KAPITEL 4 – Det svarta fåret

Hela händelsen i sig är för Isolde helt obegriplig. Existerar magi verkligen? Det var det sista hon någonsin hade kunnat gissa. Att det faktiskt existerar trollkonst, trollkarlar och häxor. Inte barnkalasmagiker, utan riktiga, tvättäkta trollkarlar och häxor. Ju mer Isolde tänker på det, desto mer förvirrad blir hon.

Professor McGonagall – den spetsiga kvinnan i svart klädnad, som även visar sig vara hennes elevhemsföreståndare, följer Isolde till hennes sovsal. Vart någonstans i den enorma byggnaden de befinner sig kan hon inte uttyda då hon tycker att alla tegelbeklädda väggar ser exakt likadana ut, men hon kan enkelt begripa att de befinner sig i samma byggnad. När de anländer till en enorm målning säger professorn "Jättepadda" och tavlan öppnar sig vilket får Isolde att rycka till en aning. Hon återhämtar sig dock fort – det är inte direkt det mest obegripliga hon vart med om idag så hon börjar bli härdad.

"Vänta här ett slag så är du snäll" säger professorn och försvinner uppför en trappa.

Isolde kollar sig omkring. Rummet ser ut som ett helt vanligt sällskapsrum, kanske lite större än vad Isolde är van vid, men ändå ett relativt vanligt rum. Soffor, lampor, tavlor, bord och stolar i olika former pryder det rymliga rummet och Isolde kan inte låta bli att lägga märke till att fönsterna är ganska små i förhållande till rummets storlek. Efter några minuters väntan kommer professorn gående nedför trapporna tätt följd av tjejen med det yviga håret som Isolde för tillfällt glömt namnet på.

"Du sade förut att du vart i kontakt med miss Granger, så jag tänkte att miss Granger kunde få informera dig om skolan och svara på vad du vill veta. Jag har sett till att ni slipper morgondagens förmiddagslektioner så att miss Granger ska kunna visa dig det du vill veta. God natt på er, och miss Lewis Dumbledore, er morfar vill ha er på sitt kontor imorgon efter skolan." Efter det uttalandet lämnar professorn rummet och Isolde blir stående själv med flickan.

"Jag visste inte ens att Dumbledore hade barn!" säger flickan med ett leende.

"Nej, det är komplicerat… Allt är ganska komplicerat." säger Isolde för att försöka avleda den diskussionen, främst för att hon inte vet vad hon ska säga.

"Åh, jag förstår! Det måste vara jobbigt… Men nu är du här i alla fall! Så nu kommer allt bli bättre ska du nog se! Vad läser du för ämnen?"

"Jag vet inte riktigt… Dumb… eh, morfar, sa att han hade fixat ett schema till mig så att jag kommer läsa samma kurser som en Harry… Han som var med i kupén på tåget." säger Isolde osäkert. Hon är helt slut i huvudet och alla namnen är praktiskt taget som bortblåsta. Alla hennes minnen från dagen är bara en enda stor, kaotisk röra.

"Harry ja! Vad roligt! Då kommer vi läsa en hel del ämnen tillsammans! Det ska nog bli alldeles utmärkt. Nej, men vet du, du ser väldigt trött ut så vi kanske ska sova nu? Så kan vi fortsätta imorgon istället!"

Isolde nickar och andas lättat ut. Hon behöver verkligen sova, det känner hon. Hennes huvud känns tungt och ögonlocken – den ska vi inte ens tala om! Flickan med yvigt hår leder henne uppför trappan som hon sett professorn gå upp för tjugo minuter tidigare. När de kommer upp till sovsalen ser hon några andra tjejer ligga i sina sängar. De sover djupt och andas så tungt att Isolde nästan kan höra hur lungorna pressas ut och in av luftströmmarna. Hon blir visad till sin säng som redan står färdigbäddad med en handduk, tandborste och pyjamas liggandes ovanpå det slätbäddade täcket. Hon blir tillsagt vart badrummet ligger och låser in sig där tillsammans med sin tandborste och handduk. Hon tar en snabb dusch och borstar sedan tänderna noggrant.

