Ja här kommer nästa kapitlet på "Den bäste vän man kan ha". Hittar ni stavfel, faktafel eller grammatikfel tveka inte att påpeka det. Det gör mig bara till en bättre författare.

"James, du har alltid varit en usel lögnare, vilken är den riktiga anledningen till att Remus inte kan komma hit?" Anna såg uppmanande på sin son.

"James din idiot, varför öppnade du din jävla mun för? Det har alltid varit jag som skött lögnerna av oss och jag hade helst sett till att det blivit så med tanke på hur lätt din mamma genomskådade dig." Sirius suckade tungt. "Vadå, har ni ljugit vartenda år om Remus?" undrade Stanley förbryllat. "Du är ju en naturbegåvning Sirius!" Stanley såg på Sirius med nya beundrande ögon. Anna såg också imponerad ut. "Jag har trott på varje ord du sagt och aldrig misstänkt något." sa Anna.

"Men vad är anledningen för att han inte kan komma?" frågade Stanley.

"Får jag bara prata med min idiotiska vän lite?" frågade Sirius. "Javisst." sa Anna. Sirius drog med James ut i hallen. De började prata lågt med varandra.

"James, det är lika bra vi säger hela sanningen. Då kan Remus komma hit och han är en mycket mindre fara för andra när han är med oss, det vet du." Sirius tittade allvarligt på James. "Okej, men de kommer inte bli glada." sa James tungt.

"Mamma, pappa…" sa James lågt. "Remus är en varulv." fortsatte han. Både Stanley och Anna var tvungna att sätta sig ner. Båda såg väldigt chockade ut. "Han blev biten när han var liten, av Fenrir Grårygg." sa Sirius. "Dumbledore lät honom börja på Hogwarts men han tillbringar varje fullmåne i Spökande stugan." fortsatte han. "Och sedan vårt tredje år tillbringar även jag, Sirius och Peter alla nätter med fullmåne där." fyllde James i.

"Men om ni har varit med Remus under hans förvandling hur kommer det sig att ni inte är döda eller varulvar?" Anna var förvirrad. Det var för mycket information på en gång tyckte hon.

Sirius tecknade åt James och plötsligt stod det en enorm svart hund och en kronhjort i köket i Potterhuset. James och Sirius förvandlade tillbaka sig igen och flinade åt Anna och Stanley som såg ut att svimma vilken sekund som helst.

"Hur i hela friden lyckades ni bli animagusar vid 13 års ålder?" nästan skrek Stanley. "Och så stora djur! Min far var också en animagus, fast han var en uggla och han sa att det var det svåraste han någonsin gjort och han var ändå mer än tre gånger så gammal som ni var då." fortsatte han i samma, nästan hysteriska, ton. "Stanley, lugna ner dig, vadå så stora djur? Är det svårare att bli ett stort djur än ett litet?" frågade Anna nyfiket. "Väldigt mycket svårare. Min far var 43 år gammal när han äntligen lyckades bli en animagus. Han försökte i många år. Och ni lyckades när ni gick tredje året på Hogwarts? Peter lyckades?" undrade Stanley förbryllat.

Det var inte speciellt hemligt att Peter Pettigrew var en katastrof inom magins mystiska värld. James och Sirius var mycket skickliga trollkarlar, det visste Stanley och egentligen var det inte så förvånande att de lyckats, speciellt inte med tanke på att de haft den mycket teoretiskt begåvade Remus Lupin till deras hjälp. Remus hade gjort FUTT-proven tillsammans med sjundeårseleverna när han gått sitt fjärde år och han hade lyckats få flera Utomordentligt. Dumbledore själv hade erbjudit honom att hoppa upp till det sjätte året men Remus hade velat stanna kvar i sin egen årskurs, tillsammans med sina vänner. Egentligen var Remus inte bättre än sina kompisar, det var bara det att Remus brukade plugga något oftare än dem. Fast ja, Peter Pettigrew, var ju snäppet mindre magiskt begåvad än sina vänner, ganska många snäpp om man ska vara ärlig.

