16 år senare…
Hans namn var Bob, och han hatade att drömma.
Han hade inte alltid varit så negativ mot sömn och drömmar, till stor del därför att han för några månader sedan nästan aldrig någonsin hade drömt över huvud taget. Men allt det hade ändrat sig med familjens flytt till Springwood, den dag de hade installerat sig i ett av radhusen på Elm Street.
Sedan dess… han hatade verkligen att drömma.
Den unge mannen hade i ena sekunden suttit och nickat till vid sin skolbänk, för att i andra sekunden åter befinna sig i det hus, som hans drömmar alltid förde honom till. Han kände igen huset – det var det nedgågna gamla obebodda huset som låg tvärs över gatan från huset där han själv bodde.
Han hade aldrig fysiskt varit inne i hus 1428, men där han nu stod och såg sig omkring i det dammiga och smutsiga gamla vardagsrummet tänkte han ironiskt för sig själv, att han ändå visste hur platsen såg ut in i minsta detalj.
Mörk, skuggig och fruktansvärt verklig. Och värst av allt var vetskapen om, att nu när han befann sig i huset ännu en gång så var inte pizzanyllet med det läskiga skrattet långt borta.
Bob skakade uppgivet på huvudet och såg sig omkring i vardagsrummet. Han lämnade tydliga fotavtryck efter sig i dammet där han gick, och de skuggor som omgav honom gjorde honom nervös och på sin vakt. Han kunde rutinen efter två månader med de här drömmarna – han visste att fienden inte var långt borta.
Efter en lång stunds tvekan, utan att något hände, vände Bob sig mot ytterdörren och sträckte ut handen mot handtaget för att lämna huset. Han visste att drömmen inte skulle bli bättre av det, men vad som helst var bättre än att bara stå och vänta.
Han grep tag i handtaget och skrek ofrivilligt till då den kalla metallen plötsligt blev varm och slemmig under hans hand. Han släppte omedelbart, men det var redan för sent. Handtaget förvandlades inför hans ögon till en orm, en orm som var täckt av brännskador i stället för fjäll, och Kruegers vansinniga skratt ekade i hans huvud då ormen snodde sin starka kropp runt hans hand och underarm och tryckte åt.
Bob ryggade baklänges, men hans hand bands till den orubbliga dörren av ormkroppen. För en sekund såg han en glimt av varelsens ögon, och han kände bara alltför väl igen dem.
Inför hans ögon genomgick kräket en snabb utveckling – en hand sköt ut ur den smidiga ormkroppen, under skinnet, en hand som bar en förminskad version av Kruegers handske. Med ett vått, slaskande ljud bröt knivarna genom det brända skinnet, och skrattet ekade ännu högre då de rakbladsvassa eggarna närmade sig Bobs hals.
-Oroa dig inte, uppmanade ormen med Kruegers röst. Jag ska bara ta lite blod… ett par liter eller så!
Men Bob hade nu inte överlevat så länge som han hade utan orsak. Hans fria hand gled ned till bältet medan ormen koncentrerade sig på att hålla hans andra arm stilla, och plötsligt blänkte en kopparröd kniv i den unge mannens hand. Han stack till med hela sin kraft, och "ormen tjöt av smärta då dess arm skiljdes från den hala kroppen. Den avskurna lemmen förvandlades till en slemmig massa som stänkte över Bobs kläder då den träffade golvet. Den unge mannen utnyttjade ormens reaktion, och några sekunder senare hade han slitit sig loss.
Han backade blixtsnabbt undan från dörren, samtidigt som ormen föll tungt ned på golvet och lyfte upp huvudet. I samma sekund som den fick syn på honom igen anföll den ännu en gång, och Bob lyckades med nöd och näppe undvika den. Han tvärvände och sprang mot den närmaste dörr han kunde se, vilket olyckligtvis visade sig vara källardörren.
(Jag väntar där huset brinner, och jag drunknar i ett drömmarnas hav...)
Krueger skrattade hest bakom honom då han slängde sig igenom dörröppningen och smällde igen dörren efter sig.
Hettan som slog emot honom var mördande – pannan brann så mycket att den var rödglödgad, och stanken av brinnande ben fick det att vända sig i magen på den unge mannen. Överallt skymtade rörledningar, trasiga tyger och gamla verktyg i det dammiga, heta och onda mörkret, och dånandet från elden gjorde inget för att lugna Bob angående situationen han var i.
Och inte heller här inne fick han något andrum. Plötsligt hördes ett mycket välbekant, gnisslande ljud av metall mot metall från källaren, men han kunde inte se källan till oljudet. Han visste dock mycket väl vad det betydde, och för sig själv kunde han se Kruegers knivar svepa över en skrovlig metallyta.
