Kapitel III: Carmys hemlighet

Sly Cooper perspektiv
Amsterdam, okända stranden, sent på kvällen (riktigt sent)

Allt gick så snabbt, jag förstod knappt vad som hände. Ena stunden var allt perfekt, för att i nästa sekund förändras till en av dem värsta kvällarna i mitt liv.
"Carmelita!" Skrek jag igen, men jag fick inget svar från henne.
SLUTA GAPA, DIN IDIOT. HJÄLP HENNE ISTÄLLET, ELLER TÄNKER DU BARA STÅ DÄR OCH GLO? skrek rösten inom mig. Jag visste att den hade rätt; jag tänkte inte förlora Carm idag… eller någon annan dag. Jag hoppade i vattnet och började simma. Jag kände hur det blev djupare och djupare, men jag fortsatte. Det fanns inte en chans att jag tänkte vila för än jag hittade henne. Det var mörkt, jag kunde verkligen inte se något, men jag försökte urskilja varje liten skugga, bara för att hitta något som visade på det fanns liv där ute. Allt jag bad om medans jag simmade var att Carm fortfarande lyckades hålla sig kvar vid vattenytan och att hon inte börjat sjunka än. Sjunka ner i det kalla vattnet… jag försökte få den tanken att försvinna lika fort som jag kom på den, och fortsatte att simma. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag kände att jag rörde mig snabbare mot vattnet samtidigt som jag lyckades ropa ut Carmelitas namn hela tiden. Jag hade simmat en bra bit, och kände med fötterna att det var ganska djupt. Men då såg en orange figur… och visste att det bara fanns en person ute i vattnet nu – Carmelita Fox. Jag simmade fram till henne och jag märkte inte hennes ansiktsuttryck. Det enda jag gjorde var att hålla om henne, så hårt jag kunde – så jag aldrig skulle förlora henne igen. Jag kände tårarna försiktigt falla ner för kinder, när jag kom på hur nära jag var att missta henne. Carm torkade försiktigt bort dem och höll hårdare om mig. Till min förvåning fylldes luften av ljudet från Carms skratt. Hon visste att det skulle få mig att bli lite lugnare, men jag förstod inte riktigt varför hon skrattade – hade Carm inte precis varit med om en nära döden upplevelse?
Varför var hon så glad? Varför var jag den enda som verkade vara i chock? Carmelita höll något hemligt för mig, och jag ville verkligen veta vad det var.
"Kom Cooper, så simmar vi tillbaka. Ingen får ju skada sig… det skulle ju förstöra kvällen helt", skrattade Carm och släppte mig innan hon började simma tillbaka till stranden. Vad var det egentligen frågan om? Hon var skadad för några få minuter sen. Vad fan var det som hände?
Jag kände att ilskan inom mig växte för varje fråga som skapades i mitt huvud och jag kände att klumpen var tillbaka i magen. Jag visste inte varför… men den här gången var det inte för att jag var ledsen över henne. Jag trodde aldrig att det skulle ske, men för första gången var jag faktiskt arg på Carmelita.
"Du, Ringsvans, varför är du så blek? Vi mår ju bra", flinade hon och drog mig mot stranden. När vi kom fram till vår plats drog hon ner oss båda på filten. Varför jag var blek? Varför tror hon att jag blek? Jag hade trott i flera minuter att hon skulle dö… att hon var död. Och så sitter hon där och skämtar om det som om hon nästan drunknar varje gång hon simmar med någon. Vänta… hon drunknade? Hon skrek om att hennes ben hade stelnat… hur kunde hon då vara så frisk? Jag tittade försiktigt upp och såg att Carm fnissade lågt. Tyckte hon att det här var roligt, för att hon lyckats lura mig?
"Fox, vad är det som är så roligt?", morrade jag och lät ilskan komma ut. Jag trodde att det skulle förvåna henne… eller åtminstone göra henne lite allvarligare, men hon bara satt där och flinade.
"JAG FATTAR INTE ENS ATT JAG OROADE MIG FÖR DIG", röt jag, och den här gången hade jag lyckats fånga hennes uppmärksamhet. "FOX, JAG VILL INTE SE DIG IGEN!", hörde jag mig själv skrika, men kände samtidigt tårarna falla ner för kinderna. Varför grät jag? Jag ville det här.
"Sly, snälla lyssna på mig", log hon försiktigt och försökte lägga en hand på min kind… men jag slog bort den.
"Fox, fattar du inte? Jag trodde att du skulle dö, och allt du gör är att sitta där och skratta", skrattade jag utan någon glädje alls. Jag fattade inte varför jag gjorde såhär mot mig… och mot henne.
"Sly, fatta själv. Du behövde lära dig… det där var enda sättet", försökte hon förklara, men jag antog att jag inte lyssnade.
"Åh, tack så mycket för hjälpen då", svarade jag sarkastisk tillbaka men fortsatte: "Men var det värt det? Varför gjorde du det? Så jag kunde hata dig? Vet du, jag gör det. Fox, jag hatar dig". Jag vet inte varför, men någonstans djupt inom mig önskade jag att jag inte sagt det, för när jag talat färdigt så såg jag hennes tårar rinna.
