Kapitel 4

Under deras sjunde och sista år på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster så friade Severus till Cannel. Severus hade planerat frieriet ända sedan de blev tillsammans och en sen höstkväll smög han ut henne till Den Förbjudna Skogen. Det var fortfarande deras hemliga gömställe och skulle alltid förbli deras. Han bad henne blunda sina ögon och sen drog fram sin trollstav. Det hade regnat under dagen och det låg flera vattenpölar i skogsdungen. Severus snärtade med trollstaven och miljontals vattendroppar flög upp i luften. Det såg ut som miljontals små stjärnor som lyste ovanför dem. Cannel öppnade sina ögon och vattendropparna glänste i hennes ögon. Severus gick ner på knä och plockade fram en liten ask. Aldrig tidigare hade en fråga skrämt Severus så mycket och tystnaden som uppstod var den längsta någonsin. Han kände hur hjärtat slog fortare och när Cannel äntligen sa ja, så fylldes han med överväldigande lycka. Efter de lämnade skolan, så gifte de sig direkt. Severus ville inte vänta på att få kalla Cannel för sin fru och få starta sitt liv tillsammans. De flyttade in i hans barndomshem på Spinnargränd och Severus blev anställd som trolldryckskonstlärare på Hogwarts. Knappt ett år senare så fick de nyheten att Cannel väntade barn och att det skulle bli en flicka.

I många nätter låg Severus vaken och tittade på Cannel. Han smekte hennes gravida mage och kände lugnet sprida genom hans kropp. Severus kunde inte förstå hur mycket han redan älskade deras dotter och hon var inte ens här ännu. "Jag kommer alltid älska dig" viskade Severus och log då han kände bebisen sparka. Severus kunde inte förstå hur lycklig han var och tacksam över att Cannel fanns i hans liv. Under skoltiden innan Cannel blev hans, så trodde han aldrig att någon skulle älska honom. Det skrämde Severus över hur mycket hans liv påverkades av Cannel och deras ofödda dotter. Han ville aldrig förlora någon av dem. Severus började varva ner och somnade till slut med sin hand på Cannels mage. Nästa morgon vaknade han av att Cannel skrek till och ljudet av porslin som krossades. Han flög upp ur sängen och stormade nerför trapporna. Severus tvärstannade i dörröppningen till köket och såg på Cannel som höll om sin vänstra underarm. Han svalde hårt, men gick fram och kramade om henne. I all rädsla så hade Severus inte märkt hur mycket hans egen underarm värkte. Han tittade ner på Cannels arm och såg hur Dödsätarmärket blev tydligare och rörde på sig. Det skrämde Severus över situationen han och Cannel hade hamnat i, speciellt när de snart skulle ha en dotter att ta hand om. Han strök bort hår från Cannels ansikte och smekte hennes kind.

"God morgon" viskade Severus och kysste Cannel. Han la sin arm runt henne och njöt av hennes närhet.

"God morgon älskling" svarade Cannel och log. "Har du sovit gott?" frågade hon mjukt.

"Så länge du sover bredvid mig kommer jag alltid sova gott" sa Severus och pussade Cannels panna. Han tittade ner på sin egen Dödsätarmärke och noterade hur mörkare det blev. "Vi måste åka" sa han och såg oroligt på Cannel. Severus önskade att han kunde ta Cannel till en plats där Voldemort inte kunde nå henne, så hon var säker.

