Orube kom närmare, hennes ögon lyste ikapp med hånleendet. Sandra mindes vad Oraklet hade bett om; skada inte Orube. Hur skulle hon kunna rädda honom och samtidigt inte skada sin motståndare?

"Inse sanningen, Will!"

Rösten kom från den blonda flickan. Hon hade gripit tag i Will, och såg mot Orube och Sandra.

"Det är inte Orube!"

Orden ekade i Sandras huvud, samtidigt som Orube kastade sig över henne.

"Vik hädan!" vrålade Sandra, utan att tänka sig för, och placerade bredsidan av svärdet mot Orubes bröst. Orube for bakåt, men var snabbt på fötter.

"Det där förlorar du bara kraft på, människa", väste hon, och rusade framåt.

"Det är Orubes kropp, men på insidan är det Yua. Hon behärskar henne!"

Rösten från den blonda fick Sandra att fästa blicken på Orubes mellangärde.

"Försvinn, Yua!" vrålade hon, och stötte framåt med svärdet. I samma stund flög kraften från de fyra andra in i Orubes rygg, och hon knuffades framåt. Svärdet i Sandras hand glödde av någon magisk kraft, innan den sände ut en våg av eld över Orube. Hon skrek, och for upp i luften. Sandra stirrade på henne, liksom de fyra flickorna. De kunde alla se hur en grå rök steg ut ur Orube, innan kroppen sakta gled ner på marken. Sandra insåg förskräckt att hon inte rörde sig. Hade hon dödat henne? Den asiatiska flickan skyndade fram emot Orube.

"Är hon… är hon…"

Sandra kunde inte få fram det hon ville säga. Hon var rädd att svaret skulle vara ett ja. Flickan sänkte sig ner bredvid Orube.

"Hon lever", sade hon lättat. Sandra andades ut, och släppte svärdet. Det upplöstes i rök då det nådde golvet, och för ett ögonblick undrade hon om hon verkligen hade använt det.

"Snyggt jobbat", flinade Irma, och kom fram till Sandra. "Dina krafter är enorma!"

"Det var inte mina krafter", sade Sandra sakta. "Svärdet gjorde jobbet."

"Vilket svärd?" frågade Irma förvånat. Sandra stirrade på henne. Hade de inte sett det? Svärdet hade ju varit där, i hennes hand, hon hade känt det.

"Vakterskor, res hem."

Rösten kom från Oraklet, som nu hade dragit sig upp på fötter. Flickorna såg förvånade på varandra, innan de hjälpte Orube upp på fötter och försvann. Sandra vände sig emot Oraklet.

"Varför sände du hem dem?" frågade hon förvånat.

"Det behöver du inte ifrågasätta", svarade Oraklet.

"Du kunde åtminstone ha tackat dem!"

Sandra kände hur ilskan började sjuda inom henne, men Oraklet stod lugnt kvar på samma ställe.

"Det var du som räddade mig", sade han slutligen.

"Utan dem så skulle du ha varit död", fräste Sandra. Hon undrade varför hon inte längre kunde kontrollera ilskan. Det hade hon kunnat göra sedan hon var runt tio-tolv år, så varför fungerade det inte nu, då hon snart skulle fylla femton?

"Lugna ner dig", sade Oraklet, fortfarande lika lugn.

"Jag önskar att jag kunde", muttrade Sandra, och knöt händerna. Sedan slappnade hon av, innan hon spände dem igen. Det fungerade inte.

"Vi måste ta reda på hur portalen öppnades", sade Oraklet. Sandra ryckte till, och ilskan ersattes av förvåning. Portalen? Just det, den som hon hade fallit igenom. Tänkte han alltså hjälpa henne att ta sig därifrån nu?

"Jag har ingen aning", sade hon slutligen, och lade händerna i kors över bröstet. "Finns det inte någon som kan ha öppnat den?"

"Det finns en möjlighet, inte fler", svarade Oraklet. Han nickade mot målningen på väggen, och Sandra rynkade pannan. Var kvinnan på bilden den enda möjligheten?

"Hon som du just nu betraktar är Freedom, drottningen av Valinor", förklarade Oraklet. "Freedom är den enda Portalvaktaren, och endast lite av hennes gåva förs vidare till hennes efterkommande. Bara med hennes tillåtelse skulle en portal kunna öppnas."

