Det tog ju rätt lång tid för det förra kapitlet att komma upp, så nu har vi försökt skynda oss lite :S Hoppas det inte tog så väldigt långt tid ;)

Varsågoda och läs :)

Carrie

Jag kunde knappt sova den natten och när jag sedan på morgonen skulle gå till skolan blev allt genast mycket värre. Det första jag ville göra var att ha en anledning att hålla mig borta ifrån Dave, och den anledningen skulle vara Amie. Men den planen gick i stöpet direkt eftersom att jag inte såg henne, hon var inte på den första lektionen och inte heller var hon på den andra. När det var dags för lunch gick jag ensam och satte mig vid ett bort längst bort i rummet. Jag kände mig inte lika varm längre men enligt min mamma var jag fortfarande lika varm.

Vilket jag inte hade något emot, jag kände ju inte av det. Jag satt och tittade tomt framför mig, jag skämdes otroligt över det som hänt och ville därför inte berätta det för någon. Men samtidigt ville jag berätta det för någon, jag behövde få prata om det. Det var svårt att verkligen behöva prata om det men inte vilja och samtidigt inte ha någon som man stod tillräckligt nära för att prata med om såna här saker.

Visst kompisarna borta i Florida skulle jag väl kunna prata med, men dem bodde så långt borta och deras första reaktion är säkert att jag ska ringa polisen. Jag kunde inte berätta för min mamma, hon skulle aldrig titta på mig på samma sätt som innan om jag gjorde det. Amie och dem andra var jag inte tillräckligt nära för att kunna prata med, allt detta gjorde verkligen att jag mådde dåligt.

"Carrie", Jake, Quil, Embry och två andra killar satte sig ner jämte mig, bara en av dem märkte hur jag ryste till och nästan knuffade bort Quils arm som han lagt runt min nacke.

Det var den som jag träffat första dagen, den snygga som jag känt en sån otrolig dragning till.

"Hej", sa jag enkelt och försökte att inte knuffa bort Quils arm, men det var svårt.

Jag kände verkligen hur jag så gärna ville knuffa bort den, jag ville inte att någon av dem skulle röra mig. Det kvittade att han bara rörde min arm, det var som en harmlös gest, men ändå fick det mig att vilja springa därifrån. Jag hade fortfarande ont i hela kroppen och blåmärkena var tydligare nu än någonsin. Därför hade jag på mig jeans och en tjock munk jacka, något som jag annars aldrig brukar ha på mig.

"Hur är det?" frågade Jake och log emot mig, han verkade vara snäll och han verkade nästan vara store brorsan i gruppen, Quil och Embry var dem busiga yngre bröderna som nästan alltid hamnade i trubbel.

"Det är väl bra", svarade jag lugnt, det blev tyst och alla började äta sin mat, men jag kunde inte svälja utan satt bara och tittade på killen som satt mittemot mig, han var så otroligt vacker.

Att säga att han var snygg var en underdrift, jag har aldrig sett någon som honom förut. Aldrig känt mig så dragen till en person som jag gjort just då, det var något speciellt med honom. Och det kändes även som om vi var gjorda för varandra, jag kände honom inte och visste inte vad han hette men ändå kändes det som om vi var gjorda för varandra.

"Oj jag glömde", Jake pekade emot dem båda killarna. "Det är Paul och Jared."

Han pekade sedan på mig och sa mitt namn, den första killen Paul nickade bara åt mitt håll och drog lite på munnen åt Jared som bara tittade på mig. Det blev som en tyst minut, ingen sa något utan iakttog bara mig och Jared, inte heller vi pratade utan tittade bara i varandras ögon. Han hade samma sorts ögon som Billy hade, genomträngande, och det kändes som om han kunde läsa mina tankar. Se mina minnen och som om han på några sekunder såg hela mitt liv passera i revy framför sina ögon.

