Långsamt, långsamt gled Remus upp ur sömnen.

"Det är din tur, Slingersvans."

"Det är helt otroligt! Han har sovit hela dagen."

"Hyssjh! Ni väcker honom!"

Hans mage värkte av hunger. Kanske var det det som väckt honom. Kanske var det hans vänners röster. Han visste inte. Sängvärmen omslöt honom, höll honom kvar i hans tillstånd av dåsighet. Han ville inte vakna. Någonting sa honom att världen hade blivit hotfull. Han mindes inte varför, ville inte minnas. Visste bara att han inte ville tillbaka till det hårda vakenlivet.

Någonting var det, men han kunde inte gripa tag i det.

När han till slut slog upp ögonen fick han syn på sina vänner. De satt på James säng och spelade mugglarkort, något som Sirius var barnsligt förtjust i.

"Men sluta, Tagghorn! Det där var mina sista Bertie Botts bönor!"

"Haha, jag kan väl inte hjälpa att du är så värdelös på poker…"

Remus slöt ögonen igen. En sekund till sköt han upp det. En sekund till njöt han av tryggheten i sömnen, innan alltihop i ett våldsamt slag kom tillbaka till honom. Då satte han sig långsamt upp och gned sömnen ur ögonen.

Tre par ögon vändes omedelbart åt hans håll.

"God morgon, Sömntuta!" Flinade James.

"Sovit gott?" Frågade Sirius.

Remus nickade sömnigt.

"Ja. Vad är klockan? Har jag missat lunchen?"

Sirius flinade mot honom.

"Käre måntand," Sa han överdrivet högtidligt. "Idag har du slagit nytt rekord. Du har missat både lunchen och middagen. Klockan är nästan åtta."

Remus gjorde en missnöjd grimas.

"Åhnej," stönade han. "Varför väckte ni mig inte?"

"Det gjorde vi." James log brett. "Du sa något till mig, som jag för anständighets skull inte vill nämna, och sedan somnade du igen innan jag han svara."

Remus blängde surt på honom.

"Men," tillade Sirius hastigt. "Det hindrade oss inte från att ta med mat till dig."

Han plockade, ur tomma luften, fram en rågad tallrik med potatissallad, kycklinglår och grönsaker, trollade fram ett par bestick och räckte alltihop till Remus. Remus tyckte att hela världen plötsligt såg lite ljusare ut.

"Tack," mumlade han, och började äta med glupande aptit.

Långsamt, i takt med att maten satte fart på hans hjärna, blev han medveten om hur James och Peter tittade på honom. Och hur ihärdigt Sirius undvek att titta på honom. Plötsligt kände han sig inte lika hungrig längre.

Tystnaden fick det att krypa i skinnet på Sirius. Han visste att sanningens minut närmade sig, och han ville att den skulle komma, ville ha den överstökad, samtidigt som han fruktade den.

Han reste sig rastlöst och gick fram till fönsterbrädan, tog en kruka med en ganska ledsen kaktus i och förvandlade den till en silverbägare, dekorerad med inristade drakar.

"Så vad önskar herr Måntand att dricka?" Frågade han med bästa brittiska accent och bugade sig så djupt att hans näsa nästan skrapade i golvet.

Remus såg knappt upp från sin tallrik, uppenbarligen föga imponerad. Han tuggade och svalde.

"Tja…" sa han. "Om du har tänkt trolla fram det, så vill jag ha vatten."

Sirius skar tänder. Bara för att han misslyckats med att trolla fram honungsöl förra gången han försökte… Det var förresten det enda han kunde minnas att han misslyckats med på riktigt länge. Och de hade faktiskt blivit okej igen på några timmar, även om det innefattade att de behövt gå till madam Pomfrey och få motgift…

Han blängde på Remus.

"Det där skall du få dricka upp." Han mumlade något och svängde staven igen, varpå bägaren fylldes. Han räckte den till Remus.

"Nå?" frågade han uppfodrande.

Remus luktade misstänksamt på innehållet, innan han försiktigt läppjade på det.

"Nästan, men inte helt, olikt pumpasaft."

Både James och Peter skrattade högt, vilket fick Sirius att blänga ilsket på dem. Remus tog sin trollstav och uttalade en försvinnandeförtrollning över det där som var nästan, men inte helt, olikt pumpasaft innan han fyllde den med vatten som han svepte i ett drag.

