Hi guys! Update fest! But this one-shot is in swedish, so if you can't speak swedish, then it's definitely not for you. Sorry...
Ett sorl av röster fyller rummet. Det är fullt av besynnerliga varelser, dess jägare och vanliga människor som inte har någon aning om att deras sällskap är olikt dem på något sätt. Alla är klädda i det som enligt dem är finkläder; De Besynnerliga är antingen omfamnade av rött, grönt eller svart sammetstyg med en svart slängkappa gjord av läder eller polyester längs ryggen, människorna i kostymer eller knälånga klänningar av vanligt bomullstyg eller i samma material som de märkligas skrud. Nog tycker människorna att deras sällskap är underligt, men de ägnar inga längre stunder åt att fundera på det, eftersom de blir tilltalade av någon av de andra gästerna och får annat att tänka på.
I rummet finns glada, arga och missnöjda, goda, onda och ledsna individer, alla hopträngda i denna stora, avlånga sal. I rummet finns också en sårad och en fylld av ångest för Den Sårade. Den Ångestfyllde är en av De Besynnerliga, och Den Sårade är dess jägare. Ändå är det jägaren som blivit offret av jakten. Tillslut är det för mycket för den sårade att stå där i massan, tillslut kan hon inte ta det mer. Även fast alla känner olika inför det kommande så ligger det något förväntansfullt i luften och det plågar henne. Hur kan någon vara förväntansfull inför något som kommer krossa hennes hjärta i tusen och åter tusen spillror?
Hon letar sig fram genom den tillsynes ogenomträngliga hopen av olikheter, och får några glåpord kastade åt sitt håll när hon råkar stöta emot någons arm eller axel följt av hennes egen röst som kastar tillbaka ett vekt 'förlåt'. Luften är så tung att andas att hon blir trött mycket fort och måste stanna. Hon hoppas hinna ut i tid, men plötsligt tystnar alla i salen och hon förstår att det är försent.
Ett knarrande hörs då den stora ekporten i ena änden av salen långsamt öppnas. In stiger Häxan, som den sårade vill kalla henne, i en stor och pompös mörkröd klänning med krinolin. Den släpar en aning i det kalla stengolvet, men är ändå perfekt för dess bärare på alla sätt och vis. Det enda ljudet som hörs är hennes klackar i golvet när hon går och Den Sårade kan inte undgå att önska denna persons liv, denna persons rättigheter att få vara med Den Ångestfyllde. För Häxan är likt den ångestfyllde en av De Besynnerliga.
Hon fortsätter sin långsamma men stilfulla gång tvärs över salen där Den Ångestfyllde står. Den sårade vet inte att han är motvillig, att Den Ångestfyllde inte egentligen vill göra detta, och ser då honom stå där med ett leende. Men leendet är egentligen tillkämpat med all viljestyrkan han har för att dölja sorgen inom honom. Och det verkar funka, för alla tror ju att han står där, iklädd i sin formella klädsel, med lycka inom honom. Men det är så långt ifrån sanningen man kan komma, nära inpå ren och skär lögn.
Att Häxan är vacker, det kan ingen förneka, inte ens Den Sårade, och inte ens Den Ångestfyllde. Men det är Den Sårade han vill ha, Den Sårade han behöver för att inte sjunka in i en period av mörker som han har gjort förut. Det är Den Sårade som han älskar, Den Sårade som får honom att känna sig mänsklig. Framförallt är hon den enda som förstår honom. Men det är Häxan som han måste binda sig med för att det inte ska utbryta ett krig där många liv kommer att förloras. Så han tänker att han kan offra sitt eget liv istället.
Nu står hon där, bredvid Den Ångestfyllde, och en av De Besynnerliga iklädd en mörkgrön skrud står framför dem. Han yttrar orden som binder samman Häxan och Den Ångestfyllde, det är han som yttrar orden som krossar Den Sårades hjärta. Den Sårade fäller en enstaka tår som hon genast sveper bort med sin hand. Hon vill inte visa sig vek.
Det är över på några minuter, fast det känns som timmar för Den Sårade, och så fort den stora ekporten öppnas för att släppa ut gästerna, så springer hon ut. Springer så fort hon någonsin har sprungit i hela sitt liv och hon tänker inte stanna. Hon hör inte sitt namn ropas efter henne, till hennes besvikelse. Men vem skulle sakna henne? Ingen av de vanliga människorna vet vem hon är, bara De Besynnerliga och dess jägare, och de vet varför hon springer och tänker inte stoppa henne.
Hon har ingen aning om vart hon ska ta vägen; hennes förflutna är förintat till sista lilla uns, och hon har inte längre sin bror, Den Förrädande. Men hon vet att hon inte kan stanna, hon måste bort från alltihop, för att inte tyna bort helt i allt elände, i all sorg.