"Skulle hon öppna en portal hit?" frågade Sandra, och såg på Oraklet. Han stod tyst en stund.

"Nej."

Svaret var kort och otvivelaktigt. Han var säker. Sandra suckade, och såg på kvinnan. Svärdet tycktes glimma i hennes hand.

"Vi måste få dig härifrån, så att du kan återgå till ditt normala liv", sade Oraklet efter en stund. "Eftersom vi inte vet hur portalen fungerar härifrån, så måste vi använda oss av Alltets Dörr."

Han sköt upp dörren, och gick ut. Sandra följde efter honom, och sida vid sida skyndade de genom den väldiga borgens korridorer. Slutligen stannade Oraklet. En hög dörr i vitt reste sig framför dem.

"När du går in genom den här dörren, så måste du fokusera hårt på den plats du kom från", sade Oraklet allvarligt. "Det är enda sättet för dig att ta dig härifrån. Tänk inte på något annat, bara på den platsen."

"Hur kommer det att kännas, när jag går in genom den?" frågade Sandra.

"Som om du drömmer", svarade Oraklet. Sandra nickade, och byggde inom sig upp bilden av hennes bostadskvarter, allmänningen och dungen. Oraklet sköt upp dörren, och hon klev in. Just som den stängdes bakom henne, så hörde hon ropet igen.

"Hjälp!"

Hon såg sig om i den vita dimman. Bilden av bostadskvarteret föll undan, och istället slöt sig ett svart mörker runt henne. Sedan kom kylan, hon huttrade i den plötsliga vinden. Därefter hörde hon skriken, och ljudet av metall mot metall. Någonting varmt föll ner på hennes vänstra arm, och hon såg hur röda droppar föll från ovan. Färskt blod. Skriken kom närmare. Mer blod föll från den osynliga himlen. Eller, var det himlen? Hon var inte säker. Skriken ringde i hennes öron, hon var i mitten av tumultet. Sedan, så kom tystnaden. Blodet försvann som genom ett trollslag. Istället, så såg hon ljus. Ett skinande ljus rakt framför henne, format som en port, och hon klev igenom den. Mörkret omringade henne igen. Hon hörde irriterade röster.

"Olórin, det finns inget hopp, sade den första."

"Väktaren har talat till mig flera gånger i rad nu, hon säger att vi behöver hjälp", sade den andre, Olórin. Han lät väldigt irriterad.

"Hur vet du att hon var en väktare? Det kan mycket väl ha varit Andernilwen!"

"Andernilwen omger sig inte av den Gyllene Elden, då skulle hennes själ dö", svarade Olórin. "Vi måste ta risken, min bror, vi måste öppna en portal."

"Ingen utav oss är Portalvaktaren", suckade den förste. "Vi skulle inte kunna hantera kraften. Jag känner bara till orden som får en portal att öppnas; som Portalvaktare befaller jag dig, Västerns portal, att öppna upp."

Rösterna försvann, men mannens ord ringde i Sandras öron. Tänk om hon kunde öppna en portal genom att uttala dem? Då skulle hon kanske lyckas ta sig hem. Hon koncentrerade sig återigen på sitt hem, men inga bilder kom upp. Istället såg hon ett snötäckt land framför sig, och den kalla vinden kom tillbaka. Hon svävade över snön, och upptäckte blodfläckar i den, utanför husen. På vissa ställen fanns också kroppar. Sandra rös. Det var hemskt. Vem kunde låta något som det här hända? På något vis visste hon svaret; Andernilwen. Hon hade ingen om vem denna Andernilwen var, men hon tänkte hjälpa landet hon just nu svävade över. Även om hon skulle dö genom att göra det. Mörkret kom tillbaka, men nu var hon inte längre orolig. Istället var hon beslutsam, och kände hur hon gjorde rörelser med händerna.

"Som Portalvaktare befaller jag dig, Västerns Portal, att…"

Hon samlade sig, drog tillbaka händerna och kastade sedan fram dem.

"Öppna upp!"

