Tack för alla reviews :) det värmde ^^ // Groowy&Devil
Megan
När jag vaknade nästa morgon var klockan bara fem på morgonen, men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte somna om. Därför hoppade jag nästan upp ur sängen och drog på mig uniformen. Sedan lade jag ner mitt förminskade piano i fickan på kjolen och gick därifrån.
Jag var inte särskilt tyst när jag gick där utan nynnade lite för mig själv, därför muttrade några av porträtten åt mig att hålla tyst och att vissa fortfarande sov här. Men jag brydde mig väl inte om dem, att jag förstörde en natts sömn för dem gjorde väl inget. Dem skulle ändå hänga på väggen i minst 20 år till, vad gjorde det att jag förstörde ett natt för dem.
Tillslut gick jag ur ut slottet och fram till sjön, dimman låg som ett täcke över marken och därför kändes det som om man svävade. Eller flög på en kvast, detta fick mig att slänga längtande blickar emot kvastskåpet men det var förmodligen låst och jag orkade inte hämta min egen kvast. Därför tog jag upp pianot och såg snabbt hur det växte sig större och framför mig stod snart en flygel. Jag satte mig ner på stolen framför och tittade sedan runt mig för att se så att det inte var någon där.
Långsamt placerade jag fingrarna på tangenterna och började snart spela en låt som jag själv skrivit. Och tillslut sjöng jag tyst på texten, Lucy hade inspirerat mig till att skriva den.
Precis efter att hon gift sig med Sean hade det blivit ett slags litet krig, och han hade varit tvungen att åka till ett annat land. Självklart var jag för ung för att förstå allvaret i det just då, men några år senare hade Lucy förklarat precis allting för mig.
Hon var som en syster till mig, och om det fanns något jag var tvungen att prata om och Kayly inte fanns där så kunde jag alltid prata med henne. Låten hette "When youre gone". (AN: Egentligen var det Avril Lavinge som skrev låten, jag tar inte alls åt mig äran utan det var hon som skrev den. Och det är en väldigt bra låt ^^)
"Jag visste inte att du kunde spela piano", hörde jag då någon utbrista bakom mig, jag slutade med en gång att spela och vände mig om.
Där stod han, det röda håret stod på ända och han hade händerna nonchalant i fickorna medans han flinade charmigt emot mig. Jag log tillbaka emot honom, jag visste inte varför men han fick mig att reagera så. Rödhåriga, roliga, charmiga killar fick mig att le och bli glad helt enkelt.
Men det var ju inte så konstigt. Och varje gång Fred var i närheten kände jag för att skratta högt, antingen för att den nöten lyckades skicka tillbaka sig själv och George tillbaka i tiden utan några möjligheter att någonsin åka tillbaka eller för att han helt enkelt var så söt.
"Det är mycket du inte vet om mig", sa jag skämtsamt, ställde mig upp igen och pianot krympte, snabbt tog jag upp det och lade ner den i fickan igen.
Vi sa inget utan stod bara och tittade på varandra, det var en bekväm tystnad. Inte en sån pinsam som man vill bryta men man inte vet hur. Utan en sådan som man trivs i och som man på något sätt inte vill ska avbrytas. Men samtidigt vill man det för att man vill höra den andra personens röst. Det var alltså den komplicerade tystnaden, men samtidigt min favorit.
"Kan du dansa också?" frågade han och närmade sig långsamt, jag sa inget utan stod bara kvar och tittade på Fred när han gick närmare.
Den gnistrade i ögonen och leendet han hade på läpparna såg evigt ut. Jag hade nog aldrig sett honom se arg ut, han log alltid. Det kändes lite poetiskt ut, att vad som än hände så skulle Fred alltid le. Det fanns inget som fick honom arg, ledsen eller ens rädd. Han var alltid hoppfull och trodde att allt skulle bli bra på ett sätt eller annat.
"Kanske det", jag drog fram staven ur fickan och mumlade en besvärjelse, Fred verkar inte ha märkt något utan fortsatte gå emot mig. "Men jag flyger bättre än jag dansar."
"Vad menar du?"
Min kvast landade framför mig och jag hoppade upp på den, innan han förstod vad som hände flög jag iväg. Jag flög runt överallt, snurrade runt, gjorde störtdykningar. Jag var så inne i min flygning att jag inte ens märkte att flera människor nu stod där nere och tittade på mig mer förundrad blick.
"Barker, du är inte så dålig", jag stannade mitt i dykningen och såg där James Potter, hans svarta hår var rufsigt och han gjorde det ännu rufsigare genom att dra handen genom, på det sättet såg det ut som om han precis hoppat av en kvast och inte som om han precis hoppat på den.
