Kap. 4

Well when you go
Don't ever think I'll make you try to stay
And maybe when you get back
I'll be off to find another way

When after all this time that you still owe
You're still, the good-for-nothing I don't know
So take your gloves and get out
Better get out
While you can
My chemical romance (tror jag)

Någon dag senare stannade Harry Potter tvärt. Den här gången var han säker på att han hört det. Ord, aldrig samma sak, bara ord. Samma röst som under hans andra år. Basilisken. Trots att han visste att Tom hörde så såg Slytherinaren oberörd ut.

"Vad är det nu då Potter?" Frågade Tom irriterat, men fortsatte gå.

"Öh… ja bara… det var inget", han skyndade snabbt ikapp Tom igen. Han hade tillslut fått nästan alla böcker han behövde och dessutom en kittel. Sängen, däremot hade de inte gjort sig besväret att ställa in än, så han delade fortfarande med Tom.

Men hursomhälst, de var på väg till dagens näst sista lektion. Trolldryckskonst. Tanken fick honom att skjuta bort allt som hade med basilisker att göra. Han var nervös. Det fanns inget slut för hur dålig han var på det här ämnet. Helt hopplös var han. Och i och med en betydligt yngre professor Snigelhorn än vad han var van vids ankomst såg han sin sista chans att slippa undan försvinna, inte för att han väntat sig att kunna slippa ett helt år med lektioner, men ändå.

Tom gjorde en gest åt honom att gå in. Det var samma sal som han använt till trolldryckskonsten i sin egen tid. Och han satte sig vid samma bord.

Tom väntade för att se var han satte sig, och satte sig sen själv så långt ifrån honom som han kunde.

Han suckade tungt. Nu kunde han inte ens få hjälp. Och mycket riktigt så satte sig ingen ens i närheten av "den nya killen" som till och med han betraktade sig själv som.

Med en stigande känsla av panik så kunde han knappt höra Snigelhorn ge order om att slå upp sida tio i Avancerad trolldrycksframställning och tillreda samma dryck som han själv fått order att tillreda av samma lärare om väldigt lång tid, den-levande-dödes-brygd. Han räckte nervöst upp handen.

"Sir, jag har ingen bok…" började han nervöst, osäker på hur han skulle fortsätta.

"Ah, det måste vara du som är Harry Potter, du ska få en bok", sa Snigelhorn med ett leende. Han lyckades åstadkomma en grimas tillbaka. Den tjocka boken damp ner framför honom på bänken och Snigelhorn svepte förbi. Han tittade ner i boken och såg tacksamt att det var betydligt lättare att läsa i den här boken än den bok han fått låna av samma professor om femtio… vänta här nu.

Med en underlig känsla av hat, lättnad, skuld och sorg så blev han gladare att Snape skulle komma att födas än han trodde varit möjligt. Halvblodsprinsen skulle rädda honom. Hur var det nu han skrivit…? Han tog upp den lilla sopoforusbönan och slöt handen om den. Krossa den med flatsidan av en silverdolk. Det var väl så det stått, eller hur? Han tog up silverdolken och pressade den flata sidan av dolken mot bönan efter att ha lagt ner den på bordet.

"Inte för att störa Potter, men får jag påpeka att du gör fel", hördes plötsligt en röst bakom honom. Han hejdade sig mitt i rörelsen och vände sig om. Tom stod precis bakom honom, uppenbarligen på väg för att hämta en eller annan ingrediens. Närmast omedvetet tryckte han till och den lilla bönan utsöndrade mycket riktigt så mycket saft att det till och med fick Tom att höja på ögonbrynen. Sen gick Slytherinaren utan ett ord.

Femton minuter in i lektionen så var Toms dryck redan den släta svartvinbärsfärgade vätska som skulle beskriva stadiet för halvvägs. Han läste i sin egen bok. Rör motsols tills drycken blev klar som vatten. Men hur var det halvblodsprinsen sagt… Ett varv medsols för vart sjunde varv motsols, han var ganska säker på att det skulle komma att stå så. Han log när drycken blev blekrosa.

När Snigelhorn tillslut förklarade att tiden var slut hade han redan varit klar en stund. Och han var ensam om det. Toms dryck hade precis antagit den ljust, ljust skära nyans som hans dryck för länge sedan passerat. Tom hade liksom han märkt detta och såg närmast rasande ut. Efter att Snigelhorn hade avslutat lektionen så började han plocka ihop de få saker han hade.

