Kapitel 3

No one regrets what is before his feet;

We all gaze at the stars

-Quintus Ennius

I slutändan beslutade Harry sig för att besöka Hermione. Hon beviljade honom tillgång via flampulvernätverket och suckade när hon kollade på klockan.

"Vad hände?" frågade hon ställde åt sidan en tjock bok som hon läste. En kort sammanfattning av Ministeriets historia. Harry gjorde en grimas.

"Ron var full", sa han.

"Jag antar att du inte har ätit?" frågade hon och svarade på sin egen fråga genom att marschera ut till köket. Harry följde efter och satte sig vid det lilla bordet medan hon värmde upp vatten med en trollformel och kastade in lite pasta. Hon tog ut en skål med sås och värmde upp den. Hermiones hus var en märklig blandning av mugglarförmål och trollkarlssaker. Hon hade en modern spis och ett kylskåp men båda drevs av magi istället för av elektricitet.

Harry åt tacksamt upp pastan och drack två honungsöl. Hermione doppade små bitar av bröd i den sås som blev över och såg på medan han åt.

"Så Ron beter sig fortfarande som en idiot?" kommenterade hon efter att Harry ätit klart. Harry rodnade.

"Han har rätten att bete sig så:"

"Det har gått sju månader Harry! Han har ingen rätt att utsätta alla runtomkring honom för hans ständiga ilska. Om familjen Weasly skulle sluta dalta med honom som stackars trasiga lilla Ronnyponny – " Hon avbröt sig själv och tog ett lugnande andetag. "Förlåt, Jag vet att det är en öm punkt hos dig, men Harry, då måste sluta anklaga dig själv. Det som hände med Ron var en olycka!"

Harry nickade och betrakta ringarna av vatten på bordet som kondenserat från flaskorna. Han lyfte upp en flaska och placerade den rytmiskt på bordet och skapade på så vis ett symetriskt mönster. Han trodde inte på ett ord av vad Hermione sa och hon visste om det. Harry kände sig ansvarig för Rons olycka och även det faktum att Hermione dumpade Ron kort efter det.

"Har du några intressanta fall på gång?" frågade hon för att byta ämne.

Harry började tacksamt tänka på sitt jobb istället. "Ja faktiskt. Det finns ett fall där skulle behöva din hjälp, men jag måste få hans tillåtelse först. Förhoppningsvis kan jag övertala honom.

Om det var någon som kunde hjälpa honom spåra trollrycken som använts på Malfoy, så var det Hermione. Harry uppskattade inte tanken på att erkänna det för Malfoy. Hermione nickade och förstod att han inte skulle säga något mer om det. Deras konversation vändes mot trivialiteter hos Ministeriet och Harry kände sig mycket lugnare när han återvände hem och gick och la sig.

~~O~~

Draco var irriterad. Han hade gått fram och tillbaka till spegeln sex gånger för att snygga till håret och han insåg att han snyggade till sig själv för Harry Potter. Och inte nog med det, han såg fram emot besöket löjligt mycket. Det bevisade väl hur desperat han var efter sällskap, det spelade ingen roll vem det var. Draco hade varit nära att skriva till Greg och be honom komma förbi, han var nästan villig att avslöja sin hemlighet i utbyte mot en normal konversation. I själva verket hade Draco undvikit Greg som snart skulle bli förolämpad om Draco hittade på en ursäkt till för att undvika att träffa honom. Han skulle bli tvungen att avslöja sig, förhoppningsvis skulle den långa vänskapen mellan dem övervinna Gregs avsky inför det som Draco hade blivit.

Draco var inte beredd att chansa.

Han såg på sin spegelbild och rynkade på pannan åt det han såg. Han såg bra ut, faktiskt. Han hade bestämt sig för att ha en tröja på sig den här gången istället för att riskera någon form av hud-mot-hud kontakt med Potter, även om aurorn hade få anledningar att röra vid honom. Den svarta polotröjan av kaschmir var ärmlös och Draco hade slitsat upp ryggen så att vingarna fick plats.