Jag gjorde inget… bara satt där och tyckte att mitt liv var surt.
"Det roliga är att det var värt det. Det är lika bra att du hatar mig, Sly. Det är så det borde vara mellan oss. Men varför jag gjorde det? Jo, för att jag är trött på att oroa mig för dig. Inte bara jag… men din familj också", började hon, men jag lät inte henne fortsätta.
"Vilken familj, min familj har varit död sedan jag var åtta", svarade jag tillbaka och försökte hålla ilskan borta.
"Sly, jag vet det. Du vet, jag är faktiskt inspektör… när ska du någonsin inse det?", skrattade hon, nästan som att hon pratade med sig själv. Men så tittade hon på mig… nej, hon iakttog bara mina ögon. "Men jag menade faktiskt Bentley, Murray, Gurun och… åh, Penelope. Dem är din familj, och du har hållit dig undan från alla. Även från mig", grät hon. Jag fattade fortfarande inte… "Så ja, det var värt det. Det spelar ingen roll om jag har förlorat den enda vän jag någonsin haft", mumlade hon och tittade bort.
"Se på mig Fox", viskade jag och försökte få henne att titta på mig. Jag var på väg att säga förlåt, så många gånger jag orkade… även om det tog hela natten, men så tittade hon på mig. Hennes blick var fylld med så mycket sorg… mer sorg än när hon pratade om sin familj. DIN IDIOT, TITTA VAD DU GJORDE MOT HENNE, röt rösten inom mig. Jag ville ge mig själv en örfil. Hur kunde jag låta ilskan ta över mig sådär? Hur kunde jag ens säga dem där orden? Innan jag ens hann göra något… innan jag ens hann tänka så linkade hon sina armar runt min hals och tryckte sina läppar mot min mun. Carmelita hade aldrig kysst mig sådär, aldrig så vilt, som om den här var hennes sista. Det roliga var att jag försökte dra mig från kyssen (jag ville ha svar först…), medans hon bara höll hårdare om mig. Tillslut släppte hon mig, men bara på grund av att hon behövde andas.
"Sluta", andades jag.
"Nej", andades hon tillbaka och jag såg att hennes ögon brann av iver. Hon tryckte sig mot mina läppar igen, och stal en ny kyss. Jag vet inte hur längre vi höll på sådär… och hur många gånger hon kysste mig på nytt, men jag kände tillslut ilskan försvinna… bortblåst som den aldrig varit där. Tillslut gjorde jag som hon ville, rullade ovanpå och kysste tillbaka. Jag kände henne le mot mina läppar och jag kunde låta bli att skratta svagt, Carm släppte mig och fnissade. Hon verkade nästan alltid få som hon vill, på ett eller annat sätt.
"Carmelita, jag är så ledsen. Jag menar inte ett ord av det jag sa!", sa jag så snabbt att jag fick svårt att skilja på orden. Jag ville bara få ut det… jag ville bara att hon skulle veta det, innan hon hatade mig för alltid.
"Sly, jag förtjänade det och mycket mer än så. Men ingen skada skedd, fast det är lite kallt ute nu. Kom så packar vi ihop våra saker och åker hem", log hon.
"Carm, våra kläder…", mumlade jag och vilade mot henne en sista gång, hud mot hud.
"Åh, jag visst ja… men Sly, kan du…", rodnade hon och kikade på mig. Vad höll jag egentligen på med? Jag rodnade och flyttade på mig, bort så fort jag kunde.
"Den här gången byter jag nog om här… och du kan gå någon annanstans", fnissade Carm och jag antog att hon mindes vårt lilla möte innan.
"Jag trodde att vi aldrig skulle prata om det igen", skrattade jag med och började resa på mig igen.
"Om vad då?", undrade hon och log igen. Jag bara fortsatte skratta medans jag gick så långt det behövdes för att jag inte skulle se henne. När jag bytt tillbaka till mina vanliga kläder märkte jag hur kallt det faktiskt hade hunnit bli. En isande vind blåstes mot mig och jag gjorde vad jag kunde för att hålla värmen. Den här kvällen hade verkligen varit annorlunda på alla sätt och viss, och Carm hade åter igen lyckats förvåna mig. Jag försökte fokusera medans jag gick tillbaka till Carmelita, och såg då att hon åter hade sätt på sig den blåa klänningen och läderjackan som jag kände igen allt för väl. Filten vi hade suttit på var borta och vart enda tecken på att vi varit där var försvunnen.
"Det är dags att gå hem… jag menar till dig", log Carm svagt och tittade bara på mig. Hon verkade inte vilja skiljas från mig lika lite som jag ville. "När vi kommer fram så berättar jag allt", fortsatte hon, men jag hörde knappt vad hon sa. Berätta vad? Hade hon inte svarat på allt?