"Får jag be Mr Potter och Mr Riddle stanna en stund efter lektionen?" Sa plötsligt professorn då.

"Å, nej, vad har jag nu gjort?" tänkte han trött.

Ingenting, visade det sig när alla lämnat salen, borträknat han och Tom då.

"Tom, jag tänkte, när vi nu har en sådan alldeles särskild begåvning här i klassen, om inte du kunde ta med den här pojken till en liten bjudning ikväll, bara vi tre?" Sa professorn med ett inställsamt leende, och plötsligt såg Tom ut att vara på mycket bättre humör. Och han hade en obehaglig känsla av att han visste varför.

Han hade nu plågat sig genom en hel kväll tillsammans med bara Horace och Potter. En riktig mardröm, med andra ord. Men nu började klockan närma sig tio, och han visste att den kvällströtta professorn snart skulle ursäkta sig för att gå till sängs. Och mycket riktigt.

"Nej, nu får ni ursäkta mig pojkar, men jag måste få min skönhetssömn", han och Potter såg ut att tänka samma sak:

"Ja, han kan verkligen behöva varje sekund av den…"

"Det gör inget, Sir", sa Potter snabbt och ställde sig upp. Själv dröjde han lite.

"Gå i förväg du Potter jag kommer snart", av någon anledning stelnade Potter omedelbart till. Men han kunde omöjligt veta om hans planer med horokruxerna, så det var inget han fäste sig vid.

"Jag väntar", sa Potter hastigt.

"Men…"

"Jag. väntar." avbröt Potter bestämt och hängde sin väska över axeln. Han suckade.

"Jag önskar dig då god natt, professorn", sa han med en hastig bugning. Jösses, Potter hade verkligen en förmåga att förstöra allting!

När han låg i sin säng senare samma kväll undrade han om han inte haft rätt i sin första bedömning av Harry Potter. Han var inte den idiot det verkade som i alla fall. Som om Potter hört honom tänka hans namn så kom han ut från badrummet i samma sekund. Potter hade på sig hans t-shirt som han lånat kvällen innan. Han hade varit på väg att säga något spydigt tills Potter kom. Han öppnade munnen, sen tappade han bort orden när de var på väg upp ur halsen.

Hans t-shirt var några storlekar för stor åt Potter och hängde ner över hans bröst. Den var för stor åt honom också, så det förstärkte det hela, men Potter tycktes hemmastadd i tröjan, som om det var normalt för honom att ha för stora kläder. Han hade några ärr på sina smala, muskulösa armar. Och ett på handen som tycktes forma bokstäverna: gninnaso alat etni råf gaJ. Eller – som han märkte när Potter höll handen i en annan vinkel – Jag får inte tala osanning.

Hursomhälst var det inte det han fokuserade på för tillfället. Han var vagt medveten om att han fortfarande gapade som en guldfisk på torra land. Desto mer medveten var han om att han verkligen inte borde titta så mycket på Potter.

Han suckade och slöt ögonen. Potter kom snart och la sig bredvid honom, och i all sin trötthet orkade han inte förtränga tanken att det kanske inte var så dumt att dela säng ändå.

Han hade till sin förvåning hittat en lärare han tyckte mindre om än Dolores Umbridge. Och just denna fick han nu en utskällning av. Det var professor Coltrane, läraren i trolldomshistoria. Han hade krockat med honom på väg till sin lektion och nu var han redan tio minuter sen.

Men professorn malde på om oansvarigheter och hänsynslöshet. Det verkade vara någon blandning av McGonagall, Umbridge, Snape och Filtch. Ingen trevlig kombination, med andra ord. Och även om han för länge sedan slutat lyssna så verkade professorn mala på om att de faktiskt fortfarande fick hänga elever i kedjor från taket om de var olydiga.

Han höll med möda tillbaka en suck. Kom han mycket senare så skulle han helt klart spendera resten av veckan hängandes i de där kedjorna.

"Ursäkta mig, professorn", hördes plötsligt en liten röst bakom honom. Han snodde runt och Coltrane stirrade över axeln på honom. Det var någon som såg ut att vara en förstaårselev, och av märket att döma från Hufflepuff.