"Tack, James", han flinade emot mig och därför skrattade jag, där nere på marken kunde jag se två personer som stod väldigt nära varandra. "Ska vi göra ett litet trick?"
James tittade ner på folkklungan på marken och nickade sedan, det var som om han redan visste vad jag ville göra. Jag ställde mig upp på kvasten och flög långsamt framåt, bakom mig visste jag att James flög. Han visste exakt vad som skulle hända, och var tittade förmodligen på mig helat tiden så att han inte skulle missa det.
Men det visste inte dem nere på marken, jag hörde hur Kayly skrek åt mig att jag var en dum jävel, och sedan hörde jag hur Fred skrek åt mig att skärpa mig. Men självklart så gjorde jag inte det, vad vore det roliga i det. Jag tittade bakåt och såg där James, han nickade lugnt, ett tecken som visade att han var redo.
Och då hoppade jag, luften ven om mina öron, och gjorde att jag knappt hörde skriken runt omkring mig. Jag tittade neråt och såg att marken närmade sig med hög hastihet. Men precis innan jag nuddade marken, så stannade jag. James höll hårt i min hand och jag hoppade upp på hans kvast.
"Bra jobbat Potter", sa jag enkelt och skrattade åt honom, James svarade inte utan log bara och flög sedan efter min kvast.
Denna hade satt fart emot det piskande pilträdet, och om det nådde trädet innan vi fick tag på den så skulle min kvast vara ett minne blott. Det hade inte varit något mer än ved, och då skulle dem lika gärna få bränna upp det. Hagrid kanske skulle behöva det i så fall, men inte jag.
"Okej nu är det roliga över", fräste McGonagall när vi kom ner på marken igen. "Tillbaka till era lektioner."
Jag stod i ett rum och tittade in på två mörkhåriga människor, dem tittade förvirrat på varandra och muttrade sedan något om att det inte gick. Jag förstod inte vad dem menade, och allt såg väldigt högt ut.
"Vi kan inte ha det såhär Charlus", muttrade kvinnan, och mannen som jag antog hette Charlus nickade medstämmande.
"Vi får lämna bort henne", sa denna lugnt, jag suckade djupt, det kändes som om jag varit med om detta förut, men samtidigt inte.
"Men hon är våran dotter, vi kan inte lämna bort henne", sa kvinnan igen, hon såg ut som om hon var på gränsen till tårar, jag förstod henne.
"Dorea, jag tror inte att vi har något annat val", sa han och drog handen genom håret på ett sätt som jag kände igen. "När allt det här är fixar så tar vi tillbaka henne okej?"
Dora som kvinnan måste hetat, nickade och föll in i Charlus famn. Det såg ut som om dem just gjort ett svårt val.
"Megan vad gör du här?" frågade Charlus då, han gick närmare mig och tog mig sedan i min famn. "Ska inte du sova nu?"
"Okej, pappa."
"Vakna Miss Abbott" hördes plötsligt McGonagalls röst, jag öppnade ögonen och tittade förvånat på henne. "Hur mår ni?"
Jag tittade runt i klassrummet och såg sedan på James, han drog handen genom håret och påminde mig om var jag sett det någonstans. Jag mindes hela min dröm och kände hur det återigen blev svart framför ögonen.
"Jag mår inte så bra", hann jag säga innan allt blev svart.
Kayly
Jag hade fångat Meg första gången hon svimmade, men andra gången var jag inte beredd, även om det inte var så långt att falla. Snabbt sa McGonagall åt mig att ta med mig henne upp till sjukhusflygeln. Jag lyfte upp henne med en enkel besvärjelse och begav mig till flygeln samtidigt som James, Fred och George följde efter mig. Och eftersom James följde efter följde även Sirius efter, och då följde resten av marodörerna efter. Ingen mer som ska komma? Undrade jag trött. Det hade väl räckt med att bara jag gick?
Men vilket fall som helst följde dem efter och Fred slog upp dörren till sjukstugan. Jag la försiktigt ner henne på en säng och madam Pomfrey var redan på väg. Alla började skrika ut vad som hänt och Pomfrey kollade nästan i kors för alla röster som lät samtidigt.
"Tystnad!" ropade hon rakt ut.
"Miss Aiden, vad har hänt?"
"Hon svimmade."
"Två gånger", la George till.
"Har hon ätit något idag?" Madam Pomfrey såg upp på mig och jag nickade åt henne.
"Ja, frukost som vanligt."
"En tallrik fil med flinor, två smörgåsar och ett glas juice", påminde Black.