De bytte om och transformerade sig till Lucius Malfoys herrgård. Severus höll en skyddande hand på Cannels rygg medan de gick fram till ytterdörren. Han knackade på dörren och en husalf öppnade. De följde efter husalfen och klev in i matsalen där resterande Dödsätarna satt längst ett långbord. Severus drog ut stolen åt Cannel och satte sig i stolen bredvid. De satt i tystnad och inväntade Mörkrets Herre. Snart öppnades dörrarna till matsalen och Lord Voldemort klev in. I skuggorna hasade hans orm Nagini. Dödsätarna fortsatte sitta i tystnad, men följde Voldemort med skarpa ögon. Severus sneglade på Cannel och såg hennes rädda ögon. Han tog hennes hand i sin och strök den lugnande. Voldemort stannade framför långbordet och tittade på sina anhängare. Nagini lyckades hasa sig upp på bordet och ringlade längst den. Hon stannade framför Voldemorts utsträckta hand, likt en katt strök hon mot handen och stannade vid hans sida.

"Ett krig är på väg" började Voldemort säga. Hans ord fick Cannel att ryta och hon försökte fokusera på sin makes hand istället. "Många av er har känt det redan och snart är vi där. Vi måste förbereda oss inför striden genom att rekrytera fler och bygga upp en stark armé. Cannel har dina syner avslöjat något om kriget?" frågade Voldemort och tittade på henne.

Cannel svalde och mötte hans blick. Hon försökte stoppa synerna som dök upp, men de kröp fram. Det skulle finnas en pojke, men inte vilken pojke som helst utan Lily och James Potters son. Hans öde var att förstöra alla chanser Voldemort har. En oskyldig liten pojke med ett stort ansvar. Cannels mammahjärta gjorde ont varje gång hon tänkte på honom. Hon kunde inte servera pojken på ett silverfat åt Voldemort, det fanns ingen rättvisa i det.

"Det enda jag har sett, min herre, är att många kommer att slåss för dig. Jättar, troll, varulvar, svartalver och magiker kommer samlas och kämpa i din armé. Du kommer att bilda en stark armé, min herre, men längre än så kan jag inte se. Ett krig ändrar framtiden snabbt och det blir svårt att med säkerhet säga hur det kommer sluta." Cannel tystnade och sänkte blicken till bordet. Hon kämpade emot tårarna som ville komma fram och svalde. Det kändes som någon stack in en kniv i Cannels mage och höll en skakande hand om den. Hon tittade rädd på Severus, som var förstenad av rädsla.

"Jag hoppas att du säger sanningen, för ditt barns skull" väste Voldemort och släppte Cannel med blicken.

Smärtan i Cannels mage släppte och hon svalde hårt. Hon kramade Severus hand och försökte lugna paniken som uppstod. Det var inte ett lätt val, men hon ville inte ha pojkens blod på sina händer. Cannel hade inte planerat att förråda Voldemort och hon fruktade det värsta. Efter mötet avslutades så lämnade Severus och Cannel herrgården och åkte hem. Severus ville få bort Cannel därifrån så fort som möjligt. Han kunde höra när Cannel ljög och han fruktade att Voldemort också hade hört det. Så fort de kom hem började Severus kasta skyddstrollformler, för att undvika tjuvlyssnare.

"Hur kunde du ljuga för honom?" frågade Severus argt. Han hade hört Cannel prata i sömnen om Potter pojken flera gånger. Det skrämde Severus in till benen över vilken fara Cannel befann sig i och kunde inte komma på hur han ska rädda henne. Han svalde och försökte samla sig själv.

"Han behöver stoppas och det vet du! Denna pojke kommer rädda världen och jag tänker inte ge honom till Voldemort" sa Cannel bestämt. Om hon kunde hjälpa Potter pojken, så tänkte hon göra det.

Severus gick fram till Cannel och la sina händer på hennes axlar. Han tittade allvarligt på Cannel och försökte hålla tillbaka tårarna. "Varför ljög du? Du vet vad som händer med förrädare…" sa han rädd. Bilden av Cannel som blir dödad av Voldemort började hemsöka Severus hjärna. Han drog in Cannel i en kram och kände hur tårarna rann. Detta var hans värsta mardröm och kunde inte förstå varför den ska bli sann.

Cannel började gråta och kramade Severus hårdare. Hon menade inte utsätta sig själv eller deras dotter i fara. "Vi måste fly… Det är vårt enda alternativ, i alla fall för vår dotters skull" viskade hon.

