Jag lovade en epilog och här kommer den. När du har läst klart kan du gott lämna en liten kommentar.
Disclaimer: J. K. Rowling äger karaktärerna, jag bara lånar dem lite...
Epilog
Lördagen 24 december
James satt vid det långa matsalsbordet i sin morbrors hus och tittade ut genom fönstret. Marken var vit av ett snötäcke som bara blev djupare och djupare för varje timme. Det hade snöat oupphörligt sedan de anlände på förmiddagen. Stjärnorna glittrade på en annars så mörkblå himmel och i hörnet tickade det stora golvuret fram sekund efter sekund. Klockan visade just nu halv sex.
"Du fick visst snö på julafton", sade Sirius glatt. När James inte svarade frågade han: "Är något på tok? Du har knappt sagt ett ord sedan vi kom hit."
"Jag saknar Lily", sade James.
"Jag vet, det har du tjatat om sedan vi klev av tåget i torsdags. Åk till henne då. Jag för min del tänker lägga in en stöt på din kusin där borta."
"Det kan du inte, det är ju en släkting."
"Till dig ja, inte till mig. Hur gammal sa du att hon var? 23? Det är väl ingen ålder på en…"
"Lägg av Sirius, tror du verkligen att hon skulle falla för en som är så mycket yngre?"
"Jag antar utmaningen! Stick till Lily nu, vi ses i morgon." Han gav James en stärkande klapp på axeln, tömde glaset med öl och reste sig från stolen.
James såg sig omkring. Det fanns egentligen ingen anledning till att stanna. Han hade redan ätit så att magen stod i fyra hörn, hans mor satt i ett hörn och skvallrade med några andra häxor medan disken skötte sig själv, mr Potter diskuterade drakar (av någon anledning hade han fått drakar på hjärnan det senaste året och pratade nu vitt och brett med i stort sett vem som helst om ryggdrakar, taggsvansar och olika sorters ägg) och sist men inte minst, det främsta tecknet på att kalaset började närma sig slutfasen: hans morbror och några andra karlar som stod på balkongen och skrålade Auld lang syne så högt de bara kunde. Det var en tradition så god som någon annan, och ett säkert bevis på att det minsann inte fattades vare sig äggtoddy eller eldwhisky på kalaset.
I familjen Evans var det tradition att samlas på julafton för att äta tillsammans, under lite lugnare omständigheter än i vissa andra familjer. I år, första julen utan mrs Evans, var det stillsammare än vanligt. Just när Lily skulle ta för sig av maten på det dignande köksbordet knackade det på rutan. Hon tittade upp och såg James ljusgrå uggla titta in genom fönstret.
"Åh herre min skapare!" utbrast hennes faster Lettie och tappade brysselkål över hela bordet. "En uggla!"
Lily skyndade fram till fönstret och släppte in fågeln, lossade ett brev hans ben och ställde fram en skål med vatten. Hon skulle ordna med mat sen, när hon läst brevet.
Vi ses snart stod det på det lilla pergamentpapperet. Hon vände på den. Gå upp till ditt rum. Förbryllad stack hon lappen i fickan och smög uppför trappan. Försiktigt öppnade hon dörren till det gamla flickrummet och blev minst sagt förvånad när hon såg James sitta på sängkanten.
"James!" utbrast hon. "Vad gör du här?"
"Jag saknade dig! Jag kunde inte vänta till annandagen med att få se dig igen."
"Men… vad… hur kom du hit?"
"Jag transfererade mig och hamnade på torget, sen flög jag sista biten. Han värmde sina stelfrusna händer genom att blåsa på dem. Vantarna låg kvar där hemma.
Hon klev fram för att krama om honom och han svepte in henne i sin famn, begravde näsan i hennes hår och gav henne en kyss på kinden.
"Din uggla skrämde slag på min faster där nere." Hon försökte låta anklagande men de glittrande ögonen avslöjade henne.
"Jag vet, jag hörde henne när jag klättrade uppför spaljén." Han log nöjt som om det vore en bedrift att sätta skräck i medelålders damer. "Vet hon inte om att du är en häxa?"
"Jo, vi har sagt det till henne men hon trodde väl inte att hon skulle stöta på ugglor här för den sakens skull. "Lily skrattade till. "Ska du inte komma ner och äta lite? Hur vi nu ska förklara för pappa hur du har kommit hit vet jag inte men…"
"Ingen mat för min del, tack, jag har redan gått upp fem kilo sedan i morse. Egentligen kom jag bara hit för att se dig och ge dig en julpuss. Din julklapp får du i övermorgon."
"Lily!" ropade hennes far i trappan. "Vad gör du där uppe?"
"Kommer snart!" svarade hon. "Är det säkert att du inte vill stanna?"
"Jag föredrar nog att träffa din familj en och en, inte alla på samma gång. Speciellt inte om de är lika rädda för allt som har med vår värld att göra som din faster och din syster."
"De är inte rädda, bara lite… nervösa… Faster Lettie åtminstone, Petunia är väl mest sur."
James öppnade hennes fönster och visslade till sig sin uggla.
"Om jag blir galen av längtan kanske jag kommer förbi en sväng i morgon också", sade han.
"Du är alltid välkommen." Lily tog tag om hans nacke och de kysste varandra innerligt innan han tog ugglan under armen, kvasten i handen och försvann med en liten smäll.
En liten stund stod hon kvar och tittade ut genom fönstret, trots att hon visste att han inte skulle synas på den stjärnklara himlen. Förmodligen var han redan hemma igen. Hon log vid tanken på att han hade saknat henne så mycket att han kommit förbi, även om det bara varit för att se henne i fem minuter. Sedan stängde hon till fönstret, tog några djupa andetag och gick ner till resten av familjen. Hon saknade honom redan…
Nu var det slut på den här historien! Hoppas att ni har gillat att läsa den lika mycket som jag gillade att skriva den.
