Hej! Jag vet att ni hatar mig för det var så länge sedan jag uppdaterade, men har haft fullt upp med andra saker. Jag har chattat en massa med en tjej (Joshi) på Buzznet och suttit framför datorn och väntat på att hon och imightbreak/zoe ska uppdatera sina fanfiction. För ni vet, jag läser oxå :) Hoppas ni gillar det här.
Kate POV
"ÖVERASKNING!", skrek någon.
Först trodde jag att det var Dr. Cullen som kommit hem, men det här var en kvinnoröst, och varför skulle han skrika överraskning?
"Hallå?", frågade hon.
Jag gick ut i hallen. Där stod en kort kvinna i fyrtioårsåldern med en rullväska i handen.
"Vem är du?", frågade hon.
"Kate Sloane. Vem är du?"
"Renée, Bellas mamma. Vad gör du här?"
Isabellas mamma? Men hon var ju adopterad av Dr Cullen …
"Och vad gör han där?", frågade hon och pekade på kameramannen.
"Jag är Mrs Cullens ersättare för två veckor. Det här är Wife Swap", sa jag.
"Herre gud! Åh vad kul!", sa Renée uppspelt. "Var är Bella då? Det var så länge sedan jag träffade henne, jag tänkte överaska henne lite!"
"Men …", började jag.
"Vadå?", frågade hon.
"Har inte Dr och Mrs Cullen adopterat Isabella?", undrade jag.
Renée skrattade. "Säger han det? Han och Esme har alltid sett Bella som en dotter."
Jag tittade fundersamt på henne.
Bella POV
Jag vaknade av att en säng bröts av på mitten.
"Rosalie och Emmett upptäckte att de bara hade fyra timmar på sig att … göra sina nattliga behov", viskade Edward och småskrattade.
"Det måste vara jobbigt för dig att inte kunna göra dina nattliga behov eftersom jag sover hela tiden", sa jag och skrattade.
"ÖVERASKNING!", skrek en bekant röst.
"Herre gud", mumlade Edward och klev ur sängen och tog på sig sina byxor och en skjorta. Sedan försvann han från rummet.
Edward POV
Jag gick med snabba, mänskliga steg till Alice och Jaspers rum, ryckte upp dörren och ignorerade att de låg nakna i en hög av nya kläder från Paris.
"Alice", morrade jag.
"Ja", fnissade hon och fortsatte kyssa Jaspers bröst.
"Renée är här", sa jag irriterat.
"Åh … jag … vet", sa hon mellan kyssarna.
"Alice!", sa jag. "Skärp dig!"
"Jag såg henne komma, det var ett väldigt hastigt beslut och jag var lite upptagen just då. Vi checkade in på ett hotell i Paris och gjorde lite privata saker –"
"Alice, det är inte privata saker om man gör det framför ögonen på sin bror!"
"Jaja, vi hade sex. Är du nöjd? I alla fall, sen shoppade vi en massa och jag sedan åkte vi hem och sedan återgick vi till de privata – jag menar sexet. Och då glömde jag. Men vi är ju redan med i Wife Swap, hur mycket farligare kan det bli?"
Då kom Renée upp för trappa med Kate som guide och de hade kameramannen släpande efter sig.
Alice POV
"Jaja, vi hade sex. Är du nöjd? I alla fall, sen shoppade vi en massa och jag sedan åkte vi hem och sedan återgick vi till de privata – jag menar sexet. Och då glömde jag. Men vi är ju redan med i Wife Swap, hur mycket farligare kan det bli?", sa jag.
Då kom Renée upp för trappa med Kate som guide och de hade kameramannen släpande efter sig. Det var då det stora beslutet kom; skulle jag visa mig naken i TV eller inte? Om jag inte gjorde det skulle jag ångra det senare, jag skulle ju aldrig få en till chans.
"Alice", väste Edward. "Det är absolut ingen bra idé."
Jag föreställde mig artiklarna i tidningarna om några månader "SEXIG TJEJ NAKEN I WIFE SWAP". Det lät inte så dumt …
"Du låter som Rosalie!", muttrade Edward.
Jag fick en syn om tidningsrubriken.
Tyvärr kunde jag inte utnyttja denna chans eftersom Edward allt för snabbt gick ut och slog igen dörren. Sedan låste han den och gjorde sönder nyckeln. Då kunde jag a) visa hela USA att jag var en naken vampyr genom att krossa dörren eller b) vänta till en annan dag. Jag menar, det var över en vecka kvar. Jag valde alternativ b utan att tveka. Där emot verkade Renée försökt välja en form av alternativ a, vilket inte lyckades genomföras.
"Var det Alice?", frågade hon Kate.
Jag hörde att Kate nickade och Renée försökte öppna dörren för att hälsa på mig.
"Den är låst", sa hon besviket.