Bob kallsvettades och skakade i hela kroppen, men då han vände sig om insåg han att han inte hade något val. Dörren var plötsligt borta – bakom sig hade han bara en slät vägg. Ville han inte bli dödad där han stod hade han inget annat val än att bege sig ned i källaren.
(Vakna, snälla du, vakna, väck mig någon, väck mig…)
Ingen åhörde hans tysta bön, och den unge mannen svalde tungt innan han mycket sakta började gå nedför den branta källartrappan. Han höll ögonen uppspärrade och hade öronen på helspänn, men han kunde inte skymta fienden någonstans.
(Jag är vaken nu, och du ska inte röra mig, för jag ska inte sova igen…)
Han skälvde som ett asplöv över nervanspänningen, men lyckades trots allt ta sig oskadd nedför källartrappan utan att något hände. Sedan upprepades det gnisslande ljudet, alldeles bakom honom, och han hoppade högt och snurrade tvärt runt.
Ingen där. Inte en själ, vare sig död eller levande.
Bob svalde hårt och började långsamt röra sig inåt källaren medan han spanade efter en välbekant skymt av ett brännskadat ansikte, eller av en rödgrön tröja. Vad han istället fick se kom faktiskt som en fullkomlig överraskning.
Med ett fruktansvärt brak for luckan till brännpannan plötsligt upp framför honom, och lågorna som slog ut ur den fick honom att hoppa flera steg baklänges med ett utrop. Det hördes skrammel och skrapanden från pannan, och sedan uppenbarade sig plötsligt en människa i den, som framdragen ur den glödande kolen.
Bob backade flera steg då nykomlingen vigt hoppade ut ur pannan och rätade på sig. Men då han tog sig tid att se lite närmare efter insåg han att nykomlingen inte var Krueger, trots att även hon var illa brännskadad.
Den som stod framför honom var en tonårsflicka – en flicka med blont hår, så mycket kunde han se. Hon bar en jumper som en gång i tiden förmodligen hade varit vit, men som nu var så insmetad med smuts och sot att den var alldeles stel. Det var omöjligt att avgöra hur hon en gång i tiden hade sett ut – hennes ansikte var nästan fullkomligt bortbränt av eld, och såren lyste röda och blodiga i källarens dimmiga ljus.
Flickan sträckte armarna över huvudet och log sedan mot honom – ett leende som var ganska skrämmande, med tanke på att hennes läppar var nästan helt bortbrända.
Flammorna växte i storlek inne i pannan, men flickan stod kvar utan att bry sig om dem, till och med då de började stryka över hennes kläder. Åsynen fick Bob att backa undan. Varningsklockor dånade i hans inre, och på något sätt så visste han att den här flickans uppdykande var dåliga nyheter.
-Hej, hälsade hon honom vänligt och tog ett steg närmare honom. Bob backade genast undan igen, men flickan verkade inte störas av det – faktum var att hon fortsatte att le.
-Jag tyckte att jag borde hälsa, förklarade hon och snodde en blond hårlock mellan sina röda, skinnlösa fingrar medan hon betraktade honom med ljusa, märkligt tomma ögon. Du förstår, mitt namn är Kristen. Kristen Parker. Jag bodde på samma gata som du bor på nu innan jag dog.
-Kristen. Okay, Kristen, jag vet inte vad du har för dig där men själv planerar jag att försöka hitta en väg ut. Pizzanyllet kan anlända hit när som helst, och då vill inte jag vara kvar här. Det vill förmodligen inte du heller.
Kristen log brett då hon svarade honom.
-Det är redan för sent för min del, och det finns ingen väg ut för dig.
Det faktum att Bob hade drömt de här drömmarna förut räddade livet på honom. Han hoppade baklänges, och knivarna som hade uppenbarat sig på Kristens hand svepte förbi nära nog för att skära upp tyget i hans skjorta men de gjorde ingen skada.
Kristen skrattade, ett högt, skärande ljud som snabbt förändrades och blev djupare och mera välbekant. Inför Bobs ögon verkade hennes hår flagna från skallen, hennes brännsår tycktes torka, hennes ansikte förändrades och hennes tröja bytte färg och form.
Men Bob stod inte kvar länge nog för att hinna se henne förvandlas tillbaka till Freddy Krueger fullkomligt. Han knuffade den halvt förvandlade drömvarelsen ur vägen med all sin kraft och sprang sedan så fort han kunde bort mot källarens andra halva, mot den andra dörren.