"Var är Amie någonstans?" frågade jag då och tittade på Jake, Jared tittade genast ner på golvet och fick ett lekfullt slag på armen av Embry medan Quil bara tittade på honom som om han blivit förrådd.

Han såg faktiskt ut som en sorgsen valp, och kunde nog inte bestämma sig för om han skulle börja gråta eller bara sitta och titta på Jared med sin sårad hundvalps blick. Jag visste inte varför men det kändes på något sätt som om det var mitt fel.

"Hon hälsar på sin mamma", förklarade Jake snabbt medan Paul sa att hon var på semester. "Är på semester."

En pinsam tystnad uppstod, dem trodde förmodligen att jag var dum i huvudet. Men efter den missen, då dem båda två sagt olika saker visste jag att hon var inte på semester och inte hos sin mamma. Förmodligen visste dem allihop var hon var men ingen av dem sa sanningen. Dem hade nog ett skäl tänkte jag och log emot Jake som bara suckade djupt.

"Om ni inte vet eller inte får berätta så är det lugnt", sa jag bara och märkte först då att Quil släppt taget om min axlar och nu gått därifrån, genast följde Embry efter honom, jag vände mig om och såg hur Embry gick ikapp Quil och tvingade honom att stanna.

Jag kunde inte höra ett ord av vad dem sa, men det gjorde tydligen Jared, Paul och Jake. Dem stelnade till vid vissa tillfällen och tittade sedan på mig och på Jared, jag förstod verkligen inte vad som pågick. Men av att döma Quils ansiktsuttryck så hade det något med mig och Jared att göra. Vilket var konstigt eftersom att jag inte kände honom särskilt bra. Jag kände mig skyldig över att jag orsakat ett gräl mellan dem, förhoppningsvis var det inte så stort.

Efter att ha stått där i ungefär tio minuter försvann dem och jag tittade tillbaka på dem andra. Jake och Paul tittade bara på Jared medan han såg lika skyldig ut som jag. En överbeskyddande sida av mig ville gå fram till honom och krama honom och säga att allt skulle bli bra, men jag gjorde inte det utan tittade bara åt sidan. Något stack i mina näsborrar och jag ville verkligen se varifrån stanken kom ifrån.

"Vad det luktar här inne", muttrade jag, vilket genast fick Jake, Paul och Jared att titta på mig.

Jag märkte att stanken kom utifrån och när jag tittade stod en brunhåriga tjej och tittade på oss. Hon luktade fränt av död och rutten hud, vilket nästan gjorde mig illamående.

"Jag kommer snart", Jake gick ut och sprang fram till tjejen, dem kramades och började sedan prata om någonting.

Dem pekade och gestikulerade och tittade sedan in och började peka på vårat bort, jag visste inte vad jag skulle göra. Dem pratade tydligen om mig men jag visste inte varför. Hade jag gjort något fel? Och i så fall vad har jag gjort fel och hur fan lyckades jag göra det när jag bara bott här i tre dagar mer eller mindre.

"Har du träffat Bella förr?" frågade Jared, jag tittade frågande på honom. "Tjejen som Jake pratar med heter Bella", förklarade han.

"Jasså, nej det har jag inte", jag skakade på huvudet, just då kom Jocelyn fram till mig, hon gick i min klass och var en av dem som jag suttit och pratat med idag eftersom att Amie inte var här.

Visst jag ville verkligen bli nära vän med henne, men om hon var borta så var det bara att umgås med några andra. Jag var inte beroende av henne om man sa så, inte som andra personer som börjar i en ny skola. Min pappa sa alltid att om man börjar i en ny skola så ska man skaffa så många vänner som möjligt. Och när året går så kommer man tappa några men fortsätta vara vänner med vissa.

"Dem pratar om henne", Jared och Paul utbytte blickar och tittade sedan på varandra.

