Kapitel 4.

Karl Flinch var en medelålders man med kraftig kroppsbyggnad och kort, svart hår som hade börjat bli grått. Han stod och tittade upp mot sin fina herrgård, Jaden Hill, medan han tänkte på vem som bodde där. Damien Lane. Lord Voldemorts egen son. Att det var han av alla dödsätare som hade fått den stora äran att uppfostra Damien gjorde honom mycket stolt, och varje gång han tänkte på pojken kom han att tänka på vilken utomordentlig ledare det en gång skulle bli av honom. Victoria Lane var en gång i tiden mänsklig ledare för varulvarna, och det krävs en duktig häxa för att kunna hålla dom i schack. Draco Malfoy och Arthur Cole hade tyckt att hon blev perfekt som mamma åt Voldemorts barn. Voldemort hade med hjälp av magi gjort så att hon blev gravid, och det gick även rykten om att han hade varit kär i henne.

De ryktena fanns bara bland lägre ställda dödsätare som inte visste att Mörkrets Herres enda svaghet var att han inte kunde känna kärlek till någon eller något. Självklart visste Karl det, en av få utvalda.

Karl hade själv inte hjälpt till med uppfostringen av Damien, den hade Severus Snape, Arthur Cole och Karls fru Joanne stått för, men Karl var officiellt ansvarig för pojkens säkerhet och hade omgärdat herrgården med starka besvärjelser och liknande. Om något hände pojken så skulle Karl gå en långsam och smärtfylld död till mötes.

Han mindes väl den eftermiddagen han hade fått uppdraget. Först tyckte han att det var konstigt att pojken hette Lane och inte Dolder eller Voldemort, men sen hade han fått klart för sig att Damien skulle gå på Hogwarts, och där var ju Voldemort inte precis ett bra efternamn. Pojken hade, efter månader av planer, anlänt till Jaden Hill i en liten korg med ett dussin av de främsta dödsätarna som vakt. Victoria hade kommit några dagar efter, fullt medveten om vilken roll hon skulle spela i pojkens uppfostran. De hade låst in henne i ett rum, ganska bekvämt, men också kallt. Ena väggen hade de tagit bort och ersatt med galler för att Damien skulle kunna träna.

Plötsligt brakade det till i huset. Karl blev rädd, eller kanske snarare förvånad. Han tittade upp mot huset och visste vad han skulle få se, mörkrets märke.

Mycket riktigt.

Han hade aldrig trott att Damien skulle klara det vid tio års ålder.

Uppdraget var slutfört.

Damien hade lärt sig allt han hade att lära ut.

Nu skulle hans far ta över.