Hejsan allihopa! Nu kommer ett nytt kapitel:)
Men först vill jag tacka Sweettrezzan och Song of the seas-1 för att ni alertat storyn.
Tack till Sweettrezzan och MaddeTheLover för att ni lagt till storyn till favoriter.
Tack för era reviews:
roza97- Tack, jag gör så gott jag kan för att få kapitlen klara:)
Sweettrezzan-Tack så mycket! Haha, jag håller med, det är lite rörligare där;)
MaddeTheLover- Koooommmmeeeerrrr:)
livnicki- Tack så mycket, tack för tipset! Jag har ändrat på de och ska tänka på det:)
Lolliga Lollan- Tack, hoppas det inte var för lång väntan:)
xJulle- Tack, hoppas du gillar det här med:D
King's Cross var späckad med folk som vanligt.
Jag stod framför plattformarna 9 och 10. Resten av min familj hade redan åkt igenom. Jag tog ett djupt andetag, tog tag i min bagagevagn hårt och tog ett steg framåt.
"Victoire!" skrek en röst över myllret, vilket gjorde att jag snubblade en aning.
Vändande runt fick jag syn på en figur med blått hår som tryckte sig fram genom massan.
"Teddy!" svarade jag, när han dök upp framför mig. Jag sprang fram till honom, kastade mina armar runt hans nacke, vilket ledde till att han snubblade några steg bakåt.
Hans armar snodde sig runt min midja. "Whoa", sa han, skrattande. "Hallå där."
Jag begravde mitt ansikte i hans bröst. "Jag var så hemsk mot dig. Och du hade rätt, såklart."
"Shh," sa han och strök mitt hår. "Det är okej."
Jag drog mig tillbaka lite, så att jag kunde se hans ansikte.
"Jag berättade för mina föräldrar."
"Jag visste att du skulle. Hur tog de det?"
"De var besvikna, uppenbarligen. Men de var så förstående om det med. De berättade för mig att de alltid skulle älska mig."
"Såklart de gör," svarade Teddy. "Det är det föräldrar gör."
Han såg ledsen ut för ett ögonblick och jag visste att han tänkte på sina föräldrar.
"De älskar dig." Sa jag. "Var de än är, ser de ner på dig och de är så stolta, jag vet att de är det."
Han log. "Tack Vic."
Han vände sig om och tittade upp mot klockan. "Kom igen," sa han. "Du vill inte missa tåget."
Jag tog tag i hans hand och tillsammans gick vi igenom spärren.
På andra sidan, knuffade vi oss fram genom hopen av människor, tills vi hittade min mamma.
"Åh, där är du, Victoire," sa hon. "Oh, och Teddy, 'allå, älskling"
"Hej Fleur," sa han flinande.
"Var är alla andra?" frågade jag, sneglande omkring.
"Dom och Louis sprang iväg med några vänner för att 'itta kupéer och din far talar med några gamla vänner från skolan."
"Så jag borde nog 'itta 'onom," sa mamma. Hon kysste mig på kinden. "Hejdå, älskling. Kom i'åg att om du 'ar några frågor om graviditeten, så uggla mig bara eller träffa Madame Pomfrey."
Jag nickade. "Hejdå mamma."
Hon vände sig om och skyndade in i folkmassan.
Jag vände mig mot Teddy. "Så..."
"Så vad?"
"Så jag antar att det här är hejdå," sa jag.
Han nickade. "Japp."
Jag höll ut mina armar. "Får jag en kram?"
Han svepte sina armar om mig. "Vill du ha mer än en kram?" viskade han i mitt öra.
"Ja, tack" svarade jag.
Hans läppar hittade mina. Jag suckade nöjt. Teddy var underbar.
"Vad gör du?" frågade en hög, skräckslagen röst.
Vi flög ifrån varandra. James Potter stod framför oss, men en öppen mun.
Teddy småskrattade.
"Jag säger bara hejdå till Victoire, James." Talade Teddy om för honom.
"Du hånglade med henne," svarade James anklagande.
"Du har rätt. Det gjorde jag. Gå härifrån nu."
James rynkade pannan. "Du kan inte hångla med min kusin."
"Och varför inte?"
"Därför..." fräste han. "Du kan bara inte."
Teddy höjde på ögonbrynen. "Se bara," sa han, tog tag i mig och kysste mig igen.
"Yuck!" sa James, när han vände sig om och kilade iväg.
Jag drog mig ifrån Teddy, fnittrande.
"Jag måste gå," talade jag om för honom.
Han suckade. "Jag vill inte att du ska gå."
"Jag vet. Inte jag heller, men..."
Jag blev avbyten av en högljudd pompös röst.
"Victoire! Teddy!"
Vi vände oss båda om. Jag stönade på för mig själv, vid synen av mannen som kom mot oss.
"Hallå, farbror Percy."
"Hej, Victoire. Är du redo för ditt sista skolår?"
Jag nickade och lyckades få till ett leende.
Av alla släktingar jag hade, och tro mig, de var en hel del, varför skulle just min farbror Percy hitta oss? Mannen kunde tala i timmar och timmar om världens mest tråkiga saker i hela världen.
Lyckligtvis, hade jag en orsak till att gå. Teddy, å andra sidan, var fast.
