Kapitel 4

Det var inte ens en dag sen hon varit här senast, och nu var hon här igen. Förra gången hade hon gått härifrån gråtandes med Harrys arm om sig, denna gången tänkte hon gå härifrån innan någon märkte henne. Hon hade inte kunnat sova på hela natten, vilket hade resulterat till dåligt skolarbete under dagen. Malfoys blick hade bränt sig in i hennes näthinnor, det hade hon insett redan innan hon gått och lagt sig på kvällen, och den hade inte lämnat henne.

Detta hade gjort henne nyfiken, och nu var hon här. Igen.

Hon kvävde en gäspning och tittade åter en gång över axeln. Hon hade sett Malfoy på lektionerna idag så han kunde inte ha varit här, och lektionerna hade slutat för en kvart sedan.

Plötsliga steg fick henne att snabbt trycka sig till väggen, men utav skratten som följde förstod hon att det inte var Malfoy. Mycket riktigt, en kort stund senare passerade ett par Hufflepuff flickor. Vart kunde han vara? Hade hon kommit försent och Malfoy var redan inne i vid-behov-rummet? Varför brydde hon sig? Varför var hon här över huvudtaget? Just det, för att hon inte kunde sova och–

"Granger?"

Hon flög runt och tappade balansen, så plötsligt satt hon på marken. Malfoy stod precis framför henne och stirrade ner på henne. Varför hade hon inte hållit koll bakåt?

"Sa inte jag åt dig att låta mig vara?" frågade han skarpt och kyligt. Hon reste sig upp och plockade upp staven hon tappat.

"Du svarade aldrig på min fråga igår", sa hon innan hon hann tänka efter. Gud vad korkat det lät! Malfoy stirrade på henne ett par sekunder innan han brast ut i ett skratt utan humor.

"Ja, visst, det är ju därför du är här", sa han sarkastiskt och la armarna i kors. "Och snälla, lägg ner staven, vi vet båda två att jag är bättre än dig i en duell."

Hon stirrade på honom ett par sekunder innan hon insåg att han hade rätt och stoppade undan staven igen. Även om hon varit med i DA så hade hon inte direkt varit bra på att duellera.

"Så, gå nu Granger, innan jag kastar en formel över dig eller nått", sa han och började gå mot väggen till vid-behov-rummet. Han började inte gå fram och tillbaka eller nått, han bara satte sig intill den.

"Malfoy", sa hon plötsligt och gick efter honom. Hon hade precis tänkt gå tillbaka till Gryffindortornet men istället bestämt sig för att inte ge upp. "Jag vet att du håller på med något, och att det är något som gör ont inom dig."

Han stirrade upp på henne men kylig blick, men när hon nämnt det sista hade något blixtrat till i hans grå ögon och sedan försvunnit.

"Du vet inte vad du talar om", mumlade han och tittade bort i korridoren. "Och varför bryr du dig?"

Hon stelnade till en kort sekund innan hon svarade.

"Jag vet inte, men jag stör mig på att du mår dåligt över något och och bara låter det va", snäste hon till honom innan hon vände och gick. Helt otroligt att hon ens gått hit. Vad var meningen?

–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–

Draco stirrade efter den brunhåriga smutskallen som gick iväg. Det var andra gången som hon kommit hit för att titta till honom. Det jobbiga var att han verkligen önskade att han bara kunde berätta för henne vad som verkligen hände. Fast så klart, så kände han när det gällde alla som frågade. Men han fick inte berätta, det skulle förstöra allt som han gått igenom de senaste månaderna.

Han vände tillbaka huvudet mot den tomma väggen. Han blundade, koncentrerade sig, reste sig upp och började gå fram och tillbaka. Efter tre vändningar dök dörren han väntat på upp och han steg in. Dock innehöll den inte vad han ville. Väggarna var klädda med långa draperier i lugnande färger. En stor soffa stod placerad mitt i rummet, mittemot en stor öppen spis. Bredvid den stod det en stor bokhylla. Rummet var inte så jättestort, i alla fall inte om man jämför med det han var van vid. Det påminde väldigt mycket om ett sällskapsrum.

