Kapitel 3

Mrs Weasley sörjer Hermione som en förlorad dotter, men accepterar bättre än Ron och Ginny att hon lämnat trolldomsvärlden bakom sig. Hon tycker inte att de ska tjata på henne, men tycker att det vore roligt om hon kom och besökte dem någon gång. Ginny lyckas övertala Hermione att komma med dem hem. Men av någon anledning känns det som om det är mer för Rons skull än för Ginnys som Hermione tills slut går med på det. Hon känner en dragning till honom som hon inte känt på ett par år. Hon såg honom länge som mera än en vän, men då var hon ju så ung, och antagligen bara svartsjuk på Lavender. Dessutom hade hon ju Viktor, och antagligen var väl Ron svartsjuk på honom. Viktor har hon inte hört från på länge. Han kanske inte ens vet att hon lever sitt vanliga liv nu. Säkert håller han på med quidditch fortfarande.

Kråkboet är lika trångbott som vanligt. Fred och George bor inte kvar längre, men Bill, Fleur och Lillen har flyttat in. Fleur kan inte ta hand om sonen själv utan måste ha svärmor till hjälp stup i ett. Hermione får sova på en tältsäng inne i Ginnys rum. Efter en riktig kalasmiddag går de och lägger sig. Bara ett par minuter efter att de krupit till kojs sover Ginny som en klubbad säl. Då öppnas dörren med ett knarrande och Ron sticker in huvudet.

- Får jag komma in? Viskar han.

- Ginny kanske vaknar… gäspar Hermione.

- Ingen risk, ler han och viftar lurigt med trollstaven. Han har redan kastat en sömnförtrollning över systern.

- Sätt dig, säger Hermione och drar åt sig benen så att han kan slå sig ner på hennes säng. Men han säger ingenting. När han planerade det här verkade det så lätt att tala om för henne vad han kände, men nu får han inte fram ett ord. Hon hjälper honom lite på traven med att fråga vad han vill.

- Jo, Hermione… det är så att… jag… du vet, liksom… stammar han.

- Ron, ska jag behöva tvinga i dig veritaserum för att du ska klämma ur dig vad det är?

- Jag bad dig inte komma hit idag för att de andra ville det, utan för att jag ville det.

- Ja, men jag ville ju träffa dig också, Ron.

- Jag har saknat dig.

- Varför har du inte kommit och hälsat på mig tidigare då?

- Jag visste väl inte om du ville att jag skulle komma och…

- Det är klart att jag ville, avbryter hon honom och lägger sin ena hand över hans. Han lägger sin andra hand på hennes kind och plötsligt känner hon hans läppar mot sina. Det känns som flera minuter men varar bara i två sekunder, sedan är han försvunnen. Hon drar på sig morgonrocken och skyndar efter till hans rum. Men där är han inte. Inte heller nere i köket. Hon vågar inte leta på fler ställen ifall de andra märker något. Ut vill hon inte gå. Han kan ju ha transfererat sig och befinna sig var som helst. Hon får vänta tills imorgon med att prata med honom, tänker hon och går tills sängs igen. Men hon kan inte somna förrän efter en bra stund. Hans kyss bränner fortfarande mot hennes läppar.

När de kommer ner till frukosten nästa dag är Ron inte där, men Hermione ser på familjen Weasleys speciella klocka att Rons visare pekar på hemma. Så han är här någonstans i alla fall. Mrs. Weasley går upp för att leta reda på honom. När de andra nästan ätit klart kommer Molly ner med honom.

- Du måste ju äta, Ronald! Säger hon och föser honom framför sig i trappan.

- Jag är inte hungrig, mamma…

- Är du sjuk? Utbrister hon och känner på hans panna. Att hennes söner inte är hungriga är något allvarligt. Men nej, feber har han inte och han ser kry ut, lite trött kanske. Det finns bara en ledig plats och det är jämte Hermione. Han sätter sig ner men utan att möta hennes blick. Hon ler för sig själv. Så det var därför han kom hem till henne och ville att hon skulle komma tillbaka hit? Helt överraskad kanske hon inte borde vara. Han gav ju henne så konstiga blickar igår, och kunde inte möta hennes blick utan att rodna. Bara hon nu får prata med honom om det. Efter frukosten försvinner han upp till sitt rum med det samma och hon skyndar efter så fort hon slitit sig från de andra. Han sitter på sängen inne på sitt rum och glor ut genom fönstret. Hon slår sig ner bredvid honom och lägger efter några sekunders tvekan handen på hans rygg.

- Ron, vad var det som hände inatt? Frågar hon, men han svarar inte. Ron? Upprepar hon. Kan du svara mig åtminstone? När han fortfarande inte gör det tar hon hans ansikte mellan sina händer, ger honom en lång kyss och går sedan därifrån. Nu är det hans tur att springa efter henne. Hon hinner inte gå tre steg förrän han är uppe på benen och tar tag i hennes arm.

- Hermione, vänta…

- Så det var därför du ville att jag skulle komma tillbaka? Kunde du inte ha sagt det när du var hemma hos mig?

- Jag hade tänkt det… Men det blev inte av… Och jag var rädd att du inte skulle komma ifall jag gjorde det…

- Så därför var det bättre att smyga sig in i Ginnys rum, kyssa mig och försvinna?

- Nej, det var inte bättre… Men det blev i alla fall av. Och jag fattar väl själv att du tycker jag är dum, men… jag kan inte hjälpa det!

- Du är inte dum, Ron! Säger hon och tar hans händer. Det får du inte tro. Kom så går vi ut en sväng, så vi får prata om det. De blir kvar där ute i ett par timmar. Han berättar att han varit nära att åka till henne flera gånger, men alltid ändrat sig och stannat hemma, och hon säger att hon aldrig kunnat komma över honom ordentligt.