Vi satte oss på motorcykeln igen och överraskade nog så lät Carm mig köra igen. När jag kände att hon höll mig hårt om midjan, startade jag motorn och satt kurs mot basen. "Carm, du är inte orolig för att jag ska köra snabbt igen?", skämtade jag medans jag hade blicken på vägen – hon skulle aldrig förlåta mig om vi krockade och hamnade på sjukhuset. "Jag tror du vet vad som kommer att hända då", fnissade hon men fortsatte "Men du har väl inte så bråttom tillbaka?". Carmelita kände mig alltför väl…
Jag påmindes när hon fnissade mot min rygg, vad ilskan fått mig att göra. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så arg… eller någonsin skulle kunna skrika åt henne. Inte ens mot Clockwerk, person – om han ens var en person – jag hatade mer än någon annan, hade jag förlorat humöret. Det var lätt att känna sig fokuserad och tänka på det som var viktigast.
När jag tjöt mot Carm, tänkte jag inte med hjärnan utan snarare med hjärtat. Jag lovade mig själv – gång på gång – att aldrig bli så arg igen.
Det ironiska var att när humöret var som viktigast för samtalet var det Carm som hade lyckats hålla sig lugn. Hon försökte till och med att förklara sin sak, utan att ens höja rösten.
Jag var glad att stranden hade varit tom…
På något sätt hade jag lyckats koncentra mig på vägen samtidigt, och jag märkte att vi kommit fram till basen. Jag stannade cykeln, men jag sa inget… Carm sa inget. Vi bara satt där och lät sekunderna gå och bli minuter. Bara stirrade in i varandras ögon, och önskade att vi kunde vara såhär för alltid. Jag var rädd att säga något, för jag ville inte att hon skulle försvinna igen.
"Sly, Carm… ni är äntligen tillbaka. Klockan är redan ett! Kom in", ropade en bekant från villan – Penelope, men jag överraskades av att två personer stod bakom henne.
"Carmelita, ta med dig Sly och kom in. Han lyssnar ändå bara på dig", ropade en röst jag inte hört tala till mig på längre – Bentleys. Men det lät som att han skrattade.
Vad Penelope än hade sagt till honom och Murray, så hade hon verkligen lyckats. Carm fnissade lågt och tog tag i min hand, och drog in mig i lägenheten. Det kändes så konstigt att det var Carm som ville in dit, och att jag ville vara kvar här ute.
"Kom nu, det är dags för dig att möta alla igen", viskade hon i mitt öra och drog in mig genom dörren. När vi kom in, möttes vi av allas leenden och det verkade som att alla hade glömt vadslagningen. Den enda frågan som cirkulerade i mitt huvud var: Vad fan sysslar dem med?
"Carmelita, vi är ledsen om Sly sårade dig tidigare ikväll. Vi vet att Sly aldrig menade det… men han har ibland svårt att kontrollera dig", brummade Murray och log som aldrig förr. Vi gick tillsammans in i vardagsrummet, medans frågorna bildades i mitt huvud.
"Ja, han har det lite svårt, speciellt när det handlar om dig. Och så kallar han mig överbeskyddande", log Bentley försiktigt. Hur kunde dem veta vad som hände på en strand? En strand alldeles för långt bort för att dem skulle höra något.
"Det gör inget… men hur kunde ni?", frågade Carm och stirrade chockat på dem båda – det där verkade inte hon heller vara informerad om.
"Åh, tack vare den här", log Penelope och visade någon robotliknad sak. Jag förstod först inte vad det var… men såg sen linsen. Det var en kamera… dem hade sett allt!
"Okej… varför?", undrade Carm och trots att jag såg ilskan i hennes ögon, så hördes den inte i hennes röst. Jag visste att ingen av dem skulle upptäcka något.
"Eftersom vi måste vara förberedda ifall något skulle hända. Det lustiga med den här lillen grejen är att du kan välja om du bara vill ha ljudinspelning eller bildinspelning också. Så det mesta är ändå bara röster, och självklart är allt redan borta. Är du arg, Carm?", undrade Penelope och av någon anledning så tittade hon bara på Carmelita. "Nej… jag antar att det var viktigt. Men du kunde ha sagt något innan… typiskt läskiga mekaniker", skämtade Carm och dem andra skrattade. Jag förstod nu att dem måste ha träffats innan… det var så uppenbart. "Jag är i alla fall ingen snut med kort stubin", skämtade Penelope tillbaka och Carm skrattade istället för att bli arg. Penelope fortsatte "Men om jag sagt något hade du aldrig gått med på det, eller hur? Vi har ju inte precis varit bästisar hela livet". Jag kände ilskan inom mig växa igen…
Varför tyckte Carm att det var så lugnt att mitt gäng hade spionerat på henne?
Jag kände att jag tryckte ner Carms hand för att jag inte skulle låta ilskan ta över mig igen, och hon lät mig. Antagligen förstod hon… och jag kollade ner på våra hårt sammanlänkade händer – Carm hand var röd, och det såg ut som att någon droppe blod rann från hennes hand. Det räckte för att göra mig illamående. Jag förstod inte hur jag kunde skada henne igen. Jag tittade försiktigt upp och såg ett glatt leende, samtidigt som hon samtalade med dem andra. Varken ilska eller hat syntes i hennes blick, om något så såg hon glad ut. Jag förstod inte hur hon höll ut. Hur lyckades hon vara så lycklig trots att jag gång på gång skadade henne… och på samma dag också? Carmelita var perfekt på alla sätt och det kändes inte som att jag förtjänade henne.