När hon är klar står hon där framför badrumsspegeln ett tag. Hon granskar långsamt sitt bleka ansikte. Hon ser trött ut, riktigt trött. Det är inte så konstigt med tanke på vad hon genomgått under dagen. Vem som helst skulle ha blivit trött av det, Isolde själv tycker det är ett under att hon inte brutit ihop mer än vad hon redan har gjort. Hennes annars mörkbruna hår är nu alldeles kolsvart efter duschen. Hon drar igenom det med fingrarna och försöker utan någon större framgång trassla ut det. Till slut ger hon upp och går och lägger sig i sängen istället där hon fortsätter sitt tänkande. Det finns så mycket hon undrar över, så många frågor hon vill ha svar på. Vad är det här för värld och hur länge har den existerat? Hur ser den här världen ut utanför skolan? Vad gör hon här egentligen, och hur kom hon hit om det nu är omöjligt att ta sig in på skolan om man är en vanlig människa? Plötsligt får Isolde en nervös magknipa, det känns som tusen knivar långsamt vrids om i magen på henne. Hennes familj. Hennes föräldrar, vart tror de att hon är någonstans? Är de oroliga? Hennes mormor, hur reagerade hon när Isolde inte kom med tåget som hon skulle, och hur reagerade hennes föräldrar när hennes mormor ringde och frågade vart någonstans hon var? Har de ringt polisen? Är de rädda? Isolde mår helt plötsligt inte alls bra. Nu är allt som en enda mardröm. Hennes stackars mor. Isolde kan se framför sig hur hennes mor förtvivlat sitter i soffan och gråter, medans hennes far likgiltigt sitter och stirrar in i väggen bredvid soffan. Någonstans mitt i allt undrande, all ångest och alla tårar lyckas Isolde tillslut somna av utmattning.

Ett dunkel, en oviss känsla, någon är bakom henne i mörkret. Hon känner sig jagad, förföljd. Någon vill åt henne. Någon vill åt någonting som hon har med sig, något hon äger, något som finns inom henne. I hennes hjärta. Någon vill åt hennes kärlek. Någon jagar henne för det. Plötsligt uppenbarar sig en man framför henne. Han är vanföreställd, ful, hotfull på något vis, men Isolde känner sig inte rädd längre. Hon känner sig säker. Trygg, varm, lycklig. Som om alla pusselbitar fallit på plats, som om allt är perfekt igen. Helt plötsligt börjar mannen prata. Han säger hennes namn, igen och igen och igen…

Isolde vaknar upp. Framför henne står flickan med yvigt hår.

"God morgon Isolde, du är svårväckt!" säger hon med ett leende på läpparna. Isolde sätter sig yrvaket upp. "Här är din skoluniform, professor McGonagall kom med den imorse, men hon tyckte att du kunde få sova en stund till. Dock sa hon att frukosten endast skulle hållas öppet fram till tio, och nu är den nio… så…" säger flickan utan att riktigt avsluta meningen ordentligt.

"Ja, frukost, det låter bra…" säger Isolde och ler tillbaks.

Hon stiger upp ur sängen och byter snabbt om. Sedan går hon in på toaletten och kollar sig i spegeln. Idag ska hon fråga Dumbledore om sina föräldrar, hon måste få veta hur de mår och om de vet vart någonstans hon befinner sig.

Liksom igår är matsalen uppdukad med flera vackra fat fyllda med olika varianter av frukostsorter. Gröt, bröd, ägg, bacon, yoghurt och ett flertal olika pålägg. Matsalen är helt tom men ändå går de längst bort till samma avlånga bord som de satt vid igår. Förmodligen har det någonting med vilket elevhem man tillhör, tänker Isolde. När de sätter sig ned känner Isolde hur otroligt hungrig hon är. Magen knorrar högljutt och hon känner hur tillfredsställd den blir när hon tar den första tuggan av äggen och baconen.

"Din första lektion kommer att vara trolldryckslära med professor Snape. Han är väldigt hård, så där gäller det verkligen att jobba hårt." säger flickan sakligt.

"Åh, okej… ja, jag ska verkligen försöka men jag har aldrig riktigt haft magi i mitt liv…" säger Isolde och flickan kollar förvånat upp.

"Hur menar du? Är inte Dumbledore din morfar?"

"Jo, men mina föräldrar var inte så förtjusta i trollkarlsvärlden så de liksom… drog sig tillbaks. Jag har inte haft någon kontakt med den magiska världen någonsin."