"Jag påminde precis Molly och Lucy om kvastkäppens förordningar. Mycket viktiga saker, som ni vet..."
Han fortsatte att prata och jag slutade lyssna.
Efter några minuter, bestämde jag för att det var dags att fly. "Jo, farbror Percy, det var toppen att få träffa dig, men jag vill inte missa tåget. Så jag borde nog gå."
Han nickade knappt åt mitt håll, när han greppade Teddy på axeln och ledde iväg med honom.
"Har jag berättat för dig vad självaste trolldomsministern talade om för mig förra veckan? Jag personligen fann det väldigt intressant att..."
Stackars Teddy. Han hade ingen möjlighet att fly.
Jaja. Åtminstone en av oss kom därifrån levande därifrån.
Jag gick ombord på tåget och började kika in i kupéerna, på jakt efter folk att sitta med.
En grupp skrämda förstaårselever. Nej.
En grupp högljudda femteårskillar. Nej.
En grupp skvallrande tredjeårstjejer. Nej.
Tillslut hittade jag en kupé fylld med bekanta ansikten.
"Vic!" skrek min kusin Roxanne.
Rox var min farbror Georges dotter. Hon var ett år yngre än mig, en gryffindorkamrat och var min bästa vän på Hogwarts. Hennes äldre bror, Fred, gick i min årskurs. Han satt bredvid henne och hälsade på mig med ett flin. Mitt emot de fanns mina andra vänner, Grace och Aidan, också de sjundeårselever från Gryffindor.
Jag log. "Hejsan allihopa."
Jag satte mig bredvid Roxanne och snart vände konversationen till allas sommar.
Jag satt för det mesta tyst.
När matvagnen dök upp, skyndade Fred, Grace och Adrian för att köpa godis, men Rox satt kvar.
"Du verkar ovanligt tyst." Observerade hon.
"Jag har något viktigt att berätta för dig sen," viskade jag. "Jag skulle ha skrivit till dig om det, men det var för stort för att skriva i ett brev."
"Oohh," svarade hon. "Låter spännande."
Jag öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av de andras återkomst.
Resten av resan var ganska händelselös. Fed och Aiden hamnade i en diskussion om Quidditch. Rox och Grace snackade killar. Och jag förblev tyst.
Efter startterminsfesten, släpade Rox nästan mig till ett tomt klassrum.
"Tala om nyheten för mig." Sa hon. "Jag har längtat efter att få veta."
Jag tog ett djupt andetag. Berätta för folk om min graviditet verkade inte bli lättare.
"Jag är gravid."
Hennes bruna ögon spärrades upp. "Är du seriös?"
Jag nickade.
"Ska du behålla det?"
"Jag tror det."
"Wow," sa hon. "Det här var mycket större nyheter än vad jag förväntade mig."
"Och det är inte alla nyheter heller."
"Finns det mer? Vad?"
"Jag tror jag typ dejtar Teddy."
"Lägg av!" skrek hon. "Vad hände med Colin?"
"Vi gjorde slut. Efter att han talade om för mig att han inte ville ha något att göra med mig eller babyn."
Hennes ansiktsuttryck blev allvarligt. "Sa han det till dig? Vilken skitstövel."
"Vem bryr sig," svarade jag. "Jag är helt över honom."
Hon rynkade pannan. "Bara sådär?" frågade hon. "Du dejtade honom för två år."
"Jo, fast jag var i skolan av den mesta tiden."
"Ändå, du måste sakna honom lite."
"Varför skulle jag?" frågade jag. "Nu när jag inte längre är med honom, har jag insett att han inte har några bra egenskaper. Hans hår är långt och flottigt. Han har för många tatueringar och den där löjliga ögonbrynsringen. Han dricker och röker för mycket. Det enda han bryr sig om är hans duma band, med deras motbjudande musik. Och så kunde han vara otrevlig och äcklig ibland."
"Wow," svarade hon. "Håll inte tillbaka något."
"Jag skulle kunna fortsätta."
"Snälla gör det inte. Jag tror att jag har fått klart bilden. Men jag tänkte bara att det måste finnas något som fick dig att gilla honom, för annars hade du inte varit med honom så länge."
Jag tänkte efter en minut.
"Tja, ibland, när det bara var jag och han som hängde, brukade han spela gitarr för mig. Han brukade sjunga de där mugglar kärlekslåtarna för mig och hans röst lät riktigt bra. Mycket bättre än när han sjöng det den där hemska musiken med sitt band. Ibland skrev han till och med sånger om mig och sedan sjöng han de för mig."
"Jag visste att det fanns något bra med honom," sa Rox.
"Jag brukade skriva till honom, medan jag var här. Sidor efter sidor. Sedan ugglade jag de till mina föräldrar så att de kunde lägga de i mugglarposten till mig. Och han svarade alltid. Till varenda litet brev.
Plötsligt kände jag för att gråta. "Fan," viskade jag för mig själv.
"Vad?" frågade Roxanne.
"Nu saknar jag honom."
"Aw, Vic. Jag är ledsen. Jag borde inte ha tagit upp det." Hon gav mig en kram. "Du har åtminstone Teddy nu, eller hur?"
Jag log. "Det är sant."
Så, nu ser jag fram emot era underbara reviews! Ju fler reviews, ju snabbare kommer nästa del;)
J-star