Skärp dig, och gör något åt saken! Håll om henne, kyss henne så hårt du orkar… strunta i alla andra, bara gör något, istället för att sitta där och tycka synd om dig själv, ropade mitt inre medvetande, och jag visste att den hade rätt. Jag behövde göra något som visade att jag älskade henne, lika mycket som för sex veckor sedan.
Jag flyttade ner mina händer och placerade dem försiktigt runt hennes midja och flyttade mig närmare henne. Jag tryckte henne mot soffan, och kände känslorna inom mig explodera. Varenda cell i kropp visste vad jag ville göra, och såg till att jag gjorde det. Jag pressade mina läppar mot henne, men den här gången tänkte jag se till att jag fick ut så mycket jag kunde av kyssen. Jag brydde mig inte om att gänget satt i närheten, jag brydde mig inte om att jag var mästertjuv eller att hon var polis. Det enda som betydde något var att hon för tillfället var min. Jag slickade svagt hennes underläpp, så jag kunde köra in tungan i hennes mun, men självklart vägrade hon. Jag tog försiktigt upp min högra hand, samtidigt som våra läppar var sammanlänkade och masserade hennes hals. Det fungerade… Carm stönade lätt, och öppnade munnen. Jag förde in min tunga i hennes mun och jag kände hur våra tungor brottades om vems som skulle dominera. Jag fortsatte och tillslut släppte jag också ut ett stön.
"Hör ni…", hörde jag Murray mumla, men jag svarade bara med ett "mm…".
"Sly… inspektör Fox?", mumlade Bentley och fick samma som mitt svar av Carm.
"Det dem försöker säga är, skaffa er ett rum va?", fnissade Penelope och jag släppte försiktigt Carms läppar. Jag vet inte vad det var, men något gjorde mig så arg.
"Jasså, nu ska vi vara privata? Men när man helst av allt vill vara det, så måste ni hålla koll på oss", svarade jag henne och kände hur jag höjde rösten. Jag kände mig ganska korkad… men vad var felet? Det var aldrig min idé att spionera på någon.
"Sly, bli inte arg igen", hörde jag Carm mumla tyst i mitt öra. Jag svarade inte henne… mitt ansikte var tomt. "Sly Cooper, gå genast upp på ditt rum. Jag vill prata med dig! Du lovade mig en sak", log Carm men jag hörde hotet i hennes röst. Jag visste att jag inte kunde säga emot henne… så jag gjorde som hon sa. Jag kände mig som en liten pojke som hade blivit uppskickat till sitt rum, utan någon vidare bra anledning. När jag började gå upp för trappan hörde jag Carm prata igen… men inte med mig. "Jag lovar att försöka prata med honom… men var är hans rum?", undrade Carm och försökte skratta för att lätta upp stämningen.
"En trappa upp, hallen åt vänster… längst bort", mumlade Penelope men av någon anledning verkade hennes röst tom… nästan död. Jag hörde Carm krama om henne och sedan komma springandes bakom mig. Jag hade hunnit till mitt rum och var självklart korkad nog att slå igen dörren – hårt.
"Sly… öppna genast dörren", sa Carm och bankade på dörren. Jag satt på min säng, och struntade i att gå fram. Jag tänkte inte öppna den där dörren.
"Sly, sluta vara så barnlig och öppna dörren. Du vet ändå att jag kommer att vinna det här", skrattade hon och jag gav mig. Carmelita hade rätt, det skulle hon. Jag hade ingen anledning att vara arg på henne. Jag gick fram och försiktigt öppnade dörren, men satte mig sedan på sängen igen. Jag hade en känsla av att det här skulle ta lite tid.
"Dörren är öppen", svarade jag utan någon som helst glädje i rösten.
"Inte längre, Cooper", skrattade hon och jag hörde att Carm låste dörren. Hon stod fortfarande med ryggen mot mig, så hon såg inte att mitt humör hade ändrats. Hon vände sig och gick långsamt fram till mig. "Sly, vad är det som är felet?", undrade hon och satte sig bredvid mig.
"Jag vet inte… allt. Förresten, Carmelita, vad gör du här?", undrade jag. Hon hade slutfört sin plan… det fanns väl ingen anledning för Carm att vara kvar? Jag såg att Carm försökte blinka bort något (tårar?) och stirrade sedan direkt på mig.
"Sly… faktiskt så vet jag inte. Jag antar att du… betyder mer för mig, än jag kan… eller vill förstå", mumlade hon och lutade sig mot min axel. Jag lät hennes huvud vara kvar där och försökte hålla om henne; hon lät mig. Det kändes så konstigt att Carmelita hade varit snuten som jagat mig världen över under alla dessa år, och hon så sent som för några veckor blev sur på mig när hon såg mig på gatan, här i Amsterdam.
