Tack för helt desperata böner från iammadlyinlovewithjohnnydepp, de fick mig helt taggade på att uppdatera. Även om du är min enda läsare är du en trogen läsare :)

Så här kommer kapitel 4…

Om man medlem av besättningen på The Black Pearl förs man förr eller senare till det stadium då man blir full. Redlöst full. Det är oundvikligt, då skeppet alltid är lastat med hundratals flaskor rom, och de flesta ombord är mer eller mindre alkoholister. För Vanessa hände det förr, vilket inte är att föredra, man vill hellre vara lite mer bekant med besättningen, och kaptenen. Det var till största delen Ana Marias fel.

Det var sent på kvällen, de hade varit en hård dags arbete och de flesta hade gått och lagt sig. Vanessa hade nattvakten, så hon stod lutad mot relingen och stirrade ut över det mörka havet. På hennes axlar låg Azul och sov. Skeppet lystes upp av en lykta som hängde på stormasten, men ljuset flämtade ofta till i vinden, och var inte riktigt att lita på.

- Det här är meningslöst, muttrade hon medan hon följde med skeppets långsamma rörelser. Hennes ögonlock kändes tunga.

- Om det kommer ett skepp som vill attackera oss, fortsatte hon med högre röst – mest för att hålla sig själv vaken – kommer jag ändå inte se dom för de kommer ha alla ljus släckta. Så egentligen…

- Egentligen skulle du kunna supa hela natten med mig i stället!

Vanessa vände sig om så häftigt så att Azul höll på att åka av. Katten vaknade och höll sig förfärat kvar genom att borra in sina klor i Vanessas axlar. Hon tjöt till av smärta.

Det var Ana Maria som talat, och hon skrattade lågt, men hyschade henne och schasade bort katten. Han tassade iväg, förtretad över behandlingen han fått. Vanessa flinade till Ana Maria som hälsning, medan hon gnuggade på stället där Azuls klor varit inkörda.

- Vad sade du om att supa?

Ana Maria drog upp en kagge romflaskor hon hållit i handen.

- Kom igen, det blir du, jag, natten och en massa rom!

Vanessa kastade en blick ut mot den svarta massan. Hon kunde inte ens se skillnad på himmel och hav, hur skulle hon få syn på ett skepp?

- Ge mig en flaska, suckade hon och satte sig ner med ryggen mot relingen.

Ana Maria lydde, tog sedan en själv och satte sig bredvid. Hon drog en djup klunk och Vanessa följde hennes exempel. Egentligen var hon väl ingen expert på att dricka, hon hade bara gjort det några gånger innan, men hon var tillräckligt van för att inte storkna av den starka spriten, och hon behövde verkligen en sup.

- Kommer vi inte få en massa skit för det här? Frågade hon tveksamt.

Ana Maria ryckte på axlarna och arbetade vidare på sin flaska.

- Inte om ingen får reda på det, sade hon sedan och blinkade.

De satt tysta en stund och drack. Vanessa välkomnade den brännande känslan av rom som rann ner i halsen, hon kände sig piggare och mjukare i musklerna. De hade blivit stela av timmar i samma position, och med en katt på axlarna. När de båda börjat på nästa flaska sade Ana Maria:

- Berätta allt nu.

Vanessa lutade huvudet mot relingen och nickade. Sedan berättade hon allt. Om hur hon bott med sin familj i Spanien, vid kusten.

Vanessa, hennes föräldrar och hennes bror Hon mindes inte så mycket från den tiden, för sedan hade de flyttat till Karibien, till en hamnstad där de bott i den fina stadsdelen. Hennes far hade varit borta mycket. Sedan, när hon var femton, hade budet nått dem. Deras far hade blivit anhållen för sjöröveri, och skulle avrättas. De fick aldrig träffa honom. De blev utstötta från de fina kretsarna de rört sig i, och när pengarna slutade rulla eftersom hennes far var borta var de tvungna att sälja sitt stora hus. Steg för steg flyttades de ner till slummen, där de kämpade för sina liv. Hennes bror gick ut en dag för att stjäla mat, och kom sedan aldrig tillbaka. Hennes mor blev sjuk, och innan Vanessa fyllt sexton dog hon. Hennes mors sista ord var att hon skulle kontakta José, moderns kusin som hon alltid kallat morbror. Han var kapten i flottan, och han skulle ta hand om henne. Men under sin jakt efter José upptäckte Vanessa att morbrodern blivit sjörövare, och insåg att han aldrig skulle ta emot en flicka på sitt skepp. José hade alltid varit en grym man. Och relativt feg. Men han hade pliktkänsla, det hade man i familjen Ortega. Så hon iklädde sig Emanuels roll och tog kontakt med José.