Han beundrade sig själv ännu en gång – han ignorerade de idiotiska fjädrarna så gott han kunde – och gick ut till den inglasade terrassen. Det var tillräckligt ljust för att tillfredställa Potters behov av att stirra på honom och ändå ge Draco lite tröst. Terrassen hade alltid varit ett av hans favoritrum, speciellt under vintern. De vackra gröna träden och blommorna inomhus stod i kontrast mot de karga träden i den snötäckta trädgården bakom de frostkantade fönsterglasen. Klungor av vita narcisser parfymerade luften i hyllning till Dracos mor.

Pesten Potter hade vett nog att bli imponerad. Han gick direkt till de stora fönstren och såg ut över den kalla novembermorgonen. Himlen var trist grå, och lovade ett kommande snöfall.

"Fantastiskt rum", sa Potter. Han hade lämnat auroruniformen hemma och bar istället en halvt formel klädnad som var skogsgrön. Draco hade skymtad en svart skjorta under klädnaden när Potter hastigt skakat hand med honom. Potter kläd i grönt. Än skedde det mirakel i den här världen.

"Jag har goda nyheter", sa Potter utan att vända sig från fönstret. "Kingsley tilldelade mig ett ärendenummer vilket tillåter mig att sköta ditt fall på egen hand. Jag avslöjade inte vad för… åkomma du råkat ut för, bara det att du blivit kidnappad och tvingats välja mellan döden och ja… jag gav honom breven. De har skickats för att bli analyserade, även om jag har tvivel på att vi kommer få ut någonting användbart av det."

Draco lät Potter prata på med ett halvt leende. Det var trevligt att höra på någonting annat än tystnaden eller den påtvingade uppmuntran som hans mor kom med. Potter vände sig om för att se på honom och Draco uppskattade hur den gröna klädnaden fick Potters ögon att likna löv under våren. Aurorn förstörde effekten genom att lyfta upp en hand för att rätta till glasögonen som glidigt ner. Potters fingrar var förvånansvärt långa och slanka. Draco undrade om alla Potters kroppsdelar var långa och slanka och klippte av den tankekedjan omedelbart. Var i helvete hade den tanken kommit ifrån?

Aurorn tog fram ett föremål ur sin klädnad och såg frågande på Draco.

"Jag tog med mig minnessållet. Var ska vi – ?

Draco gjorde en gest mot en rund marmorbänk som stod i mitten av rummet och omgav en staty av en nereid som i vanliga fall skulle ha sprutat vatten från urnan hon höll i, men Draco hade funnit ljudet av porlande vatten irriterande och stängt av den.

"Det här borde duga, om du nu inte har några speciella behov?"

En antydan till irritation korsade Harrys ansikte, men han skakade bara på huvudet. En snabb förtrollning förstorade minnessållet och Harry placerade det skålformade objektet på bänken. Sen trollade han fram elixiret som samlades i minnessållet, de strömmade ut från spetsen på hans trollstav tills vätskan fyllde skålen. Draco var imponerad mot sin vilja. Elixiret var inte vatten, det var inte lätt att framställa.

Potter såg förväntansfullt på Draco, som suckade. Han såg inte fram emot att ge Potter tillåtelse att gå igenom hans minnen, även om han förstod att det var nödvändigt.

"Oroa dig inte", sa Potter lugnade. Draco gav honom en blick. Han var ingen jävla Huffelpuffare som behövde någon att hålla i handen. Draco knackade lätt med trollstaven mot sin panna och uttalade trollformeln för att få ut minnet. Han nästan kastade ner den silverfärgade strängen i minnessållet.

"Tänker du, ehh… följer du med?" frågade Potter.