"Ja?" Frågade Coltrane irriterat.

"Det har hänt något, alla lärare är kallade till sjukhusflygeln och lektionerna är avbrutna", sa den lilla killen nervöst. Coltrane slängde en blick på dem båda och gick sen utan ett ord. Han försvann runt ett hörn och både han och förstaårseleven blev kvar och stirrade efter honom.

"Är han alltid sådär tjurig?" frågade han tillslut och blickade ner på Hufflepuffaren. Killen tittade förskrämt upp på honom. Och sänkte sen blicken till hans Slytherin-märkta bröst. Sen sprang Hufflepuffaren iväg med ett förskrämt pip.

Han skakade på huvudet. Att vara Slytherinare var något han tyckte mindre och mindre om. Han började gå mot lektionen tills han insåg att det inte bara var till hans räddning ungen kommit utan också för ett meddelande. Varför avslutade de alla lektioner? Vad kunde vara så stort? Han skakade på huvudet och styrde istället stegen mot uppehållsrummet.

Dumbledore var förfärlig när det gällde läxor.

När han kom ner så blev han irriterad över att inte finna Tom där, han hade behövt lite hjälp. Även fast skolarbete var något Tom försökte undvika att prata om eftersom han inte var bäst längre. Och själv tyckte han inte särskilt mycket om skolarbete överhuvudtaget. Han lät istället medvetandet fokusera på senaste quidditch träningen. Han var fortfarande irriterad över hur svårmanövrerade och långsamma kvastarna var, men han verkade ändå vara den enda som ändå tog ut kvasten till max.

Själva säsongen skulle inte börja för än i november, så det var det väll inte så stort problem med att han skulle hinna vänja sig.

Ah, tillslut, ett nytt kapitel. Eh... ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt glömt bort att jag hade lagt ut den här. Jag var så van vid att den här inte var utlagd vid det här laget att jag inte ens tänkte på att uppdatera den för en jag fick en kommentar angående den här. Och det var ett tag sen jag fick den nu! Men det blev liksom så att jag inte hade tillgång till datorn, och så funkade det inte och så ville jag göra annat och så orkade jag inte skriva osv osv...

Och nu när jag lägger ut den här så är kapitlet självklrt KORT! Jag hade totalt glömt bort det. Jag började ju faktiskt skriva på den här någon gång i början av Fast för dig och då räknar jag när JAG började skriva på den, inte när jag la ut den. Vi snackar alltså ungefär ett och ett halvt år här. LÄNGE.

Min nya "obsession" tar för övrigt upp all min tid för tillfället. Vill ni gissa vad jag har för besatthet...?
Nej, det har inget med Harry Potter att göra.
Nej, inget med fanfiction.
Inte något "bögigt" heller.
Ingen manga.
DET ÄR EMILE! Min älskade lilla youtubare. Han (hans namn uttalas [ämil] typ, med ett litet engelskt 'e' på slutet, som i "table") gör Let's play:s på massa olika spel. Underbar. På youtube går han undre namnet chuggaaconroy. Nu har hans röst tagit över min hjärna och säger allt jag läser och skriver. Gillar hans röst, men ja... han är inte så väldigt seriös i sina LPs så... ja...

Jo, anledningen till att jag tog upp min obsession nu då... jag håller på att skriva på två grejer för tillfället, som jag tycker att ni borde få höra om.
Första: En engelsk one-shot. HPDM. Min engelska beta (specialinsatt eftersom jag suger på grammatik och engelska talesätt) skulle fått den för en vecka sen. Så jag får väl försöka och skicka den snart så jag kan lägga ut den. Tänkte bara meddela.
Den andra, kanske lite mer intressanta för er: Jag vet naturligtvis inte hur många av er det är som läst min SSHP, men de flästa jag får reviewer från är folk som jag känner igen sen tidigare, så jag utgår från att den är iaf NÅGON som läst den. Jag håller på att skriva en epilog.
Det skulle bli en födelsedagspresent egentligen. Nu är födelsedagen sedan länge passerad, men jag ska fortfarande lägga ut den åt henne.

Nu är det här nästan lika långt som själva kapitlet, så jag får väl sluta nu.

Ha det bra!