"Carm… vad var det som du vill prata med mig om?", undrade jag och tänkte på om det var något speciellt som hon sagt under kvällen. Det var faktiskt flera saker hon nämnt, men inget som verkade så viktigt för tillfället.
"Ringsvans, har du redan glömt bort?", frågade Carm men skrattade. Det kändes skönt att höra henne skratta… jag tycker inte om att göra hennes ledsen. Jag nickade försiktigt vilket fick Carm att skratta ännu mer. "Du lovade mig att du skulle prata med ditt gäng… inte skrika på dem", förklarade Carm och log, men hennes blick var sträng.
"Ja… men… förlåt mig", bad jag och gav upp. Carmelita hade rätt… det som hände där ner var korkat… den där dumma vadslagningen var korkad.
"Det gör inget Sly, allt som räknas nu är att du är här… och kvar, för en gång skull", skrattade hon under tiden som hon flyttade närmare mig.
"Minns du alla gånger som du lämnat mig… förbannad efter en flörtig kommentar eller en kyss? Den här gången har du ingen stans att ta vägen", fnissade Carm men tystade. Jag hörde henne lågt räkna ner från tio.
Tio… nio… åtta… sju… sex… fem… fyra… tre… två… ett
Carmelita tryckte sina läppar mot mig, för vad som kändes som tusende gången för ikväll, men jag älskade det lika mycket den här gången. Men den här var ganska lik den första som hon gav mig… efter att jag "räddade" henne. Den här var het, det kändes som vi åter stod på en eld – vi brann, av all lycka som fanns i världen. Jag tvivlade ett tag att det fanns någon som var lyckligare än mig just nu.
Sedan den första minut då jag träffade henne ville jag kyssa dem där läpparna, och hålla om henne så hårt jag kunde. Jag trodde aldrig att det skulle bli möjligt… men jag hade tydligen fel. Här stod vi, mästertjuv och polis, med sammanflätade fingrar och läpparna tryckta mot varandra… utan att bry oss om vad omvärlden tyckte om det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min envishet och… tja, fobi för djupt vatten skulle leda till det här. Jag hade flera gånger under dem där sex veckorna velat ge upp och bara gå tillbaka till mitt normala liv, men jag var glad att jag inte gjorde det. Det verkade som att allt Carmelita behövde var tid… men så hörde jag ett klick. Okej, vad var det? Jag försökte röra på mina armar… men det gick inte. Jag satt fast, så antog att det var Carm och öppnade ögonen. Jag såg att hon också gjord det och långsamt flinade mot mig.
"Carm… varför kan jag inte röra mina armar?", undrade jag då jag såg ha sina händer framför sig. Det var visst inte Carm som höll fast mig ändå.
"Minns du din lilla kyss i Ryssland, för fem år sedan?", flinade Carm. Hur kunde jag glömma det underbara minnet? Det hade inte bara varit den unga inspektorns första kyss, utan även min första. Men jag hade lurat henne och använt hennes handklovar till att låsa fast henne med räcket. Jaha… det var det hon menade.
"Du har låst fast mig!", konstaterade jag förvirrat och såg Carmelita leende nicka samtidigt som nickade. "Carm, du vet att dem här är lätta för mig… eller hur?", skrattade jag, men kände att något var fel. Hon visste redan att vanliga handbojor inte skulle räcka för mig. "Cooper, det är vad du tror. Jag måste tyvärr meddela dig att dem här inte är så lätta", fnissade hon medans hon kastade upp något i luften och sedan fångade det i handen. Mitt öga hann i alla fall att uppfatta vad det var – en nyckel.
"V-vad m-menar d-du?", frågade jag men hörde att min röst hackade. Det stämde inte… om Carm tänkte arrestera mig, skulle hon ha gjort det för länge sedan.
"Jo, dem här är specialgjorda. Du behöver faktiskt två nycklar för att låsa upp den här, och båda måste sättas i samtidigt. Så din käpp klarar inte av den", log hon men fortsatte: "Tycker du om dem?".
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag skrattade. Carmelita lyckades faktiskt alltid, när hon verkligen ville något.
Men det där var ändå rätt åt dig, skrattade en röst inom mig.
"Så nu då?", undrade jag och såg mig runt efter den andra nyckeln.
"Nu drar jag! För nu vet du hur det känns att bli lämnad, när man längtar efter mer", skrattade hon men fortsatte: "Jag lägger den här nyckeln och din käpp på bordet. Den andra nyckeln har din familj". Carmelita ställde sig upp och visade att hon menade allvar. Hon lyfte handen, vinkade lätt, skrattade och hoppade ut genom fönstret. Var det såhär det kändes för henne… varje gång?
"CARMELITA!", hörde jag mig själv skrika, i en blandning av förvåning och ilska. Det var tyst tills att jag hörde ett skratt… så hon var ändå i närheten.
Bra jobbat Sly! och hur ska du ta dig ut ur den här röran, undrade mitt inre medvetande. Carm hade verkligen tänkt på allt.