Under historians gång blev båda Ana Maria och Vanessa fullare och fullare. Till slut låg de båda på däck och vred sig i skratt vid tanken på att Vanessa hade kunnat bli våldtagen av kaptenen på Hajen. Sedan tystnade de båda tvärt.

- Jag förstår mig inte på Jack, mumlade Vanessa och stirrade upp mot himlen. Hon kunde se stjärnor.

- Sch-schparrow e en mmmärklig männischa, sluddrade Ana Maria och skakade förvånat på romflaskan, det kom ingen rom ur den. Han kan va lite schvå' att föschtå iblan'.

- Ena dagen är han skeppets lilla solstråle, andra dagen skriker han åt en, sade Vanessa och blinkade till, hon började känna sig trött.

- De e schå att… titta på mig! Ana Maria ställde sig häftigt upp och svajade lite. Vanessa tittade trött på henne. Hon höll upp ett pekfinger och sade förklarande.

- Vischa, vischa schäger a-att Schparrow… att han bara e schå. Men jag, jag vet hur de e… Hon böjde sig närmare Vanessa och viskade högt:

-De e hansch tid på måna'n föschtå' ru!

Vanessa brast ut i gapskratt. Ana Maria hyschade henne, men kunde inte låta bli att flina stolt åt sitt eget skämt. Medan Vanessa låg på däck och kiknade av skratt tog Ana Maria sig plötsligt för munnen.

- Uschäkta… mumlade hon, och sprang sedan bort till relingen. Där kräktes hon högljutt, vilket fick Vanessa att skratta ännu mer.

Besättningen sov under däck, avskärmade från ljud ovanifrån. Men kaptenshytten var inom hörhåll, och där inne på sitt kontor satt kapten Jack Sparrow. Han hörde ljuden från däck, förstod inte riktigt vad det var, men tänkte att nattvakten nog tog hand om det. Men när de fortsatte blev han nyfiken och gick ut för att se vad som hände. Han möttes av ljudet av Ana Marias högljudda kräkningar och Vanessas hysteriska skratt. Han gick närmare och såg mycket riktigt Ana Maria hänga över relingen och Vanessa rulla runt på däck. Bredvid dem stod en kagge romflaskor, de flesta var tomma. Han suckade.

Vanessa stannade upp i sitt skratt. Hon låg på mage, och fick syn på ett par stövlar. Hon tittade uppåt. Javisst, där stod kaptenen.

- Tjäääna… sluddrade hon och fnissade.

Han höjde ett ögonbryn.

- Älskling, jag tror bestämt du druckit lite.

Vanessa satte sig vingligt upp.

- Du ssska inte sä-säga något. Du dricker ju hela tiden…

- Skillnaden är att jag vet hur man ska göra.

Han tog tag i hennes arm och hjälpte henne ställa sig upp.

- Sska du inte schälla ut mig? Frågade hon sluddrigt.

- Du skulle ändå inte ta åt dig, du är ju full dom ett ägg, sade han och lade hennes arm över sina axlar så att han kunde stödja henne. Kom nu.

- Men An-Ana Mmm…

- Jag tar henne sen, suckade han. Kom nu.

Han halvt bar henne över däck, till trappan som ledde ner till där besättningen sov. Hon halvsov, med huvudet lutat mot hans axel. Sparrow tog tillfället i akt att kika ner i hennes urringning.

- Du tror att du är så diskret, mumlade hon. Sedan log hon sömnigt och såg upp mot honom.

- Titta om du vill, capítan. Här är det, la entera caja, sade hon, gjorde sig fri från honom och började knäppa upp knapparna i skjortan. Hela paketet. Sparrow gjorde ingen min av att vilja avbryta henne, trots allt var han kapten Jack Sparrow, och det skulle vara roligt att berätta händelsen för Vanessa när hon var nykter. Men plötsligt, när Vanessas fingrar nådde den avgörande knappen, slutade hon. Hennes ögonlock stängdes och hon föll ihop i en hög på däck. Sparrow suckade besviket, han hade varit så nära. Sedan lyfte han upp henne och bar ner henne under däck. När han släppt ner Vanessa i hennes hängmatta gick han för att hämta Ana Maria. De var trots allt de enda kvinnorna ombord, och han litade inte tillräckligt mycket på sin besättning att han ville lämna de två medvetslösa på däck hela natten. Och så skulle Ana Maria definitivt döda honom sedan. Det var helt enkelt en fråga om överlevnad, tänkte han, medan han drog upp Ana Maria.

Hon blinkade till och log ett fylleleende åt honom. Han suckade.

- Ana, var du tvungen?

- Men Kapten, det var oundvikligt! Försvarade hon sig.