Han tog ett par steg fram emot soffan. Det skulle vara så skönt att bara få sätta sig ner i en sekund, bara få luta sig bakåt och ta det lugnt. Han insåg vad han var nära på att göra precis innan han skulle sätta sig. Nej, nej! Han fick verkligen inte sätta sig ner nu! Han skulle utföra sina uppgifter han fått av Mörkrets Herre.

Draco vände tvärt på klacken, lämnade rummet och lämnade korridoren. Han kunde tydligen inte arbeta nu…

–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–

Hermione satt i biblioteket med ansiktet i en bok. Det jobbigaste var att hon inte kunde koncentrera sig. Kom igen! Hon kunde inte… Hon fick inte bli distraherad av det här med Malfoy, men hur kunde hon inte bli det? Harry hade pratat om att Malfoy skulle bli en dödsätare i säkert en månad nu, och nu finner hon honom utanför Vi-behov-rummet två kvällar i rad. Båda kvällarna hade han sett ut att vara… orolig? Rädd? Sårbar? Hon visste inte säkert, men något fanns där, och det passade honom inte.

Hon slog igen boken med en smäll och var tacksam om att det inte satt några andra i närheten. Hon orkade verkligen inte gå upp till Gryffindortornet nu, då skulle hon bara stöta på Ron och Harry och då behöva svara på en massa frågor. Det var bara en timme kvar tills de hade Quidditchträning, och tills dess måste hon väl klara sig?

Hon reste sig upp och släppte boken vid den hylla hon funnit den. Boken lyfte och stoppade tillbaka sig själv på översta hyllan.

Hermione satte fart, påväg ut från biblioteket. Hon hade verkligen ingen aning om vad hon skulle göra. När hade hon någonsin varit såhär lättpåverkad? Hon var verkligen tvungen att hitta något snart eller–

"Hej, Hermione", sa en drömmande röst plötsligt bakom henne. Hon snodde snabbt runt och blev lättad över att finna Luna framför henne. Den blonda flickan log mot henne på sitt vanliga, slappa sätt.

"Åh, hej Luna", hälsade Hermione tillbaka och pustade ut. "Du skrämde mig, jag trodde att du var–" Hon bröt av sig själv och skakade lätt på huvudet. "Äsch, strunt samma."

"Du verkar upprörd över något, har narglarna gjort något–"

"Nej, Luna, inga av de där varelserna har gjort något mot mig", sa Hermione, plötsligt irriterad. Luna såg inte så glad ut hon heller, men efter ett par sekunder försvann det och hon log istället.

"Du har nog rätt, narglarna brukar vara värst under vintern, inte nu på hösten", sa hon och nickade. Hermione nickade också, hon orkade verkligen inte klaga och diskutera om hur oäkta dessa varelser var.

"Jo, du har nog rätt", sa hon därför och begravde ansiktet i händerna. Hon suckade djupt och tog sedan bort händerna, och ryckte till av scenen framför henne.

Det var inte bara Luna framför henne längre. Ernie Macmillian stod med armarna om hennes midja och tittade på Hermione med nyfikna ögon. Luna såg fortfarande lika drömsk ut, som om hon inte lagt märke till att Huffelpuffaren lagt armarna om henne och lutade hakan mot hennes huvud.

Plötsligt kände hon sig riktigt obekväm i sin situation. Luna och Macmillian? Det lät konstigt, och det var det. Men tydligen var det inte omöjligt.

"Jag måste gå… Uhm, Harry och Ron", sa hon hackigt och pekade med tummen mot utgången. Luna nickade förstående, Macmillian såg mest glad ut över att hon skulle gå.

"Hej då, då", sa Luna med ett leende och vinkade glatt. Hermione nickade som hälsning och lämnade sedan biblioteket.