Kap. 3.

Izzy:

Jag flög, över ängar, över hav. Vid bergen såg jag henne sitta i ett träd och jag slog mig ner bredvid henne. Hon hade lagt sig på en gren så att håret hängde fritt ner i luften. Hon såg så lugn ut att jag hade trott att hon sov om hon inte hade ögonen öppna, fästa på den lysande fullmånen.

"Hej", viskade jag för att påkalla hennes uppmärksamhet och hon vände genast blicken mot mig. Hennes kraftfulla blå ögon log mot mig och hon satte sig upp. Hon höjde handen för att lägga den på mitt hår medan jag samlade mod till mig för att fråga den frågan som jag egentligen hade kommit hit för att fråga.

Orden dog på mina läppar innan jag ens hade börjat forma dem och jag kände mitt medvetande börja vakna till liv. Helt plötsligt började hon tyna bort och snart såg jag inte henne mer. Det enda jag kände var ett bryskt petande mellan mina revben. Jag höll ögonen fortfarande hårt slutna och kämpade för att komma tillbaka till drömmen men det enda jag kunde se var den skarpa röda färg som lyser mot ens ögon när man blundar och det är ljust.

"Stonem. Stonem, vakna, hon kommer hit nu"

Jag slog upp ögonen och möttes av Bathsheda Babblings grumliga bruna ögon istället för dem jag ville se. De jag hade sett framför mig lika levande som jag såg hennes nu. Jag tittade upp på henne nu när hon hade rätat på sig i sin fulla längd, vilket jag måste erkänna inte var särskilt mycket. Bathshedas plufsiga ansikte hade antagit en otrevlig röd färg, och hennes feta lugg hängde i stripor över pannan. Mina klasskamrater stirrade på mig och jag önskade att någon som jag kunde kalla vän skulle vara här, redo att försvara mig. Oturligt för mig var det inga sådana personer på Forntida Runor. Den ende som verkade veta vem jag var, och inte verkade hata mig för den personen heller – för att ta en ur mängden Druella Burke och hennes gäng på raden längst bak -, var Sirius Black. Han flinade upp mot Babbling bredvid mig och jag förstod att det måste varit han som väckte mig.

"Miss Stonem", väste hon och jag rätade på mig i bänken. "Miss Stonem, jag kan verkligen inte tilllåta att du sover på mina lektioner! Kvarsittning efter skolan idag!"

"Det gör jag ju inte heller", sade jag och försökte på mig en oskyldigt sårad min.

"Det gjorde du alldeles nyligen, om jag inte misstar mig helt! Du svarade inte på tilltal och satt med ögonen slutna. Kvarsittning några veckor ska nog få dig bort från lögnerna, Stonem! Man kan ju också passa på att fråga dig då var dina oinlämnade uppsatser har blivit av?"

"Nej okej då!" Jag reste mig upp utan att tänka på varför jag reagerade så starkt på denna till synes milda utskällning. Jag kände mig plötsligt väldigt varm. Och arg. "Jag sov! Jag bryr mig inte om det här ämnet, därför gör jag inga av dina löjliga hemuppgifter!" Av något skäl tyckte jag sedan att slänga boken i väggen var passande för att få upplopp för min ilska. Babbling bara stirrade på mig.

Sedan trängde jag mig förbi Black och svepte ut från rummet innan hon han stoppa mig. Helvete. Helvete. Jag var så körd på att få ett bra betyg i det ämnet nu, om jag inte gjorde bra ifrån mig på den nalkandes FUTT-examen skulle jag aldrig kunna jobba för Gringotts med något coolt som krävde avancerad magi på farliga ställen. Jag sprang uppför trapporna mot astronomitornet och ryckte till när en ung man steg fram ur skuggorna.

"Vad vill du?"