"Tack för informationen", sa jag bittert. Som om jag inte redan visste det.
"Accio Luktsalt." Pomfrey fångade den lilla burken med luktsalt när den kom farande och öppnade korken för att vifta med den under näsan på Meg.
Meg rörde lite på sig, men vaknade inte. Det ryckte i hennes ögon som om hon drömde och hon vred på sig där hon låg. Pomfrey viftade lite till under hennes näsa. Men hon vaknade inte. Hon lyfte på ögonlocket och Megs öga åkte fram och tillbaka innan det rullade bakåt.
Black gav ifrån sig ett litet "Ååh!" av att han var äcklad av det. Även James och alla andra förutom Remus, som jag trodde han hette, vände sig om. Remus kollade faktiskt på lite intresserat. Han verkade inte vara så att han gillade det här, bara nyfiken på att lära sig något nytt. Men det var bara det att jag inte kunde förstå vad för nytt han skulle lära sig av det här.
Madam Pomfrey rynkade bekymrat pannan.
"Det måste vara en känslobaserad koma." Alla tittade frågande på henne. "Hon kommer inte vakna förrän hon hittat det hon söker, eller fått ordning på sina känslor."
Alla tittade ännu mer frågande på henne, men hon gick bara in på sitt kontor igen. "Besökstiden börjar om två timmar!" ropade hon ut.
Jag klämde Megs hand och viskade att jag skulle komma tillbaka så fort jag kunde. Jag måste vara ärlig för mig själv och erkänna att jag var livrädd. Om jag inte ens kunde förstå vad som hänt henne, hur skulle jag då kunna hjälpa henne?
Alla i salen gick ut genom dörren men där utanför stannade vi. Fortfarande hade alla chockade uttryck fastklistrade, alla utom Remus, igen.
"Jag fattade ingenting", erkände Fred. "Någon som har nån aning om vad hon snackade om?"
"Megan ligger i koma antingen för att hon har många känslor som hon måste ta hand om och reda ut, eller så har hon börjat få tillbaka gamla minnen hon glömt bort. Det är det som menas med känslobaserad koma", förklarade Lupin enkelt. Han var nog väldigt smart också. Han var inte precis någon man brukar lägga märke till i ett klassrum eller i Stora Salen, men han var allt annat än dum, gissade jag.
Jag började förstå vad Pomfrey menade, men jag hade ingen aning om vad för slags känslor eller minnen som hon behövde reda ut. Vad hade hon för minnen som hon glömt? Hon som hade så bra minne? Och känslor har hon inte fått så himla många nya sen sist jag kollade, och då var det säkert inte ens hälften så kraftfulla så att hon skulle hamna i koma, så vad har hänt med henne egentligen?
Lektionen vi haft med McGonagall slutade om tio minuter, så vi – eller jag, i alla fall – struntade i att ens gå tillbaka. Jag skulle ha talmagi efter det här, och gick därför iväg mot den lektionen. Tydligen hade Lupin samma som mig, för han följde efter. Vi började prata på vägen och jag upptäckte att han var en väldigt trevlig person. Han var definitivt inte okunnig, inte i något ämne, och inte heller när det gällde att prata med folk. Han var inte sådär självupptagen så han bara pratade på, han lyssnade även på vad jag hade att säga, och det var nog hans bästa egenskap.
Till skillnad från Black var Lupin också generös plus det faktumet att han brydde sig om andra. I viss mån gjorde väll även Black det, men inte på samma sätt som Remus. På lektionen fick jag sätta mig bredvid Remus när alla skulle ha en sittkamrat, och han var den enda där som jag "kände". Det gick bra hela lektionen, och vi utgjorde ett bra samarbetspar. Vi kom överens på ett bra sätt, och jag kände då att jag kunde fråga honom om varför Black var som han var.
"Sirius? Han har alltid varit så"; svarade han och skrattade. "Han bryr sig faktiskt om vad folk säger, även om man inte tror det. Man tror att han inte lyssnar när man pratar med honom, men det gör han, och han lägger det mesta på minnet. Så om du någon gång tex nämner att du gillar solrosor, kan du kanske få en bok full med solrosor på omslaget som present när du fyller. Så vad man än tror så lyssnar han", sa han och blinkade.
Jag nickade fundersamt. Han hade ju något speciellt intresse för mig, så jag började fundera på vad jag kunde ha sagt som han la på minnet för att senare chocka mig med att ta fram eller så.
Jag tänkte precis att Remus kunde bli min nya informatör och översättare vad gällde Sirius Black och resten av marodörerna. Jag tror att han är lite som Sirius, han ser och hör mer än vad man tror.
