Story: Svindlande Tankar
Author: zwn.
Genre: Drama/humor
A/U: Trions sjunde skollår, ignorera bok nummer sex och sju.

A/N: Här kommer då kapitel fyra! (Jag har verkligen hållit bra på att uppdatera och skriva den här gången, if i say so myself - om det var någon som undrade) Om någon nu läser; please do not hesitate to kommentera och göra min dag! Oh, just - det var så sant! Rekommenderar er starkt att lyssna på låtarna som är included i kapitlena (:

KAPITEL FYRA
Pictures in your head at night
for tonight, for all nights to come


Hermione satte sig upp i sängen med en sådan kraft att Krumben - som bekvämt lagt sig tillrätta på hennes knän över natten - flög ur sängen och med ett missbelåtet litet jamande fortsatte att sova på hennes skolväska istället. Hon var knappt säker på att hon sovit över huvudtaget (men eftersom hon nyss vaknat kunde hon väl förmoda att hon faktiskt somnat någon gång) - ögonen kändes grusiga, kroppen matt och huvudet så sprängande ont att hon för en gångs skull kunde förstå Harrys smärta.
Det kändes som någon delat hennes huvud i hundratals små bitar och det nu var någon annan som lagt anspråk på dem och det var tydligen svårt att bestämma vem som skulle ha vad - kort sagt, det pågick ett krig inuti hennes huvud om vems tankar som skulle tillägnas mest uppmärksamhet, Parvatis eller Lavenders.
Hermione hade förstås föredragit att slippa höra någon av deras tankar, deras drömmar var nämligen ännu mer ointressanta och korkade än deras vanliga tankar, men hon verkade inte ha en åsikt i frågan.

'Dumbledores glasögon… fy, inte igen…'

'Inte så, Angus. Grön banan.. Ska det vara…'

Det var svårt att urskilja någonting alls i virrvarret av ord, ljud, skratt, skrik och allt vad det var. Men vissa meningar kunde hon tyda, den ena dummare än den andra.

Hon insåg snart att hon inte skulle kunna avskärma sig med bara sängskynket och en kudde pressad över öronen - så med en suck satte hon på sig morgonrocken och lämnade rummet för att söka hjälp, fortfarande med molande huvudvärk.

Några minuter senare hade hon försiktigt tagit sig fram till McGonagalls kontor. Efter upprepade knackningar kom den äldre häxan fram till dörren och öppnade den med den irriterade rynkan som etsat sig fast permanent mellan ögonbrynen ännu djupare än den vanligtvis var.

"Ms Granger" utbrast hon och ansiktsuttrycket utbyttes snabbt mot förvåning.

'Och här står jag i morgonrock'

Hermiones ögon drogs omedvetet ner mot den skotskrutiga morgonrocken som hennes lärarinna bar, tillsammans med matchande tofflor.

"Jo" började hon när hon var klar med att diskret betrakta McGonagalls mundering, "Jag vet inte om madam Pomfrey berättade…?"

McGonagalls ansikte var nästan uttryckslöst (sånär som på den - tidigare nämnda - fastetsade irritations-rynkan) ett par sekunder innan ögonbrynen åkte upp mot hårfästet och munnen formades till ett 'ooh' i en tydlig Aha-upplevelse.

"Jag vet naturligtvis inte vad det gäller - men det är nog bäst att vi går till rektorn" förklarade McGonagall, hon klev ut i korridoren och låste dörren med en hastig trollstavs-rörelse, "Han ville nämligen veta ifall det var någonting som bekymrade dig gällande den här… tanke-incidenten" förklarade lärarinnan medan de började gå längs korridoren.

Promenaden till Rektorns kontor vanligtvis ganska kort från den Biträdande rektorns rum - men den här natten (Hermione kom plötsligt på att hon inte visste vad klockan var) kändes den mycket längre. Ingen av kvinnorna pratade, utan det ända som hördes var de bådas andetag - och i Hermiones fall den äldre häxans tankar.

'Ett, två, tre.. Fyra, fem, sex, sju… åtta, nio, tio, elva, tolv..'

Hermione tvivlade på att McGonagall hade något speciellt att dölja, men Hermione uppskattade att hon kontrollerade sina tankar i alla fall. När de väl kom fram till den stora stenfiguren försvann McGonagall ganska fort efter att ha sagt lösenordet (Ismöss) och sagt god natt.

'Äntligen kan jag tänka fritt'

"Ms Granger?" hälsade Dumbledore med en artig men förvånad blick efter att släppt in henne i rummet, "Vad kan jag göra för dig?"

"Jag kan inte sova" hasplade hon ur sig innan hon hunnit reflektera över hur korkat det lät, hon rodnade lätt och fortsatte "Eh, alltså.. De andra i sovsalen, de liksom.."