Draco skakade på huvudet. "Jag har redan upplevt det en gång, Potter. Jag har ingen önskan om att få göra om det." Han korsade sina armar över bröstet och gick och ställde sig vid fönstret där Potter stått tidigare. Och lämnade Potter ensam.

~~ O ~~

Harry såg hur Malfoy ställde sig vid fönstret. Hans ögon gled över de vita vingarna, som bara såg ännu mer fantastiska mot det svarta i Malfoys kläder. Den ärmlösa polotröjan var nästan värre än den nakna hud som Malfoy hade visat upp dagen innan. Det fick Harry att känna sig något varm och märkligt pirrig.

Det är dem förbannade vingarna, tänkte han. Ingenting annat.

Han vände sin uppmärksamhet mot minnessållet och försökte glida in i sitt aurorläge. Han var tvungen att sluta se Draco Malfoy som attraktiv. Harry satte sig ned och böjde ansiktet mot vätskan. Han kände igen Diagongränden omedelbart och backade när Draco gick ner längs med gatan, han såg rakt fram och höll i ett paket med Fortescues distinkta logga. Han gick som om han ägde gatan och flinade förstrött åt en äldre häxa som gick förbi honom med en förolämpad fnysning.

Harry såg inte Dracos förövare förrän de grep tag i honom – dom verkade ha dykt upp från ingenstans, något som var ett av minnessållets begränsningar, det kunde bara bidra med sånt som personen ifråga kom ihåg och eftersom att Draco inte mindes från vilket håll de hade kommit, så var det för honom som om de hade dykt upp från ingenstans, vilket självklart var möjligt med spöktransferens, med de hade inte funnits något ljud.

"Petrificus Totalis!" sa den mindre figuren och svängde med trollstaven mot Dracos revben. Definitivt en kvinna, noterade Harry, även fast han bara kunde se hennes hand som var utsträckt under den stora, mörka kappan. Malfoy blev stel och omfattningen av minnet minskade eftersom att paniken blockerade alla intryck utom det som skedde inom hans närmaste omgivning. Mannen grepp tag i hans armar och lyfte honom till hälften och släpade in honom i en mörk gränd. Kvinnan som fortfarande var helt täckt av sina mörka kläder, vände på huvan som om hon spanade efter vittnen.

"Stupefy!" väste hon när de nådde skuggorna och minnet blev omedelbart svart. Harry trodde att han skulle dra sig ur minnessållet, men istället föll han ner i en brunn, vilket var lite förvirrande. Han undertryckte en ofrivillig rysning när ljuset klarnade och han såg hur minnes-Malfoy utforskade sin iskalla omgivning.

Malfoy rasade över sina kidnappare, sökte efter en flyktväg, och dukade slutligen under för lockelsen av dryckerna istället för att för att ge efter för det annalkande hotet om en långsam död genom förfrysning. Harrys hals kändes stram när han såg Malfoy svälja vätskan. Han såg hur vingarna brast ut och sedan blev minnet svart.

Harry kom ut ur minnessållet och arrangerade noga sina ansiktsdrag. Det sista han ville att Malfoy skulle se var medlidande. Han såg upp mot nerisstatyn och försökte urskilja huggen med mejseln, utan att lyckas. Han behövde en stund för att reda ut sina känslor. Det Malfoy såg som en svaghet räknade Harry som en styrka. Den blonde hade mött den djupaste förtvivlan och kommit tillbaka obruten. Det var svårt för honom att erkänna beundran när det kom till Draco Malfoy. Förutom när det kom till hans utseende, tydligen. Han gjorde en grimas.

Slutligen vände sig Harry om och mötte en blick av silver. Malfoy såg uttryckslöst på honom.

"Du svarade mig aldrig när jag frågade om drycken hade några andra effekter utöver det uppenbara", sa Harry. "Jag tar det att din magi inte har påverkats?"

"Jag har inte märkt någon förändring angående min förmåga att utöva trollformler", erkände Draco. "Men jag verkar vara immun mot kyla."