Nu när fick jag chansen att ta mig en närmare titt på honom kände jag igen honom; han var en hufflepuff och en årskurs under mig. Jag märkte direkt varför han närmade sig mig- hans hår var taskigt svartfärgat med ljusa hårrötter och hans kläder fulla av säkerhetsnålar och hål. Ändå var det faktist svårt för någon att neka att han var söt.

"Ehh", mumlade han nervöst som en reaktion på min fientlighet. Han drog ena handen genom håret och såg upp mot mig med blå, flackande ögon. "Joo, jag ville bara snacka..."

"Jag gissade nästan på det", log jag retsamt och försökte ta igen för det dåliga intryck han måste fått av mig.

"Jag heter Septimus-" Åh. Nu förstod jag varför han var så nervös, haha. "-Macavoy. Och du är Izzy"

"Jadu, det stämmer allt bra det!", sade jag glättigt och undrade vad han ville få ut av det här samtalet.

"Jo... Jag och några polare har ett band. Alltså Punk. Det skulle vara kul om du ville komma någon gång och titta på när vi repar", fick han ur sig.

Jag hörde steg i trappan och såg Black den äldre släpigt komma gåendes mot oss.

"Tja, Macheley" Han gled fram och klappade Septimus på axeln och vände sig sedan mot mig. "Och Stonem! Vad gör ni här?" Han lade armen runt min midja och jag stelnade till och gav honom en blick som förhoppningsvis signalerade mitt äckel. Jag tänkte dock inte kasta av den när han såg, Macavoy fick gärna tro att jag var eftertraktad på något sätt.

"Jag måste nog dra.." Macavoy slängde en blick på oss och backade bort mot trapporna igen. "Vi ses, Iz!" Jag nickade uppmuntrande och hörde honom gå ner för trapporna. Så fort han var utom hörhåll hoppade jag undan från Black.

"Vad är ditt problem?", fräste jag och fortsatte uppför trapporna.

"Seriöst, Iz, Macheley?"

Jag gav honom en dräpande blick och kom ut i den kalla novemberluften i tornet.
"Senaste gången jag kollade hette han faktist Macavoy" Jag fiskade upp en cigarett från skolväskan. "Incendio", mumlade jag och lät ciggen nudda den nu brinnande tippen av min trollstav.

"Han är ett år yngre, ditt pervo!"

"Merlin", jag suckade. "Det är inte ens så att vi har varit ute eller något, han bara presenterade sig"

"Okejokej, jag tror dig. Kan jag få ett bloss?"

Jag räckte honom ciggen och såg eftertänksamt på honom. Hans hår växte verkligen till sig snabbt, det var nu en bra bit nedanför axlarna. Varför hade han kommit ut med mig nu? Varför hade han inte stannat på lektionen?

"Vad gör du här?"

Han såg upp på mig med en förvånad blick samtidigt som han gav mig tillbaka cigaretten.

"Vi kom just hit om du kommer ihåg..?"

"Nej, jag menar varför är du inte på lektionen?"

"Jaha", hans grå ögon lystes upp av förståelse. "Äh, jag vet inte"

"..Okej", jag vände mig mot räcket och såg ut över det ödsliga skolområdet - ingen ville vara ute i den frostiga kyla som var Skottlands senhöst. Vi var tysta en stund.

"Så-" Han återkallade min uppmärksamhet genom att harkla sig. "Vad gör du på min födelsedag?"

Min blick återvände till honom och jag undrade tyst om han verkligen var så arrogant att han på fullaste allvar väntade sig att jag visste när han fyller år.

"Pluggar", jag drog ett djupt bloss och skakade nedlåtande på huvudet åt honom.

"Kul. Hursomhelst, jag ska fira med några få utvalda och du är en av dem" Han log sådär sötsliskigt igen som han hade gjort den dagen på tåget.

"Jaha."

"Ja, och ta med dig Evans och resten av dina vänner!"