Inom åtta steg kunde Bob höra bakom sig att Krueger hade tagit upp jakten, men han vågade inte ta sig tid att stanna och titta bakåt. Han sprang snabbt genom pannrummet, vräkte sig in genom dörren i andra änden och befann sig plötsligt i en märklig, kolsvart korridor. I vaket tillstånd skulle han ha tvekat att ge sig in där, men ljudet av springande fotsteg bakom honom var mer än nog för att få fart på honom igen.
Han fortsatte genom korridoren, och han kunde mycket väl ana de kroppar som hängde omkring honom i mörkret, känna de iskalla händer som strök emot hans kläder och försökte hålla fast honom. Luften blev kallare och kallare, och plötsligt insåg han att hans andetag formade moln i luften. Men han hann inte bry sig om det, för stegen bakom honom knappade in på hans försprång – han kunde redan höra demonens andetag bakom sig, och då skrapandet av knivar mot betong hördes igen kom ljudet från en plats som låg oroväckande nära.
-Det är kallt här, hörde han Kruegers sardoniska röst strax bakom sig. Varför återvänder vi inte till en plats som är lite varmare?!
I nästa sekund sprang Bob rakt in i ett av de hängande liken, och trots mörkret kunde han uppfatta en snabb glimt av ett blodigt, livlöst ansikte med tomma ögonhålor strax ovan sig. Åsynen fick honom att hoppa baklänges med ett ofrivilligt skrik, och i nästa sekund försvann betonggolvet under fötterna på honom.
Han föll flera meter genom totalt mörker, och då han landade insåg han till sin fasa att han återigen befann sig i början av korridoren – den öppna dörr som ledde in till pannrummet fanns rakt framför honom.
Men stegen var nära igen, och Bob visste med sig att han inte hade mycket att välja på. Han slängde sig framåt, in genom dörren som han nyss hade lämnat, och vände sig genast om. Krueger var redan framme vid den – han kunde se mannens brännskadade ansikte tydligt då han slängde igen dörren och drog för den tunga järnhaspen.
Dörren började omedelbart att skaka våldsamt, och han drog sig genast tillbaka från den och såg sig om efter en annan flyktväg. Men hans tur verkade vara slut, det fanns ingen annan utgång från pannrummet än den dörr som fienden försökte ta sig in genom.
Bob backade in i pannrummet, med ögonen stadigt fästade på dörren, och väntade på att något nytt skulle hända. Det kunde inte dröja länge innan någon i klassrummet insåg att han satt och sov, kunde han bara klara sig så länge så skulle han ha överlevt mardrömmarna den här gången också…
Två saker hände samtidigt – dörren slutade skaka, och ett fruktansvärt gnisslande, skärande ljud fick honom att reflexivt slå händerna för öronen. Då han såg sig om insåg han genast var det kom ifrån.
På en arbetsbänk i källarens ena ände stod en handske, som var en exakt kopia av den som Krueger bar. Och ljudet orsakades av, att handsken helt av sig själv hade balanserat fram till betongväggen. Den stod nu upp, och knivarna skrapade emot väggen så kraftigt att gnistorna sprakade.
De små ljuspunkterna flög åt alla håll, och de lyste upp flera av källarens många mörka hörn. Och till Bobs förvåning så visade det sig, att det redan förut fanns någon i källaren, någon som han inte hade sett förut.
Han höll ett öga på handsken och lyssnade efter Krueger, men han hann också med att misstänksamt studera nykomlingen.
Kristen hade på ett sätt varit en skrämmande uppenbarelse, men det fanns inget hotfullt över den här nykomlingen. Det var ett barn, en liten grabb, som satt ihopkrupen på golvet med armarna slagna om knäna och nedböjt huvud. Långt, trassligt svart hår dolde hans ansikte, och den späda lilla skepnaden tycktes skaka i hela kroppen. Men eftersom han bara lystes upp av gnistorna så var det svårt att avgöra.
Bob tvekade länge, men tog slutligen några steg närmare pojken på golvet. Då han stannade var han nära nog för att kunna utskilja, att barnets tunna lemmar var täckta med djupa skärsår och blod. Pojken såg smutsig, övergiven och miserabel ut, och blodet som droppade från hans många skärsår höll på att bilda en pöl omkring honom på det dammiga källargolvet.
Barnet lyfte plötsligt upp huvudet med en sömnig, frånvarande rörelse. Ett blekt, blodigt litet ansikte som täcktes av skärsår och svarta hårtestar avslöjade sig, och barnets ovanligt blå ögon studerade honom nyfiket.