"Sly, mår du bra?", undrade en röst, och jag visste vem det var – Penelope. Men av någon anledning lät den fortfarande stel… och jag förstod att hon var rädd över det som hände där nere.
Bra, den enda personen som inte var sur på dig… och du sårade henne, klagade rösten igen.
"Ja… eller nej, eller jag mår bra… men jag har lite problem. Har du sett en nyckel som tillhörde Carm?", undrade jag och försökte låta så normalt som möjligt.
"Jo, jag fick en av henne, men hon sa aldrig vad den var till", förklarade Penelope men stannade fortfarande på andra sidan dörren. Jag försökte sätta mig upp (jag lyckades!) och tittade sedan på dörren. Den var öppen.
"Ni kan komma in nu!", ropade jag ut och visste att dem alla var där ute. Jag försökte låta så glad som möjligt… utan att det skulle låta falskt. Två av dem skulle behöva hjälpa mig, om Carm hade rätt.
"Sly… vad har hänt med dig?", undrade Penelope när hon kom in, med Bentley, Murray och Gurun i hällarna.
"Carmelita lurade mig", mumlade jag men insåg att dem hörde mig. Jag hörde låga skratt och såg på dem… det räckte. Först brast killarna ut i skratt men sedan även Penelope, och jag med. Jag mindes inte senast vi skrattat så här. Jag förklarade för dem vad Carm hade sagt och dem lovade att släppa mig, på ett villkor.
"Sly, lova att inte bli arg på någon!", bad Penelope.
"Som om jag skulle bli arg?", skämtade jag men hörde en låg röst.
"Sly, Anda benar-benar marah!", svarade Gurun, men inne i mitt huvud, hörde jag en vis röst som tyst mumlade: Sly, du blev arg!
Jag bara nickade kort, och jag såg Gurun le. Den här gången pratade han inte… bara sa tänkte det: Det är inget fel att bli arg, Sly. Det är mänskligt… och kan hända vem som helst. Du måste bara komma ihåg att kontrollera den känslan, precis som alla andra. Men det viktigaste är att du har insett det nu.
När han sa det sådär… så visste jag att jag låtit mina känslor styra mig större delen av kvällen, istället för att tänka logiskt. Jag vände mig mot dem andra, och talade så tydligt jag kunde. "Jag är så ledsen för allt. Jag förstod inte varför jag var så envis… eller varför vi ens bråkade. För några månader sedan kändes det hemskt och bara bli tvungen att skiljts åt… när Contessa tog oss. Jag vet inte hur jag tänkt dem senaste veckorna… men jag är så ledsen. Förlåter ni mig?", undrade jag och såg på dem.
"Sly, bröder bråkar", log Bentley men avbröts Murray som fortsatte "Men dem är fortfarande bröder". Penelope bara skrattade och såg på mig.
"Hur knasig du än, så kommer du alltid vara vår vän, Sly", fnissade hon och alla brast ut i skratt igen. Jag hade helt glömt bort mina handbojor fortfarande satt kvar.
"Gruppkram?", log Murray men jag flinade mot dem.
"Hör ni, har ni inte glömt något?", undrade jag och försökte skaka lite på armarna. Det var inte så lätt.
"Oj, ledsen Sly", svarade Penelope medans hon tog fram den enda nyckeln ur fickan. Bentley rullade fram och hämtade den andra.
"På tre! Ett… två… tre", sa Bentley och dem stoppade in nycklarna. Jag kände att metallbitarna låssade och försökte genast få igång blodcirkulationen. Några minuter till och mina händer hade blivit helt blåa.
"Sly, jag har faktiskt ett brev till dig från din mademoiselle", log Penelope och sa det sista ordet på franska. Det lät väldigt roligt… hennes nederländska dialekt med franska ord. Vänta, ett brev… från Carmelita? Penelope gav mig ett kuvert som först såg ut som ett Coopermärke, i mörkret. Sedan såg jag att den var orange och vit, och hade en rävsvans dit klistrad. Det var väl det enda som saknades? Ett visitkort som ett bevis på att hennes jobb var slutfört.
Jag öppnade brevet och läste det högt:

Kära Sly, (glöm att jag någonsin börjar ett brev såhär igen)!

Allt det här vara bara en plan för att få dig att simma. Jag ljög att jag inte kunde simma där. Sly, du måste förstå mig – det var enda sättet. Jag behövde veta om du verkligen kunde simma, oavsett vad som än hände. Men jag är glad att du försökte rädda mig, Ringsvans. Vi kanske står på olika sidor av lagen, men du är en bra person, Cooper, det medger jag.
Jag kan inte heller förneka att jag hade trevligt idag, för det hade jag… verkligen. När jag först träffade Penelope och ordnade vår plan ville jag bara att du skulle komma tillbaka. Jag sa till mig själv att anledningen var att jag ville arrestera dig. Nu förstår jag att det var något mer. Men det förändrar inte något, Cooper, jag ska jaga dig till världens ände, om jag måste. Läs noga nu, Ringsvans. Ta hand om er nya medlem, hon är en bra tjej, så såra henne inte igen. Hon ville vara en del av ert gäng – så låt henne.