Mina vänner? Så vi var vänner nu? Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det, eftersom varken Lily eller någon annan som jag hade hängt med de senaste veckor uppfyllde de oskrivna kriterier som jag brukade gå efter i mina val av vänner. Ingen av dem var särskilt egocentrisk, mentalt instabil eller fixerad vid antingen renblodsstatus (mina vänner årskurs 1-3) eller vid att snärja så många killar som möjligt alternativt blanda olika substanser (mina vänner årskurs 5-7). Till att börja med hade jag inte haft några vänner på skolan på ett bra tag. Men var Lily, Alice, Marlene och Mary mina vänner nu? Det kändes ovant att använda den frasen på våran relation till varandra men jag hade inte tid att tänka på det just nu. Sedan kom jag på att Evans antagligen var nyckelordet i hans budskap.

"Om du försöker sammanföra Lily och Potter igen kan jag säga redan nu- det kommer inte att fungera", log jag nedlåtande. Det var löjeväckande.

"Klart det kommer",sade han självsäkert och skakade lätt på huvudet så att hans hår föll ner och skuggade hans grå ögon.

"Jag vill inte krossa någon slags dagdröm från din sida, Black, eller någonting, jag känner bara att jag än en gång måste påpeka det självklara. Lily Evans hatar James Potter. Alltså hatar- inte tycker om.

"Åh, du förstår, det är där som du har fel. Och när de är gifta och har barn om tre, fyra år så är det mig som de kommer att tacka för att jag ald-"

"Tre, fyra år?", avbröt jag stelt och hoppade ner från räcket ner på balkongen igen. "Vad är ditt problem?"

"Ja, vad?"
"Barn? Om tre, fyra år?"

"Det är fullt möjligt och dessutom mycket troligt, Stonem"

"Vadå, skulle du vilja har barn om tre år?"

"Merlin, nej!", han skrattade högt åt idén och hans skratt ekade när vi kom in i slottet igen och började gå ner för trapporna.

Vi tystnade ännu en gång men den här gången var vår tystnad en tankfull sådan och jag måste erkänna att på fullaste allvar började överväga det Black hade sagt om Lily. Åh, vad hon skulle bli besviken på mig. När vi kom ner på första våningen började jag ta av mot Stora Salen men Black tog min hand och drog mig med sig. In i en kvastskrubb, av någon anledning. När han flyttade sig närmare mig och trängde upp mig mot väggen förstod min tröga hjärna tillslut vad det var frågan om. En sån kliché. Jag tänkte ge honom en chans dock. Alla förtjänar en chans. Så jag fnissade kokett och drog handen sakta genom håret.

"Black, försöker du förföra mig?", viskade jag och låt honom komma ännu närmre än han redan var, nu stod han ju nästan förfan på mig.

"Jag försöker sällan", mumlade han hest. "Jag bara gör"

Och med den meningen kan man ju knappast döma mig för att jag väntade mig något utöver det vanliga. Jag menar, om han varit djärv nog att tränga in mig i den här kvastskrubben måste han ju vara säker på sina... förmågor. Att förföra alltså.

Hans händer for upp och ner för min kropp och grep girigt över min rumpa och mina höfter. Hans läppar var ivriga, kyssen slaskig och osynkad. Han var som ett djur.

På ett dåligt sätt.

Typ som en upphetsad orangutang som våldförde sig på en ung svan. Och då var det alltså jag som var svanen.

"Vad håller jag på med?" kom jag på mig med att tänka. Jag tyckte inte om killen, jag var inte påverkad och ändå stod jag och slaskhånglade med honom. När mitt äckel för både mig själv och honom blev för stort för att ignorera - ca 4 sekunder efter våra läppar möttes, på ett ungefär - tryckte jag lätt bort honom. När han vägrade flytta sig ur vägen, utan istället började suga på min hals blev jag otålig och knuffade iväg honom så hårt jag kunde. Han tippade iväg åt sidan, rakt in i en tunna som passande nog gick sönder av kollisionen, vilket gjorde att han snart satt på rumpan och tittade upp på mig med ett förorättat, men mer chockat ansiktsuttryck.

