Hej, förlåt för den sena uppdateringen men jag har inte varit hemma. Men nu är jag tillbaka och redo att fortsätta.

Tack för responsen, den betyder jättemycket :)

Ett extra långt kapitel som ursäkt

EPOV

Jag sprang över skolans parkering, så fort man nu kunde springa med en åttaåring i handen. Anledningen till att jag sprang var inte för att de absolut öste ner regn eller för att jag var sen, vilket jag inte var. Jag var tidig, klockan var bara halv åtta. Nej, anledningen till att jag sprang var Bella. Först så hade jag totalt skämt ut mig i måndags då hon kom in i rummet och sen igår, jo, då hade jag öppnat dörren för henne när vi gick ut ur Alice klassrum. Och nu tänker ju säkert du, vem är du? tänkte jag och öppnade dörren in till skolan. Korridoren var tom och Rosalies klassrum som var precis mittemot ytterdörren var mörkt och låst, jag ryckte till och med i handtaget för att kolla. I alla fall, jag hade öppnat dörren för Bella vilket hade fått henne att titta chockat på mig och sedan rodna så som bara hon kan, jag hade besvarat de hela med att se ut som en gapande guldfisk på land.

Jag skyndade bort mot Alice klassrum som var till vänster om Rosalies och slet upp dörren. Alice som stod och fixade bland papper på sin kateter tittade förvånat upp, "Edward, vad gör du här?" "Måste. Lämna. Alex" pustade jag fram andfått, uppenbarligen så var jag inte så tränad som jag trodde. Alice tittade chockat på mig och sedan på Alex som fortfarande såg lika förvirrad ut över att hans pappa dragit upp han extra tidigt utan anledning. "Klockan är halv åtta Edward" sa hon och tittade upp mot klockan ovanför tavlan som för att försäkra sig själv om att hon såg rätt. Jag var inte känd för att komma i tid och absolut inte för att va tidig. "Jag vet" sa jag och nickade. Mina öron var på helspänn och mina ögon flackade runt i de hembonade klassrummet. "Alex, varför går du inte och leker så kan jag prata lite med pappa" sa Alice och Alex nickade innan han gick bort till lekhörnan. Alice gick bort till ett bord på andra sidan klassrummet och satte sig ner. "Sätt dig" sa hon strängt och hennes blick var hård. Va? Nej. Jag kan inte sitta, jag måste gå nu. Shit, hur ska jag ta mig ur detta? Kan jag bara springa? Alex är ju trygg här. "Edward, sitt." Jag tvingade mina ben att röra sig. Alice skämtade inte och jag visste om att hon skulle bära mig bort till bordet om de va de som krävdes. Jag sjönk ner på stolen, jag hade inte tid med detta. "Vad är de Edward?" frågade Alice och hennes ljusbruna ögon tittade forskande på mig. "Vad? Vad menar du? Det är absolut inget" sa jag och försökte nonchalant rycka på axlarna vilket va svårt när man är helspänn. "Äh, försökt inte lura mig. Du rusar in här en halvtimme innan skolan i ren panik som om du håller på att dö eller något." Jag suckade och drog en hand genom mitt rufsiga hår, "Alice de är inget, jag är bara stressad över allt som måste göras" försökte jag men Alice bara skakade på huvudet. "Vad är de som hänt med dig? Du kommer hem och är deprimerad vilket jag förstår men du har varit helt väck sen i måndags och igår kom du hit en kvart tidigare och idag en halvtimme, något är de." Jag tittade bort mot Alex som satt och lekte med lego och skulle precis svara Alice med att jag bara var desperat efter ett jobb när dörren till klassrummet öppnades och Bellas son Lukas tittade in. Shit, Bella var här. Nej, nej, nej. "Hej" sa Lukas försiktigt och rodnade precis som Bella. Sluta tänk på Bella idiot. "Hej Alex, kom in" sa Alice glatt. Inte ett spår av de arga i hennes röst hördes. Lukas tittade bort mot Alex som också tittade upp och log. Min son log. "Vill du leka?" frågade Lukas och Alex nickade. Egentligen så var de förvånade hur snabbt små barn blev vänner, Alex och Lukas hade känt varandra i tre dagar nu och var redan vänner. "Edward" sa Alice, hennes röst precis lika allvarlig som förut. Jag vände blicken från dem lekande pojkarna till Alice. Mitt ben studsade nervös och jag drog handen genom mitt hår. Detta var inte bra, när som helst så kan Bella komma in genom denna dörren för att leta efter Lukas eller prata med Alice. "Alice, jag måste gå nu. Jag har jobb att söka" sa jag och reste mig. Alice suckade åt mig och skakade på sitt lilla huvud. "De är något" sa hon och ännu än gång tittade hon forskande på mig. Jag gick bort till dörren och flyttade diskret på gardinen i fönstret så att jag kunde se ut i korridoren, den var tom. "De är inget, sluta överanalysera" sa jag och öppnade dörren och gick ut. Jag halvsprang bort till dörren och precis när jag skulle öppna den hör jag Alice. "Edward." Jag tittade upp för att se Alice stå i dörröppningen med armarna i kors och titta allvarligt på mig, "tro inte att detta samtalet är över."

