Kapitel 3

Harry kunde inte förklara, men under de dagarna som följde kunde han inte få denna Ms. McCarthy ur sitt huvud. Han hade under fyra års tid gjort vad han kunnat för att glömma allt som hade med lyckliga känslor att göra – för alla han hade inom sig var olyckliga och det hade känts onödigt att påminna sig om hur det hade kunnat vara.

Hans föräldrars död hade kommit i en sådan tidig ålder att han antog att han aldrig hade reagerat nämnvärt när det hände – han kunde ju faktiskt inte reflektera över vad döden betydde vid ett års ålder. Sedan hade han växt upp med vetskapen om att de inte fanns, vilket varit ett stort hål i hjärtat och en gnagande sorg – men det kom aldrig som en överraskning, i hans värld hade det alltid varit så.

Sirius var den första förlusten som han mindes som skapade en enorm psykisk smärta. Det var då han för första gången förstod hur det var att förlora någon som stod en riktigt nära, och bara ett år senare hade det varit Dumbledores tur. Efter det verkade det nästan bara rullat på, och mot det sista året av kriget, för att inte tala om den sista striden, var det oräkneliga i hans bekantskapskrets som dött.

Skillnaden mellan dessa dödsfall och Ginnys var att han alltid fått stöd efteråt. Även om Harry var fåordig och sällan pratade om sina känslor hade det alltid varit betryggande att veta att det fanns någon där. Han hade haft någon, till och med några, att luta sig tillbaka på, som hjälpte honom.
Det fanns det inte nu.

Med tiden hade han börjat anklaga sig själv för att alla dessa människor hade stupat. Varenda en hade dött i striden mot Voldemort, varenda en hade dött för att rädda honom. I bland önskade han innerligt att han aldrig blivit född – för då hade alla andra fått fortsätta sina liv, eller hur? - men fann att det inte hade spelat någon som helst roll, för det var alltid en liten röst som viskade: "Men då hade Voldemort funnits kvar, och fortsatt med sitt hänsynslösa dödande", och han insåg att det inte funnits en annan utväg än den som det blivit.
Harry kunde bli ursinnig, svära högt och försöka förstå varför han fått offra så många medan resten av trollkarlsvärlden bara tittat på, för att i nästa sekund stanna upp och inse att han – till skillnad från de andra – fortfarande levde och andades. Men han levde och andades i ett helvete.

Det var därför han blev omtumlad av Ms. McCarthys uppenbarelse. Under fyra långa år hade han levt i sitt egna helvete, plågat sig själv, och genom att bara byta några ord med denna kvinna kände han återigen hopp för framtiden.
Varför var inte Hermione där och förklarade allt för honom?

Under söndagen hade Colin gjort vad han ansåg var nödvändigt för att kompensera Florence för den förlorade födelsedagsmiddagen – och hon kunde bara hålla med. Maten han tillagat, och de timmarna de spenderat i sängen efter att ha ätit, satte ett sådant stort intryck på henne att hon inte kunde sluta le. Jenny – hennes bästa vän och kollega – hade kommit förbi med det vanliga morgonkaffet, slagit sig ner på kanten av Florence skrivbord och med ett brett flin sagt:

"Nå? Är han förlåten eller ska du tvinga honom att fortsätta gottgöra dig?"

"Jag tror vi har avklarat det ärendet nu."

Jenny skakade lätt på huvudet och suckade:

"Om jag bara hade struntat i att min hals var svullen, att jag hade feber och att mitt huvud var på att sprängas...", hon blinkade och lät ämnet bero," hur går det med Potter-intervjun?"

Florence hade träffat Colin när hon som nyanställd på The Daily Prophet utfört sitt första uppdrag ungefär tre år tidigare. Det hade egentligen legat på Jennys bord, men hon hade drabbats av en svårartad influensa och tvingats stanna hemma den dagen – och Florence hade fått täcka henne. Spänd, nervös och kedjerökande hade hon, första sommaren efter att ha avslutat sina studier på Hogwarts, med penna och block i högsta hugg bevakat en presskonferens som Ministeriet gav. Cigaretterna hade varvats med en kaffekoppar, och efter att ha fått vänta i en dryg timme - Trolldomsminsintern var inte känd för sin punktlighet – hade naturen tagit ett starkt grep runt henne, och nöden har ingen lag som man brukar säga. När hon fem minuter senare kommit tillbaka hade folk börjat packa ihop sina tillbehörigheter. Med något som kände som en iskall hand runt hjärtat och en klump i halsen hade hon tvingats se sig besegrad och – med all säkerhet – sparkad.