"De drömmer" fastställde rektorn utan omsvep.

Hermione nickade till svar.

"Ja.. Jag kan som sagt inget göra åt ditt tankeläsningsproblem - tyvärr" han gav henne en ursäktande blick, som Hermione avfärdade med en liten vinkning - hon hade redan hört det här "Vi får nog göra så att vi skaffar en separat sovsal åt dig, tills vidare. Så länge detta håller i sig, menar jag"

Hermione nickade tveksamt.

"Men.." började hon, "vad ska jag säga till Parvati och Lavender? Och de andra…?"

"Förstaprefekterna har helt enkelt ett eget uppehållsrum och egna sovsalar"

"Men" började Hermione förvirrat igen, "systemet med egna sovsalar för prefekter lades ju ner redan på trettio-talet. Det står i-"

"Hogwarts historia" avslutade rektorn leende åt henne, "men under vissa omständigheter, Ms Granger, får man vidta dramatiska åtgärder" han log vänligt.

"Okej" Hermione var fortfarande inte helt övertygad, men Dumbledore såg så säker ut att hon tillslut ryckte på axlarna och sa god natt.

På väg mot dörren hörde hon sitt namn igen.

"Ms Granger, jag föreslår en ljuddämpande formel på sängen för inatt. Det håller inte ute allt ljud, men det kan nog bli en klar förbättring. God natt"

"God natt, professorn"

Först när hon var på väg tillbaka mot Gryffindor-tornet, en smula lättare om hjärtat, insåg hon att Dumbledore inte öppnat munnen under hela hennes besök.


Trots bristen på sömn vaknade hon tidigt och skyndade ner till Stora salen ihop om att de flesta elever fortfarande skulle vara i sina sovsalar. Lyckligtvis hade hon rätt, de satt ett par ensamma Ravenclaw elever som gick igenom uppsatser i huvudet, men annars var det tomt.
Medan hon åt började salen sakta fyllas på med elever, och när Lavender och Parvati kom ner i sällskap av Dean och Seamus reste hon sig upp för att gå. De hälsade lite förvånat på henne.

'Nog visste jag att hon var morgonpigg, men när gick hon upp egentligen?'

Hon skyndade därifrån, dessvärre sprang hon in i Harry, Ron och Ginny i dörren.

'Här är hon ju!'

"Där var du ju" utropade Harry glatt.

"Vart tog du vägen?" undrade Ron, "vi stod och väntade" tillade han förebrående.

"Åh, jag var hungrig bara" sa hon och viftade med handen.

"sent går vi faktiskt inte upp" påpekade Ginny (ganska ironiskt med tanke på att det var svårt att få upp henne innan klockan tre på helgerna)

'Varför undviker hon oss hela tiden?'

"Men är du på väg nu?" undrade Ron, lång i ansiktet.

'Vad har vi gjort nu då?'

"Inget" sa Hermione snabbt innan hon hann tänka sig för.

"Va?" alla tre såg förvirrat på henne.

"Ingenstans" sa hon snabbt, "eller, alltså.. Upp… uppehållsrummet. Jag ska upp, ja" hon lät så tveksam att hon skulle bli förvånad om ens Crabbe (eller Goyle) trott henne.

"Vad ska du göra egentligen?" undrade Ginny, och såg nu mer misstänksam ut än något annat.

"Jag ska bara hämta min väska" ljög Hermione och försökte se oberörd ut, innan hon insåg att hon bar på sin väska - vilket inte verkade gå obemärkt förbi.

"Du har din väska" sa Ginny

Alla fyra lät blicken falla på Hermiones väska, vilken hon höll i ett krampaktigt grepp.

"Jaa, jag glömde några böcker" förtydligade hon med en så övertygande röst hon kunde åstadkomma.

'Jo, det finns en första gång för allting..'

'Glömma sina böcker? Hon sover ju praktiskt taget med dem…'

Hermione intalade sig själv att hon inte hade rätt att vara sur på de andra, hon höll ju faktiskt på att ljuga dem rätt upp i ansiktet - och hon var inte särskilt skicklig på det.

"Jag hade lite bråttom ner i morse bara" sa Hermione för att vifta bort de tafatta lögnerna, "men hur som helst, ni skulle in och äta frukost eller?"

De andra tre nickade i takt, det fanns inget annat att säga så Hermione sa snabbt 'hej' och skyndade upp för trappan. De många eleverna som nu var på väg till Stora salen hade i stort sett samma tanke i huvudet allihopa ('Mat!') men det var nog så irriterande, och Hermione suckade lättat när hon fann uppehållsrummet tomt, lika snabbt som hon sjönk ner i en fåtölj försjönk hon i sina egna tankar.
Med lite snabb huvudräkning kom hon fram till att det hade gått ungefär tolvtimmar sen den så kallade 'trolldrycks-incidenten'. Tolv timmar och hon var så gott som säker på att hon snart skulle lida av psykos.