Jag sprang över skolgården och hoppade in i bilen. Jag hade klarat mig, jag hade inte träffat Bella. Jag kände leendet sprida sig över mina läppar, jag hade inte skämt ut mig, jag hade inte träffat Bella. Om och om igen tänkte jag på de faktum. Sen så slog de mig som en blixt att jag inte sagt hejdå till Alex. Mitt leende som suttit på mina läppar försvann och de knöt sig i magen på mig. Hur kunde jag glömma säga hejdå till min son? Jag som hade lovat att aldrig låta något komma mellan mig och min son och se, nu hade de hänt, de som inte fick hända. Jag slog arg till ratten och kände hur magen knöt sig ännu mer. Sedan jag såg Bella för första gången i måndags så har jag kommit på mig själv att tänka på henne, vilken hennes favoritfärg är, vad om har för drömmar, va hon gör på sin fritid, varför hon började jobba som lärare. Jag slog till ratten igen, jag tänkte på henne nu, igen. Regnet som öste ner gjorde så att jag inte såg ut genom bilen och jag lutade mig tillbaka i sätet. Herregud, samla dig Edward. Detta fungerar inte, du kan inte låta någon påverka dig såhär. Det är inte normalt. Ingen har någonsin påverkat mig såhär.

Eftersom jag som vanligt inte kom någonstans med mina tankar utan bara förvirrade mig mer så startade jag bilen och satte på vindrutetorkarna innan jag bakade ut från parkeringen och körde ut på vägen igen. Jag hade bestämt mig för att söka jobb idag och eftersom de inte fanns en arbetsförmedling här så fick jag söka jobb på de gamla hederliga sättet, gå in och fråga. Så, eftersom jag misslyckats inom affärer och inte hade råd att vara petig så bestämde jag mig för att fråga på första bästa ställe jag körde förbi.

Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag körde längs vägen och allt jag såg när jag satt och försökte se ut genom bilen var grönt, grönt och lite mer grönt. När jag kört längs vägen i trettio minuter och kommit en bit utanför Forks så såg jag något som lös. Jag saktade ner och såg ett litet hus med en skylt över där de stod, Newtons sport och fiske affär. Jag log för mig själv i bilen och svängde in på den lilla, tomma parkeringen lite för snabbt innan jag parkerade och sprang in i affären.

