen och hans kinder var alldeles våta av tårarna han måste ha fällt under natten. Han visste inte ens att han hade gråtit under tiden som han hade suttit där.

På stela ben resten han sig upp och blickade ut över Hogwarts marker innan han gick tillbaka genom grindarna och med ett plopp transfererade han sig utanför hans hus. Det var först när han stängde dörren efter sig som han kom på att han hade återvänt tillbaka, men han hittade inte krafter nog till att transferera sig bort därifrån.

Han sprakade ljudlöst av sig sina joggingskor och gick in till vardagsrummet utan att ta av sig osynlighetsmanteln. Därinne satt hela gänget och halvsov i soffgruppen. Remus hade lagt sin arm omkring Rachel som såg ut att ha svårt att hålla sig vaken där hon satt lutad mot Remus med sitt huvud på hans axel. Peter och Sirius satt inklämda bredvid Remus och Rachel i soffan, medan Lily satt i en av fåtöljerna med Chloés arm runtomkring sina axlar och Nikes hand i sin. Hon såg ut att sova där hon satt lutad mot Chloé, hennes kinder blänkte av tårar och var svarta av mascaran. Nike gäspade in i sin lediga hand och drog sedan en hand över sitt ansikte som för att vakna till. Sirius satt och kollade mot dörröppning där han stod, annars såg det ut som om ingen annan hade tagit notis om att dörren hade öppnats.

Lily rös till och flyttade sig närmare Chloé. Utan att tänka sig för drog James av sig sin mantel och gick fram till Lily utan att bry sig om de andra i rummets förvånade blickar. Han lade manteln över Lily för att hon inte skulle frysa innan han tvekade en sekund och strök sedan bort några röda hårslingor från hennes ansikte. Lily slog genast upp sina smaragdgröna ögon och såg förvånat på honom.

"James" viskade hon lågt och satte sig upp i fåtöljen så att manteln föll av henne och hamnade i en hög på golvet. Han rätade sig upp och var på väg att lämna rummet igen när han kände en hand i sin. Han såg ner mot Lily och såg att hon hade greppat tag om hans hand och såg upp mot honom med tårfyllda ögon. För en sekund visste han inte riktigt vart han skulle ta vägen, innan han bestämde sig för att stanna. Lily blinkade snabbt bort tårarna i sina ögon när hon såg att han inte gjorde en ansats att skaka av sig hennes hand.

"Snälla, lyssna på mig James" bad hon och kramade hårt om hans hand med sina bägge händer. "Jag älskar dig, jag älskar dig av hela mitt hjärta" började hon och såg honom djupt i ögonen. James kände att han skulle kunna drunkna i de där smaragdfärgade ögonen och var tvungen att sätta sig ner på bordkanten för att inte falla ihop.

Lily tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.

"Men jag blev livrädd när du friade, jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att du kände likadant för mig som jag för dig." Lily bet sig själv i läppen och släppte James hand innan hon vek av med blicken och såg snett ner åt vänster.

James kände hur tårarna återigen var nära på att tränga fram ur ögonvrårna, men blinkade snabbt bort dem utan att släppa Lily med blicken.

"Jag älskar dig, jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag älskar dig så mycket att jag blev rädd att det skulle gå åt skogen ifall vi gifte oss" fortsatte Lily med blicken fäst snett nedanför sig. "Vi har bara varit tillsammans i ett halvår, allt har hänt så snabbt att det känns overkligt… det är som om jag lever i en dröm och jag är rädd att jag ska snart vakna upp och inse att det bara var en dröm och att jag fortfarande är kvar på Hogwarts och att du inte är min."

Det sista viskade Lily fram så tyst att han själv knappt hörde det.

"Lily" började han men visste inte riktigt vad han skulle säga. Han behövde inte säga något, för Lily skakade häftigt på huvudet och såg upp mot honom med glasartade ögon.