Resten av dagen flöt på så bra som man kan förvänta sig när lärarnas föreläsningar blandas med otaliga 'Jag fattar ingenting!!', 'Skulle inte sitta fel med en smörgås nu' och 'Rosa eller lila nagellack?'.
Hon spenderade lunchen med att försöka undvika att stöta ihop med folk i onödan och blev märkligt stolt över sig själv när hon kom på att hon kunde ta sin tillflykt till Vid-behov-rummet. Där spenderade hon hela eftermiddagen, men eftersom tanken på att gå ner till köket och bli mött av hundratals husalferna tankar bestämde hon sig för att det kanske var bättre att gå ner till Stora salen för att äta middag i alla fall.

"Vart har du varit hela eftermiddagen?" frågade Harry när Hermione gjorde dem sällskap.

"Jag har gjort klart alla läxor" sa hon, märkbart nöjd över sig själv.

'Första gången hon inte gjorde dem tio minuter efter att vi fick dem'

"Hur gick det?" frågade Ron, det var inte lönt att be honom att stänga munnen insåg Hermione och valde att istället bara rynka på näsan.

"Jag är klar med runskriften och uppsatsen till trollformelläran, men jag han bara börja med örtläran, så jag får göra klart den senare"

'Nu kan hon inte komma undan!'

"Perfekt!" sa Ron med ett nästan triumferande leende, "Jag har också precis börjat, då kan vi hjälpas åt"

'Hjälpas åt? Jag tror det är ganska uppenbart vem som hjälper vem'

"Visst, självklart" sa Hermione så naturligt hon kunde och lyckades till och med frammana ett litet leende - sen kom hon på att det inte var så hon borde reagera så hon bytte snabbt till en tillrättavisande min,

"Fast du borde ha gjort klart den för länge sen, Ron"

Han himlade med ögonen och lyckades indignerat få fram mellan tuggorna;

"Du har ju inte heller gjort den!"

"Nej, men jag har många fler läxor än vad ni båda har" påpekade hon och började äta.

Konversationen gled snabbt in på en rörande Quidditch både samtalet och tankarna rörande det gjorde henne så uttråkad att hon makade sig närmare gruppen som satt intill för att slippa tjatet om klonkar, vaktare och mästerskap och allt vad Quidditch innebar.
De andras tankar visade sig vara lika lite givande och tilltalade henne inte heller - men de var åtminstone lite underhållande.

'…men Corey kommer, han kommer hitåt, jag måste härifrån innan han- fan, jävlar'

'…är hon ju! Fan vad bråttom hon fick förut då, måste nog ta ett snack med henne..'

'…svängning, häftigt ryck, utdraget 'O'. Lätt svängning, häftigt ryck…''

'…och så kommer hon rännande med något jävla tvätt-pulver som hon ska…'

'…missbrukad gästfrihet, my arse! Måste berätta det för Mel sen!'

Tankarna avbröts av ett gällt skrik längre ner ifrån Gryffindorbordet. Skriket följdes av högljutt, fejkat fnitter och visade sig komma från en grupp tjejer från femte årskursen.

'Vadå vilja dra på sig uppmärksamhet?'

'Blonda, irriterande bimbos..'

'…inte ångra mig ifall jag mördade henne'

'Aaarh, det där ljudet ger mig rysningar!'

'Grace Scott såklart, vem annars?'

'…den där idioten kom i Gryffindor chockerar mig fortfarande..'

'…bra, verkligen bra gjort där Grace! Som om inte alla tycker att jag är en dum bimbo redan! Jag hatar mig själv, jag hatar mig själv, jag …'

Hermione betraktade den rodnande Grace Scott ett tag och fann till sin egen förvåning att hon faktiskt tyckte lite synd om femtonåringen. Å andra sidan hade Grace Scott aldrig varit något annat än otrevlig, så Hermione lade ingen större vikt vid det.

'Åh, han tittade på mig. Han tittade på mig! Och visst log han lite? Min Harry tittade på mig! Eller, alltså, inte min Harry. Det är det ju inte.. Men Harry tittade på mig, Den Harry tittade på
mig och- skitsamma föresten, jag får tänka vad jag vill, det är ingen som hör mig ändå..
'

Hermione kände sig genast skuldmedveten.

