Kapitel tre - Sena nätter och möten i korridorerna

Severus ville inte sova, orkade inte sova, vågade inte sova. Han var rädd, han ville inte drömma om Potter igen. Ville inte ens träffa Potter igen, men det var han ju tvungen att göra redan imorgon, och imorgon skulle komma fortare om han sov.
Severus begav sig istället till biblioteket för att läsa lite, han mådde alltid bättre efter att ha läst en bok. Han greppade den närmsta boken svartkonster, "Svartkonstens mysterier" blev det, och letade upp en mysig fåtölj att sätta sig i.

Severus läste inte boken, eller läste den gjorde han, men han lyssnade. Bilden av den stönande Harry Potter ville inte lämna hans huvud. Han lade ifrån sig boken. "Det här funkar ju inte" tänkte han. Potter var hans elev, och dessutom endast sexton år. Det var förbjudet att ens tänka på honom på ett sånt sätt.
"Skärp dig, Severus!" skrek han ut i luften. Han ville bara att allt skulle försvinna, alla tankarna och alla känslorna. Bara försvinna. Poff. Han ville att allt skulle bli som det brukade vara. Severus begravde ansiktet i händerna, han skämdes. "Severus, du är äcklig, hör du det? Ett jävla pedofiläckel!" Den tanken spelades om och om i huvudet på honom.

Efter att bara ha suttit och stirrat in i väggen i ett par minuter så bestämde sig Severus för att försöka sova ändå. Han började gå mot sitt sovrum sakta, han var fortfarande rädd för att somna och ville att det skulle ta så lång tid som möjligt att komma fram till sängen. Han studerade de sovande tavlorna medan han gick. Då och då stötte han på en vaken som artigt hälsade på honom, Severus svarade aldrig.

Helt plötsligt kände Severus att något flög in i han. Det kom på oväntat att Severus tappade balansen och ramlade.
"Manteln!" Hörde han någon skrika. När Severus tittade upp såg han Potters vättskrämda ansikte titta up mot honom. Potter skyndade att resa sig upp. Han grep tag i sin osynlighetsmantel som hade ramlat av i fallet.
"Snape" sa han förvånat, och hans ögon var stora av rädsla. Severus reste sig upp och rättade till sin klädnad. Ingen hade någonsin kunnat gissa att hans hjärta dundrade innanför hans bröstkorg.
"Potter" sa han sakta. "Vad gör du här, utanför sovsalen, så sent?"
" Ehh…" Severus kunde se att han försökte hitta på något.
"Sanningen, tack"
"Jag… jag har läxa till imorgon som jag helt hade glömt bort så jag behövde hämta en bok i biblioteket" Kastade han ur sig. Severus visste inte om Potter talade sanning eller inte, men han visste heller inte hur länge han kunde hålla uppe det lugn han nu visade, därför svarade han kort.
"Femtio avdragspoäng för Gryffindor"
"Men…" började Potter.
"Gå och lägg dig nu Potter, jag vill inte se dig uppe igen" Potter vände sig om för att börja gå, men Severus stoppade honom genom att lägga en hand på hans axel. Den underbara känslan skrek i hela Severus kropp.
"Vad nu då?" snäste Potter.
"Manteln, ge den till mig." Severus hånflinade. Potter slängde argt osynlighetsmanteln i Severus ansikte och sprang därifrån fort innan han hunnit få straffkommendering också. Severus tittade på honom medan han försvann runt hörnet. Han vände sedan blicken mot manteln i sina händer, och förde sedan den upp mot sitt ansikte. Hela hans stora, krokiga, näsa fylldes av lukten av Harry Potter. Severus blundade. Han njöt. Han ville ha Potter, det ville han verkligen.