Knivhandsken fortsatte att skrapa mot betongväggen, men den rörde sig inte mer för stunden, och barnet ignorerade den fullkomligt. Pojken hävde sig i stället upp på benen och stod upprätt, vilket avslöjade att han inte fullt ut nådde Bob upp till armbågen. Hans ögon var fyllda av ett barnsligt allvar då han tog till orda med en mjuk, lugn röst.
-Du måste vakna upp nu, förklarade pojken. Han är väldigt elak. Du måste vakna upp nu, annars kommer du att dö.
-Vad talar du om? Frågade Bob honom otåligt. Det här är bara en dröm. Inte sant?
-Det här är en plats ägnad de sovande och de varelser som lever av folks drömmar, rättade pojken honom. Krueger kan skada dig och dina vänner här. Du måste vakna nu, han är mycket nära.
-Hur kan du veta det här? Vem är du?
Barnet öppnade munnen, men hann inte svara på frågan.
Med ett fruktansvärt, skrapande ljud drog handsken återigen sina knivar mot betongväggen, varpå den lyfte från arbetsbänken och sköt iväg genom luften av sig själv. Bob hann inte mer än att höra det vinande ljudet innan handsken for tätt förbi honom och med ett vått, tungt läte träffade pojken i bröstet.
Barnet föll på knä med de blå ögonen vidgade i chock. Handskens fyra knivar satt djupt begravda i bröstet på honom, och en flod av kopparglänsande blod vällde ut ur hans smala bröst. Bob flämtade till och tog ett snabbt steg framåt, men då han sträckte ut handen mot pojken föll denne plötsligt ihop på golvet. De blå ögonen stirrade livlöst upp mot källartaket, och blodpölen runt hans kropp slutade att växa samtidigt som hans hjärta slutade slå.
Bob stod som lamslagen och stirrade på pojkens kropp. Och som han stod där hände något ännu märkligare – den döda kroppen började brinna. Små gula eldslågor slog upp av sig själv i hans kläder och hår, förflyttade sig vidare inåt, och började bränna sönder hans hud och smälta hans kött.
Bob hann inte reagera. På mindre än några sekunder hade de små eldslågorna fullkomligt bränt sönder barnakroppen, och kvar låg inget annat än ett svartnat litet skelett. Knivhandsken satt fortfarande begravd mellan skelettets revben, och de små eldslågorna fortsatte att leka runt den.
Bob backade förstummad undan och stirrade på benresterna utan att veta vad han skulle tro. Men det blev snabbt liv i honom igen – plötsligt fläktes nämligen golvet upp under skelettet, och en mycket välbekant brännskadad hand kom upp ur hålet. Handsken vände sig som av sig själv och placerade sig på Kruegers hand igen, och mannens skratt ekade i hela källaren.
Bob besinnade sig nog för att återigen dra fram kniven, och då han skar till använde han hela sin styrka. Kruegers skratt förvandlades någonstans mitt i till ett ilsket vrål då ett av hans fingrar skars av fullkomligt. En märklig, grön vätska, som absolut inte var blod, började genast att spruta från såret.
Bob väntade inte på att förföljaren skulle hinna samla sig – han vände och sprang ännu en gång ut genom dörren som ledde till korridoren. Han hörde braket bakom sig då golvet exploderade, och då han riskerade en snabb glimt över axeln såg han Krueger resa sig upp, omgiven av eld och med ett grin på det brännskadade ansiktet. Handsken glänste på hans hand igen.
Bob sprang så fort benen kunde bära honom, in i korridorens mörker igen. Men liken som omgav honom tycktes mer livfulla nu, argare och envisare, och händerna som grep efter honom gjorde att han kom mycket långsamt fram.
Han hörde Kruegers skratt alldeles bakom sig och snurrade genast runt, och plötsligt stod han ansikte mot ansikte med den brännskadade mannen. I nästa sekund glittrade knivarna igen, och ett av liken grep tag om hans handleder med stålhårda, iskalla händer. Det fanns ingenstans kvar att fly till, och Bob kunde inte göra mer än att kämpa mot likets stålhårda grepp med Kruegers skratt ringandes i öronen.
-Trevlig resa, Bob, väste mannen sardoniskt. I nästa sekund kände Bob en stingande smärta över ena handleden – och en annan röst ekade i hans huvud, en hög, skärande röst som skrek ett enda ord åt honom.
-Vakna!
Sekunden därpå satt Bob på sin skolbänk igen och blinkade mot ljuset, och vartenda blick i klassrummet var riktad på honom. Mrs Fourthledge, lärarinnan, såg mäkta irriterad ut då hon såg på honom genom sina hornbågade glasögon.