"Om vi flyr nu kommer han förstå att du ljög och jaga oss. Vi är inte heller i en position där vi kan fly, varken nu eller efter hennes födsel" sa Severus och suckade. Han önskade att de kunde fly och leva i säkerhet, men Voldemort skulle aldrig sluta jaga dem. De hade kanske kunnat fly om Cannel inte var gravid, men Severus tänkte inte låta sin dotter växa upp och konstant vara på flykt. Deras dotter förlitades på att de skulle hålla henne säker och trygg. Severus tittade in i Cannels ögon och torkade bort hennes tårar. "Jag kommer aldrig sluta försöka hålla dig och vår dotter säker. Ni är hela min värld och jag skulle inte klara av att förlora er" viskade Severus och kysste henne.

Senare på kvällen klev Severus in i barnrummet och fann Cannel ståendes svid spjälsängen. Han gick försiktigt fram och omfamnade henne bakifrån. Severus lutade sitt huvud mot hennes och tittade ner på spjälsängen. Det var inte länge kvar innan deras dotter skulle ligga där och deras liv skulle förändras helt.

"Jag kommer försöka skydda vår dotter med mitt liv och vill inte utsätta henne för Voldemort. Hans mörker kommer aldrig i närheten av henne. Det ska jag se till…" viskade Cannel och strök spjälsängen med sin hand. Hon vände sig om och tittade på Severus. "Du och hennes är hela min värld också och jag skulle inte kunna leva med mig själv om något hände er" sa hon och la sina händer bakom Severus nacke. Severus la sina armar runt Cannels midja och kysste henne. Cannel älskade sitt liv med honom och var tacksam över allt han gjort. "Jag älskar dig" viskade hon och såg in i hans ögon. Severus lutade sin panna mot Cannels och viskade "jag älskar dig."

Efter att Severus gått och lagt sig, så satt Cannel nere i köket. Hon svalde och tittade mot trappan. Det pågick en strid inuti Cannels hjärta och hon blundade. På bordet framför henne låg en pergamentrulle, bläck och fjäderpenna. Tårarna rann nerför Cannels kinder medan hon vek pergamentet. Bakom Cannel tickade en väggklocka och hon satt framför brevet i tystnad. Hon tog ett djupt andetag och reste sig upp. Cannel tog brevet och gick uppför trappan. I dörröppningen till sovrummet stod hon och studerade Severus. Han låg på rygg och snarkade lugnt. Det kändes som Cannels hjärta skulle brista och hon skakade i hela kroppen då hon placerade brevet på sängbordet. Hon stod bredvid Severus och gav honom en lätt puss på pannan. "Snälla förlåt mig och jag kommer alltid älska dig" viskade hon. Det tog nästan all energi som Cannel hade att lämna sovrummet och gå ner till hallen. Cannel stängde ytterdörren bakom sig och transporterade därifrån. Hon dök upp framför en sliten stuga, som låg i en djup skog i norra Skottland. I hennes syner hade denna stuga dykt upp flera gånger och hon visste den skulle ha stor betydelse.

Den kyliga luften sved i Cannels hals och hon huttrade till. Hon drog manteln närmare sig och försökte samla krafterna att fortsätta. Det högg plötsligt till i Cannels mage och det kändes nästan som hon kissade på sig. Hon tittade ner på sina ben och insåg att förlossningen hade börjat. Värken blev kraftigare och Cannel andades snabbt. Hon började gå till stugan och knackade på dörren. En äldre gumma öppnade dörren och tittade på Cannel.

"Kan du hjälpa mig? Jag tror min förlossning har börjat" frågade Cannel. Hon skrek till när nästa värk kom och tog stöd från dörrkarmen.

Gumman log ett tandlöst leende och höll upp dörren åt henne. "Välkommen in Cannel"