Det var en liten affär med trähyllor och en disk längst bak där en blond man i femtioårsåldern stod och fixade med en massa papper. Jag tog ett djupt andetag och drog handen genom håret i ett försök att tygla de innan jag gick bort till mannen med handen utsträckt. "Godmorgon, mitt namn är Edward Cullen." Mannen tittade förvånat upp och tog sedan min hand i sin knubbiga. "Hej, Edward, mitt namn är Louis Newton. Vad kan jag hjälpa dig med idag?" "Jo, jag undrar om ni söker personal här? Jag är nyinflyttad och behöver ett jobb snarast." Mannen skrattade och jag tittade förvånat på han. Vad de något jag missade? Mannen eller Louis som han hette tittade upp på mig och han blev genast allvarlig. "Förlåt mig men ni lät så professionell, som om ni sökte jobb på någon fin affär eller ett bolag. Det var inte meningen att göra er obekväm." Jag drog handen genom mitt hår igen och skakade på huvudet. "Absolut inte, jag ville bara att ni skulle förstå att jag är en seriös person som verkligen vill jobba." Louis nickade och la ifrån sig högen med papper. "Okej grabben, jag vill väll inte påstå att jag är i behov av personal men jag är villig att anställa dig då min son som också jobbar här har svårt att hitta hit om man säger så." Jag nickade och följde med han in genom dörren som fanns bakom disken när han bjöd in mig. Innanför dörren fanns ett litet, vitt rum med ett bord med två stolar och en litet kök. "Kaffe?"frågade han och hällde upp kaffe i en mugg. "Ja tack" sa jag och satte mig på stolen där han placerade kaffet. "Det står mjölk och socker där redan." Jag tog en sockerbit i kaffet och Louis satte sig framför mig och slängde ner fem sockerbitar i sitt kaffe innan han tittade på mig. "Du kan väll börja med att berätta lite om sig själv." Jag harklade mig innan jag började prata. "Okej, jag heter Edward och har precis flyttat hit med min åttaåriga son Alex. Jag växte upp här men flyttade härifrån när jag var sjutton av personliga anledningar och började jobba på ett affärsbolag. I alla fall så gick bolaget i konkurs vilket tvingade mig och min son att flytta tillbaka hit för att bo hos mina föräldrar. Jag har en utbildning inom affärsverksamhet och affärsekonomi och vill jobba heltid, helger går också bra." Louis satt tyst och lyssnade och drack då och då och en klunk utav sitt kaffe. När jag pratat klart så satte han ner muggen och log. "Vad kan man säga? Det låter bra, allt låter perfekt. Det är synd att du inte kan jobba med de du utbildat dig till" jag ryckte på axlarna och drack av kaffet, jag var nervös minst sagt, jag behövde jobbet. "Men, jag anställer dig gärna." Jag kunde inte hjälpa leendet som spred sig över mina läppar, "seriöst?" frågade jag och Louis nickade. "Det finns inte så många ställen att jobba på här i Forks och du verkar vara en seriös kille som vill försörja sin son." Jag nickade, "det är mitt mål, jag vill kunna skaffa en lägenhet och försörja mig själv igen." "Det förstår jag, vi kan göra såhär. Du får börja imorgon med att jobba ute i affären, packa upp varor och prismärka dem. Det är inget svårt och sen när du lärt dig lite mer så kan du få hjälpa kunder och stå i kassan." Jag nickade energisk, vad som helst, jag gör vad som helst tänkte jag och log. "Tack så jättemycket, jag uppskattar de verkligen" sa jag och Louis log mjukt mot mig, runt hans ljusblå ögon uppstod en massa rynkor. "Inga problem grabben, inga problem."

Vi satt kvar och drack kaffe och Louis berätta lite om affären. Den hade gått i arv i tre generationer, hans son Mike som var lika gammal son Alice skulle ärva den efter han och alltså bli person nummer fyra i Newton familjen som ägde den. Enligt Louis så gick affärerna bra då många turister kom in och köpte jakt, camping och fiskeutrustning då dem vandrade i Forks skog och berg. Louis berättade också att de bara var han som jobbade här men att Mike som egentligen också skulle jobba där heltid bara dök upp då och då. Louis fru, Linda hjälpte ibland till men var annars hemmafru. Jag gillade Louis, han var en lugn och trevlig person som gärna berättade om hur saker fungerade i affären och sedan tog han till och med upp min lön utan att jag behövde fråga den pinsamma frågan själv. Jag skulle tjäna 16,000 kronor i månaden vilket var de minsta men jag klagade inte. Detta innebar att jag kunde börja titta efter en bostad. Vi diskuterade också jobbtider och Louis var verkligen samarbetsvillig. Jag skulle jobba måndag till fredag från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen och sen så skulle jag jobba varannan helg tio till sex. Efter vår fika så visade Louis mig runt i affären, den var inte stor men hade ett bra utbud av campingsaker och andra redskap som du kunde behöva inom jakt och fiske. Lite senare på dagen dök de upp kunder och jag tittade på medan Louis hjälpte dem att hitta vad dem sökte. När klockan var kvart i tre så tackade jag honom innan jag sprang ut mot bilen igen för att hämta min son.