Sirius sjönk ner på sängen igen. Tystnaden bredde ut sig i rummet som kall vaniljsås. Sirius lade märke till att Remus kastade blickar på dem mellan varje tugga och att en rynka smugit sig in mellan hans ögonbryn. Inte bra. Definitivt inte bra.

När tallriken var tom lade Remus ifrån sig besticken och såg upp på dem, uppfodrande. En sekund gick. Sedan flera.

"Tänker ni berätta vad som har hänt?" Frågade han med lätt darrande röst.

Sirius och James utbytte en blick.

"Tja," började James, men tystnade. Sirius försökte fästa blicken någonstans, men lyckades inte. James stirrade på en lös tråd i ärmen på sin klädnad. Peter verkade överväga var han skulle gömma sig.

"Vad?" Remus röst var gäll nu. "Vad är det?"

Det var vid den här tidpunkten som Peter reste sig och förklarade att han var tvungen att öva på försvinnandebesvärjelsen. Innan någon han protestera hade han snurrat runt och rusat ut ur rummet, medan Remus stirrade förvirrat efter honom.

Sirius hade i det ögonblicket själv kunnat ge både ett och annat för en ursäkt för att överge scenen innan allt gick över styr. Men han kunde inte för sitt liv komma på något som han själv behövde träna på, annat än att trolla fram pumpasaft, och han tvivlade på att det skulle vara en godtagbar ursäkt den här gången.

"Kom loss!" Fräste Remus plötsligt, med en tydlig glimt av rädsla i ögonen. "Vad är det som har hänt?"

Luften hade nästan samma konsistens som jordgubbssylt när Sirius äntligen lyckades öppna munnen. Han fixerade blicken på Remus ansikte, fast besluten att hålla den kvar där.

"Alltså," började han. I nästa ögonblick hade hans blick fastnat på kortleken som fortfarande låg utspridd i sängen. Han tog ett par kort och påbörjade ett korthus.

"Sirius!"

"Okej, okej," Sirius fortsatte envist att stapla kort. Sökte efter ord.

"Men han skulle kommit på det ändå. Han skulle listat ut det själv. Han var nära, han visste redan om det piskande pilträdet…" Han insåg först när Remus blick brände hans kind att han börjat i fel ände.

"Sirius!" fräste Remus igen, och ilskan i han röst fick Sirius att rycka till. Några av korten föll tillbaka på sängen.

Han tog ett djupt andetag.

"Ja okej, det var jag. Jag berättade hur han skulle ta sig in i det piskande pilträdet."

Han lyckade säga det helt lugnt, som om det bara gällde att låsa in Filch i något kvastskåp. Men effekten av hans ord kunde inte varit större.

Remus tycktes frysa fast mitt i en rörelse och stirrade på honom, förstummad. Sirius hastigt uppblossande intresse för korthus djupnade ytterligare, men det hjälpte inte. Remus blick brände ändå hål i honom.

"Skojar du med mig?" Frågade Remus med en röst som berättade att han innerligt hoppades att så var fallet.

Sirius önskade, intensivt, att han kunnat svara ja, jag skojar bara, det förstår du väl? Men det var hans eget fel att han inte kunde det. Han fick uppbåda all sin viljestryka för att skaka på huvudet, fortfarande med blicken stint fästad på korten.

Han kunde höra Remus svälja.

"Varför?" viskade Remus, så tyst att Sirius knappt kunde höra det.

Sirius ryckte på axlarna och fortsatte att placera kort på kort. Kämpade för att hålla rösten stadig.

"Jag var väl arg, antar jag, för det där med James. Förbannad, helt enkelt."

"Var det nödvändigt att blanda in mig för det?" frågade Remus med kvävd röst. Sirius föredrog att inte svara. Kämpade, men lyckades inte ta blicken från korthuset, som nådde över hans huvud där han satt i sängen.

"Han var på mig, du vet hur han är, och sedan började han snacka om vad du gjorde i det piskande pilträdet…" Han ryckte på axlarna. "Jag sa hur han skulle göra för att komma in. Det var allt." Placerade ännu ett kort i toppen på huset. "Jag var så arg på honom. Och jag tänkte inte, tänkte inte på att det, ja, att du…" Han svalde igen. "…Att du kunde råka illa ut."