Bränn det här meddelandet!
Om någon i Interpol får det, så lovar jag dig, att jag personligen kommer se till att du hamnar i helvetet.
Vi ses snart igen,
Carmy Fox.

"P.S. Hälsa Bentley och Murray att Penelope och jag vinner deras korkade vadslagning", sa jag och log. Så hela planen var egentligen Penelopes idé och dem hade båda känt varandra. Verkade som att både Interpol och vi hade en riktigt bra skådespelerska var. Försäg var det här säkert inget, i jämförelse med alla åren som hon hade blivit tvungen att spela en medelåders gammal vessla. Dem andra stirrade på Penelope som om hon dansade cha-cha i baddräkt eller något. Det var kul och se att jag inte var den enda som var förvånad ikväll. Även om Carm hade försökt hålla sig undan från sina känslor i brevet, så var det lätt att uppfatta dem. Jag tänkte inte bränna det här brevet… jag tänkte spara det, precis som jag visste att hon sparade alla mina visitkort – från dag ett.
"Men Bentley, det är något som fortfarande stör mig. Vad var det egentligen som förloraren skulle göra?", undrade Penelope och jag mindes att jag inte heller visste det. "Inget!", svarade Murray och Bentley i kör. "Ni döljer något, killar… ut med det!", flinade jag och stirrade på dem med. Jag såg att dem gav upp… dem ville inte starta ett nytt bråk igen. "Förloraren skulle bete sig som en annan person i gänget, under ett helt dygn", skrattade dem, samtidigt som dem försökte få det att låta så lågt som möjligt. Det gick faktiskt inte att missa deras ord. "Hahaha… är det sant? Det får jag inte missa… att se er tre", skrattade en röst från fönstret. Skrattet var ett ljud som jag hade fått lära känna ikväll, och tillhörde en vacker rävhona – Carmelita Montoya Fox. "Aww, jag älskar lyckliga slut", skämtade hon.
"Tre, vad då tre? Dem är bara två, Carm…", mumlade jag, men inte särskilt övertygande. "Det är tre personer i det här rummet som har misslyckats. Minns du din förfader från vilda västern?", undrade hon och log. Tennessee Kid Cooper, levde under sena 1800-talets Amerika. Men Carm borde inte ens känna till honom… eller hans spelregler. Hennes familj var inte ens poliser på den tiden.
"Tennessee Kid Cooper… han spelade poker på fritiden… men han hade även vadslagningar. Och regler till dem", förklarade jag, mest till dem andra som såg förvånade ut.
"Varav en regel att den som blev lurad under vadslagningen, måste genomgå samma straff som den som förlorade. Vilket i det här fallet är två", skrattade Carm och flinade mot Bentley och Murray som såg förvånade ut. Carmelita borde verkligen inte känna till det här! Jag tittade på Penelope och hon såg lika förvånad ut. Hon skakade även på huvudet som i ett försök att vissa att inte något av det här var hennes idé.
"Carmelita… hur känner du till det här?", undrade jag och såg förvirrat på henne. Carm tittade på mitt ansikte och brast i skratt.
"Hahaha, du vet verkligen inte, eller hur? Jag ska berätta en kort historia för dig om en gammal familjemedlem", började Carm, och satte sig vid fönsterkanten. Jag och dem andra satte sig vid min säng, en stol, skrivbordet… vart som helst faktiskt.
"Min förfader, Agustin Fox var faktiskt polischef under den tiden i Amerika. Det vill säga tills att din gammelgammelgammel-vad-vet-jag-farfar, Tennessee Kid Cooper dök upp i staden. Agustin Fox skulle vakta ett tåg, som skulle ta med all guld som grävts ut ur gruvorna. Kid bestämde sig för en liten vadslagning, med ett annat gäng. Vadet gick ut på att lura Agustin Fox och råna tåget. Den som lyckades lura honom skulle behålla allt från rånet och det som dem andra ägde. Tennessee Kid bestämde sig för att för att gå med på vadet, och lurade min förfader, stal allt från tåget. Något som var Tennessee Kid favoritregel var nämligen att även den lurade skulle betala straffet, vilket i det här fallet var polischef Fox. Så han stal min förfaders last samt det enda som var viktigt för honom… hans bricka. Agustin Fox stod inte ut med det… blev av med sitt jobb, utslängd från staden och flyttade längre söder ner. Det tog flera generationer innan någon i min familj valde att bli polis igen. Så ja, jag råkar känna till den där regeln", log Carm efter att ha berättat färdigt, men fortsatte snabbt "Så du är den tredje personen, Sly Cooper".