Bella POV
"Edward", morrade jag när han kom tillbaka till vårt rum. "Hur vågar du göra något sådant!"
"Göra vadå, älsklig?"
"Kolla på Alice och Jasper när de göra privata saker!"
"Bella, Renée är här", sa Edward. "Jag skulle skälla ut Alice, men det gick inte så bra. Speciellt inte när hon började överväga att springa naken framför kamerorna. OCH DET ÄR INTE PRIVATA SAKER OM DE GÖR DET FRAMFÖR MIG!"
Bella himlade med ögonen. "Jo, jag hörde det. Vad ska vi göra med Renée?"
"Jag vet inte", suckade Edward. "Alice hittar säkert på något –"
Och plötsligt kom Alice dansade in genom vårt fönster.
"Vi ska ha en catwalk imorgon", sjöng hon. "I underkläderna i köpte idag, de jag och Jasper inte hade sex på, vill säga."
"Alice –", började jag.
"Jasper ville inte att jag skulle visa mig naken inför hela USA, så då kom jag på att vi ska ha en catwalk! Är inte det perfekt!, avbröt hon.
"Jag är inte med", sa jag.
"Okej. Edward, du tar hennes plats, va? Då slipper jag slå sönder din Volvo i eftersom du såg mig naken."
"Inte Volvon! Du kan .. Renesmee kan ta Bellas plats!", sa han i panik.
"Åh, ännu bättre!", sa Alice.
"Edward", morrade jag. "Och Alice, du måste sminka mig mänsklig."
"JA! GLÖM CATWALKEN!", skrek hon.
Allt gick så snabbt att inte ens vampyrer han uppfatta det. Plötsligt var mitt och Edwards rum fullt av smink och en stor spegel stod på golvet, samt Carlisles stol från hans kontor. Alice puttade ner mig i stolen, sminkade mig jättesnabbt, tvingade mig att sätta på mig kontaktlinser, städade rummet, puttade ner mig och Edward i sängen och hoppade ut genom fönstret. I nästa minut kom Kate, Renée och kameramannen in.
Esme POV
Jag satte mig ner på en stol vid köksbordet. Kate Sloanes två döttrar och son satt lydigt vid bordet och åt frukost. Det här hade varit de tråkigaste dagarna i mitt liv, inklusive att jag låssades vara muslim eftersom de inte bodde i ett speciellt regnigt område. Kalifornien. Usch.
Barnen gick i kyrkan alla dagar i veckan. Jag hade inget emot det, men själv tyckte jag att söndagar räcker. Barnen hette inte saker som Amber, Miley eller liknande, utan Edgar, Lilian och Vivian. De kunde lika gärna kommit från min tid.
Edgar var tretton år, inte speciellt vacker – väldigt spinkig – och hade små, runda glasögon. Lilian hade brunt, kort, spikrakt hår och bar alltid blommiga klänningar och gammaldags ballerinaskor. Hon var Edgars tvillingsyster. Och sist så var det lilla Vivian, hon hade blont lockigt hår. Vivian var sju år och var något Rosalie skulle be mig stjäla med sig hem. Fast där kom haken.
Anledningen till att Vivian var så mycket vackrare än de andra var eftersom Kate inte var hennes riktiga mor. Detta hade jag listat ut när jag lyssnat på telefonsamtal mellan Fred – Kates man – och hans kompisar. Det var en triangeldrama-grej. Fred hade varit otrogen med en kvinna vid namnet Caroline som blev gravid. Caroline var en tjuv och efter att hon fött Vivian åkte hon fast när hon skulle råna en bank. Fred tog med sig Vivian och sa att det var hans släcktings dotter som dött i en bilolycka. Osmarta Kate hade inte misstänkt något än.
Alice POV
Allt hade gått bra, Renée hade gått på vår lilla lögn om att Bella var människa (hon misstänkte dock att Bella gjort en skönhetsoperation, men det talade hon inte högt om) och nu satt hon och åt frukost. Renesmee och Ella höll sig på sina rum tills vidare. Vi hade ingen aning om vad vi skulle säga om dem.
Kate POV
Det var något lurt med hela grejen. Först säger Dr Cullen att de adopterat Bella, och sedan kommer hennes mamma!
"Så, Renée", sa jag. "Vad tycker du om att Isabella har en dotter vid så tidig ålder?"
"Vad sa du?", frågade hon chockat.
"Ella, Isabella och Edwards dotter."
"Va!", skrek Renée.
Visste hon inte det? Jag förstod mig inte på den här familjen.
"Ja, Ella, du vet", sa jag och hällde i mig en sked yoghurt.
"Ingen har sagt något om någon dotter", morrade Renée.