Ett häftigt gnistregn sköt plötsligt ut ur Remus stav, och för ett ögonblick var överkastet han satt på vara på väg att fatta eld. Sirius skickade iväg en kaskad av vatten som dränkte gnistorna och Remus vänstra knä. James satte sig bredvid Remus och lirkade staven ur hans krampaktiga grepp. Remus tycktes knappt märka det. Hans blick var som fastfrusen vid Sirius ansikte, hans ögon blanka.

"Han gick dit." James röst var lugn. "Han kom ända fram till spökande stugan, halvvägs upp genom luckan och fick se dig…"

Remus stirrade, på James nu, grönblek i ansiktet.

"…Men James räddade honom," avbröt Sirius. "Han följde efter och hämtade honom. Ingen blev skadad." Med stor precision placerade han ett korttält högst upp på det tjugosju våningar höga korthuset.

Den tjocka tystnaden igen. Sirius var övertygad om att han skulle få tredje gradens brännskador om Remus fortsatte stirra så där på honom.

"Varför?" Hans röst var bara en viskning.

Sirius bet sig i läppen. Gjorde rösten kall.

"Han förtjänade det." Han upphörde för en sekund att stapla kort och såg istället ner på sina händer.

"Förtjänade?" flämtade Remus misstroget. "Prata inte om saker du inte vet något om, Sirius."

För en sekund gick tystnaden att ta på. För första gången på hela kvällen vände Sirius blicken mot Remus.

"Han färgade för sjutton James GRÖN, Måntand! GRÖN! Inför hela skolan! Han förtjänade att…"

"Vadå?" väste Remus. "Att bli en varulv?" Han tystnade, svalde hårt. "Vad han än har gjort, Sirius, så lovar jag att DET förtjänar han inte!"

Sirius mötte trotsigt Remus blick en stund, men blev ändå den första att se bort. Tystnaden ekade i hans huvud.

"Jag…ville bara skoja lite med honom." Mumlade han, plötsligt medveten om hur vansinnigt det lät. "Det…det var ett…skämt."

"Ett skämt?" ekade Remus klentroget. Hans ögon flammade till, fylldes av någonting mörkt, ursinnigt. För en kort, mycket kort sekund tyckte sig Sirius se den vilda, galna blicken som bara visade sig när Remus var sitt andra, monstruösa jag.

"HUR KUNDE DU?" Skrek han, så plötsligt att både Sirius och James ryckte till.

"TÄNK OM JAG HADE BITIT HONOM! TÄNK OM HAN HADE BLIVIT EN VARULV, SIRIUS! JAG HADE KUNNAT DÖDA HONOM!"

Sirius stirrade på honom. Mållös. Remus stirrade tillbaka, verkade nästan lika chockad själv över utbrottet.

"Remus, det gick bra, han klarade sig, James hann dit i tid…" Protesterade Sirius lågmält, övertygad om att Remus samla ihop sig och bli resonabel, som han brukade vara.

"JA, MEN OM HAN INTE HADE GJORT DET SKULLE JAG HA VARIT EN MÖRDARE NU!"

Sirius ryckte till.

"DET HADE VARIT MITT FEL! TROR DU ATT JAG HADE KUNNAT LEVA MED DET? TÄNKTE DU ÖVER HUVUD TAGET PÅ VAD SOM HADE KUNNAT HÄNDA? DET ÄR MITT ANSVAR ATT JAG INTE BITER NÅGON, SIRIUS! JAG KUNDE HA HAMNAT I AZKABAN! OCH JAG KALLAR DIG MIN VÄN!"

Remus tystnade i någon sekund för att hämta andan. När han fortsatte skar sig hans röst.

"FATTAR DU INTE…" han kippade efter luft, "…FATTAR DU INTE VAD FOLK GÖR MED…MED SÅNA SOM JAG??!"

Sirius kunde inte minnas att han någonsin hört Remus skrika åt någon. Att han gjorde det nu fick honom att känna sig fruktansvärt illa till mods. Han slängde en blick på James, och konstaterade att han såg nästan lika chockad ut som han själv kände sig.

