Kapitel fyra på ingång:

Efter incidenten då Scorpius råkat knuffa till Gary var det svårt att lämna den store knölen ifred. Det var svårt att inte provocera honom till ännu ett gräl, ett gräl som skulle leda till mer än bara utväxling av ord.

Scorpius ville tro att det hade med hämnd att göra. Att Gary skulle få igen för det han sagt om hans familj, men han visste att det inte var den verkliga anledningen. För varje gång han såg hans ansikte hörde han Roxannes hånfulla ord igen. Varje gång han hörde hans röst påmindes han om att det var den där knölen som fick hålla om Roxanne, inte han.

Scorpius ville ta ut sin frustration och ilska på den korkade Gryffindoreleven, men han visste att det inte skulle göra någonting bättre. Trots det lät han ibland sina fantasier ta honom till en plats där Roxanne skulle kasta sig i hans armar om han förhäxade hennes pojkvän.

Han hoppade till då flickan i hans fantasier plötsligt stod framför honom i verkligheten. Han hade inte märkt att klockan hade ringt ut och att de flesta eleverna lämnat klassrummet.

"Vad är ditt problem Malfoy?" krävde hon ilsket att få veta.

Scorpius var stum för ett ögonblick, men återfick sedan rösten.

"Mitt problem?"

"Visst, det är okej att du struttar omkring på skolan som om du ägde stället, för ingen bryr sig, men när du börjar ge dig på andra får det konsekvenser."

Scorpius såg dumt på henne.

"Ge mig på andra? Vad snackar du om Weasley?"

Den enda dunkande tanken i hans huvud trängde undan allt annat. Hon pratade med honom. För andra gången på en vecka.

"Lägg bara ner. Lämna Gary ifred."

Gary? Scorpius rynkade förvånat på pannan. Orden som sedan lämnade hans läppar var långt ifrån genomtänkta.

"Så han skickar sin tjej för att han inte vågar gå själv?"

Han ångrade sig i samma stund som han sagt det, och det kändes som om han fått ett knytnävsslag i magen då han såg hennes chockade och förolämpade min. Det tog ett tag innan hon svarade.

"Precis vad jag visste. Du är exakt som alla andra Malfoys. En sann Slytherinelev. Inte god någonstans."

Hon vände på klacken och lämnade klassrummet.

*

Vad hade han gjort? Vad hade han sagt? Ångern som rev i honom gav honom mardrömmar under de få timmar som han lyckades slumra till i en orolig sömn. Han önskade att han kunde dra tillbaka tiden, börja om från början. Men det var omöjligt. Sagt var sagt och gjort var gjort. Det enda som återstod nu var att be om förlåtelse. Och det var något som Scorpius inte var bra på.

"Weasley!" Han fick syn på henne i den tomma korridoren precis då hon svängde runt ett hörn. Han ökade takten och joggade efter henne. Då han klev runt hörnet fick han syn på henne lite längre fram, men det var något som inte stämde. Hon lutade sig tungt mot väggen samtidigt som hon krampaktigt hade slagit armarna om magen. Utan att veta vad han skulle göra stod han förstenad kvar, men Roxanne hade hört att han kommit och vände på huvudet. Det gjorde fysiskt ont att se hennes tårstrimmiga ansikte, fick det att värka i kroppen. Han tog ett steg åt hennes håll.

"Lämna mig ifred." snyftade hon. Han rörde sig inte ur fläcken, alldeles för skräckslagen över att se att hon led att han varken kunde röra sig eller säga någonting. "Gå här ifrån." bad hon. Hans röst var hes då han äntligen fick ut orden han bar på.

"Har det hänt något?"

"Vad vill du?!" skrek hon plötsligt och hennes axlar började skaka häftigt. "Vad vill du mig?!" Hon snyftade till och kollapsade mot väggen. Snabbt var Scorpius där och la armarna om henne som stöd. Vad som fått honom att göra det visste han inte ens själv.

"Har det hänt något?" viskade han och upprepade på så sätt sin fråga. Han var till slut där, med Roxanne i sina armar, men det var inte som han hade föreställt sig det. Han hade inte föreställt sig henne olycklig.

"Släpp mig!" skrek hon och slog honom hårt i bröstet. Men han släppte inte, för om han gjorde det skulle hon falla ihop som en trasdocka på golvet. Han kände hur svag hon var, hur varje del av hennes kropp skakade. "Lämna mig ifred! Jag vill inte ha dig här!" Försiktigt sänkte han ner henne på golvet, släppte taget och tog ett steg tillbaka. Det var det svåraste han någonsin gjort.

Han såg hur hon vaggade fram och tillbaka på golvet med ansiktet begravt i den ena handen, medan den andra låg slappt i hennes knä. Det var då han la märke till hur svullen den var. Snabbt tog han ett steg framåt och sjönk smidigt ner på knä framför henne.

"Din hand? Vad är det som har hänt?"

Snyftningarna avtog långsamt och tillslut tittade hon upp mot honom. Det var då han såg det mörka blåmärket på hennes högra kindben. "Vem har gjort det här?" flämtade han. Hon skakade bara på huvudet och gnydde till. Han bestämde sig för att inte pressa henne.

"Du måste till Sjukhusflygeln, kan du gå?" Han visste svaret på sin fråga innan han uttalat den. Hon var blek i ansiktet och svajade oroväckande från sida till sida. "Jag bär dig." sa han och lyfte försiktigt upp henne. Hon stretade emot lite, men gav sedan med sig, antagligen för svag för att göra motstånd.

Han gick snabbt genom korridorerna, glad åt att de var tomma på folk, och efter en stund slappnade Roxanne av i hans famn och lutade huvudet mot hans bröst. Scorpius kunde inte hindra att hans hjärta fladdrade till.

Det gick snabbare än han förväntat sig att ta sig till Sjukhusflygeln, snabbare än han velat att det skulle göra. Då han klev in i rummet möttes han av Madam Considerate. Hon flämtade till då hon fick syn på Roxanne.

"Vad har hänt?" frågade hon oroligt.

"Jag vet inte. Jag tror hennes handled är skadad, och hon har ett blåmärke under ena ögat." Hon ledde fram dem till en tom säng medan Scorpius pratade.

"Lägg henne här, så ska jag se efter."

Han la försiktigt ner henne på den vita sjukhussängen, men Madam Considerate verkade lägga märke till hur ovillig han var att släppa henne.

"Du kan stanna om du vill, hämta en pall."

Scorpius nickade och gick för att hämta något att sitta på. Då han kom tillbaka höll Madam Considerate på att undersöka hennes handled.

"Bruten." konstaterade hon och tittade upp då han slog sig ner vid sängens sida. "Pojkvän?" undrade hon vänligt och gav honom en medlidsam blick.

"Nej." svarade Scorpius kort och hon frågade inte mer.

Skulle vilja sätta en gräns på 5 kommentarer innan jag lägger upp ett nytt kapitel, och hoppas att det inte är helt omöjligt. Har dessutom en liten fråga gällande ratingen: var går gränsen mellan T och högre lite mer specifikt? Vore bra att veta inför kommande kapitel ;)

Tack på förhand, Daughter of Dan