"Edward" Jaspers röst var bestämd. Han hade ryggen vänd mot oss. Hans honungs blonda hår blänkte i ljuset från solen som strålade in genom det stora fönstret.

"Ja Jasper?" Jasper vände sig sakta om och tittade ner på Edward som satt bredvid mig i den vita soffan.

"Du måste sluta känna skuld över det här med Tanya. Det gör mig galen" Jag förstod honom, det kunde inte vara lätt för Jasper att känna precis allt folk runt omkring honom kände. Och Edwards humör höll på att göra mig galen också.

"Edward, han har rätt" Edward himlade med ögonen.

"Lyssna på mig nu" Han öppnade munnen för att säga något men jag hann före "Det är inte ditt fel, du kan inte rå för att du inte känner på samma sätt för Tanya. Det måste du förstå, jag är säker på att hon redan förlåtit dig. Så sluta bete dig som om du.. dödat någon" Edward gav mig en kall blick och reste sig sedan, Hans ansikte vände sig ut mot skogen och ögonblicket senare såg jag hans muskulösa ryggtavla försvinna in bland träden. Jag suckade. När skulle han lära sig att man måste kunna tänka på sig själv någon gång.

"Han kommer bli galen snart, om han fortsätter ta på sig skulden för allt som händer runt omkring honom" Jasper slog sig ner bredvid mig. Jag visste att Jasper inte menade allvar, men orden oroade mig.

"Alice!" Rosalies röst ekade i hela huset. Vad var det nu då? Jag sprang fort upp för trappan och in i hennes och Emmets rum. Rosalie stod och granskade sin spegelbild.

"Du ropade" Jag kollade på henne och drog efter andan. Vad hade människan satt på sig?

" ROSALIE! Vad är det du har på dig?" Min röst var full av avsky. Hennes långa vackra ben var inlindade i en mörk grön lång kjol, och på överkroppen hade hon en orange blus med likadant färgade knappar framtill. Hon grimaserade mot mig och kollade sedan tillbaka på sig själv. Jag gick fram och ställde mig bakom henne så jag också syntes bakom henne i spegeln.
"Rose.." Rosalie vände sig snabbt om och väste åt mig.

"Kalla mig inte Rose,Alice"

"okej förlåt, Rosalie. Men vad är det du har på dig?" Jag skrattade där jag stod, Rosalies blick i spegeln fick mig tystna. Det var tydligen inte rätt tillfälle för humor.

"Det här var min mammas kläder" jag skämdes genast över att jag skrattat. Rosalie flinade åt mig.

"Men jag ropade på dig för att du är den mest mode begåvade person jag känner" Det gick en varm känsla igenom hela mig. Jo jag var nog den mest modebegåvade person hon kände.

"Och du skulle vilja ha hjälp med vad?" Jag jublade inombords, det här betydde att jag skulle ha något att göra idag.

"Jo.. Finns det någon möjlighet att göra dom här kläderna.. finare" Rosalie skrattade till och hon tittade förhoppnings fult på mig.

"Jag ska göra vad jag kan.. " Rosalies chockade min var mycket roande. "Rosalie, det var ett skämt. Klart jag kan göra kläderna.. finare" Hon blev genast belåten och klappade mig lätt på axeln. Det var hennes tack så mycket. Jag suckade och gick ut ur rummet. Bäst att lämna prinsessan i fred under tiden hon bytte om.

Jasper satt kvar i soffan när jag kom ner. Hans leende växte när jag kom in i vardagsrummet. Jag smekte honom sakta över håret och la mig sedan till rätta i hans famn.

En flicka, hennes bruna ögon var.. mänskliga.

Jag togs tillbaka till nuet. Jag spelade upp det jag nyss sett. Ett par mörkbruna ögon, ett par mänskliga mörkbruna ögon. Vem var hon? Vems beslut var visionen baserad på? Jag förstod ingenting. En mänsklig flicka, en flicka jag kunde svära på att jag aldrig sett förut. Nog att jag hade träffat många människor i mitt liv, men mitt minne var fläckfritt. Den här flickan hade aldrig visat sig för mig i verklighet. Hon hade aldrig visat sig för mig.. medvetet. En flicka med mörkbuna ögon. Vem var hon?