Alice POV
Okej, jag erkänner. Jag visste hela tiden att det här skulle hända. Helt medvetet lät jag Renée komma hit och låta Kate avslöja att Bella och Edward hade en dotter. Men jag var för upptagen för att oroa mig. Det ända jag behövde oroa mig för just nu var att Rosalie satt och dampade över Emmett som avbrutit deras sex klockan halv åtta på morgonen och stuckigt hemifrån. Han var fortfarande spårlöst försvunnen.
Jag hörde Roslie sparka sönder väggen som skilde hennes och toaletten. Jag ignorerade det – hon skulle ändå låta Emmett slava åt henne när han kom tillbaka, så det var han som skulle få bygga ihop väggen, igen – och fortsatte med att bränna upp Kates kläder. De var säkert gömda – efter att Kate hade träffat oss insåg hon att det Esme sa i det där brevet var sant, och att hon behövde gömma sina kläder från mig – i vårt skåp i gästrummet som var inbyggt i väggen. Jag hade självklart hittat det ändå och nu stod jag på bakgården med en stor eld och kastade in kläder. Jag hade passat på att sno Bellas sista, slappa jeans och hennes sista, bekväma trosor. Det var dags att de eldades upp. Jag hade varit snäll så länge, men nu skulle jag allt ignorera hennes "du får sminka mig till skolan imorgon"-tricks för att inte bränna upp dem och sätta eld på hela huset om jag måste. Eller hota med att elda upp stugan åtmindstånde, jag hade ju också grejer i huset.
Emmett POV
07.30
Jag satte mig i bilen och körde så fort jag kunde till musikbutiken i Port Angeles. Det tog inte mer än fem minuter – fast det berodde på att jag orsakade en trafikolycka med dödsfall, annars hade det tagit åtta minuter – innan jag kom fram. En ung kille stod i kassan och pillade med kassapparaten. Jag parkerade utanför och gick in i affären med rånarluva över huvudet och en vattenpistol i handen.
"Upp med händerna!", skrek jag och riktade vattenpistolen mot killen i kassan.
Han tittade genast upp och såg förskräckt på mig. Jag gick fram till den största högtalaren i butiken.
"Kan man koppla in iPhonen i den här?", undrade jag.
Killen nickade och säg jätterädd ut.
"Okej, tack så mycket", sa jag, lyfte upp högtalaren och gick ut ur butiken.
Några hundra meter från butiken fanns en busshållplats. Jag ryckte av mig mössan – jag hade fått mitt ansikte målat på McDonalds i Forks innan jag stack till Port Angeles, så jag hade en stor fjäril i ansiktet – och väntade på nästa buss. En gammal tant stod bredvid en annan gammal tant och viskade. De var i min ålder – alltså min riktiga ålder.
"Vad har det blivit med ungdomarna på senaste tiden", sa den ena gamla tanten upprört.
"Jag vet inte", muttrade den andra.
Jag skrattade högt. Jag var ju lika gammal som dem! Tre minuter senare kom en buss. Jag klev på den utan att tänka på vilken buss det var. Jag visade busskortet och busschauffören tittade konstigt på mig.
Jag tog en plats längst bak och kopplade in iPhonen jag snott från Esme och gjort en bra spellista. När hon hittade den och fick se att jag tagit bort alla låtar i hennes iPhone och laddat över nya var det nära att mitt liv tog slut, men Carlisle räddade det … igen.
Jag satte på spellistans första låt "Hot Tamale". Ljudvolymen fick hela bussen att dunka. Busschauffören ropade "STÄNG AV MUSIKEN!" i högtalaren, fast ingen hörde.
Bella
(tillbaka i nutiden)
Jag slog till Alice på smalbenet. Jag hade lust att putta in henne i elden tillsammans med mina kläder, men då skulle hon ju dö på riktigt.
"Jag hatar dig!", skrek jag. "Aliiiice! Du måste sluta med det här skitet!"
När jag ville bli vampyr hade jag tänkt mig den såhär: en evighet med Edward. Istället blev det såhär: två barn, en elak syster som brände kläder och en irriterande bror som drog skämt och fixade så vi blev med i TV. Och sen en evighet med Edward, fast det märktes knappt.
"Du förstörde mitt vampyrliv!", skrek jag.
"Synd att det bara håller på i ett par tusen år till, då", sa Alice, kastade in fler kläder i elden och flinade.
Då hörde jag Renée och Kate inne från huset. Klockan var tio på morgonen, men alla hade gått upp sent och skolkade som vanligt. Vi skulle egentligen åkt till Paris, men nu var ju Emmett borta och allt. Eller rättare sagt; Alice, Rosalie, Emmett och Jasper skulle åka till Paris, jag skulle bli medtvingad.
Kate berättade för Renée om … om Ella.
"ALICE!", skrek jag.
"Du börjar låta som Rosalie", sa Alice och skrattade.
Ifall det här var hemskt och humorlöst är jag medveten. Ni vet, jag försöker. Det var ganska svårt eftersom man inte skrattar åt saker man själv skrivit ...
Kram Anna