Okej, Carm verkade inte låta mig komma undan med det här och inte heller Penelope. Jag hade hört den där historien förut, brickan är en av dem få saker min familj har stulit från en oskyldig person… men Tennessee Kid Cooper verkade vara en liten egen…
"Okej, ut från mitt rum…", mumlade jag och gav upp. Jag hörde Carm, Penelope skratta medans dem andra killarna mumlade något om att dem skulle gå in i deras rum. Carm gav mig en lapp, innan hon följde med Penelope ut och ner för trappan. Jag såg att det stod ett namn på lappen, "Bentley". Typiskt att jag skulle bli honom. Det betydde att Bentley skulle vara Murray för en dag, och Murray skulle vara mig. En lustig grej var att vi faktiskt hade varit varandra under en halloween för länge sedan. Det kändes inte så lustigt länge, och jag visste att Penelope på något sätt måste ha fått veta det. Jag tog snabbt av mina kläder och på med den blåa skjortan och jeansen. Jag fick även bytta mina skor och hanskar och ta bort min hatt. Jag vägrade att ha hans hjälm. På Bentley… såg det normalt ut, på mig skulle det verka galet. Jag tog av min mask och satte på mig ett par glasögon utan styrka.
När jag såg min spegelbild i spegeln kunde jag inte låta bli att sucka – jag fattade inte att jag skulle låta Carmelita se mig såhär. Efter att det här var över skulle jag slå ihjäl dem två för att dem inte berättade mer om vadslagningen innan. Lika bra och få det överstökat, Sly. En dag kanske du skrattar åt det här… som jag skrattar idag, hånade mitt inre medvetande. Den hade nog inte tänkt så noga på det här. Jag gick ut ur mitt rum, mötte i hallen både Murray och Bentley. Vi hade inte hunnit långt ner för trappan för än vi möttes av ett högt skratt, men jag antog inte det var åt oss som flickorna skrattade. Dem verkade verkligen trivas i varandras sällskap. Vi gick ner och fram till dem. Det här var ändå ganska roligt, eftersom jag gjorde det tillsammans med mina två bästa vänner. När vi kom fram till dem fylldes rummet, om inte hela huset av höga skratt. Carmelita skrattade, Penelope skrattade och till och med Gurun skrattade. Han skulle vara den gamle vise mannen i gänget, och han skrattade åt det här.
"Snygga glasögon, Ringsvans", flinade Carm, men tittade faktiskt bara på mig. Jag hörde Carmelitas telefon låta och såg henne kolla på skärmen. "Jag måste tillbaka till Interpol imorgon… idag. Penelope, lova att ta en massa bilder", skrattade Carm, och talade till Penelope men kom närmare mig.
"Sly, jag ger er tre dagar. Åk dit ni måste… och jag tänker inte hindra er. Men om ni är kvar här om tre dagar, så tänker jag arrestera dig… och ditt gäng", log hon och var nu så nära att vi stod bröst mot bröst, nos mot nos. Hon lutade sig fram och stal försiktigt en sista kyss från mig, innan hon log och vände sig mot dem andra.
"Hej då killar, och försök att inte bråka igen. Ta också hand om era nya gruppmedlemmar", fnissade Carm och såg på Murray och Bentley.
"Penelope, nästa gång vi träffas så tänker jag arrestera dig oavsett vad. Då är jag inspektör Fox och du en medlem i Cooperligan. Så försök att ta hand om killarna nu!", log hon och tittade på Penelope.
"Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt nu, inspektör Fox", log Penelope tillbaka. Carmelita skrattade lågt och sprang ut genom dörren. Jag var tätt bakom henne och såg att hon startade sin motorcykel, och bokstavligt talat flög iväg. Nästa gång vi träffas måste jag fråga henne hur hon blev polis, när hon kör sådär! Fast då skulle hon var inspektör och jag var mästertjuv igen…
"Okej, gruppkram!", log… Bentley. Jag trodde också att det var Murray först… men märkte att han stod bredvid mig.
"Välkommen till gänget… igen, Penelope", rodnade jag och kramade henne lite hårdare än dem andra. Jag kände någon slå till mig på benet, och såg att det var Bentley. Hahaha, kanske det här inte var en dum idé ändå. Så här skulle jag kunna få Bentley att avslöja sina känslor… utan att faktiskt göra det. Fast Bentley skulle vilja slå ihjäl mig i resten av hans liv. "Såå Bentley, vad är planen?", undrade han och tittade på mig.
Okej, hur skumt var inte det?
"Ehm, alltså…", började jag, men visste inte vad jag skulle säga. Jag var inte hjärnan i gänget, även om jag klädde mig som honom. Verkar som Bentley ville hämnas på mig… redan nu. Jag tittade på Penelope… jag visste att hon hade koll.
"Penelope, du kan väl ta den här genomgången som en omväxling", log jag.
"Okej, Sly… Bentley! Så här är det gänget, vi ska till Kina. Gänget är nämligen beroende av en större bomb och fyrverkeri expert än Bentley… så förlåt Sly", började hon… men tystande. "Men vi måste fråga Panda Kungen om hjälp", viskade hon och såg vänligt mot mig.
DEM VILLE FRÅGA VEM OM HJÄLP? Jag försökte andas försiktigt och log så gått jag kunde. "Och hur ska han hjälpa oss?", undrade jag och försökte tänka så logiskt jag kunde. Dem andra stirrade på mig… skrattade lite och fortsatte sedan att förklara. Det här kommer att bli tjugofyra långa timmar…