Det var lite läskigt, dem sa visserligen ingenting till varandra men ändå kändes det som om dem pratade med varandra. Som om dem med ögonen pratade med varandra, helt plötsligt ryckte Jared till och tittade på mig. Hans ögon blev mörkare och han började darra av ilska då Dave kom in i rummet. Det gjorde mig säker på att han på något sätt kommit på det som hänt. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag gick genast därifrån.

"Carrie vänta", hörde jag han och Paul skrika bakom mig, men jag gjorde inte det utan sprang bara därifrån.

Ut ur skolan och bara hemåt, även Jake ropade efter mig när jag sprang förbi honom. När jag kommit bort ifrån skolan satte jag mig ner på marken och grät. Jag ville verkligen inte att någon skulle få veta, dem skulle se ner på mig och tycka att jag var svag.

"Har någon någonsin sagt till dig att du är väldigt snabb?" frågade Jake, han satte sig ner jämte mig och lade armen om min nacke.

Jag skrattade lite men fortsatte sedan gråta och lutade mig emot honom. Att han inte knuffade bort mig eller ens kommenterade att jag blötte ner hans tröja gjorde att jag faktiskt kände mig tryggare.

"Nu går vi tillbaka till skolan", sa han efter ett tag då jag lugnar ner mig, jag skakade på huvudet. "Okej, jag ringar dem andra så kan du hänga med mig hem."

Amie

När jag tänker efter hade det som hänt nog varit rätt överdrivet. Jag hade inte behövt springa iväg, men jag blev bara så arg att jag inte kunde stå ut med att vara i närheten av Leah något mer. Hon försökte alltid provocera mig, och att springa iväg hade alltid varit ett alternativ för mig istället för att starta ett riktigt bråk, där vi började slåss. Och jag visste att hon inte skulle ge upp, hon skulle fortsätta att utbringa slag och rivsår ända tills jag antingen var medvetslös eller död. Och jag valde hellre att springa iväg då. Det hade bara hänt en gång förut, då jag fått reda på vad jag var och vad det hade för följder. Jag stod inte riktigt ut med tanken att aldrig kunna bilda en riktig familj, eller att jag skulle få hålla mig undan efter skolan, hur skulle mina vänner tolka att jag inte åldrades?

Jag hade sprungit hela natten, inte mot något speciellt mål, bara sprungit för att springa, försöka att springa bort ilskan och vreden som fanns inom mig. Jag visste inte exakt vart jag befann mig, men här skulle jag kunna vara tills jag lugnat ner mig, det skulle inte vara några svårigheter att hitta hem.

Jag tror aldrig att jag och Leah kommer bli ''vänner'', men det skulle faktiskt underlätta om vi inte bråkade varje gång vi såg varandra. Men jag var inte den som tänkte ta första steget.

Pappa var van vid att jag inte alltid var hemma när han kom, så han skulle nog inte fråga något heller, men jag var lite orolig ändå, han hade jobbat mycket den här veckan.

Jag satt på en sten vid ett stup och såg ner på vattnet som stilla åkte förbi långt nedanför mig, utan att påverkas av någon eller något annat. Jag hade bara varit här i lite mindre än en dag, men jag älskade redan platsen. Trots att det var så underbart här, visste jag att jag i´snart måste bege mig hemåt igen.

Tre dagar senare återvände jag, och när jag kom hem la jag mig på min säng och somnade på en gång. Nästa morgon gick jag upp och duschade innan jag klädde på mig. Det var lördag, och det betydde att jag skulle slippa att träffa någon som jag inte ville träffa. När jag klätt på mig sträckte jag på mig och gäspade stort, jag hade knappt sovit alls då jag varit borta, och den här kvällen hade varit underbart skön. När jag kom ut i köket stannade jag förvånat i dörröppningen när jag såg Jake sitta vid köksbordet.