"Du är immun mot kyla", upprepade Harry.

"En intressant bieffekt, med tanke på var jag hölls fången. Jag har ofta undrat om mina kidnappare visste att det skulle hända."

"Någonting annat?"

Malfoy verkade tveka och sen ryckte han på axlarna. "Jag är mycket starkare nu. Fysiskt sett, menar jag. Jag tror det har med vingarna att göra. Dom verkar generera något sorts fält som tillåter mig att flyga. De här sakerna – " Malfoy lyfte ena änden av en vinge och spred ut fjädrarna som en vacker solfjäder " – skulle inte kunna hålla min vikt uppe utan någon magisk hjälp."

Harry nickade och såg bort från det vidsträckta vita som framträdde tydligare på grund av det svarta i Malfoys kläder. "Förmodligen någon form av fält som orsakar tyngdlöshet." Han vände sig om började pyssla med minnessållet, han utvann silversträngen med Malfoys minne. Malfoy klev fram och lät Harry återbörda minnet med ett lätt tryck av trollstaven mot hans tinning.

Malfoys närhet störde Harry och han vände snabbt tillbaka sin uppmärksamhet mot minnessållet. Inte attraktiv, inte attraktiv, inte attraktiv, upprepade han för sig själv. Han fick vätskan att försvinna och krympte minnessållet, samtidigt undrade han när han senast hittat en kille som han funnit så åtråvärd, hursomhelst. Det var inte som om han åtrådde Malfoy! Killen var bara väldigt… vacker. De är dem där jävla vingarna, påminde Harry sig själv.

"Malfoy det finns en person jag skulle vilja berätta det här för?" sa han.

"Chefsredaktören för the Daily Prophet?" frågade Malfoy torrt.

Harry såg på honom med lättnad och log nästan. När Malfoy betedde sig som en idiot så var det enklare att tänka på honom i ett mindre positivt sken. Definitivt inte attraktiv.

"Hermione, faktiskt", sa Harry.

Malfoy fnös. "Jag borde ha gissat. Jag antar att du lika gärna måste berätta det för Weasly också?"

Harry bleknade vid omnämnandet av Ron.

"Nej", sa han tyst. "Nej, jag tror inte det." Tack och lov sa Malfoy ingenting. Tydligen visste han ingenting om Rons tillstånd. "Jag behöver Hermione för att forska åt mig. Jag är skitdålig på det."

"Vad behöver du forska om?" frågade Malfoy. "Vi har ett ganska omfattande bibliotek här på herrgården.

Jag vill veta vad i helvete du är för någonting, tänkte Harry men han kände inte för att få en smäll på käften för den kommentaren. "Hon har tillgång till de historiska filerna sedan hon började på institutionen för Magisk Lag och Verksamhet. Jag vill att hon ska söka efter om det har använts några liknande drycker i det förflutna och vilka som skulle kunna ha tillgång till dem. Dessutom lever hon för sånt. Troligtvis kommer hon att se det här som en tidig julklapp. Hon kanske även tänker på sådant som du och jag inte ser."

Malfoys ansiktsuttryck sa tydligt vad han tyckte om tanken på att Hermione skulle kunna upptäcka någonting han förbisett, men han hade inte genast avvisat idén, något som Harry fann hoppfullt.

"Kan du lita på att hon inte kommer att säga någonting?" frågade Malfoy.

Harry flinade åt honom. "Självklart."

"Ingen annan får veta något?"

"Jag lovar", sa Harry.

Malfoy suckade och nickade. Plötsligt såg han väldigt nedslagen ut och impulsivt lade Harry sin hans på hans arm.

"Hörru", sa han. "Det kommer att ordna sig. Du kommer se."