"Jag tror att du överskattar dig själv, Black" Jag hånlog åt hans patetiska uppenbarelse och tog mig ut ur skrubben så fort som möjligt. Utanför dörren pågick ett slags tumult, lektionerna måste just slagits av för lunch, och jag sveptes med elevmassorna i riktning mot Stora Salen.

"Isolde!" Från ingenstans uppenbarade sig plötsligt pigg Remus Lupin vinkandes bredvid mig. Han fortsatte prata utan att vänta på svar från min sida. Han kanske trodde att jag var stum eller något. Det var inte precis så att vi pratade särskilt ofta. "Jag är riktigt hungrig nu, men det blir man ju iochförsig alltid efter Mugglatstudier. Så mycket nytt! Undrar vad vi får för-" Remus avbröt sig mitt i meningen när han såg mitt ansikte och snart granskade han min uppenbarelse noggrannare än vad jag varit beredd på. "Hur är det?"

"Ehhh... okej, remus... helt okej"

"Vad har du just gjort och med vem?" ndrade han med n konstig blick på mig som konstaterade att allt inte såg rätt ut. Min tröja kanske hade åkt ner så att jag blottade ena bröstet, Blacks upphetsade beröring kanske hade hasat upp min kjol utan att jag märkte det- jag hade ingen aning, men det kändes som om det var något åt det hållet.

Jag fick dock ingen tud att svara på hans frågor, för som sänd från ovan dök då plötsligt McGonnagall upp och hotade med att prata med Snigelhorn efter att stackars Babbling hade känt sig orättvist behandlad av mig.

Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade henne i det ögonblicket.


Lily:

Till många fanatikers förtret hade Quidditchsäsongen fördröjts just detta år. Tydligen hade inte Filch varit överdrivet entusiastisk över att städa upp alla 1500 åskådarplatser i år igen, utan magi – på sommarlovet- vilket hade gjort att första matchen som skulle gått av stapeln den 31 oktober hölls inte mindre än två veckor efter.

Vid det laget hade folk lyckats med att jaga upp sig mer än vanligt, och det vill säga inte lite, vilket ledde till att nu morgonen innan matchen så var hela Stora Salen i uppror. Till och med de elever vars elevhem inte spelade var ovanligt exalterade, vilket märktes på . Alice som var ett typexempel där hon stod och praktiskt taget hoppade utanför vårt uppehållsrum av förväntan.

"Ni tog er tid!", fnös hon åt mig och Mary när vi klättrade ut från porträtthålet.

"Vi väntade på Marlene…", började jag men avbröt mig när hon dök upp efter oss.

"Och hon mår bara bra, tack som frågar." Marlene hade varit inlåst på toaletten den senaste timmen och hennes ansikte antagit en grönblek ton.

"Äh, ta det lugnt", kuttrade Alice glatt när hon såg Marlenes ansiktsuttryck."Ni kommer att vinna, jag känner det på mig!"

"Har denna plötsliga känsla av insikt något att göra med att Frank är i Gryffindor?"

"Var inte löjlig, jag skulle hejat på er även om jag inte var tillsammans med Frank"

"Det tror jag säkert", fnös Marlene som verkade vara fast besluten att vara på dåligt humör, dagen till ära. Jag förstod att hon var nervös över matchen men kunde verkligen inte förstå alla andras uppsluppenhet över den. Jag menar, det var ju inte de som spelade den, varför tog de den på så stort allvar?

Men inne i Stora Salen visades jag snart hur seriöst alla tog den på. Man kunde enkelt skilja ut lagen och deras anhängare, folk hade verkligen bemödat sig att ta sida den här gången. Stora hav av gröna anhängare buade när vi, alltså Marlene, gjorde entré och alla klädda i röd-guld jublade. Vi slog oss ner i närheten av laget för Marlenes skull och lyssnade på när James Potter eggade upp dem.

