Tagghorn,

Eller:

Störst av allt är Kärleken.

Jag har haft ett gott liv, med många goda minnen. Men jag ska berätta om det underbaraste som hänt mig. Jag var elva år då jag såg Lily för första gången. Det var i Stora Salen under sorteringen. Nog för att jag hade sett hennes lysande, röda hår under resan över sjön men då hade jag varit allt för upptagen med mina nya vänner.
Lily ja, jag minns henne perfekt än idag, trots att jag inte vill påstå något om kärlek vid första ögonkastet.
Hon var blek och fräknig, håret var axellångt och flammande men hon var garanterat den lugnaste på hela bygget när hon självsäkert gick fram och tog på sig sorteringshatten samtidigt som hennes gröna ögon spanade ut över salen och tog in all de såg.
Hon var inte som de andra flickorna på Hogwarts. Jag vill påminna mig att hon i början var lika vild som mig och mitt killgäng.
Lily och några andra tjejer försökte bräcka oss i allt, allt från bus till duglighet på lektionerna. Men efter något år tröttnade de, det var då den stora förändringen skedde. Medan de andra tjejerna blev imponerade av mig och mina polare, beundrade oss. Sirius för hans kvickhet, Remus för hans lugn, mig för quidditchen och Peter för hans trofasthet, den killen kunde hålla hemligheter om någon. Men inget tycktes imponera på Lily.
Det var väl så det började, jag gjorde allt för en reaktion från henne, allt för ett fnitter, ett höjt ögonbryn en blick. Allt för ett leende!
Men inget fick jag, inte ens ett: "Men guud va' barnsliga ni e'!" som vi så ofta fick höra från de andra tjejerna.
Det femte året blev hon Prefekt. Då fick jag lära känna en ny känsla, en känsla riktad mot en av mina vänner: Avund!
Remus blev också prefekt! Han fick åka i samma tågvagn som Lily, jobba med henne och patrullera med henne!
Det var Sirius som till slut tog min barnsliga svartsjuka ur mig. Det var ju ändå inte Remeus' fel att han hade blivit prefekt och inte jag. Jag bad om ursäkt och började istället bombardera honom med frågor. Jag ville förhöra mig om allt, vad Lily gjorde, vad hon gillade och vad hon tyckte om mig. Jag hade nämligen märkt att hon och Remus brukade prata med varandra vid fler tillfällen än när de var på prefekt uppdrag. Hon uppskattade nog Remus för att han var ärlig och mindre uppblåst än mig och Sirius. Men min påflugenhet resulterade enbart i att Remus surmulet talade om för mig att han inte spionerade, varken på eller åt sina vänner.
Sirius retade mig för det hela. Framförallt för det faktum att Lily tycktes anse att jag bara var en uppblåst skrytmåns.
Jag försökte bättra mig, förändra mig, vara justare mot folk och skryta mindre.
Jag försökte till och med sköta mig vad det gällde Severus, men det var svårt. Ibland undrar jag ifall inte Sirius lilla "skämt" då han lurade Severus till den Spökande stugan en fullmånsnatt var ett försök att hjälpa mig på bättre fot hos Lily, om så var fallet misslyckades han för Lily fick aldrig något veta. Att ens bäste vän försökt lura någon i döden är inget man går om kring och skryter med.
Jag tvivlar på att Sirius förstod att han riskerade mer än bara Severus' liv den natten.
Hur som helst, jag gjorde verkligen mitt bästa för att mogna till, sköta mig att sluta stödda mig, inte så mycket i alla fall.
En dag tog jag tillslut mod till mig, beslutade mig och frågade Lily ifall hon ville spendera dagen i Hogsmead med mig.
Hon såg lite mystiskt på mig och svarade "Visst". Jag mins hur paff jag blev.
"Allvarligt? Du tycker inte att jag är en uppblåst skrytmåns längre?"
"Jo, men jag är nyfiken på vad som fått dig att försöka vara annat."
Gud vad nervös jag var! Mina vänner försökte ge mig goda råd om hur jag skulle bete mig. "Försök imponera på henne", "Smickra henne", "Betala allt åt henne innan hon själv hinner göra det", o.s.v. alla förslag var egentligen rätt dumma, ända till Sirius och Remus tillsammans sade åt mig att; "Ärligt talat, var bara dig själv."

Jag mötte henne vid Marmortrappan, hon var så vacker i sitt uppsatta hår och gröna vårjacka, själv hade jag bara på mig min hogwartsmantel över mina kläder. Jag hade inte ens på mig mitt quidditchkaptensmärke eftersom jag visste att hon skulle tycka att jag bara försökte skryta.
Det var en helt förtrollad dag. Det var på våren och körsbärsträden hade precis börjat blomma. Luften var ljum och full med ljusrosa blomblad som regnade ner från de färdigblommande äppelträden. Jag skulle vilja berätta allt för er om vad vi gjorde den dagen, men samtidigt vill jag behålla det för mig själv, som den skatt det egentligen är.
Jag berättade inte allt ens för de andra marodörerna. För dem delgav jag bara att vi köpt godis, tittat i affärerna och druckit honungsöl på Trekvastar, men ingen utav dem fick veta hur det egentligen var. En helt magisk dag, som Lily sa senare, man kunde nästan se älvstoftet falla från himlen i glitterregn. Helt underbart! När vi sedan skulle skiljas åt i uppehållsrummet på kvällen vände hon sig till mig och sade: "James Potter, jag tycks ha missbedömt dig."
Jag svarade: "Lily Evans, du är allt jag förväntade mig." och då log hon.
Hon log, jag fick slutligen henne att le. Det var bättre än någon kyss någonsin skulle kunna vara. Mina fötter blev lätta som moln och jag svävade nästan upp för trapporna till vår sovsal där killarna väntade på mig. Det tog lång tid innan de fick något ur mig för jag var som i glädjerus.
Lily Evans hade lett åt mig!