~~ O ~~

Draco kände hur Potters hans rörde vid huden på hans arm och världen blev vit. Det varade bara i ett ögonblick sen kunde Draco se Potter i ett svagt upplyst rum, han höll i en bunt med papper och log ironiskt. Scenen byttes ut mot en annan och Potter sprang så fort han kunde, han skrek någonting ljudlöst. Hans klädnad som auror böljade och fastnade i buskar i och med att han plöjde igenom dem. En ny scen och Potters huvud var lutat bakåt och exponerade hans hals. Hans glasögon var borta och hans hår klibbade fast vid hans panna i mörka slingor, fuktiga av svett. Hans läppar var svagt särade och en rodnad bredde ut sig över hans bleka kinder.

Draco ryckte bort från aurorn och de drömlika synerna försvann. Potters ansikte var rynkat av oro.

"Mår du bra?"

"Fint", sa Draco vasst, trots att en huvudvärk blommade upp bakom hans ögon.

"Du blev helt tom för en minut. Jag trodde att du skulle få ett anfall."

"Malfoys får inte anfall", flinade Malfoy frånvarande. Han kämpade emot lusten att massera sina tinningar och kunde nästan se hur Potter bet sin tunga. Aurorns käke ryckte till.

"Då går jag", sa han tillslut. Han vände sig mot minnessållet och stoppade undan det i en ficka. "Jag ser till att Hermione börjar gå igenom register medan jag undersöker det område där du blev tillfångatagen. Jag ska se om jag kan lokalisera brunnen och se om omgivningen utgör någon ledtråd. Jag kommer att hålla dig uppdaterad via ugglepost, om det är okej?"

"Naturligtvis. Jag är säker på att du i vanliga fall tar en ut en avgift för äran av ett personligt besök från Besegraren av Allt Ont."

"Far åt helvete Malfoy", snäste Potter.

Draco var nära att skratta. Han hade glömt hur roligt det var att plåga Potter.

"Kommer du ihåg vägen ut?" frågade Draco milt.

"Jag listar nog ut det", sa aurorn och lämnade honom.

Draco snärtade till sin trollstav för att starta om fontänen och betraktade vattnet flöda samtidigt som han funderade över vad det var han hade sett. Det hade hänt en gång förut. Första gången hade varit när Draco hade återvänt till herrgården. Hans mor hade – efter att ha inlett mötet med ett anfall som gränsade till hysteri – kramat honom försiktigt. En transliknande vision hade fallit över Draco. Han hade sett sin mor böjd över ett skrivbord fullt med stapplar av dammiga böcker, hon gnuggar sig i ögonen som om hon var utmattad. Den andra bilden hade visat hans mor i trädgården, hon skötte om några gula rosor med sitt hår tillbakadraget i en komplicerad fläta.

Draco fingrade på sin trollstav och försökte finna en gemensam nämnare mellan de båda händelserna. Bar hud kontakt, tydligen. Han hade inte haft någon skjorta på sig när hans mamma gav honom en kram. Potters hans hade rört vid hans nakna arm. Tydligen räckte det inte med att nudda lite lätt för att trigga igång… vad? Visionerna? Minnena? Var det bilder av det förflutna eller framtiden?

Han tänkte på Potter med huvudet lutat bakåt och ögonen glasartade av passion. Draco drog ett skakigt andetag. Han bestämde sig för att han måste vara kåt som ett djur för att finna den bilden erotisk. Ändå undrade han vem Potter hade varit med – eller skulle vara med? – för att framkalla ett sådant uttryck. Weaslette? Draco hade inte hängt med i nyheterna kring Potter de senaste fem åren, med undantag för ett flyktigt morrande åt the Daily Prophet närhelst Aurorns ansikte dök upp. För allt vad Draco visste så kunde Potter ha gift sig med henne vid det här laget. Tanken fyllde honom med fasa och han skakade bort det. Jag gillar bara inte Weasleys, rationaliserade han. Det är allt.

Han bestämde sig för att gå och kamma igenom gamla nummer av Daily Prophet och friska upp sina kunskaper om Potter. Bara för att ha någonting att göra, förstås.