Förf. not: Namnen Claivón och Clairion är mitt eget påfund.
***********************************************************************
Kapitel 4
"Rhûns insjö?" Ren förvåning var vad Gríma kände då han ånyo betraktade kvinnan framför sig. Kunde hon verkligen vara därifrån? Så långt bort som det var, vad i hela världen gjorde hon då här? Men visst, det kunde förklara hennes… skogsvana. Om hon talade sanning, förstås.
"Så du kommer ända bortifrån Rhûn? Det är i sanning en bra bit. Jag visste inte att Isengård hade försänkelser i Rhûn."
"Säkert finns det mycket annat som du inte heller vet", sade Imaén torrt, "men från Rhûn kommer jag."
Hon bestämde sig för att styra undan samtalet från den något riskabla frågan som skulle kunna uppstå; om hennes egentliga ärende i Rohan:
"Men även om jag kommit långväga ifrån, hade du rätt även i ditt andra antagande, jag har mött alver. Inte var det fullt så långt borta heller. Däremot var det längesedan nu", tillade hon. Hon hade plötsligt kommit att tänka på Sarumans samröre med orcher, säkert var då inte heller alver ett riskfritt ämne.
Gríma tycktes dock inte störd av hennes tal, hans tankar verkade ha slagit in på ett helt annat spår.
"Du sade att du var född i en skog", sade han fundersamt.
"Så sade jag, i den sköna Clairion. Djup och vidsträckt är den skogen, ett gott land är det att leva i", svarade hon.
"Detta land måste te sig kargt och hårt i dina ögon då", sade han spörjande.
Imaén tittade till på honom. Syftade han på något särskilt? Faktum var att hon hade känt sig mer avspänd än på länge så här i närheten av träden, hade han lagt märke till att hon sänkt garden?
Men nej, han verkade vara långt borta i tankarna, han såg nu inte ens på henne. Hans blick letade sig istället ut i mörkret, över slätten.
"Ett kargt land är det… ett kallt land, ett land för kalla människor att leva i", fortsatte han, men Imaén förstod att han nu mest talade för sig själv. Han suckade, och hon kände ett sting av medlidande, ty sådana ord syftar oftast på talaren själv. Men nej, hon kunde inte låta känslorna tala nu, hon måste istället koncentrera sig; här fanns kanske chansen att påverka honom? Hon makade sig försiktigt närmare, och sade mjukt;
"I sanning, detta land ter sig kallt. Men säg mig, inte låter sig alla människor formas av samma vindar som format slätten och kullarna?"
Gríma ryckte först till då han förnam henne så nära sig, men svarade sedan dovt;
"Vild blåser vinden i deras hjärtan, hårda är männen… och kvinnorna kalla."
"Ah", tänkte Imaén, "Är det så det ligger till?" Med ett sådant uttalande sade han praktiskt taget rätt ut hur hon bäst kunde snärja honom. Hade hon bara vetat att det skulle vara så enkelt… Hon fick anstränga sig för att inte le triumferande när hon lade en hand mjukt på hans arm.
"I sanning", sade hon, "jag är glad att jag levat skyddad mot sådana vindar; Genom Clairion's skog blåser vinden ljum, där formas människorna av trädens mjuka sus och av Claivón's klara speglingar… ett rofyllt land."
Gríma stelnade till, ömhetsbetygelser var ingenting som vanligen slösades på honom, och denna gest väckte för ett ögonblick hans misstänksamhet. Men visst verkade den nog så harmlös, handen som vilade mot hans arm… den avtecknade sig så blek mot hans mörkare klädnad, vit och bräcklig… För ett ögonblick såg han framför sig en annan hand, på en annan plats… I en annan tid, tycktes det honom. Vit var också den handen, och bräcklig såg den ut att vara. Men den var hård, visste väl att föra ett svärd. Och aldrig hade den handen vilat ömt på honom…
Imaén såg en rad känslor fara över hans ansikte. Han verkade inte helt övertygad om hennes avsikter… Men han gjorde ingen ansats att skaka undan hennes hand. Gott, en landvinning…
"Ja", fortsatte hon tyst, "I sanning ett rofyllt land, där växer mossa som gör vandrarens väg lätt, där sjunger fåglar den trötte till ro."
Med sin lediga hand strök hon ned huvan från sitt huvud och såg på Gríma.
"Ett… ett skönt land, tycks det mig." mumlade han. Hennes blick gjorde honom osäker, han kunde inte riktigt se… den verkade nog så öm, men där på djupet… fanns där inte… något hårt? Han tvekade, men då hon åter talade kunde han bara spåra ömhet i hennes röst. Den var så mjuk, nästan beslöjad;
"Ett skönt land är det… där kan även det flyende bytet finna skydd och ro... "
Imaén lutade sig ännu närmare, och talade tyst, nära hans öra. Han verkade göra en svag ansats att vrida sig undan, men slappnade sedan av. Hon strök försiktigt hans axel.
Gríma greps för ett ögonblick av oro, den där mjuka rösten, visst påminde den om något? Om någon… Han borde inte lyssna, han borde inte… Men när hon mumlade nära hans öra, och han kände hennes varma andedräkt mot sin kind, gled alla hans farhågor undan till någon dunkel del av hans sinne.
Imaén lyfte en hand och strök undan en mörk lock från hans panna. Hon lät sina fingrar glida ned längs hans kind och vidare över hans läppar, lätt, mjukt… hon kunde känna hans läpp skälva till. Nära nu, nära…
Hon vände hans huvud mot sig med ett lätt grepp om hans haka, försiktigt… han vek inte med blicken. Imaén tvekade ett ögonblick… var det medlidande som hotade att ta greppet om henne? Men hon slog undan känslan.
"Dumheter."
Och hon tillät sig inte det minsta lilla leende av triumf när hon lyfte blicken, och såg honom djupt i ögonen.
Gríma drog efter andan. Hennes ögon… så…
Gröna var de, som speglade de trädens löv i den skog hon talat om, men i mitten var där en ring av gult, en eldsring, lysande, betvingande… efteråt visste han inte riktigt hur han egentligen kunnat se vilken färg hennes ögon hade. Han förmodade att det var månen som speglat sig i dem och lyst upp dem.
"Men där var ingen måne denna natt…", invände han. Tanken försvann dock lika hastigt som den kommit. Han kände sig plötsligt så lätt, obekymrad… och när kvinnan framför honom böjde sig fram mot honom förekom han henne och kysste henne med en värme, en hunger som skulle ha förvånat honom själv… om han kunnat tänka klart.
Imaén slöt sina ögon och lät sig nådigt bli kysst. Förena nytta med nöje… Javisst. Och på hans sätt att röra vid henne, hans blick som brann av hetta, men som nu var utan frågor eller farhågor, visste hon att hon hade gjort ett ordentligt arbete; han var nu helt i hennes hand.
Förtrollningen hade verkat väl, reflekterade hon med ett leende, ett leende som hon riktade mot Gríma då hon lät sig sjunka ned i gräset under honom.
Den sista klara tanke Gríma mindes från den kvällen var knappt ens en tanke, utan snarare en förnimmelse av långt, mjukt hår… det väckte diffusa minnen av ett annat, av gyllenblonda lockar… han var förvånad över att minnena inte väckte smärta, men han visste inte längre varför det förvånade honom, eller vem det var han mindes… den hetta han kände inom sig nu överskuggade allt annat, och han kysste henne igen, och igen, kvinnan framför sig, driven av en hunger som han inte själv förstod.
***********************************************************************
Nej, hon är ingen snäll flicka… hehe.