"Peter är en råtta." flinade Sirius. "Och för att över huvud taget lyckas med det behövde han väldigt mycket hjälp från både mig, Sirius och Remus." fortsatte James. "Ja han gjorde i princip inget alls själv. Vi hade kunnat göra honom till ett större djur men vi behövde ett litet som kunde öppna den hemliga gången i det piskande pilträdet." sa Sirius. "Finns det en gång i det piskande pilträdet?" frågade Stanley tvivlande. "Jag som trodde jag kände till alla de hemliga gångarna på Hogwarts." sa han tungt. "Ta det lugnt pappa, den hemliga gången i pilträdet byggdes samma år jag kom till Hogwarts. Den byggdes för Remus skull. Du vet Den spökande stugan?" frågade James. "Ja, det är väl den där stugan i Hogsmeade som har blivit så känd på senare år för att vara det mest hemsökta huset i Storbritannien?" frågade Stanley.

"Ja det är den jag menar." flinade James. "Fast den är inte direkt hemsökt." fyllde Sirius i. "Vad menar du?" frågade Anna nyfiket. "Ljuden som kommer därifrån är inte från spöken. Det är Remus när han är förvandlad. Han håller till i Den spökande stugan när det är fullmåne. Numera håller vi honom sällskap under nätterna när han är förvandlad." sa James. "Och vi tar med läxor han kan göra under dagarna." flinade Sirius. "Han är faktiskt väldigt tacksam konstigt nog. Om JAG hade varit varulv hade jag tagit alla chanser att slippa läxor." sa James bedrövat. "Det märks att du är släkt med din far." fnös Anna. "Han tog varje chans han fick att slippa läxorna när vi gick på Hogwarts." fortsatte hon.

"Men kan Remus komma hit?" frågade James försiktigt. "Det vore säkrare för alla. Jag och James håller honom under kontroll när det är fullmåne." flikade Sirius in. "Han skadar ingen när vi är med, det gör han inte när han är ensam heller, men det blir mindre svårt för honom när vi är med. Han mår bättre psykiskt helt enkelt." James kollade på sina föräldrar men en allvarlig min. Han hoppades att hans föräldrar skulle inse allvaret i situationen. Både han och Sirius avskydde tanken på en ensam Remus som vandrade omkring i skogarna runt sitt hem, både som människa och varulv.

"Ja det får han." sa Stanley. "Men jag förväntar mig att ni är ansvarsfulla." fortsatte han strängt. "Men det är ju vi hela tiden pappa. Vad grundar du den anklagelsen på?" frågade James upprört. "Det faktum att de får minst ett brev i veckan från Minnie kanske Taggis. Du är ju dummare än vad du ser ut att vara!" Sirius höll på att skratta ihjäl sig. James rodnade lite. "Men vadå, det är väl bra att jag fixar så de håller kontakten med McGonagall?" sa James och flinade.

"Men jag och Sirius drar upp till vårt rum och skriver till Remus." sa James och han tog tag i Sirius arm och drog med honom upp innan hans föräldrar hann protestera.

James tog fram en bit pergament och en fjäderpenna och började skriva.

Hej Måntand!

Tramptass rymde hemifrån igår och kom hit, vi har redan hunnit med att bli torterade också. Lång historia haha. Jag har något att bekänna också. Mamma och pappa undrade om inte du kunde komma hit, jag sa att du inte fick för dina föräldrar men mamma och pappa genomskådade mig givetvis (det finns en anledning till att det alltid är Tramptass som säger lögnerna). Men jag var tvungen att berätta om ditt lilla pälsproblem. Mamma och pappa känner även till mitt och Tramptass "alter ego". De bad dig komma hit innan nästa fullmåne, jag och Tramptass förklarade att det är säkrast så och bäst för dig att vara med oss.

Dina föräldrar kan säkert ta dig med, med hjälp av samtransferens. Du behöver inte skicka något svar, kom bara.

Med hjärtliga hälsningar Tagghorn.

James skickade brevet med sin uggla ståtliga tornuggla Fawkes, som han döpt efter Dumbledores fågel fenix.

"Jag hoppas Måntand kommer redan ikväll!" sa Sirius upphetsat. "Det är inte lika kul utan våra månpromenader och jag har saknat honom!" fortsatte han. "Jag håller med dig! Jag saknar honom också. Det ska bli grymt kul att upptäcka området runt här med Re. Särskilt när han är i varulvsform." sa James ivrigt. Killarna kollade varandra i ögonen och började gapskratta. "Herregud!" frustade Sirius. "Man kunde tro att vi var 10-11 år och väntade på Hogwartsbrevet!" skrattade James.

Men Sirius hade sina egna skäl att sakna Remus…

A/N Jag vet att James och Sirius inte blev animagusar förrän under deras femte år, men jag tyckte väldigt synd om Remus som fick gå ensam så länge.