När jag hoppade in i bilen så var jag lycklig, detta hade varit så mycket lättare än vad jag trott. Det hade slutat regna och solen lös bakom dem gråa molnen. Jag hade radion på i bilen och trummade takten till musiken på ratten. Jag skulle bli sen för att hämta Lukas och kanske att jag skulle träffa Bella men inget av de kändes jobbigt just nu. Allt jag kunde tänkta på var att jag hade ett jobb. Visst var de några trappor ner i skillnad till mitt förra jobb men jag tänkte inte klaga. Detta var fjärde dagen här om man räknar med när jag kom i söndags och jag hade redan fixat ett jobb. Way to go Edward. Jag kunde inte hjälpa att le lite åt hur bra de gått och sjunga med lite i låten som spelades. Kanske att de skulle funka här nere i alla fall. Problemet var bara att Alex slutade tre och jag fyra men antingen så kunde mamma kanske hämta honom eller så kunde Alice kanske passa han på skolan eftersom hon oftast jobbade till fyra. Det var problem som kunde lösas. Allt skulle lösas nu när jag hade jobb. Allt.

Så fort jag parkerade på skolans parkering så rann allt de glada av mig. Minnena från imorse kom tillbaka, Alice frågor och forskande blickar, mitt svek mot Alex när jag glömde säga hejdå. Jag suckade och öppnade dörren till bilen. Jag måste säga förlåt till Alex och förhoppningsvis så skulle mina goda nyheter om jobb distrahera Alice så att hon inte skulle ta upp samtalet från imorse.

Jag knackade innan jag öppnade dörren in till Alice klassrum. Jag tog ett djupt andetag och väntade mig att se Alex ledsen eller arg där inne men istället såg jag vad jag absolut inte vill se. Bella och Alice.

"A.A. " stammade jag fram och såg mig omkring i klassrummet. "Han leker med Lukas, jag hoppas att de är okej" sa Bella mjukt och Alice flinade mot mig. "Kom in Edward, du har väll inte bråttom" sa Alice och jag svalde innan jag nickade och gick in till dem. När dörren smällde igen bakom mig så kändes de som om jag var fast i lejonets kula. När jag drog ut en av stolarna för att sätta mig så passade jag på att diskret dra händerna över mina byxor då jag fått en seriös dos av handsvett. "Hur kommer de sig att du är sen utan att ha meddelat de?" frågade Alice och jag tog ett djupt andetag. Samla dig Edward, du är 27 år gammal och beter dig som tolv. "Jag har sökt jobb" sa jag noga med att inte titta på Bella som satt på kortsidan av bordet till vänster om mig. Jag var däremot väldigt medveten om att Bellas mjuka blick vilade på mig. "Jaså, fick du något jobb?" frågade Alice nyfiket och jag tittade in i hennes ljusbruna ögon när jag svarade. "Ja, på Newtons jakt och fiske butik." Detta fick Alice att bryta ut i ett skratt så okvinnligt som de bara kan bli och i ögonvrån såg jag hur Bella rodnade djupt. "Är de något fel med att jobba där?" frågade jag förvirrat och Alice som fortfarande skrattade gav mig inget svar utan torkade bara tårarna som rann längs hennes kinder. "Absolut inte, du kommer säkert att trivas" sa Bella mjukt och jag tittade upp som den idiot jag är och log mot henne, dels för att jag var tacksam för att hon inte stämde in i Alice skratt och dels för att hon var så vacker där hon satt med ett mjukt leende. Men, som vanligt så gjorde jag precis de som jag inte skulle göra och fastnade med blicken i hennes chockladbruna ögon som sög in mig djupare och djupare. Tillslut var de allt jag såg, den vackra färgen av hennes ögon och mitt huvud snurrade. "Edward hallå?" sa Alice långt borta och jag tvingade mig själv att titta bort från Bella. När jag såg Bellas rodnad och Alice irriterade och ja, något annat blick så kände jag hur jag också rodnade. Den viktigaste regeln med Bella var ju att inte titta på henne. "Va?" Frågade jag och försökte lugna ner mitt hjärta som just nu gick i 110. "Jag frågade när du börjar på ditt nya, trevliga jobb?" sa Alice med retlig röst och jag blängde på henne. "Jag börjar på måndag." "Trevligt" sa Alice och försökte hålla tillbaka skrattet och jag kände att jag blev irriterad. "Alice jag fattar inte, vad är felet med mitt nya jobb?" "Oo, inget, det är jättebra. Emmett och Jasper blir säkert jätteglada när dem får reda på de." Jag höjde förvirrat på ögonbrynen, vad hade Emmett och Jasper med detta att göra? Men Alice leende visade att jag antagligen skulle få reda på de när de var dags så jag visste att de inte ens var lönt att fråga. "Alice, jag kommer jobba till fyra så kan du passa Alex till mig eller få in han på fritids?" frågade jag i ett försök att byta samtalsämne och fråga något som faktiskt var viktigt. "Jag kan passa honom" sa Alice och rykte på axlarna. "Säkert?" "Jadå, det är inga problem. Lukas går inte heller på fritids och dem två leker så fint så varför inte?"