"Din pappa släppte in mig", sa han enkelt och ryckte på axlarna. Mellan sina händer hade han en rykande kopp choklad och på en tallrik vid den plats jag brukar sitta på låg det två rostade mackor och det stod framdukat med smör och pålägg. Han hade också tagit fram juice och glas till mig. Lite tafatt satte jag mig ner på stolen framför honom och bredde mina mackor. När jag tog en tugga tog han till orda.

"Vi borde prata."

Jag nickade, jag visste att han skulle försöka prata om det som hänt, men jag hade hoppats att det skulle vänta till måndag då vi möttes i skolan. Jag hade också hoppats att ingen märkt att jag kom tillbaka igår, men det hade jag hoppats på i onödan, tydligen.

"Har du suttit uppe?" frågade jag, i ett försök att dröja på det. Jag ville inte prata om det, och det visste han lika bra som jag. Han tittade bara enkelt på mig, och jag tolkade det som ett ja.

"Du borde aldrig ha stuckit."

Jag tog en ny tugga av mackan för att slippa svara. Jag visste vad han skulle säga, och jag lutade mig tillbaka i stolen för att lyssna på "storebror-snacket", som jag kallade det, då han läxade upp mig för det jag gjort, som en storebror, och det slutade alltid med "jag säger det bara för att jag bryr mig om dig, Amie." Men han sa ingenting, och jag började undra om det var någonting mer, något annat.

"Har det hänt något?"

När han fortfarande inte sa något visste jag att något hade hänt. Jag la ner min smörgås och såg på honom.

"Vad har hänt, Jake?"

Han tog ett djupt andetag och såg mig i ögonen.

"Du vet när vi mötte Carrie på vägen i tisdags?"

Jag nickade, utan att se bort från hans ögon.

"Dave hade precis våldtagit henne."

Jag blev helt mållös. Han hade vad? Varför sa hon ingenting?

"Hur vet du det?"

Jag kunde knappt smälta det. Hon hade varit där i två dagar, och Dave hade redan våldtagit henne.

"Bella", sa han. Han behövde inte säga något mer, jag förstod. Bella var tillsammans med en av dem där Cullens, och dem kunde tydligen förutse saker. Det hade hänt ett antal gånger fler att hon kommit med budskap om saker som skulle hända, eller som hade hänt och som vi skulle ta hand om, innan det blev värre.

"Sa hon något mer?"

"Som vaddå?"

"Nej ingenting."

Han kollade lite misstänksamt på mig, men jag visade inget som han skulle ha någon nytta av att se. Jag visste själv inte vad hon skulle ha sagt mer, jag bara trodde att hon skulle ha gjort det. Även om hon stinker värre än ett lik så är hon ganska trevlig, och min fiendes fiende är min vän, som sagt. Leah gillade henne inte, men jag tyckte hon var okej, och om det retade Leah ännu mer att jag trivdes i Bellas sällskap, gjorde det mig inget annat än gladare.

Jag hade tappat matlusten, och slängde därför det som fanns kvar. Sedan plockade jag undan allt som stod på bordet och torkade av alla smulor. Sedan satte jag mig ner igen framför Jake och drog upp benen på stolen också.

"Vad?" frågade han när han upptäckte att jag kollade på honom.

"Jag försöker bara räkna ut när du ska komma med 'storebror-snacket'."

Han log. "Har du kommit på det?"

"Nej, men jag hoppades att det inte skulle komma."

"Gör det dig gladare?"

"Vaddå?"

"Om jag inte har det?" Han flinade mot mig.

Jag reste mig upp och höjde armarna mot taket och tittade upp. "Det är ett mirakel!"

Jake skrattade och knuffade omkull mig så att jag rullade runt på golvet. Jag skrattade också och såg upp på honom när han sträckte fram sin hand.

"Ska vi gå till dem andra och berätta att du är tillbaka?"

"Jag antar att jag inte har något val", sa jag och tog handen.

"Inte precis." Han log. "Men om du vill kan det vänta till ikväll."

R&R?