"Säg inget än, jag måste få säga mitt innan jag helt tappat modet" sa hon lågt och vek undan med sin blick igen. "Jag menade aldrig att såra dig, jag blev bara så rädd och när du försvann helt spårlöst blev jag livrädd att du aldrig mer skulle komma tillbaka igen, att det sista jag sa till dig var att jag var ledsen att jag ska nej till ditt frieri."

Lily avbröt sig och drog med fingrarna under ögonen som för att stryka bort några tårar. James kunde inte se hennes ansikte ordentligt, men förstod att hon grät igen. Han ville bara omfamna henne och glömma bort alltsammans, men han kände sig fortfarande lika kraftlös som förut.

"Jag vet att det säkert redan är försent, men jag kan inte leva utan dig" fortsatte Lily med en bruten röst. "Dör du James, då hoppar jag framför Hogwartsexpressen eller söker upp Du-vet-vem, jag kan inte leva utan dig" upprepade Lily och såg äntligen upp mot James innan hon reste sig upp från fåtöljen. För ett ögonblick så stod hon bara stilla innan hon böjde sig ner och stod på ett knä framför honom.

"Jag har ingen ring, men jag hoppas att du kanske fortfarande har kvar din" började Lily innan hon drog ett djupt andetag och såg rätt in i hans ögon. "Vill du fria till mig igen?"

Han blev alldeles mållös över Lilys fråga och visste inte riktigt hur han skulle reagera. Runtomkring honom såg hans vänner förvånat på dem, Rachel hade vaknat till och satt inte längre lutad mot Remus. Han såg mot Sirius, som såg förvånat på Lily innan han mötte James blick. Sirius gjorde en blandning mellan en axelryckning och en nickning mot honom, innan James såg mot Lily igen och reste sig upp.

"Lily" började han, men hans röst sprack och han var tvungen att ta ett djupt andetag innan han fortsatte. "Du är löjlig som kan tro något som att det här skulle gå åt skogen, det är ungefär lika trovärdigt som att jag skulle hångla med Bellatrix."

Lily drog på munnen åt hans kommentar. Han log tillbaka mot henne och kände med ens hur all hans kraft kom tillbaka till honom. Försiktigt plockade han fram asken ur sin ficka och ställde sig ner på ett knä framför Lily och höll fram ringen mot henne.

"Lily Evans" började han och såg ner mot ringen en kort sekund innan han såg upp och höll på att drunkna i ett hav av smaragder. "Vill du gifta dig med mig?"

Rösten lät förvånansvärt stadig fastän han var på bristningsgränsen till gråt av lycka.

Lily såg på honom medan tårarna rann nerför hennes kinder. Hon log och nickade långsamt mot honom innan hon brast i skratt och visade hela hennes tandrad.

"Ja det vill jag" sa hon, innan hon slängde sig i James famn innan han var beredd. De föll ihop på golvet i en enda stor hög av kramar. James kom att tänka på när Harry hade friat till flickan med det röda håret och skrattade till när han insåg att han och Lily gjorde likadant som Harry och flickan hade gjort:

Låg skrattandes och kramandes i en hög.

Han fann Lilys läppar och kysste henne länge innan han reste sig upp och träde fingret över hennes vänstra ringfinger. Det kändes som om han skulle kunna springa fyra varv runt jorden och inte bli trött, såhär lycklig hade han aldrig känt sig i hela sitt liv. Han lade sina armar runt Lily och tryckte henne tätt intill sig och kysste henne passionerat till ljudet av hans vänners jubel.

'Been counting endless nights and days
You're hundred thousands miles away
But I feel you
And what I feel will never change
All tomorrows for one yesterday
Because I love you still
Yeah, I love you, love you still
I'm pretending yo be strong
Fooling myself everyday saying I'm ok
When there's nothing left I will hold on
I will still love you still
I will still love you still'

Låt: Still - Ana Johnsson

A/N: Den kursiva texten i svenska är en översättning av kapitlets låt. Det är alltså inte jag som har skrivit texten förutom de två-tre sista meningarna. Jag äger inga rättigheter and whar so ever. Jag tyckte bara att låten av skräddarsydd åt James och Lily.