I den fjärde luckan hittar vi: Min första Xros-berättelse! En sån härlig känsla att äntligen ha fått ihop en sådan också!
Idag möter vi Taiki och Kiriha, mitt uppe i julstöket.
– Kiriha!
Taiki bankade på dörren igen.
– Kiriha, öppna!
Basen som dundrade ut ifrån lägenheten fick hela byggnaden att vibrera och Taiki kände hur den fick hans hjärta att slå i otakt.
– Kiriha, det finns bättre sätt att riva byggnader på!
Hans hand skulle precis slå emot dörren igen, när den plötsligt öppnades och Taiki snubblade över Kiriha och fann sig själv liggande i en hög med skor.
– Jag hörde dig första gången, Taiki.
– Julmusik!?
Kiriha stängde dörren och gick tillbaka in i lägenheten.
– Självklart, vad trodde du?
Taiki kravlade sig upp på fötter igen, sparkade av sig skorna som genast försvann i högen och rusade efter Kiriha.
– Jag vet inte, något om att krossa folk eller något liknande kanske!?
– Du behöver inte skrika.
Kiriha drog ner volymen på stereon och sjönk ner i en av vardagsrummets fåtöljer. Taiki följde efter och slog sig ner i soffan innan han såg sig om. Golvet var täckt av saker, ingenting stod på sin rätta plats och han kunde se glasskärvor på golvet vid tvn.
– Har det varit slagsmål här?
– Vi håller på att städa. De andra gick precis ut för att köpa middag, köket är för stökigt för att vi ska kunna laga något så det blir pizza idag.
Kiriha lutade huvudet mot ryggstödet och slöt ögonen, och Taiki tittade en stund på honom, innan han såg sig om i vardagsrummet igen.
– Det ser inte ut som om ni städar.
Kiriha ryckte på axlarna.
– En gång om året har vi storstädning, och då städar vi verkligen allt. Till och med frysen har blivit tömd.
– Okej, jag kan förstå stöket. Men varför hade du så hög musik på?
Kirihas ögon öppnades, men han svarade inte direkt. Taiki tittade nyfiket mot sin vän och försökte se vad som pågick i hans hjärna, men lyckades inte.
– Mou ii! Kiriha, prata med mig istället för att försvinna sådär!
Kiriha släppte ut en suck innan han vände sig mot Taiki.
– Det överröstar tankarna.
Det var något sorgligt i Kirihas blick och Taiki var inte säker på om han hade rätt att fråga om det. Han bestämde sig för att låta det bero och log mot Kiriha.
– Behöver du någon hjälp?
– Om du inte har något bättre för dig så...
Taiki skakade på huvudet och Kiriha log innan han instruerade Taiki om vad som behövde göras.
– Varför kom du hit förresten?
Taiki stannade upp, trasan hängde slappt i hans hand, och han såg förvirrat mot Kiriha. Långsamt registrerades frågan av hans hjärna och han lyste upp.
– Det hade jag nästan glömt bort!
Trasan föll ner på golvet med ett ohörbart thud och Taiki rusade ut till hallen där han hade ställt sin ryggsäck. Han dök ner i den och grävde fram ett paket innan han rusade tillbaka in till vardagsrummet där Kiriha förvirrat tittade mot honom. Leende räckte han fram paketet.
– God jul!
Kiriha blinkade förvånat, men tog emot paketet.
– Du behöver inte öppna det nu, det kan vänta till jul. Jag tänkte bara komma över och lämna det så jag inte glömde bort det.
– Det... tack. Jag har inte hunnit skaffa något till dig än.
Taiki gav Kiriha en klapp på axeln.
– Ingen fara, december är långt ifrån slut. Dessutom har vi inte sagt något om presenter, men jag fick för mig att ge dig en i alla fall.
Kiriha log mot sin kamrat.
– Tack, Taiki.
Han la upp presenten på en av hyllorna de hade dammat av, eftersom där ännu inte fanns någon julgran att lägga den under, innan han tog upp trasan Taiki hade tappat.
– Säker på att du inte vill stanna till middag?
Taiki skakade på huvudet.
– Jag måste förbi Nene och Yuu också. En annan dag kanske.
Kirihas leende blev bredare.
– Jag tar det som ett löfte, Taiki.
Taiki besvarade leendet.
– Gör du det.
Han vände ryggen åt vardagsrummet igen, och satte på sig skorna. Det var bäst att han skyndade vidare innan han glömde bort varför han var ute helt och hållet. Kiriha tittade på medan han krånglade på sig jacka, halsduk och ryggsäck igen.
– Vi ses nån dag, Kiriha!
– Det gör vi.
– Och försök att inte riva huset när inte jag är här.
En mössa slog emot väggen bredvid honom och Taiki flydde skrattande ut ifrån Kirihas lägenhet. Han visste att han skulle träffa Kiriha igen innan julen kom, men nu behövde han åtminstone inte anstränga sig för att komma ihåg paketet. Han var säker på att Kiriha skulle tycka om det.