I ett kort ögonblick försvann hon från marken och snurrade likt en tornado rakt ut i ingenstans. Minerva skulle nog aldrig vänja sig vid transferering, tänkte hon i samma sekund som snurrandet avtog och hon föll mot marken, ner från en blå himmel. Rädslan växte sig starkare och Minerva visste inte om hon skulle hinna få fotfäste i luften innan marken försökte döda henne. Minerva knep ihop ögonlocken allt vad hon hade och var beredd på några benbrott, men ingenting hände. Hon landade försiktigt, som en fallande fjäder i en varm famn. "Severus" tänkte hon, när hjärtat hoppade över ett slag. Självklart fanns han där och fångade upp henne. Fast hur självklart var det egentligen?
Minerva kände hur Severus borrade ner sin näsa i hennes hår och drog in hennes doft. Hon ville njuta av att vara nära någon, hon trodde att hon njöt, men hon visste inte. Hon tillät sig aldrig att njuta, för det var något skamfullt enligt henne själv. Hon fick bara straffas, inte må bra, det förtjänade hon inte. Uppslukad i sina egna tankar märkte hon inte att dom hade stannat. Severus hade satt sig när, med hennes kropp fortfarande i sin famn. Hon gav honom en lättad blick, för att inte verka alltför hoppfull eller ointresserad. Han log försiktigt mot henne och värmen spreds i hennes kropp. De sa ingenting, ord behövdes inte. Han lade ner henne på marken bredvid sig. Där låg de, på en stor äng, bredvid varandra och tittade på molnen när Severus bröt tystnaden.
"Hur mår du?"
Minerva funderade en lång stund på vad hon skulle svara. Hur mådde hon egentligen? Det var väl ganska bra, nu, om man jämför med tidigare i livet. Men samtidigt hade hon haft ett återfall, efter sitt längsta uppehåll någonsin. Känslorna var blandade och Severus närvaro gjorde hennes känslor ännu mer luddiga, allting kändes som en stor enda cirkus inuti henne. Hon vaknade upp ur sina tankar och gissade att betänketiden var slut då Severus började skruva på sig.
"Det är okej. Tror jag." Minerva ångrade sitt svar i samma sekund som det lämnade hennes mun. Hon var så dum, så korkad och mentalt efterbliven. Hur kan man inte veta vad man känner?
"Du är inte okej. Det ser jag på dig. Du är helt uppslukad av dina egna tankar och jag gissar att tankarna inte är positiva. Du är osäker på dig själv, du är fylld av självhat…" Severus tog ett djupt andetag innan han återigen hittade tillbaka och sa "Du skär dig…"
Minerva visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. Hur kunde han veta att hon hatade sig själv, syntes det så tydligt? Efter ytterligare en lång paus svarade hon. "Okej, jag mår inte bra. Jag är en fruktansvärd människa och jag förstår om du bara vill gå härifrån nu på en gång. Du får gärna göra det. Ingen förtjänar att vara med någon som jag, ingen förtjänar den smärtan. Ingen vill vara med en osäker och självhatande kvinna. Ingen vill vara med någon som har ärr över hela kroppen! GÅ!" Minerva förstod inte att hon precis hade slängt ur sig såhär mycket inför någon, hon förstod inte hur hon kunde skrika på en man. Hon skämdes, mer än innan.
Severus sa ingenting, inte Minerva heller. Än en gång så låg de bara där i gräset, i fullständig och total tystnad. Minerva hade nog troligtvis gjort det största misstaget i hela sitt liv. Varför gjorde hon som hon gjorde? Varför kunde hon inte bara stanna kvar på sitt kontor och hantera sina känslor på det gamla vanliga sättet? Hon blundade hårt för att inte låta tårarna pressas igenom ögonlocken. Det var förödmjukande nog att bara ligga där bredvid en vacker man hon precis hade öppnat sig för, inte skulle hon göra saken värre genom att gråta! Hennes tankar avbröts när hon kände de där våta och varma läpparna tryckas mot sina. Hon kände en hand som försiktigt smekte hennes ansikte. Tårarna började försiktigt sippra ut genom tårkanalerna och Minerva slutade att spänna kroppen och sjönk ner och blev till ett med gräset under henne. Kyssarna fortsatte och Severus händer trevade genom hennes hår, smekte hennes nacke och torkade hennes tårar. Hon kände sedan hur Severus tog ett försiktigt tag runt hennes midja och la henne på hans bröst. Kyssarna blev intensivare för var sekund som gick. Hon började själv att ta initiativ till saker och ting, för hon ville så gärna ha honom. Intimitet var en pusselbit som saknades i hennes liv, det var en pusselbit närmre lyckan. Hon tog av honom den långa svarta manteln, satte sig grensle över hans midja och tittade honom i ögonen. Hon log ett försiktigt leende och kysste honom.