Besviken hade hon tagit sig till byggnadens baksida, en övergiven gränd, lutat sig mot den ojämna stenväggen och plockat upp en ytterligare cigarett – en dålig vana hon plockat upp under de otaliga somrarna hon tillbringat sina mugglarkusiner och deras vänner. Efter att ha dragit ner det första blosset, andats ut röken och fört filtret mot munnen en andra gång hade hon hört en harkling som fick henne att rycka till. I det svaga skenet som solen tillåtit falla in i mellan väggarna stod en man, som hon vagt kunde påminna sig om att hon hade sett tidigare. Först hade hon blivit förvånad, den trånga gränden var övergiven vad hon visste, livet i London verkade hålla till överallt förutom i den här gråa bakgatan. Sedan hade hon blivit lite förargad över att han smugit sig upp bakom henne, så utan att säga något hade Florence gett honom en frågande blick.

"Du har ingen cigarett att låna ut?"

"Självklart."

Med sin fria hand hade hon letat fram det tillskrynklade paketet i fickan och hållit fram det. En blek, senig hand hade tagit tag i en av de orangefärgade ändarna och hon vände för första gången upp huvudet för att möta denna främlings blick. Han var längre än henne så hon hade fått luta nacken lite bakåt, och när hennes bruna ögon mött hans bruna var det något i magtrakten som kittlade till. Mannen hade lagt cigaretten i mungipan och höll fram handen:

"Colin. Colin Sittenfield."

"Florence McCarhty."

Hon hade sträckt fram sin hand, tagit tag i hans och värmen som spridit sig från hans fingrar hade fått kittlingen i magtrakten att öka i styrka.

Florence hade först känt sig blyg och påtagligt påverkad av Colins närvaro, hon hade inte kunnat ignorera alla de känslor och bubblor som uppstod i hennes kropp. Hon hade även haft rätt i sina misstankar om att hon känt igenom honom. Han hade visserligen inte varit den sötaste, mest populära killen på Hogwarts, och eftersom Florence gick tre årskurser under honom hade deras vägar aldrig riktigt krockat heller. Men hon kunde ändå minnas hur hon med nyfikenhet och beundran hade studerat de äldre eleverna, hur hon önskat att hon en dag skulle bli precis så som dem.

De hade börjat prata, och när Colin fått höra varför hon letat sig till gränden hade han skrattat högt och sagt att de kunde sluta ett avtal. Om hon gick med på att gå till närmaste café och fika med honom så skulle han ge henne alla de detaljer som givits på presskonferensen – ingen skulle alltså märka att hon missat den. Tvekande hon hade frågat hur han kunde veta allt, och han hade avslöjat att han arbetade för ministern. I ett försök att spela oberörd hade hon nickat svagt och sagt att hon tyckte att det var en bra överenskommelse. Fast inombords hade hon tjutit av glädje, för hon hade inte bara blivit rädda av vem som helst, utan hon såg det som att hennes prins med sin vita springare hade kommit till hennes undsättning.

De hade spenderat timmar på cafét för att senare gå vidare till en restaurang för att få i sig middag. Efter det hade deras fötter styrt dem till en nattklubb där de efter mängder av drinkar dansat tätt ihop, för att senare gemensamt transferera sig till Colins lägenhet, där de hållit varandra vakna fram till gryningen.

Florence log svagt åt minnet och återvände till verkligheten. Jenny satt fortfarande kvar på skrivbordet med ett brett flin, hon förstod varför det tagit tid för henne att ta sig tillbaka till nuet. Hon hade ett vagt minne av att Jenny frågat något om Potter, och när hon öppnat munnen för att hiva ur sig historien från helgen blev hon avbruten av ett PM som flög mot henne. Svalan, som var ljusviolett till färgen, landade framför henne och hon vecklade nyfiket upp pappret.

"Till: Ms. F. McCarthy

Ärende: Besökare
Namn: H. Potter
Plats: Entrén

/ B. G-H"