"Det här är en viktig match", deklarerade han för alla som ville lyssna. Hans hår var rufsigare och vanligt, och ögonen trötta, men med en pigg glöd i dem, som skvallrade om att han trots att han knappt hade sovit i natt, såg detta som sitt största ögonblick i livet, hitills. "…och vi ska kämpa!", avslutade han sitt tal, och såg sig vilt omkring. Jag vände mig tillbaka mot mina ägg och min apelsinjuice när han fortsatte upprepa sig. Frank Longbottom lade just ner sin tidning och började hångla med Alice mittemot mig, så jag förstod att om jag inte hade lust att lyssna på James Potter + beundrare alternativt andra quidditchintresserade, eller försöka föra ett samtal med Frank och Alice, som för tillfället verkade upptagna på annat håll, var the Daily Prophet mitt enda sällskap denna morgon. Framsidan pryddes som vanligt av försäkringar från Ministeriet att kriget mot Du-Vet-Vem var på väg mot sitt slut, men det var inuti namnen på de som försvunnit under veckan som gått, sade mig motsatsen. Det kändes irrationellt att vi här oroade oss över vilka som skulle vinna en skolmatch, medan utanför skolans murar var dementor- och inferieattacker daglig basis. Jag såg upp för att ta reda på om det var någon i överhuvudtaget som reagerade på nyheterna, och såg Sirius tränga sig in bredvid James Potter med viktig min och en tidning under armen. När han böjde sig framåt för att tala med honom hördes det sedvanliga oljudet som skvallrade om en lagspelares intåg i Stora Salen och pockade på vår uppmärksamhet. Izzy om möjligt ännu blekare ut än vanligt och såg otroligt malplacé ut med de kraftiga skydden på axlar och knän. Hon såg ner i golvet med skärrad blick och slog sig ner bland sina lagkamrater så fort hon kunde utan att springa. Sirius hånlog och vände sig skadeglatt mot oss.

"Jag har en känsla av att Slytherin kommer vara ovanligt lätta att knäcka i år, om ni förstår vad jag menar", sade han elakt tills Potter påkallade allas uppmärksamhet ännu en gång. Han kunde väl inte låta bli, antar jag.

"Laget, vi möts i omklädningsrummet om fem minuter, ni andra, vi syns snart"

Det tog förvånansvärt kort tid att tömma Stora Salen men jag antar att alla var så enträgna att ta sig ut att de praktiskt taget snubblade på sina egna fötter i sin iver. Jag, Alice, Frank och Mary tog sittplatser på Gryffindorläktarna. Jag måste erkänna att jag inte förstod överdrivet av matchen förutom att alla verkade skada sig hela tiden. Sirius drämde iväg dunkare åt höger och vänster medan jag såg Potter flyga som en fågel i luften. Jag måste erkänna att han verkligen var i sitt rätta element på kvasten där han gjorde mål på mål till Slytherins förtet. Man såg även mer än glimtar av Izzy när hon kämpade sig fram i luften och ofta hamnade i närkamp med Potter i sin jakt på Klonken. Vid ett tillfälle armbågade hon honom i revbenen och ryckte åt sig Klonken på det sättet, och man kunde höra hennes hånskratt ända från läktarna. Hon såg på det stora hela riktigt nöjd ut. Det vill säga till Sirius drämde in en dunkare i skallen på henne när hon såg åt andra hållet. Det kändes väldigt ojust, han verkade ju ta i av all kraft och vid det laget var hon ju ungefär en meter bortifrån honom med huvudet bortvänt, men lärarna sa inget utan fångade bara upp henne innan hon slog i marken, till synes medvetslös.