"Jaså?" sa jag förvirrat och gjorde ännu en gång felet med att titta på Bella. Hon rodnade ännu en gång den mest delikata nyansen av röd och nickade. "Lukas har lite problem med att få vänner. Elias har varit hans enda vän så därför har jag inte plågat han med att sätta han på fritids när han bett mig att inte göra de." Hon rodnade ännu starkare efter hon sagt de och jag svalde innan jag nickade. "Men, eh, Lukas och, eh, Alex funkar?" lyckades jag stamma fram och Bella nickade. "Väldigt bra." "Dem är verkligen på samma nivå" la Alice instämmande till och jag var minst sagt chockad. Alex hade aldrig funkat ihop med någon i sin ålder förutom Elias. "Gå de inte bra att del umgås?" frågade Bella och jag vände chockat huvudet mot henne. "Jo, självklart, eh, varför skulle, eh, de, eh, inte göra de?" frågade jag förvirrat och lite nervöst eftersom jag var rädd att Bella skulle hindra dem från att umgås. "Nä, jag vet inte, du såg bara så, ja, jag vet inte, missnöjd ut." Jag skakade så snabbt på mitt huvud att jag trodde att de skulle flyga av. "Nej" sa jag bestämt, så bestämt som jag nu kunde prata till Bella. "Jag var, eh, blev bara, eh, chockad. Alex har, eh, aldrig, eh, haft en, eh, vän i sin, eh ålder, förutom Elias." Bella rodnade och nickade, "okej, det hade varit synd om dem inte fått umgås." Klart dem får umgås tänkte jag och stoppade mig från att himla med ögonen på ett mindre artigt vis. "Så, jag har tänkt" började Alice och tittade mellan mig och Bella med stora ögon. "Bella, du ska ju baka till fotbollen nästa tisdag och jag ska fixa våra tröjor. Jag har till och med ritat upp en skiss på hur dem ska se ut och jag tar med mig den imorgon när vi ska äta. Tröjorna ser likadana ut men har olika färger och titta inte på mig med den blicken" avbröt sig Alice och pekade på Bella med ett smalt finger. Jag sneglade på Bella som satt med armarna i kors över bröstet och med ena ögonbrynet höjt i tvekan på vad Alice sa, vilket jag totalt förstod. "Du kommer älska dem och de vet jag" fortsatte Alice och ignorerade helt Bellas suck. "I alla fall, efter fotbollen så tänkte jag att vi kunde grilla tillsammans på fotbollsplanen fast bara vi." "Och vilka tillhör i ordet vi?" frågade Bella som fortfarande såg tveksam ut. "Du, jag, Rosalie, Jasper, Emmett, Edward och barnen såklart." Alice såg nöjd ut, som om de hon precis sagt var lösningen på all fattigdom i världen och inte en vanlig grillning. Jag däremot kände ångest, jag ville inte spendera mer än nödvändig tid med Bella, vilket borde räcka med ett snabbt hej och hejdå i skolan. Hela min plan med att undvika henne började rasa samman, bit för bit nu när Bella började blandas in i mitt privatliv. Kanske att jag kunde göra så att Bella fick sparken? Men bara tanken på de fick mitt hjärta att stanna, aldrig, aldrig att jag skulle kunna göra något sådant mot någon. Det är inte Bellas fel att jag inte kan bete mig som folk nära henne, nej, det är bara mitt. "Så, vad säger du Edward?" frågade Alice och jag ryckte på axlarna. "Okej." "Ja, detta kommer bli så kul" sa Alice och slog ihop sina små händer. Jag sneglade på Bella igen och såg att hon himlade med ögonen åt mig och log. Jag kunde inte hjälpa de utan log tillbaka då jag visste att hon tyckte Alice var lika knäpp som jag. Och jag skulle ljuga om jag inte påstod att de fick mitt hjärta att hoppa till.