Flickan kollar på Isolde ett tag innan hon höjer på ögonbrynen och snabbt börjar föreläsa kort om den magiska världen. Isolde får lära sig en hel del. Det finns de goda och de onda – så som i allt annat. Dödsätare är onda trollkarlar som ägnar sig åt svartkonst och dylikt. Den ondskefullaste av de alla kallas Du-vet-vem eller Han-som-inte-får-nämnad-vid-namn då hans namn är för känsloladdat för att uttalas. Dock berättar flickan i tystare ton att hans namn är Lord Voldemort. Det finns även magiska lagar och ett trolldomsministerium som ser till att allt går rätt till i det magiska samhället. Så mycket mer hinner hon inte få redan på för tydligen är det snart dags för deras första lektion – trolldryckslära med professor Snape.

De går mot salen där de ska ha lektionen – som enligt informationen Isolde fått är en fängelsehåla.

"Hermoine!" hör Isolde en bekant röst ropa.

"Harry! Hej! Kommer du ihåg Isolde?" säger Hermoine glatt.

"Åh, jadå, hej!" säger Harry med ett leende. Isolde ler och hälsar tillbaks.

"Har du läst trolldryckslära någon gång förut?" frågar den rödhårige killen som Isolde kommer ihåg som Ron.

"Eh, nej, jag har aldrig gått på Hogwarts tidigare faktiskt..." säger Isolde och killarna höjer på ögonbrynen.

"Oh, stackare, du har ingen aning om vad som väntar dig… Professor Snape säger jag bara…" säger Ron och ser medlidsam ut. Isolde blir lite förvånad, varför är den där professorn så hatad för?

"Vad är det som är så hemskt med trolldryckslära egentligen?" frågar Isolde uppriktigt.

"Där kommer en av anledningarna gående" säger Ron buttert och fäster blicken en bit bakom Isolde. Hon vänder sig om och känner igen den ljusa killen ifrån tågresan.

"Pottan, Vesslan och Smutsskallen. Riktigt förstklassigt umgänge du lyckats få tag i" säger den blonda killen vasst. Isolde inser plötsligt att yttrandet var riktat till henne.

"Va?" säger hon bara. Hon blir irriterad på sig själv, var det verkligen det bästa hon hade att komma med?

Den blonda killen ler hånfullt och hans vapendragare står bakom och skrattar gement.

"Man blir som man umgås, antar jag" säger han spydigt och Isolde möter hans blick. Hans ögon utstrålar så rent hat att hon av ren reflex vänder bort blicken.

De skrattar och går iväg.

"Som sagt, där har du en anledning" säger Ron och slänger en irriterad blick åt killarnas håll.

En liten stund senare kommer en lång, slank och mörk figur släntrande. Han har svart, stripigt hår som räcker ner till axlarna och hans ansiktsuttryck är högfärdigt och uttråkat. Isolde känner en liten klump bildas i magen, är det där hennes professor..?

Salen är mörk, kvav och obehaglig. Isolde sätter sig bredvid Hermoine bakom Ron och Harry. När hon kollar sig omkring i klassrummet möter hon den blonda killens blick och han ger henne ännu ett av sina hånfulla leenden, vilket får Isolde att vända bort blicken ifrån honom.

"Jag ser ett nytt ansikte, presentera dig tack" säger professorn med en släpig, provocerade ton. Isolde ser hur alla salens ansikten vänds emot henne och hon kollar på sin nya lärare. Han kollar på henne med en blick fylld av ovisshet, undran och avsmak.

"Eh…" börjar Isolde. "Mitt namn är Isolde, och… ja, jag är ny." säger Isolde kort. Hon hade svårt att formulera någonting vettigt, så det fick bli vad det blev.

"Jaså, mycket givande presentation, miss…?" säger han med en ton av avsky.

"Lewis…" säger Isolde med påtaglig rädsla i sin röst. Hon är så rädd att hon helt glömmer att hon nu ska heta Isolde Lewis Dumbledore, men hon hinner inte tillägga någonting fören professor Snape forsätter.

"Miss Lewis, vart har du dina läroböcker?"

"Jag har inga... än. Jag ska fixa det."

"På så vis." Hans röst är förolämpande och hans blickar är än värre. Han kollar på henne en stund till innan han påbörjar dagens lektion.

Isolde andas ut och inser att det här kommer att bli en mycket lång dag.