'Och nu kommer hon också. Perfekta, rara, söta, gulliga lilla Ginevra Weasley, vad skulle jag inte ge för att hon skulle försvinna med sitt äckliga, långa, röda hår och fula, bruna ögon'

Hermione fick behärska sig så att hon inte skulle börja kasta hotfulla blickar mot samtliga av tjejerna i salen i jakt på den som förmodligen satt och stirrade mordlystet på en av hennes bästa vänner.

'Hon ser lite arg ut, jag undrar vad hon tänker på. Något smart säkert, hon är så… intelligent. Dessutom är hon väldigt snäll, det är hon… Hermione, om hon bara kund-'

Hermione satte sig rakare i stolen och försökte hålla kvar 'Vem-det-nu-var-som-tänkte's tankar - men till ingen nytta. Ginny hade satt sig ner bredvid Hermione, och hon kom inte utan en hel drös ointressanta tankar som vällde över Hermione.

"Hej Hermione, jag har inte sett dig sen imorse!" hälsade hon glatt.

'Åh mat, tack gode gud! Jag trodde att jag skulle- åh, där borta är Hannah jag måste prata med henne om boken som- jag undrar föresten ifall Luna har kvar det gamla numret av- är det Justin hon pratar med? Hannah är ju visst ihop med honom, han kanske har sett boken som- å andra sidan är det inte så bråttom, jag borde-'

Hermione stirrade förundrat på sin rödhåriga vän och kände sig fantastiskt tacksam över att hela hennes 'tankeläsnings-grej' skulle gå över så småningom. Ginny gick förmodligen runt med lika mycket tankar i huvudet 24/7 och Hermione var riktigt lättad över att de inte hade några lektioner tillsammans.

"Hur gick det på Flitwicks lektion?" frågade Ginny genom en tugga korv.


Efter middagen kom McGonagall fram till Gryffindorkvartetten med ett meddelande från Dumbledore.

"Ms Granger" sa hon och stoppade Hermione, som redan var halvägs upp för trappan i entréhallen, genom att lägga en hand på henens axel, "Rektorn bad mig att visa dig till din nya sovsal"

'Just jävlar' for snabbt genom Hermiones huvud när hon genast insåg att hon glömt nämna sitt byte av boplats för de andra - de stirrade nu på henne med uppfodrande blickar.

"Jo, Förstaprefekterna har tilldelats egna sovsalar" förklarade hon lite skamset för dem.

"Och de har du inte nämnt tidigare därför att..?" frågade Harry och såg stött ut.

"Det bestämdes tidigare idag" förklarade Hermione snabbt, "och så glömde jag bort det fram tills nu" medgav hon, "förlåt.."

'Tja, vi fick ju ändå reda på det nu så'

'Dålig koll för att komma från en förstaprefekt, men visst..'

"Ligger de båda förstaprefekternas sovsalar nära varandra?" undrade Ginny, som hade fått en skeptisk glimt i sina bruna ögon.

"Det ligger några våningar ner i astronomitornet" berättade McGonagall, "det finns två sovsalar, två badrum och ett anslutande uppehållsrum"

Hermione nickade lydigt medan hon intresserat lyssnade på McGonagalls förklaring, Ron däremot hade blivit onaturligt röd om öronen.

"Gemensamt uppehållsrum?" sa han för att tydliggöra vad McGonagall nyss förklarat och som hon nu bekräftade med en nick, "så du ska alltså dela rum med…"

Rons ansikte förvreds i en grimas ungefär samtidigt som Harry och Ginny insåg vem den andra förstaprefekten var.

"Draco Malfoy" avslutade de alla tre med avsmak i blicken.

Harry frågade lite försiktigt ifall det inte gick att byta förstaprefekt, samtidigt som han diskret antydde att Malfoy kanske inte var den bästa rumskompisen (fast hans ord kanske var en aning mer färgstarka), men fick ett bestämt 'nej' från Förvandlingskonstlärarinnan som nu såg en aning irriterad ut.

"Ms Granger, var vänligt och följ med mig" sa hon kort och begav sig upp för trappan.

Hermione suckade, hon var inte allt för ivrig på att spendera tid med den renblodiga albinopojken, och sa 'hej så länge' till de andra. Hon fortsatte upp för trappan när Ginny grep tag om hennes armbåge och ställde sig bredvid sin brunhåriga kompis.

"Hur är det med dig?" frågade hon och betraktade Hermione med en bekymrad min.

"Det är bra" svarade Hermione snabbt - lite för snabbt kanske, men det var väl lite sent att ändra på nu.

"Säkert?" frågade Ginny, som såg långt ifrån övertygad ut.

"Jadå" svarade Hermione med en så säker röst hon kunde uppbåda och försvann uppför trappan.


Erased for good and always gone
To be gone - Anna Ternheim