Dörren öppnades och Alex kom in tillsammans med Lukas. När han såg mig så stannade han i dörröppningen och ett gigantiskt leende spred dig över hans läppar, gluggen från där han tappat en tand kunde ses från ett mils avstånd. "Pappa" sa han med sådan glädje att jag kände hur jag log precis lika stort som han. Med fem steg så hade han sprungit fram till mig och kastat sig runt min hals. "Hej kompis" viskade jag och pussade hans huvud. "Haft en bra dag?" Alex nickade och tittade sedan på mig med samma leende som innan. "Lukas och jag har lekt med lego och sen visade Lukas mig sina teckningar och vet du pappa, Lukas ritar lika fint som Picasso." Jag skrattade åt de sista han sa och tittade upp mot Bella som satt med Lukas i knäet och rodnande. Lukas däremot log stolt och hans rufsiga lockar gungade på hans huvud. "Jaså? Det tror jag säkert att han gör" svarade jag och log mot Lukas som besvarade mitt leende med ett ännu större och en rodnad som såg precis ut som hans mammas.

"Nej, jag måste gå nu. Har en liten flicka där hemma som väntar och en man som vill titta på fotboll, men vi ses imorgon Bella, jag ser verkligen fram emot de och glöm inte planerna inför nästa tisdag" sa Alice och vi svarade henne med ett hejdå och nä absolut inte. Det var först när dörren slog igen bakom Alice som de slog mig att jag var ensam med Bella och jag slog till mig själv för mitt misstag. Bara för att jag inte kan tänka eller bete mig normalt så har jag sumpat allt. Jag sneglade upp på Bella som log mot pojkarna som satt och prata i våra knän. Hennes blick var så mjuk och kärleksfull när hon tittade på dem och de värmde mitt hjärta. Det syntes att hon var barnkär. Samtidigt som jag tänkte detta så råkade jag fråga henne en fråga, de enda positiva var att den kom så plötsligt vilket innebar att jag inte hann stamma. "Du älskar verkligen barn va?" sa jag vilket fick Bella att titta upp och rodna. Hon måste verkligen sluta med de där. "Mm, har alltid gjort" svarade hon och log mjukt mot mig. "Jag med" svarade jag och tittade på Alex. Två meningar utan att stamma, bra gjort. "Pappa, får jag och Lukas leka en dag efter skolan?" frågade Alex och drog i min tröja. Jag tittade frågande upp mot Bella som bet sig i läppen och tittade mellan dem hoppfulla pojkarna och mig. "Ja, för min del går de bra om de gör de för Edward också?" sa hon och tittade mellan dem innan hennes blick stannade på mig och jag förlorade all förmåga att prata, så jag nickade istället som den idiot jag är. "Okej, men inte idag?" sa Bella allvarligt och tittade på Lukas som gick från att le till att puta med läpparna. "Varför?" gnällande han och Bella föste undan några lockar som hamnat i hans ögon med handen. "Vi måste handla och sen så vet jag inte vad Edward och Alex har för planer idag men kanske att vi kan få deras nummer så att vi kan bestämma en dag. Om de går bra förstås" sa hon och tittade upp på mig. "Eh, absolut" sa jag och tog upp min mobil ur jeansfickan. Med darriga händer tryckte jag upp mitt nummer och sköt över mobilen till Bella. Herregud Edward, de var ju inte precis så att de var en dejt du bad om. Du skulle ge henne ditt nummer så att Alex och Lukas kunde leka och inget annat, sluta bete dig som en idiot. Bella knappade tyst in numret med en konstant rodnad och hennes underläpp blev med all säkerhet utsatt för tortyr så som hon bet på den. "Tack" viskade hon och sköt över min mobil igen. Det var precis som om hon hade samma tankar som mig, vilket hon såklart inte hade, hon var säkert gift eller sambo. Fast i så fall var de ju konstigt att Alice inte bjöd in hennes man. Kanske han jobbade utomlands, kan jag fråga kanske? Nä, vad har jag med de att göra. "Jag ska, eh, gå nu men, eh, vi, eh, hörs" stammade jag fram och Alex sa hejdå till Lukas och Bella som svarade oss med ett mjukt hejdå och en rodnad.