-Att du inte ägnar någon uppmärksamhet åt mina lektioner är illa nog, unge man, men att du börjar skrika mitt under dem är ännu värre! Se till att hålla dig vaken i fortsättningen!
Bob kände att ansiktet brände. Han mumlade en hastig ursäkt och såg sedan åt sidan, och hans blick fångades av bänkgrannen som även var hans bäste vän. Han hette Brogun, och hans ögon ställde frågan som den pågående lektionen hindrade honom från att uttala. Bob nickade tyst och stirrade sedan ned på papperet som låg på bänken, besluten att återgå till historielektionen som om ingenting hade hänt.
Först förstod han inte vad det var han såg på papperet. Den röda pölen var på något vis alltför färgstark, alltför klar för att höra hemma i det här trista och dystra klassrummet. Sedan insåg han vad det var, och hans ögon vidgades.
Han kastade en snabb blick runt klassrummet för att se till att ingen tittade på honom, och sedan vände han snabbt på högra handleden och stirrade ned på den.
Han hade fyra djupa skärsår rakt över den tunna huden på sin handled, och de blödde friskt allihop. De satt placerade på precis den punkt där han hade känt smärta då Krueger hade skurit honom i drömmen.
Bob stirrade på såren utan att kunna tro sina ögon och rörde försiktigt vid ett av dem med ett finger, som för att kontrollera att de var riktiga.
-Vad i hela?...
Hans röst bar inte längre, och han skyndade sig att flytta den skurna handleden ur sikte under bänken då mrs Fourthledge åter riktade blicken mot honom.
Samtidigt, inne i drömvärlden, var Freddy Krueger långt ifrån glad. Han hade varit fullkomligt säker på att han hade sitt byte den här gången, att han skulle kunna hämta hem det första av sina nya barn. Varför hade pojken vaknat upp?
Den brännskadade mannen svor högt och uttrycksfullt medan han började förflytta sig inåt källaren igen. Han var alltid ivrig att skaffa sig nya själar, till och med nu när han redan höll flera stycken fängslade och var stark. Bobs flykt irriterade honom, han hade trots allt lagt ned en god stund planering på hur han skulle döda honom. Blod hade varit det mest lockande alternativet. Bob var en eldsjäl, och att han skulle dö i en flod av sitt eget blod var mycket passande.
Krueger stannade till vid brännpannan, och hans brända läppar drogs tillbaka i ett ondskefullt grin som blottade hans svartnade tänder. Det var inte bra, men han kunde vänta. Han kunde alltid vänta.
Hans barn skulle somna igen snart nog, trots allt.
I en annan del av drömvärlden stod John på sitt blommande berg, bister och sammanbiten men ändå ganska nöjd med vad som just hade hänt.
Han kunde fortfarande inte kontrollera sina krafter helt, eftersom han ännu efter sexton år var mycket svag. Faktum var, att han inte trodde att Krueger ens hade märkt att han hade brutit sig in i den där pojkens dröm. Men han hade gjort sig hörd, och bevisat för sig själv att han skulle kunna lära sig. Han hade till och med lyckats rädda den främmande pojken, i alla fall för den här gången – han hade tydligen inte sovit särskilt djupt, för det hade varit ganska enkelt att väcka honom.
Fast å andra sidan så kunde han ännu inte förflytta sig långt i sin nuvarande form – så fort han ansträngde sig det allra minsta bleknade hans vuxna kropp bort, och han blev återigen ett svagt och hjälplöst barn.
Frustrerad öppnade John sina knutna nävar, och slöt dem sedan igen. Hur skulle han någonsin kunna kämpa mot Krueger? Sexton år hade gått, och det hade tagit honom en evighet att ens kunna börja forma drömvärlden med sina krafter. Ännu denna dag kunde han inte fullt ut kontrollera den, eftersom han var så löjligt svag.
Han suckade tungt och skakade på huvudet, och sedan började han förflytta sig över sitt solbelysta berg. Innerst inne visste han, att om han inte kunde hitta något som stärkte honom, så skulle Krueger förr eller senare hitta honom igen och än en gång sätta punkt för honom.
Medan han gick sänkte han en förströdd tanke till den unge man vars dröm han hade ingripit i. Han hade inte sett mycket genom barnets svaga ögon, men han hade ett starkt minne av ett par gröna ögon och en lågmäld, sammanbiten röst.
Pojken hade varit modig, inte många skulle ha gett sig på Krueger med bara en kniv som vapen. Inom sig hoppades John, att han skulle hitta en styrkekälla i tid för att kunna rädda livet på den unge mannen och dennes kamrater. Att döma av vad han sett av dem dittills så förtjänade de verkligen sina liv, varenda en av dem.