"FATTAR DU VAD DET HÄR KAN BETYDA? FÖRSTÅR DU INTE HUR VIKTIGT DET ÄR ATT INGEN FÅR VETA?! HAN…HAN KOMMER SPRIDA UT DET TILL HELA SKOLAN! JAG KAN FÖR SJUTTON BLI UTSLÄNGD FRÅN HOGWARTS!"

"Remus…" mumlade Sirius.

"OM DET STARTAR ETT RYKTE ÄR MINA DAGAR HÄR RÄKNADE! SIRIUS, SÄG INTE ATT DU INTE VET DET!"

"Remus, snälla du…" försökte james, men han kunde lika gärna ha försökt stoppa ett framrusande tåg med en darrbensförhäxning.

"OCH FÖR SNAPE! SNAPE, AV ALLA MÄNNISKOR! VARFÖR INTE DELA UT FLYGBLAD OCKSÅ?" Remus tystnade igen, drog efter andan.

Sirius försökte förgäves hitta något att säga. Något att försvara sig med, någon förmildrande omständighet som gjorde hans brott lite mindre förfärligt. När han inte fann någon öppnade han munnen för att säga att han var ledsen, men orden kom aldrig över hans läppar.

"Är din mamma nöjd nu, Sirius?" frågade Remus med en röst som fick Sirius att frysa.

Han tappade hakan, fullständigt överrumplad.

"Va?" Fick han fram.

"Ja," Remus röst fortfarande lika kall. "Är det inte för henne du gjort det? Varför skulle du annars göra det?"

Sirius stirrade på Remus som om han just hade förvandlats till något mycket märkligare än en varulv. Han märkte knappt att James, bredvid honom, rörde oroligt på sig.

"Vad snackar du om?"

"Varför skulle du annars förråda mig? Om ett par veckor kan du skriva till din mamma och berätta att det är din förtjänst att halvmänniskan Remus Lupin blev utslängd från Hogwarts. Känns det bra nu?"

Remus ögon sköt istappar mot honom.

I ett par sekunder var Sirius alltför chockad för att få fram ett ljud. Till och med James verkade tillfälligt ha tappat målföret. Den förnuftiga rösten i Sirius huvud sa helt lugnt att Remus var upprörd bortom förståndets gräns och att hans ord inte borde tas på allvar. Men Sirius lyssnade inte till den där rösten. Plötsligt var han lika blixtrande arg som Remus.

"Hur kan du säga så?" Skrek han och flög upp från James säng. "Du vet att det här inte har med min familj att göra!"

Remus såg kallt på honom.

"Hur skall jag kunna veta det?"

"Remus…" försökte James igen, men Sirius avbröt honom.

"Remus, du vet att jag aldrig skulle drömma om att bli som dem! Det här har ingenting med vad du är att göra! Jag skojade lite med Snorgärsen och det är allt!"

"Skojade!" fräste Remus. "Som om det skulle vara det minsta lustigt om jag bet Snape och han blev som mig! Du sa ju själv att Sorteringshatten funderade på att placera dig i Slytherin! Den hade kanske rätt!"

James fingrar grävde sig in i Sirius arm, men han slet sig loss.

"Du vet förbannat väl vad jag tycker om Slytherin!" Skrek han. "Om jag hade tyckt som dem hade jag väl aldrig umgåtts med dig!"

Remus ansikte hade samma färg som ett lakan, och tårar av ilska rann nerför hans kinder. Hans röst var sprucken.

"Nej," väste han. "Exakt! Vad väntar du på? Slå dig ihop med dem som är lika renblodiga som du! De skulle tillbe dig, allihop!"

Med ett hundlikt språng kastade sig Sirius mot Remus. Tyvärr hindrades hans graciösa framfart genom luften av James, som grep honom halvvägs och slet ner honom på golvet.

"Sirius," flämtade han, "sluta, skärp dig, du fattar väl…"

"Din morsa skulle bli stolt över dig! Det är verkligen en fjäder i hatten för dig att ha förrått en varulv…!"

"Men sluta säga så där!" Fräste James, som nu bokstavligen satt på Sirius.

"Du har till och med bevisat att du är precis lika rutten som de! Gör mig en tjänst och försvinn ut ur mitt liv!"

Sirius skulle aldrig berätta för någon hur ont de orden gjorde. Han vräkte undan James och hävde sig upp på fötter.

"Håll käften, ditt groteska monster!"

