En Frånvarande Mrs Cricket

Kapitel 4

Jag är inte precis en sådan person som ifrågasätter saker, jag är snarare en person som kommer med egna slutsatser. Därför ifrågasatte jag inte det faktum att när tåget anlände till stationen att det inte var någon där som mötte mig. Jag hade fått veta via telefon att en Mrs Cricket skulle träffa mig på Edinburgh tågstation, men jag kunde inte se henne någonstans. Jag såg faktiskt bara en enda person som stod på perrongen och väntade på tåget genom fönstret. Och denna någon fick mig att tappa hakan; han var enorm, säkert dubbelt så lång som min pappa och han var minst tre gånger så bred. Jag stängde munnen och såg mig omkring, de andra i kupén var i full färd att göra sig klara att gå av tåget och verkade inte ta någon större notis om jätten utanför. Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att inte komma sist av tåget, men då jag gjorde en ansats till att ta min väska lade någon av tvillingarna sin hand på min arm och log mot mig.

"Vi kan lämna dem här, de tar upp dem sedan." sade hon och gick därefter ut ur kupé tillsammans med sin syster. Jag hade ingen aning om vem "de" var men jag antog att eftersom ingen annan verkade ta med sig sina väskor, att det var okej att lämna dem på tåget.

I korridoren var det full trängsel och jag skuffades hit och dit när jag sakta försökte ta mig fram mot utgången. Jag fick flera armbågar i magen och en och annan person som klev på mina fötter. När jag väl kom ut i kvällsluften var inte det heller mycket till befrielse, nog för att det var svallare än värmen i tåget, men perrongen var nu full av folk. Jag såg mig förvirrat om efter Mrs Cricket, men jag såg ingen över 20 förutom mannen som stack upp över havet av svartklädda elever. Jag kastade en blick på klockan. Eftersom tåget avgått från London en halvtimme senare var det jag en halvtimme sen. Jag nickade för mig själv, Mrs Cricket hade antagligen åkt tillbaka till skolan när tåget inte kom och eftersom jag inte hade mycket till val bestämde jag mig för att följa strömmen av elever som rörde sig mot ett flertal svarta vagnar som stod en bit från stationen.

Några meter ifrån droskorna kunde jag inte låta bli att stanna upp. Hur kom det sig egentligen att A) jag var den enda utan skoluniform, att B) alla från tåget verkade vara elever och att C) om nu alla verkade vara på väg till skolan varför skulle jag behövt hjälp av Mrs Cricket för att ta mig dit?

I vagnen (som troligtvis var fjärrstyrd eller någonting i den stilen, eftersom jag inte såg till några hästar och än mindre någon kusk) kom jag fram till följande svar på mina frågor; A) Skoluniformen hade kommit bort i posten och jag skulle få en när jag kom fram, B) Det var säkert ett specialtåg som tog alla elever till skolan och att jag missat den detaljen, och C) Jag hade tagit miste på att Mrs Cricket egentligen var Mr Cricket och det var han som stått på stationen. Inte de bästa förklaringarna kanske, men varför haka upp sig på detaljer?

Jag tänkte precis göra ett försök att hoppa ur vagnen när den med en stöt satte av längs den ojämna vägen.

Jag satt hopklämd mellan vagnens vägg och en säkert tre år yngre kille med fullt av finnar på hakan och i pannan som pratade upphetsat med de två andra killarna om något de kallade Quidditch, som jag antog var något nytt tv-spel. Quidditch hade även Terry och Anthony haft en vild diskussion i som slutade med att Lavender varit tvungen att hota att kasta ut en av dem om de inte lade av att bråka. De hade lugnat ner sig också, men fortsatt snacka om det där spelet. Killarna i diligensen bytte emellertid ämne och gick över till, jag skämtar inte, drakar. Jag menar visst, jag har ingenting emot fantasi och så, men att på fullt allvar diskutera hur vida en, som de sade, 'kinesisk eldboll' eller en 'norsk ryggdrake' var den starkaste sortens, det var för mig en aning överdrivet. De verkade emellertid inte ta någon större notis om mig, utom när jag satte mig i vagnen och de kommenterat min bristande uniform. Jag hade skyllt på att den var borta och de verkade godkänna den ursäkten.

Jag lutade mig fram och såg ut genom den immiga rutan, men eftersom jag satt med ryggen åt färdriktningen såg jag inget annat än svansen av diligenser som följde oss mot skolan. Vagnen började sakta farten och stannade slutligen helt efter att vi åkt in genom ett par enorma järnsmidda grindar, där jag, på en piedestal kunde skymta ett bevingat vildsvin.

Killarna var snabba ut ur vagnen, så jag var den sista som klev ut och så fort jag hoppat ner från den, satte den av för att ge plats åt nästa diligens. Jag kunde inte låta bli att häpet stirra på den imponerande byggnaden som låg framför mig. Ett slott? frågade jag mig själv klentroget. Om det var något som varit säkert var det att min skola inte varit något slott. Bilderna jag fått se på skolan av mamma var inte ens i närheten av det här slottet. St Jacob's University hade varit en två våningar hög vitkalkat kloss, inte ett slott vars torn räckte upp till himlen.

Nog för att jag gillar att hitta på förklaringar på det mesta, men jag kan faktiskt inse när jag kommit till fel skola. Jag hade kanske svimmat då jag slagit i huvudet i biljettspärren på Kings Cross och tåget jag åkt hit med hade varit ett tåg som avgått en timme efter mitt tåg. Det förklarade även varför jag inte sett till mannen i kakishorts och varför det bara var elever på tåget. Det förklarade dessutom varför jag inte känt till skoluniformen och varför jag inte sett till Mrs Cricket. Jag hade råkat hamna på fel tåg till fel skola.

Oron i magen fullkomligt exploderade och jag kände mig väldigt skyldig då jag klev in genom ekportarna till skolan. Nog för att jag förstått att jag hamnat fel, men jag skulle behöva låna en telefon för att kunna ringa till min riktiga skola och min mobil visade på att teckningen här var i det närmsta obefintlig. Jag kände hur jag bleknade när jag insåg att jag missat mötet med min nye mentor, vilket knappast skulle bli en bra start på terminen.

Inne i entréhallen tittade jag mig runt efter en telefon eller någon lärare att fråga, men det var svårt att se något över alla elever som hela tiden rörde sig mot ett rum lite längre bort i hallen. Tillslut erkände jag mig besegrad och följde de andra. Det visade sig vara en gigantisk matsal, med fyra bord där eleverna satt och ett honnörsbord där det verkade vara lärare. Men det var taket som jag först lade märke till. Jag kunde ha svurit på att det var samma himmel jag sett utomhus för bara någon minut sedan och det fanns säkert flera hundra tända ljus som svävade under det, men svävade gjorde det förstås inte, de var säkert upphängda i snöre och himlen var mest troligt ett hologram. Inte för att jag hört talas om någon enda skola som lade så mycket pengar på dekoration, men vad visste jag om skolar egentligen?

… … … … …

Nu har Alice äntligen kommit fram till skolan och vad som händer efter får ni veta i nästa kapitel… (det där lät som något man säger i slutet av en tv-serie) Hoppas ni gillade kapitlet och att ni berättar vad ni tycker genom reviews. ~Ellwina~