En kort del igen. Jag är verkligen glad över att någon äver huvudtaget läser denna fanfiction, jag är inte så duktig på att skriva... Haha. Nästa del är mycket, mycket längre. Två hela wordsidor :) Detta är grunden på alla konstiga ting som kommer att hända i fanficen. Det är nu Samantha Black kommer in i bilden :)

Jag struntade i att jag egentligen inte borde vara där.
Jag struntade i om vad som skulle kunna hända om någon såg mig.
Jag stirrade ut i vattnet och struntade i de dumma tårarna som rann ner för min kind.
Månen lyste mot vattnet. Natten var mörk och kall. Det enda ljuset var från slottet, bakom min rygg, och månen. Stjärnorna på himlen lyste också, men inte lika starkt som månen.
Min kurrande mage avbröt fridfullheten i mörkret. Jag suckade och tänkte precis resa mig från marken och dra upp fötterna ur vattnet, när något – eller någon – drog ner mig på marken igen. Jag kunde inte andas. Personen – eller vad det nu var – höll mig kvar på marken.
Jag vågade knappt röra mig. Jag vågade inte tala. Det som höll mig ner på marken var kallt. Iskallt. Hela min kropp fylldes av kyla. Kallare än kvällsluften. Nu förstod jag. Det var döden.
"Snälla!" Snyftade jag. "Låt mig… Låt mig vara!" Orden var bara viskningar, men trycket och kylan i kroppen släppte.
"En Weasley!" Väste en röst.
"Va?" Viskade jag, och sökte efter vem det var som sa det. Jag såg ingenting. Personen var osynlig.
"Är du inte det? Fräknar och rött hår! Man kan se dem på mil." Fnös rösten.
"Jo… R-Rose Weasley…"
"Hm… Jag antar att du är… Rödtottvillingens dotter va?"
"Nej… Jag är R-Rons dotter."
"Ron? Ronald Weasley?" Ett elakt skratt. "Får jag fråga… Vem är din mor?"
"He-Hermione Granger. Eller, nu heter hon Weasley, men för…"
"En smutsskalle. Förstod väl det. Jag visste det!"
"Eh, känner du dem?"
"Känner?" Skrattade personen med ett klingande skratt. "Jag blev dödad av din farmor. Det är så ni behandlar era vänner." Fnös hon.
Jag drog efter andan. Molly? Var Molly en mördare?
"Hallå?" Ropade någon. Jag suckade lättat. Vem det nu än var så hade hon eller han räddat mig från denna konstiga person… Eller vad hon eller han nu var "Vem där?"
"Åh! Typiskt! Sammie ska alltid förstöra när jag har roligt." Muttrade rösten. Sedan hörde jag en häftig rörelse. Den mystiske personen var borta.
"Hallå?" Den andra rösten var närmare nu. "Åh. Rose Weasley." Sa personen dystert. Som om hon förväntat sig att se någon annan unge, som spionerat på henne eller något liknande.
"Hm, du får alltså bryta mot reglerna hur du vill?" Sa personen och skrattade. "Jag trodde att sådana som du höll sig till reglerna som små kaninungar."
"Tyvärr inte!" Muttrade jag och förvånades över hur stadig min röst lät.
"Hm, vad gör du här?" Frågade personen misstänksamt.
Jag tvekade. "Jag kollade på månen." Sa jag till slut.
"Det lät som om du pratade med någon.
"Ja." Medgav jag. "Det var någon konstig person… Hon pratade med mig."
"Va? Menar du Bella?"
"Vem är Bella?" Frågade jag förvånat. Visste personen namnet på personen som jag talat med?
"Hon är ett spöke, tror jag. Hon är lite speciell, inte som alla andra Hogwartsspöken. Hon har krafter, tror jag." Sa personen, som Bella hade kallat Sammie.
"Det verkade som om hon kände dig. Hon sa någonting med 'Sammie' efter att du ropade på mig…" sa jag tveksamt.
"Tja. Alla har dåliga dagar.. Antar jag. Bella var i närheten en dag när jag ville vara… Ensam. Hon hotade med att hämta Filch, vaktmästaren, om jag inte berättade för henne varför jag var utanför skolan mitt i natten." Hon skakade på huvudet, kunde jag urskilja. "Jag berättade lite om min uppväxt för Bella då…" Sammie såg på mig med en konstig såg ut som att hon inte kände sig så trygg med att berätta om sig själv för en förstaklassare.
Jag försökte byta samtalsämne. "Det känns lite konstigt att inte veta vad du heter…" Mumlade jag och vände blicken mot månen igen.
"Samantha." Svarade flickan.
Jag nöjde mig med det svaret och nickade.
"Jag tror faktist att det är bäst att du går in nu. Du vill nog inte få straffkommendering din första vecka."
Jag suckade. Samantha hade rätt. Jag började långsamt gå mot det stora slottet, när jag vände mig om såg jag att Samantha stod på samma plats, stilla. "Ska inte du med?" Frågade jag tveksamt."Nej." Sa Samantha stillsamt. "Jag behöver lite frisk luft.""Jag kan ge dig sällskap!" Jag började darra när en iskall vind blåste förbi."Du fryser. Det är bäst att du går in." Jag märkte att Samantha försökte hitta på ursäkter, hon ville inte ha sällskap. Jag nickade och sprang mot porten, och längtade efter mig varma, sköna säng som väntade i sovsalen.

Jag är väldigt, väldigt dålig på miljöbeskrivningar. Jag beklagar.