När vi körde upp på uppfarterna hemma hos mina föräldrar så hade Alex tjatat om att få leka med Lukas sen vi åkte från skolan, eller snarare från de att dörren stängdes bakom oss. "Pappa snälla" bad Alex igen när jag öppnade dörren. "Nej, Lukas och Bella får höra av sig när dem kan." I storarummet satt Emmett och Jasper och spela tv-spel. "Pappa" gnällde Alex bakom mig och jag suckade. "Nej" sa jag och tittade ner på han. "Eddieboy" sa Emmett och log mot mig där han satt i soffan, "du är sent hemma." Jasper skrattade till bredvid han utan att släppa ögonen från tv:n. "Har du inget eget hem att spel i?" fräste jag till, mitt tålamod närmade sig sitt slut. "Pappa ring" gnällde Alex igen och ryckte mig i armen. "Jo, Eddieboy till skillnad från någon annan här inne." "Pappa, hör du?" sa Alex igen och stampade med foten i golvet. Jag drog händerna genom mitt hår och försökte ta lugna, djupa andetag. Det var inte lönt att smälla av. "Alex, pappa sa nej" sa jag och blundade samtidigt som jag försökte andas. "Kom gubben så går vi och badar" sa mamma bakom mig och jag vände mig om för att se mamma stå i dörröppningen med Alex i handen och ett förstående leende. "Tack" viskade jag och mamma skakade på huvudet innan hon och Alex pratandes försvann. Jag suckade och sjönk tungt ner i fåtöljen vid tv:n. "Tuff dag?" frågade Jasper och sneglade på mig ur ögonvrån. "Du anar inte" mumlade jag och kände hur dagens alla känslor sköljde över mig. "Vill du prata?" frågade han och jag skakade på huvudet. Jag älskade verkligen Jasper som en bror men de var så svårt att prata med han, det var svårt att prata med någon. Hur mycket jag än ville kunna prata med någon i min familj så gick de inte. Emmett och Jasper lät mig va vilket jag uppskattade. Dem satt och spelade och jag tittade på och försökte stänga av alla mina tankar men de gick inte. Jag kunde inte sluta tänka på Bella. Hennes rodnad, hennes mjuka röst och leende. Jag förstod inte vad de var som gjorde att hon hade sådan inverkan på mig. Jag kom på mig själv med att le där jag satt och inget kunde jag göra åt de. Detta brakade åt helt fel håll.

Senare på kvällen när jag lagt Alex och Emmett och Jasper gått hem så satt jag tillsammans med mamma och pappa i storarummet och tittade på aktuellt. "Hur är de gubben?" frågade mamma som kom in med en bricka där de stod tre muggar te. "Sådär" svarade jag och mamma satte ner brickan innan hon klappade min kind. Jag slöt ögon och njöt av hennes moderliga beröring som jag saknat under alla år. "Du ser trött ut" sa hon och satte sig bredvid pappa som la armen om henne som han alltid gjorde när dem satt bredvid varandra. "Lång dag. Jag har skaffat jobb" sa jag och jag såg pappas leende när jag sa detta, "jaså" sa han och jag ryckte på axlarna. "Det är inget stort. Jag ska jobba på Newtons jakt och fiske butik." "Åh, va kul" sa mamma glatt och jag ryckte på axlarna igen. "Hur fick du de jobbet?" frågade pappa genuint intresserad. "Jag gick in i affären och frågade så fick jag jobbet efter vi pratat och jag börjar imorgon klockan åtta" berättade jag kort. Mamma log stolt mot mig och jag drack obekvämt från mitt te. "Jag är stolt över dig min son" sa pappa och jag tackade så gott jag kunde. "Jag ska sova nu" sa jag och reste mig, jag ville bara sova och glömma denna dagen för att börja om imorgon. "Sov gott älskling" sa mamma och pappa sa godnatt. Jag gick uppför trapporna, tvättade mig och kröp ner i sängen med min son och somnade direkt.

Kapitel 4 klart, vad tycks?

Tack för att du läste :)