Ett vitt ljus omgav henne, innan hon landade mjukt i en dunge. Träden stod nakna, och framför sig såg hon ett stort slott, alldeles invid ett skummande hav. Lukten av salt slog emot henne, tillsammans med den kalla vinden, men hon brydde sig inte. Hon skulle få ett slut på folkets lidande. Beslutsamt steg hon ut ur dungen, och gick bort mot slottsporten. Gömd bakom ett stenblock såg hon hur vakter i svart rustning ledde in män och kvinnor i slottet. De flesta skrek av förfäran, andra var så mörbultade och blodiga att de inte orkade göra motstånd. Vakterna som stod posterade på var sin sida om dörren inspekterade alla fångarna, innan de nickade, skrattade och pekade in i slottet. Sandra följde fångarna med blicken, såg skräcken i deras ögon. Så plötsligt passerade en utav de manliga fångarna hennes gömställe, och råkade kasta en blick mot henne. Förvånad stannade han upp, och vakten ryckte tag i hans arm. Mannen stod kvar. Sandra placerade fingret över läpparna, och mannen nickade näst intill omärkbart. Med en smäll i fångens bakhuvud fick vakten honom att fortsätta, och Sandra kröp undan en bit. De skulle vara mer vaksamma nu, antog hon. För att ta sig förbi dem behövde hon ett vapen. Vad kunde skydda henne mot det svarta stålet? Hon såg sig om, och blicken föll på ett gammalt, trasigt spjut, slängt åt sidan av någon slarvig vakt. Sandra sträckte ut handen, och grep tag i det. Känslan av ondska vällde över henne, och fick henne att rynka på näsan. Hon skulle alltså vara tvungen att använda ett ondskans vapen för att ta sig in. Med en låg svordom greppade hon fästet med båda händerna, och tog sig upp på fötter. Mannen som hade sett henne tidigare var nu framme hos vakterna, och vände sig om då han hörde de spridda flämtningarna i ledet. Sandra hade hoppat över raden av stenblock, och stod nu med det trasiga spjutet i ena handen. Vakterna med fångar såg förvirrade ut. Om de skulle anfalla flickan, så skulle de vara tvungna att släppa sin fånge, vilket var strängeligen förbjudet. Istället var det vakterna vid dörren som slutligen lämnade sin post, och kom fram mot flickan med dragna svärd.

"Jag är här för att träffa Andernilwen!" sade hon högt. Vakterna tvärstannade. Ingen utav medborgarna i landet uttalade drottningens namn. Varför gjorde denna flicka det? Var hon inte riktigt klok?

"Tänker ni bara stå där?" frågade flickan, och snurrade det trasiga spjutet i ena handen. "Jag har inte hela dagen på mig."

Det var sådana här situationer som Sandra älskade; då folk föll för ordens makt. Vakterna var helt mållösa. Endast mannen längst fram, han som hade upptäckt henne, vågade sig på ett tunt leende. Flera utav de andra fångarna log också efter en stund, innan mannen plötsligt sparkade till sin fångvaktare. Vakten vek sig dubbelt, och kippade efter luft. Mannen drog då en kort kniv, och stötte den genom det blottade hålet i vaktens armhåla. Vakten föll ihop på marken, hans döende kropp ryckte. Fångarna jublade, och vakterna gjorde sitt bästa för att få tag i den frie mannen. Sandra använde spjutet för att hugga ner de närmaste vakterna, och fler utav fångarna blev fria. Hon visste inte riktigt varför hon valde att göra det här, men antagligen var det för att vakterna hjälpte Andernilwen. Mannen längst fram rusade emot henne, och ryckte undan henne från vägen.

"Spring!" befallde han.

"Är du tokig?" utbrast Sandra. "Jag går ingenstans förrän de där vakterna har mött sitt öde."

"Redan gjort", flinade mannen, samtidigt som han grep tag i hennes arm. "De andra tar hand om dem."

"Vilka?" frågade Sandra.

"De andra magikerna, såklart", svarade mannen. "Kom nu, vi måste skynda oss härifrån!"

Han drog henne med sig bort från slottet och havet, tvärs över de snötäckta fälten. Ingen utav dem upptäckte den vithyade kvinnan uppe i slottets högsta torn, som ilsket såg efter dem.