Snart såg Marlene klonken så det blev en våldsam kapplöpning mellan henne och Slytherins sökare, som jag inte visste namnet på. När Sirius på Potters befallning sköt iväg en dunkare på honom så missade han så otroligt att det kändes som om han gjorde det med flit. Men Peakes, den andra slagmannen, lyckades snart rätta till hans misstag, och trots att dunkaren inte träffade sökaren så försvann han ur kurs när han väjde för den. Han ramlade nästan när han gjorde det och i nästa ögonblick hade Marlenes hand slutits om kvicken.

Efterfesten som startade sedan var om möjligt ännu vildare än själva matchen och jag kunde inte räkna antalet kvinnor Sirius raggade på på bägge mina händer. Som vanligt kom James Potter för att prata med mig där jag satt i soffan men han var faktist lugnare än vanligt, om man jämförde med hur han brukade bete sig efter en vunnen match.

"Din kompis… Stonem, hon vet allt hur man spelar", log han och tog en klunk från sin honungsöl. Under hans öga hade redan en blåtira börjat bildas efter att Izzy armbågat honom även där.

"Hm, jag är säker på att hon inte menade illa", sade jag osäkert. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till honom när jag inte skrek, eller talade illa om honom.

"Haha" Han skrattade hest och skakade på huvudet. "Det är jag ganska säker på att hon gjorde, med det gör inget, hon ville bara vinna"

"Som ni då"

"Precis. Men jag måste säga att Sirius nästan överdrev med dunkaren mot henne. Hon såg ganska mörbultad ut"

"Är det inte det som är meningen med dunkare? Och slagmän också för den delen?" Jag visste att jag var irrationell, men kunde inte låta bli.

"Meningen med dunkare och slagmän är att sätta de spelare som avgörande i det ögonblicket ur spel.", sade han lugnt. "Inte de som bara svävar ur medvetande"

Jag såg upp på honom och blev återiigen irriterad på honom. Den här gången över något helt annat.

"Varför tycker du om mig?", snäste jag innan jag kunde stoppa mig själv.

Han tittade förvånat på mig och började skratta.

"Nej, jag är helt seriös, sluta. Varför tycker du om mig när jag är annat än trevlig mot dig?"

"Vill du ha den korta eller den långa förklaringen på det?" Han drog nervöst en hand genom det stökiga håret när han såg mitt bistra ansiktsuttryck. "Den korta, tar jag det. Jag gillar dig för att du är omtänksam. För att du är typen som skulle spenderat natten i sjuksalarna om det inte var för att du är osäker på om du skulle blivit utkörd av hennes lagkamrater bara för att du är den du är. Och nu är det försent för att gå."

Jag gav honom en irriterad blick eftersom han just hade sagt det jag omedvetet gått och burit på de senaste timmarna. Sedan gick irritation över lika snabbt som den kommit och jag kände mig plötsligt bara väldigt trött. Jag kvävde en gäspning bakom handen och reste mig.

"God natt, James", sa jag och vände om för att gå till sovsalarna. Halvvägs uppe för trappan hörde jag att han ropade på mig och jag såg ner på honom och gick till och med ner lite i hopp om att han inte skulle skrika ut vad det nu han hade på hjärtat, som han brukade.

"Jag kommer alltid gilla dig för det…" Han viskade nästan och drog ännu en gång en hand genom sitt hår. "För att du är omtänksam, alltså. Även om jag aldrig kommer få känna av det... Så, aa. God natt."

Med de orden skrikandes inom mig gick jag upp för att gå och lägga mig. Jag kunde inte sova.


a/n: oj, nästan lite fluff där på slutet. men det kändes rätt bara. jag har varit frånvarande i flera månader, förlåt, förhoppningsvis händer det aldrig mer. kärlek till mina kära läsare, om jag har några kvar. tänker inte kräva reviews som alla andra, har bara upptäckt att dem gör mig piggare på livet. hatade du det? älskade du det? var du likgiltig? skriv då gärna en review, om du känner för det. kramar