"Sirius! Så där kan du inte säga fattar du väl!" Nästan skrek James och flög upp från golvet.

Remus blev för en sekund stilla, som om han frusit fast i tid och rum. Sirius kunde, tvärsigenom ilskan, se att hans ord träffat honom hårdare än en slägga skulle gjort. Men raseriet var för stort och starkt för att han skulle ångra sig.

Han hann aldrig riktigt uppfatta vad som hände. I ena ögonblicket stod Remus framför honom, stilla, blek som ett spöke och kusligt tyst. I nästa rörde han sig så snabbt att han för en sekund blev till en suddig fläck i Sirius synfält, innan den kladdiga tallriken kom flygande mot honom som en ilsken bisvärm. Den visslade förbi tätt intill hans vänstra öra, och skulle säkerligen träffat sitt mål om inte Sirius hoppat åt sidan i tid. Tallriken splittrades mot väggen bakom honom och en sekund senare for dörren igen bakom Remus med en smäll.

Jag hade kunnat bita honom.

Det gjorde jag inte.

Jag hade kunnat. Han kunde ha dött. Eller så skulle han blivit som…som mig.

Remus rusade genom korridorerna som om han kunnat fly från det som rev och slet i honom.

Som om han kunnat fly från sig själv, från monstret inuti honom.

Det var först när han kom högst upp i östra delen av slottet, i uggletornet, som han stannade, flämtade. Hjärtat bultade i hans bröst, ursinnigt.

Jag skulle ha blivit en mördare!

Vetskapen om vad som kunnat hända tycktes slita honom itu.

Han ville skrika, rasa. Han hatade, hatade monstret som bodde i honom, monstret som var han och ändå inte alls han.

Han stirrade ut i kvällningen, såg inte den vackra solnedgången. Grep så hårt om gluggens stenkant att den skar in i hans handflator.

Tänk inte på det. Ingenting hände. Han klarade sig.

Hjärtat bultade.

Tänk inte på det.

Sirius. Hans vän. Han hade nästan gjort honom till en mördare.

Är en vän, efter ett sådant förräderi, fortfarande en vän?

Han hade aldrig kunnat föreställa sig att ett svek skulle göra så ont. Smärtan tycktes fylla varje fiber i hans kropp, gjorde honom fullständigt förlamad och stum. Han visste inte hur länge han stod där, hur länge det enda som hördes var hans egna andetag och hjärtslag. Natten djupnade och den avtagande, ofarliga månen steg upp på himlen.

De hade velat ha honom i gänget, trots att han var som han var. De hade tagit enorma risker, bara för hans skull. De hade varit där i hans mörkaste stunder. Sett monstret, men stannat hos honom.

Tanken på att en framtid utan dem tedde sig mörk och skrämmande.

Remus svalde.

Han kallade mig groteskt monster.

Ja. Kanske för att det är exakt vad du är.

Det kändes som om de där orden häftade sig fast på honom, sådär som plåster inte gör när det behövs och som de definitivt gör när man inte vill det.

Sirius. Kommer det vara James nästa gång? Eller Peter?

Han frågade sig inte varför Sirius gjort det han gjort. Visste bara att det hade hänt, det som han alltid fruktat. När han kom till Hogwarts hade han vetat att han aldrig skulle kunna lita på någon. Vetat att hans tid skulle vara över om någon fick veta. Men hans vänner hade övertygat honom om motsatsen.

De hade haft fel.

Han undrade hur han kunnat tro dem.

Och så en nattsvart visshet om att allt var över. Att den tiden då han fick ha vänner plötsligt ryckts ifrån honom. Det här fick inte hända en gång till. På inga villkor fick det hända en gång till.

Han kände fler tårar bränna, men trots att ingen annan betraktade honom än de många ugglorna, vägrade han att ge efter för dem. De är inte värda några tårar, intalade han sig. Trots att han i hjärtat visste att de var värda långt fler tårar än han kunde räkna.

Han slog sin knutna näve mot väggen, gång på gång, ursinnigt.

Det fanns bara en väg härifrån.

Aldrig mer. Aldrig mer riskera att bli sviken.

När månen började blekna och himlen ljusnade i öster torkade han sig i ansiktet med ärmen och gick långsamt därifrån.

Han kände sig alldeles tom inuti.